När man vågar...

I fredags fick jag hoppa in som vikarie på två begravningar på mycket kort varsel. Med Guds hjälp gick det bra, både för mig och för den som skulle ha spelat. Jag klarade av musiken hyfsat, man hann kalla in en stensäker sångsolist och ordinarie kantorns sjukdom var inte så allvarlig som vi trodde. Allt blev alltså bra till slut :)

Det är ju i de där stunderna, de stunder som vi inte på något sätt räknar med, som det oväntade kan ske. Så var det i fredags. Efter den sista begravningsakten bytte jag några ord med de anhöriga på trappan till kapellet. Den nyblivne änkemannen, som jag inte känner, sa ungefär så här:

Tack för allt som blev så bra! Prästen var bra, klockaren var bra och musiken var jättebra! Vet du, jag blev så glad igår när jag hörde att det var du som skulle spela idag. Jag läser alltid vad du skriver i Barometern, och jag tycker alltid att du har så rätt. Jag läser allt i Barometern från första till sista sidan utom platsannonserna. Jag har ju ändå fyllt 91 år... Visst, jag har röstat borgerligt, men jag tycker att du har rätt ändå. Jag, och mina bekanta, har sagt att vi så gärna skulle vilja träffa dig för vi tycker att du verkar så klok och trevlig. Jag ville bara säga det.

Jag blev mycket överraskad men samtidigt mycket glad. När man som jag, känner sig otillräcklig i det mesta för att inte säga totalt värdelös, så suger man åt sig sådana ord som en törstande i öknen. Jag tackade hjärtligt, och gick tillbaka in i kapellet där jag mötte prästen Kenneth vars axel jag kunde snyfta emot. Det blev helt enkelt för mycket. Det var glädjetårar, men också en hel del tårar av sorg över att jag inte kunde dela de fina orden med just mamma och pappa. De stod alltid på min sida, även när det blåste kallt och misslyckandena grinade mig rätt i ansiktet. De vek inte en tum när jag meddelade dem att jag hade bestämt mig för att sluta med vänsterpolitiken i Kalmar. De välkomnade beskedet även om de visste att framtiden därmed blev väldigt osäker. De hade under lång tid lidit å mina vägnar även om jag inte berättade allt som hände. De förstod ändå. För det är jag dem evigt tacksam.

Ja, jag vet att jag är ganska skör just nu. Det är ju inte bara sorgen och saknaden efter mamma och pappa som känns hela tiden, det är väl en allmän utveckling att man blir mer och mer känslig med åren. Jag såg det hos pappa, och jag märker det på mig själv. Samtidigt som det kan vara jobbigt, så klart, så är det ändå en ganska fin påminnelse om att man är mänsklig med allt vad det innebär. Man har kontakt med sitt känsloliv och det är då inte bara de ledsamma känslorna man kan släppa fram utan även de andra som är positivt laddade såsom lycka, glädje, hopp och kärlek. Tänk så fattigt livet skulle vara om man inte kunde känna dem!

Jag är tacksam för de oväntade mötena och de ord jag får på vägen. Denna gång fick jag så mycket tillbaka när jag vågade mig på en utmaning jag tidigare inte hade vågat anta. Det kan jag också lära mig en hel del av. Om jag vågar...

Och det måste man ju, eller hur?

"Det är de andras fel"

Igår var jag så vansinnigt trött på dessa politikersvar som alltid går ut på att skylla ifrån sig på andra och/eller att lyfta fram exempel på aktörer som är ännu sämre för att själv framstå i bättre dager. Det är ju inte helt ovanligt att stöta på sådan argumentation, för att nu uttrycka sig litotetiskt.

Idag blir jag lika vansinnigt trött på en kyrkligt aktiv debattör (på Barometern Debatt) som skyller Svenska Kyrkans tillkortakommanden vad gäller exempelvis resor och representation på kyrkans organisationsform, med andra ord på de förtroendevalda som utses i kyrkovalet och som är partipolitiskt aktiva. Där begår debattören exakt samma fel som de politiska pamparna: Resonemanget går ut på att skylla ifrån sig och på att skylla på någon annan. "Visst, fel har begåtts men det är inte jag som är ansvarig, det är någon annan".

När fel begås så tar man gemensamt ansvar. Det gäller förtroendevalda, ideella krafter och anställda. Det är att handla etiskt och moraliskt riktigt. Det är exakt DET vi ska göra om vi vill kyrkan väl.

Under en högmässa i april sjöng vi en text ur Johannesevangeliet:
"Såsom Han har älskat och gett av sin kärlek 
ska vi också älska varann.
Vi ska ha gemenskap och vara rädda om varandra. 
Man ska kunna se att vi är syskon."

Ligger strategin "Det är de andras fel" i linje med de orden?

Ett sista farväl

"Därborta vid pilen
har jag lagt min far..."

Och inte bara min far. Nu vilar både mamma och pappa därborta på kyrkogården, bredvid varandra vid det blå glasklotet. Min storasyster och jag sänkte ner de båda vita urnorna sida vid sida, läste Kärlekens lov från Paulus första brev till korintierna kap 13 och Bo Setterlinds vackra dikt Odalmannen. Solen sken från en klarblå himmel och i ögonvrån lekte kaninungarna, nästan som en illustration av orden i dikten vi just läst:
"Jag stod som harens unge, när han kom. 
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen 
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."

Hela upplevelsen idag var surrealistisk. Det går inte att tänka sig att det var mamma och pappa vi bar i våra händer, i urnor hårt tryckta mot kroppen, och egentligen var det ju inte det heller. Det var vad som nu finns kvar av deras jordiska tillvaro. Vi bär så mycket mer med oss, så många minnen av så många glada stunder och de immateriella värdena dyker upp när vi nu försöker reda ut företaget att tömma det hus där de bott sedan 1963. Det är ett stort arbete. Mängden av saker, papper och möbler är ansenlig. Jag lovar att man kan ligga sömnlös för mindre, men det måste gå att göra ett värdigt avslut.

