söndag, september 24, 2017

Om saknad och framtid


Då har jag, ett par dagar senare än jag tänkt, fixat nya blommor till graven. Jag brukar försöka hitta blommor som håller sig i två veckor. Det hade de nog gjort den här gången också, men nu var de risiga på riktigt.

Jag saknar mamma och pappa mycket, och saknaden blir inte mindre heller. Ofta handlar drömmarna om dem. I natt var jag och hälsade på hemma på Fasanvägen, men det var de nya ägarna som var där. Jag hade ett litet barn som jag bar på, ömsom var det bonusbarnbarnet, ömsom min egen dotter. När det var Emmy så grät vi tillsammans över dagar som gått och över de goda minnen som vi förknippade med huset, när det var Cornelis hade han fullt upp med att förklara för mig hur jag skulle göra för att han skulle kunna göra nummer två... Men saknaden var den starkaste känslan. Jag undrar när den blir hanterbar.

Helgen har varit skön med gott umgänge och högmässobesök. Planerna inför kommande mandatperiod i kyrkopolitiken utvecklar sig även om inget är klart ännu. Kyrkans väl måste sättas främst! Apropå det: I morgon ska jag på processledarutbildning i Regnbågsnyckeln. Det är också en aktivitet som sätter kyrkans väl främst. Inte kan vi vara nöjda med en kyrka som inte låter alla komma in?

Saknaden är som sagt stor, men man kan inte låta den förlama livet och få en att leva enbart i det förgångna. Med arbete som Regnbågsnyckeln har man siktet inställt på framtiden. Dessutom, en av de saker pappa sa kort innan han gick bort var att all kärlek skulle värderas och vårdas. Jag ska göra mitt för att så ska kunna bli fallet också i kyrkan!

Inga kommentarer: