Vår uppgift

Jag sitter på balkongen och lyssnar på fåglarna i den lilla skogsdungen mittemot. Det är tyst från biltrafiken och kvällen är ljum. Det är skönt att kunna koppla av en stund efter att ha suttit inomhus hela dagen och tänka att man ändå har det ganska bra. Här finns blommor, frisk luft och en bricka med fika. Kan man ha det bättre?

Fast jag är trött, trött i själen och i skallen. Efter ett mycket positivt studiebesök på förmiddagen vid Mjölnerskolan tog ett allt annat än upplyftande möte vid. Ja, sådana möten är väl till för att arbetas igenom, och jag försöker intala mig att det finns någon mening med allt, till exempel något så enkelt som att det är meningen att jag ska lära mig av prövningarna. Och ja, det gör jag. Men det tar emot.

Jag VILL tro människor om gott. Jag VILL tro att gemensamt arbete leder framåt. Jag VILL tro att demokrati hör ihop med öppenhet och förtroende, och jag VILL tro att människors vilja att lyssna är större än förmågan (för där är jag beredd att medge att det kan brista av rent mänskliga och oskyldiga orsaker). Men, även om jag har ovanligt stark vilja och sällan ger upp så börjar jag numera ibland ifrågasätta rimligheten i att streta på. Är det verkligen min uppgift när det känns så där riktigt botten?

Sen tänker jag på vilka jag företräder och inser att min lojalitet hindrar mig från att ge upp. Än har inte spegeln spruckit när jag tittar på mitt eget ansikte i den. Än viker jag inte undan mina egna ögon med blicken. Än finns det anledning att arbeta för rättvisa, jämlikhet, solidaritet och jämställdhet. Än kan jag se våra väljare i ögonen och säga att jag gör mitt allra bästa. Än finns det arbete att utföra. Än finns det hopp, precis som det finns hoppfulla toner i fågelkvittret i träden mitt emot. Det kommer bättre tider, men vi människor kan inte som fåglarna lita på att det sker automatiskt med årstidernas växlingar. Vi måste jobba för det på egen hand, tillsammans med andra som vill detsamma. Det är helt enkelt vår uppgift.