Tack mamma och pappa för allt! Jag badar i minnen och saknar er oerhört mycket! Jag vet att ni lever vidare på annat håll, inte bara i vårt medvetande och genom oss, utan i himlen där era själar nu njuter av en tillvaro utan sjukdomar och smärta men med kärlek som flödar över. En gång ses vi där, i en stad ovan molnen.

"Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den andra stranden, skiljas aldrig mer..."

Argument av det omogna slaget

Nu har jag deltagit i så många diskussioner om kyrkans resor och lyssnat på ännu fler att det finns EN sak jag måste säga högt och tydligt:
Resor kan i de allra flesta fall motiveras utifrån en rad olika skäl, men så fort någon vill lansera en reseidé och använder argumentet "Alla andra reser så då ska vi också göra det" så kommer min inställning att vara "Den här resan ska inte genomföras".

Sådana argument har jag själv använt otaliga gånger, framför allt när jag ville börja använda träskor till skolan när det fortfarande var snö ute. Det bet inte riktigt på mamma när jag envist hävdade att alla andra i klassen hade träskor på sig.

Men det är klart, jag var ju bara typ nio år...

Arbetsdag på annorlunda sätt

Idag är det arbetsdag igen. Gårdagen tillbringade vi till stora delen i bil då vi for fram och tillbaka till Östergötlands stora nöjesmetropol Åtvidaberg för att hälsa på svärföräldrarna som behövde hjälp för att få igång radiomottagningen på det nya boendet. De har fått flytta in i ett alldeles nybyggt äldreboende, och det var verkligen fint. Det måste jag framhålla, även om jag kanske hade önskat en aning mer moderna lösningar rent tekniskt, men man kan ju inte få allt... När man är gammal och inte längre klarar sig på egen hand i ordinärt boende så ska man få känna att man får det bra. En sådan situation har man lyckats skapa för Stina och Fille. Nu kan de till och med lyssna på radio. Kombinationen nybyggen och gamla radioapparater är svår att få att fungera, men till slut gick det med hjälp av några bergssprängare från pappas hus. Han behöver dem ju tyvärr inte längre.

Idag tog jag då chansen att jobba utomhus för att få lite sol på mig. Jodå, det gick att få igång den gamla laptop-datorn och det mobila bredbandet från Telias Flintaperiod och sitta ute i solen och planera en församlingsresa istället för vid skrivbordet. Så där tio minuter efter att jag var klar så sa datorn ifrån genom att hävda att enbart 7% av batteriladdningen var kvar och att jag nu var tvungen att sätta i sladden. Det gjorde jag inte. I detta digitala tidevarv kunde jag fixa lite knapptryckningar via mobilen och få iväg några meddelanden innan jag fick spontanbesök i solen av församlingsprästen och ett intressant samtal på köpet.

Jaha, tänker ni, nu ska kyrkan ut och resa igen. Ja, det tycker jag absolut att vi ska!

Min idé är att vi ska lära oss mer om vad som har hänt i kristenhetens historia i Småland och Östergötland. Kanske finns det en hel del vi kan relatera till idag? Kanske kan vi få inspiration från historien att verka i framtiden? Alltså, klosterlivet i Vadstena kan vara ett sådant fenomen som kan studeras. Vi får se hur det blir och om kollegerna och församlingsborna tycker att det låter spännande. Det tycker i varje fall jag, och inte bara spännande förresten. I högsta grad tycker jag att det vore lärorikt och lära ska man göra hela livet.

Nu får datorn vila ett tag och ladda batterierna medan jag befinner mig inomhus. Andra arbetsuppgifter ska utföras, och jag tror INTE att grannarna tycker det vore roligt om jag skulle flytta ut pianot för att öva utomhus ;-)

Gud är större

Jag tänker inte kommentera granskningen av Svenska kyrkans resor och hantering av medel och dess företrädares etik och moral. Den får tala för sig själv. Det enda jag vill säga är att de avarter som granskningen har avslöjat befinner sig på mycket långt avstånd från den verksamhet som bedrivs i församlingar runt om i landet. Där sliter såväl avlönade anställda som ideellt arbetande volontärer med att fylla de behov som finns av en tillbedjande kyrka i världen. Det är fjärran från lyxmiddagar, kränkningar, bonusflygresor och betalda mobilräkningar.

Inför Heliga Trefaldighets dag 22 maj spreds en kollektvädjan från kyrkans internationella arbete. Skrivelsen är formulerad av chefen Gunilla Hallonsten. Bönen som avslutade brevet löd (med betonande fet text av mig):

"Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen."

Oj oj, det där blev visst för mycket. Diskussionens vågor går höga. Svenska kyrkan bedöms av en del efter detta att ha tappat sin anknytning till Bibeln. Jag ser bara en enda sak: Den manliga överordningen är en aning ifrågasatt. De kvinnliga attributen lyfts in i en bön, och det utmanar det rådande värderingssystemet. (Och ja ja ja, jag VET att jag inte har en teologisk examen men jag vet också att en levande debatt är utvecklande även om alla som deltar i den inte är teol kand eller TD...)

Bra jobbat, säger jag. Låt oss inte göra Gud mindre än nödvändigt. Det har kyrkan gjort i årtusenden. Det räcker med det och blir över. Den viktiga frågan i sammanhanget är ju: Kan Gud sägas ha ett kön? Svaret är: Naturligtvis inte. Det är vi människor som har det.

Gud bär namnet Jag är. Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han oss. Räcker inte det? Genom alla tider har Gud förminskats genom att människor utifrån sin patriarkala värdegrund, inkorporerad i såväl kultur, ekonomi som religion för att bara nämna några fenomen i samhället, har tillskrivit honom (sic!) manliga egenskaper. Är det Gud själv, dvs Jag är, som dyrkas eller är det människors bilder av Gud? Vad är det som egentligen utmanas när Gud beskrivs utifrån nya perspektiv som gör bilden ännu rikare, ännu mer talande och ännu mer kärleksfull?

Gud har inget kön. Gud är större. Gud är helt enkelt, och så svårt, varat själv.

Även detta är en formulering som utmanar normerna.
Ännu har jag inte sjungit psalmen i något kyrkligt sammanhang,
men jag ser fram emot den dagen då det händer :-)

Lite galen också ju...

Jag hade velat vara
En liten fluga bara...

Ja, det hade varit spännande att ha fått höra hur diskussionerna gick när man i Kloka Huset kläckte idén om pooler i Kalmarhems  som regi... Det kanske var så här när The Wise Men Trio kuckelurade ihop efter vårens budgetarbete:

- Grabbar, den här budgeten känns inte bra. Den är liksom för mjuk i kanterna. Att satsa miljoner i riktade statsbidrag till omsorgen duger inte om man vill ha rubriker. Vi måste komma med nåt annat, nåt häftigare!
- Mina vänner, vi satsar på enskilda vägar! DET är bra! Alla vägar som går förbi en lada ska få mer bidrag!
- Jag vill ha heltid, ju. Alla ska ju kunna försörja sig på sitt jobb, ju!
- Ni fattar inte. Vägar och heltidsjobb, blaha blaha... Vi ska så klart vara årets sommarstad varje år! Det räcker inte med heltid, vägbeläggning på landet och gamla som mår gott. Sånt är så trist! Vi måste visa att vi är fräscha järnmän som vill nåt vettigt och hållbart med staden!

Och så fortsatte diskussionen. Begreppsvärlden blev alltmer grumlig. Till slut, när syret tagit slut liksom dricksvattnet denna rekordtorra vår, så kom de förlösande orden:

-Vi låter allmännyttan bygga swimmingpooler!

En sällsam timing. När vattenbristen är enorm, i en kustkommun där vi har bevattningsförbud så lanseras denna idé. Tja, som någon sa:

-Man måste ju kunna vara lite galen också ju.

Jo tack. Tydligen.

Dagen efter Mors dag 2016

Igår var det Mors dag. Det var första gången jag firade den utan att mamma fanns med. Själv blev jag firad med blommor och böcker. Goa dottern vet precis vad jag behöver! Nu är sommarens lata stunder i solstolen räddade, liksom regniga eftermiddagar i soffan (såna hoppas jag också få uppleva i sommar). Vi åt tårta och bullar och hade det riktigt mysigt framemot eftermiddagen efter jobbet på högmässan i kyrkan och lite röjningsarbete i villan i Bergavik.

Men sinnet är allt annat än ljust. Jag saknar både mamma och pappa så mycket att det gör riktigt ont. Speciellt jobbigt är det nu när vi har sålt huset och håller på att tömma det. Varenda pryl är förknippad med minnen. Varje gång när man går nerför källartrappan så känner man att det är en av de sista gångerna man gör det där vardagliga: Man trampar just där och håller i ledstången medan man förflyttar sig nedåt en aning på sniskan för att inte snubbla. För Emmy är det ännu värre. Idag kan det ha varit sista gången hon var där. Sådant känns. Även om man är flera som hjälps åt med det rent praktiska så sitter tankarna och känslorna på insidan och man måste hantera dem på egen hand. Tusentals minnen finns fasthäftade i väggarna överallt och mammas och pappas röster kan man höra hela tiden liksom stegen i trappan och golvknarret. Mitt fina barndomshem ska nu befolkas av andra och snart hoppas jag att det springer nya små barnafötter där. Jag hoppas de stänger dörren till källaren bara. Det räcker att jag ramlade ner där huvudstupa i späd ålder.

Men, mamma och pappa, gårdagens tårta hade räckt till er också. Jag hade gärna sett att ni hade ätit den istället för att jag fick en massa rester över att äta idag. Sorgen och saknaden är nämligen närmast oövervinnerlig. Hoppas att ni får ännu godare tårta där ni är, däruppe i himlen, och att du mamma får all grädde du kan önska dig. Det var ju ändå Mors dag. Kram och tack för allt du var från dotter nr 2.

Ojämlikhet

Naturen virvlar förbi tågfönstret
Solen värmer min ena axel
Den andra fryser
Så nära och så reellt kan ojämlikheten upplevas
Mitt i det vackra, gröna, sköna överflödet

Att obstruera och att gynna på samma gång

Idag har vi haft stiftsfullmäktigesammanträde i Växjö. Fullmäktiges ordförande har avgått efter turbulensen som uppkom med anledning av hans uttalanden om dels homosexualitet, dels kyrkans deltagande i Pride. Det är inte konstigt. Någon annan väg gick inte att gå.

Vi hade kunnat välja ny ordförande idag. Det var Centerpartiets förslag. Posten har nämligen tillfallit just C, och jag förstår att de redan hade en ny kandidat. Lika lätt att förstå är att ärendet inte fanns upptaget på dagens dagordning, en dagordning som dominerades av årsredovisningar. Den dagordningen är signerad av den numera avgångne ordföranden Bruno Edgarsson och skickades ut långt innan den ödesdigra intervjun i Smålänningen publicerades. Förutsättningen för att ett ärende av detta slaget ändå ska kunna behandlas vid sittande bord är att samtliga närvarande beslutande fullmäktigeledamöter är överens om att så ska ske.

Naturligtvis var inte alla överens om det. Företrädarna för Frimodig kyrka, anförda av Dag Sandahl, protesterade. Ja, det var väl i och för sig väntat det också. Kan man sätta käppar i hjulet så gör man det. Det är föga fruktbart, men det kanske är själva vitsen, vad vet jag?

Nu får vi vänta till november tills en ny ordförande kan väljas, om inte presidiet tycker att det är värt pengarna att kalla in hela fullmäktige till ett extra möte för att avgöra endast den frågan. Det hoppas jag inte att de tycker. Det anser nämligen inte jag vara försvarbart. De pengarna kan göra bättre nytta för Guds rike om de används till andra aktiviteter. Förste vice ordförande, med S-märke, kommer därför att fungera som ordförande i åtminstone ett halvår framåt. Jag undrar om företrädarna för Frimodig kyrka har fattat att deras agerande i realiteten bara gynnar Socialdemokraterna?

ViSK, Pride och kärlek

Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK) har i stiftsfullmäktige i Växjö stift ett enda mandat. Det har denna mandatperiod tillfallit mig. Jag tror inte att det ens behöver sägas, men jag gör det ändå: 

Vi i ViSK delar inte de åsikter om Pride, samkönade äktenskap och homosexuell kärlek som stiftsfullmäktiges ordförande ger uttryck för. För oss är alla lika mycket värda oavsett sexuell orientering. Det finns inte för mycket kärlek i världen, det finns tvärtom för lite. Det är inte vår sak att beskära människors frihet eller stänga möjligheterna för alla att leva lyckliga liv i kärleksfulla relationer. Kyrkan finns till för alla!

Pride och Växjö stift

Stiftsfullmäktiges ordförande i Växjö stift gillar inte Pride-tanken. Det framgår i mängder av olika artiklar som sprids idag. Han har svårt med homosexuell kärlek, verkar övertygad om att man "väljer" sexuell orientering och han tror att kyrkans hållning när det gäller vigsel av homosexuella par är problematisk och får människor att lämna Svenska kyrkan. Jag tycker att hans åsikter är åt skogen. Jag håller alltså inte med, varken om åsikterna eller om hans slutsatser. Det gör för övrigt inte biskopen heller då han ju personligen gick med i Prideparaden i Växjö i helgen och höll upp skylten "Stolt biskop". Jag är stolt över Växjö stift och mitt hjärta fylldes av glädje när jag såg att Prideflaggor vajade på flaggstänger både på gårdsplanen vid Östrabo och framför domkyrkan när jag var i Växjö för en vecka sedan.

Domkyrkan i Växjö torsdag den 12 maj

Biskopsresidenset Östrabo där stiftskansliet håller till

Kyrkomötet har varit tydligt i frågan, och jag har samma åsikt. Homosexuell kärlek är lika mycket värd som heterosexuell. Problemet är inte att vi har för mycket kärlek i världen. Problemet är det motsatta: Vi har för lite. Vad vi har för mycket av är hat. Det måste vi göra något åt!

Därför är det med sorg i hjärtat jag ser hur Bruno Edgarsson, för det är så centerpartisten heter, hudflängs. Hur mossiga och unkna idéer och åsikter han än hyser så har han faktiskt rätt att ha dem och att uttrycka dem. Huruvida hans åsikter gör honom olämplig som förtroendevald inom Svenska kyrkan är en sak som hans nomineringsgrupp, alltså Centerpartiet, har att hantera.

Vi kan kritisera hans åsikter, och det bör vi göra om frågan berör oss, men vi ska inte vare sig idiotförklara honom eller utesluta honom från den kärlek som vi ju vill ska omfatta oss alla. Än en gång: Skilj på sak och person. Vad jag menar är alltså att vi som står för en annan syn och som värderar kärlek så högt bör kunna hantera en oliktänkande så som det anstår vår värdegrund. Älska varandra såsom Gud älskar oss. Då kan världen förstå att Gud är både kärlek och sanning.

På vår bröllopsagenda (det är 10 år sedan i år!) hade vi en liten dikt av Nils F Nygren på framsidan. Den lyder så här:

Måste vi tänka lika

för att tänka väl om varann?

Måste vi tala lika 

för att tala väl om varann?

Måste vi tycka lika

för att tycka om varann?

Nej, det ska väl inte behövas. Låt oss diskutera i respektfull anda, vara tydliga och klara över var vi står och mötas där vi inte är överens. Exakt DET är vad vi ska göra för att praktisera den kärlek som står över allt annat. Det hindrar oss inte från att vara olika, men det kan hjälpa oss att förstå varandra. Den förståelsen kan leda till så mycket annat, till exempel till en och annan ändrad åsikt. Jag tror nämligen att man kan ändra sig, och att det gäller alla.

Störst av dem är kärleken

Med posten kommer nu eftersända fakturor, t ex på energi, annonsering på Hemnet och slutfaktura på telefonabonnemang. Jag ska naturligtvis betala dem. Det är inget problem i sig. Problemet är att jag tittar på dem, på vem de är ställda till och inser än en gång att jag skulle göra precis vad som helst för att få min pappa tillbaka. Nu har han varit borta i nästan två månader.

Det är svårt att acceptera det som har hänt. Idag, när jag fick ett mycket svårtytt brev från min mammas kusin så var min första tanke att berätta för pappa om vad som står i det. Och det går ju inte. Varje dag händer något sådant. Varje dag är saknaden stor. Varje dag önskar jag att den här våren aldrig hade börjat.

Jag är trots allt på rätt väg. Numera kan jag sova utan sömnmedel. Drömmarna har börjat komma tillbaka. De är välkomna! Då, på natten, så finns en annan värld som hjälper mig igenom den vakna tiden på dagen. Jag förstår någonstans att min fantasi och kreativitet har börjat leva igen, om än inte när jag är riktigt medveten. Det känns dock bra att hjärnan producerar något, visserligen lite halvgalet, men ändå.

Jag har försummat mycket under den här tiden. Veckorna som följde efter att mamma gick bort den 15 januari var svåra. Pappa behövde mycket stöd då. Det är dock inget som går att mäta med det som pappas bortgång förde med sig. Då tappade jag fotfästet. Det gick så hastigt och det var så grymt och jag har inte kunnat fungera. Det har betytt en massa försummelser både i form av kontakter och aktiviteter. Dimman lade sig som en våt filt över livet. Jag har nog kunnat göra en del, men långt ifrån allt jag borde ha gjort. Jag vet det, men jag vet också att det inte tjänar något till att ha skuldkänslor för det. Man kan helt enkelt inte göra mer än vad man kan. Sorgen tar plats, och om man inte låter den göra det så får man betala senare. Det säger de allra flesta och de allra flesta förstår. De allra flesta har stöttat på allra bästa sätt. Den här förlusten var så stor att jag inte kunde hantera den på egen hand.

Jag tror att det är så här: När man förlorar båda sina föräldrar på så kort tid som två månader och är med dem båda i det sista ögonblicket så blir det en erfarenhet som kommer att prägla en på många sätt. Det är overkligt, men ändå påtagligt verkligt. Livet flyr för de kära och ens egen del i livskedjan blir så tydlig. Kanske är det därför som jag just nu är speciellt känslig för att se fotografier från när Emmy var liten. Livets obeständighet blir ännu tydligare då. Det vi tog för givet, nämligen att mormor och morfar alltid fanns där, är inte så längre. Nu väntar ett år där vi ska fira mors dag, midsommar, mammas och pappas födelsedagar, fars dag och jul för första gången utan att de finns med. Sådana stunder kommer att ge en ännu mer smärtsam saknad än vanliga vardagar. Men kärleken finns kvar.

Det är kärleken som är störst och den kan man känna när såväl tron som hoppet sviker. Det gör de nämligen när det är som mörkast. Resten är ytlighet, och det har blivit allt tydligare under den här processen. Den insikten, som jag delar med Paulus, är jag tacksam för. Den var dock nästan omänskligt dyr att skaffa sig.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

(ur Paulus första brev till Korintierna, kapitel 13 enligt Bibel 2000)

Just sayin´...

Frivilligarbete, behövs det?

Vårt samhälle vilar på det ideella arbetet. Har du hört det förr? Jag har sagt det massor av gånger, och skrivit det minst lika många gånger. Jag har jobbat ideellt hela mitt medvetna liv och jag vet vad det betyder på många plan. Andra har också hävdat vikten av frivilligt samhälleligt engagemang, och sant är det. Fortfarande.

Utan det ideella arbetet, och naturligtvis menar jag då alla de frivilliga som ställer sin tid, sitt engagemang och sin energi till förfogande utan att kräva betalt för sina insatser, skulle vårt samhälle gå i konkurs. För ganska många år sedan gjorde kultur- och fritidsförvaltningen i Kalmar ett överslag på hur många timmar som föreningslivets ledare ställde till förfogande på ideell basis och kom fram till att mätt i skälig timlön så motsvarade det en hel extra nämndsbudget. Säg att budgeten låg på drygt 100 mkr per år. Skulle man ha betalat alla ledartimmar så skulle det alltså ha gått åt det dubbla. Vilken kommun skulle ha råd med det?

Ingen. Därför blev jag så oroad när jag för ett par veckor sedan läste att man någonstans inom Kalmar kommun funderade på att lösa Skälbys 4H-gårds pengabekymmer genom att "ta över en del i egen regi". Är det verkligen ekonomiskt försvarbart? Nej, det är det verkligen inte, men det är inte det största bekymret med en sådan lösning. Det största problemet är att kommunen i så fall hade tagit ifrån människor BÅDE ett intresse som de brinner för OCH reellt inflytande över frågor som verkligen betyder något. DET är ett stort problem. Tänk bara på hur många gånger som detta har hänt, för det mesta förstås i all välmening, men det blir fel. Istället för att hjälpa och bygga hållbart så tar man ifrån människor kanske det viktigaste de har och på sikt så passiviserar vi generation efter generation. En massa energi som hade kunnat brukas till något gott och uppbyggligt går då till spillo. Det är fel väg att gå. Så utvecklar man god grogrund för alienation och regrediering. Det är inte önskvärt.

Nu blev det ju inte så här den här gången, tack och lov. Istället får gården de pengar de behöver för att klara av verksamheten. Både engagemanget och tryggheten kan bibehållas. Att det sker på det sätt som det nu görs, genom att kommunledningen öronmärker exakta resurser är så typiskt Kalmar att jag inte längre orkar skriva om det. Att kommentera vilka alternativa sätt som man skulle kunna använda sig av för att också bibehålla nämndsledamöternas engagemang känns liksom ganska fruktlöst i dagens läge. Huvudsaken den här gången är att gården får vad den behöver. Äntligen.

Vi har inte för mycket engagemang idag. Vi har istället för lite, så det gäller att ta vara på det som finns och se till att människor fortsätter samt inspirerar andra att göra detsamma. Något annat har vårt samhälle inte råd med. Världen är nämligen full av tappade sugar, och fler sådana vill vi väl inte producera?

TACK!

Dagens insändare i Östra Småland och Barometern:

Vi från Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis vill rikta vårt varma tack till alla som medverkade i och lyssnade på våra konserter på temat Om våren och kärleken. Konserten i Köpings kyrka 20 april gav 15 000 kronor till Världens Barn och konserten i Lorensbergskyrkan 27 april inbringade 25 000 kronor till Kisima Mixed Secondary School i norra Kenya. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta! Vi vill skicka ett särskilt tack till Svenska Kyrkan i Köpingsvik och till Lorensbergskyrkan i Kalmar som hjälpte till med mycket av det praktiska och ställde sina vackra lokaler till vårt förfogande.

Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en lika skön sommar!

Birgitta Axelsson Edström, Ingegärd Cafourek och Lage Olsson
Körledare och arrangörer

Vi sjöng och samlade in!

PM om konserten i Köpingsvik:

De tre körerna Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis arrangerade den 20 april en konsert i Köpings kyrka på temat Om våren och kärleken. Intäkterna gick oavkortat till insamlingen för Världens Barn. När sammanräkningen är klar visar det sig att kvällen gav hela 15 000 kr!

- Vi är djupt tacksamma till alla medverkande och till alla som kom och lyssnade (och sjöng med!). Alla bidrog till en väldigt härlig kväll och till de goda intäkterna, säger de tre körledarna Lage Olsson, Ingegärd Cafourek och Birgitta Axelsson Edström samstämmigt. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta för barns framtid. Vi vill rikta ett särskilt tack till Köpings kyrka som hälsade oss välkomna och ställde sin vackra lokal till vårt förfogande och till INA Mode i Borgholm som hjälpte till med biljettförsäljningen. Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en härlig sommar! Vem vet, kanske återkommer vi med fler arrangemang i liknande stil framöver, funderar de tre vidare. Det här gav nämligen mersmak!

PM om konserten i Lorensbergskyrkan:

De tre körerna Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis arrangerade den 27 april 
en konsert i Lorensbergskyrkan på temat Om våren och kärleken. Intäkterna från kvällen gick oavkortat till Kisima Mixed Secondary School, en skola i norra Kenya som drivs i syfte att skapa bättre förutsättningar för en hållbar framtid för Kenyas familjer. Två representanter från skolan, David Kariuki och Daniel Amunga, medverkade tillsammans med Ebbe Westergren med en presentation av skolan. När sammanräkningen av biljettintäkter och kollekt nu är klar visar det sig att den mycket välbesökta kvällen gav hela 25 000 kr!

-Vi är djupt tacksamma till alla medverkande och till alla som kom och lyssnade (och sjöng med!). Alla bidrog till en väldigt härlig kväll och till de goda intäkterna, säger de tre körledarna Lage Olsson, Ingegärd Cafourek och Birgitta Axelsson Edström samstämmigt. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta. Vi vill rikta ett särskilt tack till Lorensbergskyrkan som hälsade oss varmt välkomna, hjälpte till med allt praktiskt och ställde sin vackra lokal till vårt förfogande och till Barometern som hjälpte till med biljettförsäljningen. Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en härlig sommar! Vem vet, kanske återkommer vi med fler arrangemang i liknande stil framöver, funderar de tre vidare. Det här gav nämligen mersmak!

Summa summarum: Vi hade alltså möjlighet att sjunga två kvällar och samlade in totalt 40 000 kronor till mycket behövande ändamål. LITE stolta är vi allt.... men framför allt väldigt tacksamma över möjligheten att få bidra!

ETT STORT TACK TILL ALLA 

SOM VAR MED OCH BIDROG!

Sista visan?

Med anledning av de pågående processerna i ljuset av bortglömda kinapuffar...

Yta yta yta
Grävskopa gillar vi
Spela, smyga och söndra
Så att alla dom andra
Som står utanför
Inte får nån info
Om vad som sker hos oss
Det är vi som har makten
Tack för att ingen minns!

(Melodi "Nu går sista visan")

Trist MP...

Nej, det gick inte längre. Det förstod ju vem som helst. Åsa Romson kunde inte längre vara språkrör för Miljöpartiet. Det var inte ens spännande att höra valberedningens presskonferens vid lunchtid idag i det avseendet.

Men det hela är ändå pinsamt dåligt hanterat. Miljöpartiets kris handlar om så mycket mer än Åsa Romson. Det handlar förstås om utnämningar som inte har fungerat, men ännu mer om brutna politiska löften och om att partiet har bytt ståndpunkt i sina hjärtefrågor när de nu har haft chansen att förverkliga dem, åtminstone stegvis. Så har inte skett, och ansvaret för detta bär ytterst partiledningen.

Och så byter man ut Åsa Romson och låter det andra språkröret Gustav Fridolin sitta kvar. Frågan är om inte han har ett större ansvar än Romson för den politiska irrfärden. Har han verkligen rent mjöl i den ideologiska påsen eller ligger där en stor illaluktande kolbit och pyr?

Ett delat ledarskap bär man gemensamt. Man står enade i framgång och man ska falla tillsammans när det går åt pipsvängen. Så borde ett parti som har fattat innebörden i orden gemensamt, ansvar och feminism agera, men det gör inte Miljöpartiet. De agerar som så många har agerat före dem i så många olika sammanhang. Vi känner igen det.

Hur många friska fläktar kommer från det gröna partiet idag? Ärligt talat, inte så många. Det jag känner mest är stanken av unket gammalt patriarkat. Det är trist på så rara ärter som under så lång tid har ärligen kämpat i motvind för hållbarhet och för en bättre framtid. De borde kunna bättre än så här.

1917 eller 2016?

Jag har väldigt medvetet valt att hålla mig på avstånd från debatten som gällde Vänsterpartiets kongress i Örebro under helgen som gick. Skälen till detta är många. Ett av dem är mitt svala intresse. Jag har tyvärr hört det mesta förut.

En sak som jag ändå måste kommentera är motionen som handlade om sk tendensfrihet. Man kan läsa hela motionen och se vilka som undertecknat den här. Motionen röstades ned, och jag undrar hur det överhuvudtaget är möjligt år 2016 i ett samhälle som ser sig som vilande på demokratisk grund och där människor åtnjuter såväl åsikts- som yttrandefrihet. Hur ser partiet på sådana grundbultar när de ska appliceras på det egna partiet och dess medlemmar?

Jag känner klara vibrationer från Orwells Djurfarmen och tänker osökt på frasen "Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra".  Om man förmenar medlemmar att tänka fritt, att försöka påverka politiken internt och att prata med likasinnade har man inte i ett demokratiskt system att göra. Det är hårda ord, men det är exakt så jag känner.

Och här trodde faktiskt inte mina ögon när jag läste partistyrelsens svar och ännu mer fick jag gnugga mig i ögonen när jag läste att motionen avslagits av kongressen. Det är helt enkelt FÖR mycket för ett parti som fortfarande säger sig slåss mot Stalinstämpeln och k-ordet. Är den kampen alltså också ett spel för gallerierna?

Debatten, diskussionen, själva det politiska livet och den ideologiska utvecklingen ska strängt taget alltså föras på ett ställe, nämligen i partistyrelsen. Det låter snarare 1917 än 2016, kamrater.

Ledstjärna...

De tre vise männen följde stjärnan till Betlehem. Där hittade de barnet i krubban. Guds son, sann Gud och sann människa, hade fötts i ett stall bland djuren långt bortom ära och makt. Stjärnan ledde dem dit. Själva hade de knappast hittat.

Vilken stjärna leder de tre vise männen i Kalmar? Om det hade varit demokratin som varit deras ledstjärna tror jag att de hade tagit en annan väg, det vill säga den väg som leder genom ärendeberedning i berörd facknämnd.

Jag minns att det fanns en tid då kommunstyrelsens ordförande visserligen lyssnade på alla, men att denna lyssning ledde till att den facknämnd som skulle ha den aktuella frågan eller problemet på sitt bord också fick förtroendet att göra sitt jobb och utföra sitt uppdrag. Det var länge sedan. Nu är det en helt annan regelbok som gäller. Varför spelplanen ser ut som den gör är det nog inte längre någon som begriper.

Eller är det någon som fattar vitsen med att spela Rävspel mot sina egna medspelare?

Alla elevers bästa i första rummet!

Debattartikel publicerad i Barometern 6 maj 2016

I Skollagens första kapitel femte paragrafen står: ”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse  med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.”

De gångna veckornas rapporter kring slutna sektioner inom Kalmarsunds gymnasieförbunds skolor och olika former av antagningsprocedurer ger upphov till ganska allvarliga funderingar kring hur verksamheten uppfyller lagens mening i denna paragraf. En utredning är tillsatt, och vi förutsätter att den görs grundligt och seriöst. Ändå ställer vi oss frågan hur dessa sektioner, som inte på något sätt är ett nytt påfund, har lyckats hålla sin verksamhet hemlig fram till i förra veckan. Är det överhuvudtaget möjligt?

Eller är det så, vilket vi befarar, att kulturen med slutna sällskap fortplantar sig från samhällets, och därmed även offentliga verksamheters, topp ner till eleverna? Att den insynsskyddade verksamheten utgör en så grundläggande struktur att den inte ens behöver uppmärksammas? Att det helt enkelt är så man gör?

Ja, kanske är det så. Då är det inte konstigt att även den politiska ledningen, med dess gamla partistrukturer och partipiskor, håller tyst. Vi ser ju att tystnadskulturen regerar även denna gång. Vi andra, som värnar om en offentlig diskussion där alla kan delta, ser däremot öppenhet som nödvändig för en demokrati värd namnet.  Slutna mossiga strukturer, där en del får vara med och andra inte, utgör ett hinder för såväl samhällets som människors utveckling. Om sådana finns och fortfarande verkar år 2016 är det ett fenomen som inte är värdigt en offentligt driven skola. Vi borde kommit längre och åtminstone verkat enligt Skollagens inledning och därmed satt elevernas bästa i allra första rummet. Det borde vara varje elevs, inte bara vissas, självklara position.

Birgitta Axelsson Edström

Kerstin Ljungberg

Aktiva i Feministiskt initiativ Kalmar

Svar på brev till ansvarig utgivare

Jag fick svar på mitt brev, två stycken närmare bestämt. Tyvärr så var väl inte svaren så tillfredsställande i sakfrågan, men jag har i varje fall lyft problemet. Bara en liten detalj: Jag bryr mig egentligen inte om det nya tidningshuset lokalmässigt. Det är inte det som engagerar mig. Jag bryr mig däremot om att de arrangemang som riktar sig till folk i allmänhet, eller som här specifikt till prenumeranter vilka ju borde vara en del av allmänheten och därför dela allmänhetens karakteristika, ska vara möjliga att delta i för den som är hörselskadad. Det går ju, om man bara som arrangör tänker till lite grann, men för att kunna göra det så måste man höja kunskapsnivån ett eller ett par snäpp. Det blir inte mindre tydligt efter dessa svar. Man behöver inte köra en hel föreläsningsserie och stänga en stor grupp utanför och sedan invänta en stor och kostsam installation. Det finns andra lösningar. Det räcker inte med högtalare för den här gruppen. Det behöver faktiskt inte prövas överhuvudtaget. Det VET vi.

Men STORT OCH ÄRLIGT TACK för svaren ändå!

Svar nr 1 
Hej Birgitta

Tack för mejl och för ditt engagemang kring våra lokaler. Jag beklagar att våra anställda gett dig olika besked om hörselslingan, och skickar därför frågan vidare till vår interna projektledare för husrenoveringen, Mikael Larsson Ek, som kan ge dig den fulla och korrekta bilden. 

mvh

Anders

------------
Anders Enström
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Svar nr 2

Hej Birgitta!

Tack för ditt engagerade brev till Anders Enström om hörselslinga mm i vår föreläsningslokal.
Jag beklagar att du fick ett oklart besked om vad som gällde i vår lokal. Det kan bli så när ett hus är nytt och ovant.
Det som gäller är att vi för närvarande inte har någon hörselslinga i den aktuella lokalen.
Bakgrunden till det är att vi i vårt stora ombyggnadsprojekt har haft mängder av detaljer att tänka på och i första, andra och tredje hand är det här lokaler för kontorsverksamhet.
Vi har dock sett en möjlighet att utnyttja vårt lunchrum och ställa om det till en föreläsningslokal och hur det fungerar får vi nu skarpa tester på med vår föreläsningsserie under våren.
Vi har sett till att det finns en väl fungerande högtalaranläggning med mikrofoner, lokalen är lätt tillgänglig för rullstolsburna och vi börjar nu se att det går relativt enkelt att ställa om lokalen. Vi har dock inte tagit några beslut på hur vi ska arbeta med den typen av mer externa verksamheter.
Än så länge har vi inte varit i våra nya lokaler i mer än en månad och vill avvakta någon månad till innan vi gör en rejäl utvärdering, utöver den löpande, av vad som fungerar bra och vad som vi måste förbättra.
Hörselslingan kan mycket väl vara ett exempel på det senare och jag har så sent som i dag ställt en fråga om detta till vår teknikleverantör som ska återkomma med olika eventuella förslag på lösningar.

Med vänlig hälsning

Mikael Larsson Ek
Utvecklingschef Barometern Oskarshamns-Tidningen
Intern projektledare för ombyggnaden av Tidningshuset

Agera för medmänsklighet 9 maj kl 18.30!

Vi upprepar förra årets idé! 

På Europadagen måndagen den 9 maj kl 18.30 

tittar vi in i någon medmänniskas ögon och säger: 

"Jag är glad att du finns!" 

Det finns massor av människor som aldrig får veta 

att de betyder något för någon annan. 

Ta chansen, var du än är, vad du än gör och vem du än är, 

att göra en annan människa glad 

måndagen den 9 maj kl 18.30. 

Det kan aldrig leda till något annat 

än större kärlek här i världen!

Brev till ansvarig utgivare

Hej Barometern/Gota Media gm ansvarig utgivare!

Vilket trevligt initiativ att ta hit Marcus Oscarsson på en föreläsning! Barometern fyller ju 175 år, och som ni så riktigt har påpekat flera gånger så är en sådan lång utgivningstid ett resultat av en stor skara trogna prenumeranter. Det passar ju perfekt att visa upp det nya fina tidningshuset för dem och samtidigt bjuda på en intressant föreläsning! Om jag inte har fattat helt fel så finns det flera tillfällen inplanerade utöver just denna föreläsning som hölls i förra veckan.

När jag läste om evenemanget på sociala media samma kväll som det ägde rum så ställde jag frågan om det fanns hörselslinga i föreläsningslokalen. Det var ingen officiell fråga, mer en undran, men de svar jag fick från några av tidningens anställda blev ganska förvirrande. I tur och ordning så fick jag nämligen följande reaktioner:

• INGEN ANING
• JA
• NEJ

Jag begär inte att enskilda anställda ska veta allting och det spelar ingen roll vilka jag har kommunicerat med. Jag begär inte heller att det ska finnas en fast installerad slinga i en lokal som egentligen är ett fika- och lunchrum (det var tydligen där föreläsningen ägde rum). Det jag dock hoppas kunna begära är att det ska finnas fundamentala möjligheter för hörselskadade prenumeranter att ta del av bonusarrangemang som riktar sig så allmänt som till ”prenumeranter” och att det ska vara en känd och grundläggande policy att sådana hänsyn tas. Vi lever ju ändå i år 2016, eller hur? De tekniska möjligheterna är oerhört många! Det håller absolut inte som argumentation att hävda att arrangemanget enbart riktar sig till prenumeranter och inte till allmänheten. Det finns inget som talar för att det inte finns hörselskadade i den trogna prenumerantskaran (sannolikheten ökar markant med stigande ålder och något säger mig att äldre sannolikt prenumererar i större utsträckning än yngre) och en prenumeration har mig veterligen samma pris oavsett den betalandes hörselkurva.

Diskussionen på kvällen via nätet tog slut i viss oenighet och jag blev uppmanad att kontakta tidningens ägare/ledning, och det är därför jag skriver nu. Uppenbarligen har det skett en miss här (om det nu inte är så att svar nr två ovan är det rätta). Nu är ju fler kvällar inplanerade, och chansen finns att rätta till misstaget. Det finns mobila slingor att tillgå. Jag vet att Kalmar kommun har sådana och även HRF i Kalmar kan säkert bistå med hjälp och stöd. Ta chansen att öka tillgänglighet och grad av delaktighet samtidigt som ni visar respekt för den som har drabbats av en funktionsnedsättning! En sådan har man nämligen inte valt. Däremot kan man naturligtvis, vilket framkom i diskussionen under kvällen, välja att inte delta i evenemang som man inte kan tillgodogöra sig, men är det verkligen en rimlig användning av ordet ”frivillig”, dvs att skyla över tidningens misstag genom att säga att ”det är frivilligt att gå dit” när det handlar om en grupp människor som helt enkelt utesluts alternativt får sitta med i publiken hela kvällen utan att höra vad som sägs?

Lite kuriosa: Min pappa har prenumererat på Barometern i alla år i Kalmar. Inte en enda gång, inte en enda provmånad, byttes Barometern mot Östra Småland under min uppväxt och inte senare heller. Dagen efter Marcus Oscarsson-föreläsningen hittade jag ett erbjudande i hans brevlåda från Barometern om att ”pröva en dagstidning via prenumeration”. Det hela blev ganska absurt. Vi har nämligen stoppat tidningen eftersom pappa mycket hastigt fick lämna jordelivet för drygt en månad sedan. Kvällen innan jag såg lappen i brevlådan fick jag klart för mig att OM han hade levt hade hans möjligheter att ta del av en intressant bonuskväll i den tidnings regi som han har stött i vått och torrt i 57 år hade varit lika med noll. Med den hörselskada han hade så hade det inte varit möjligt att höra ett ord utan en simpel hörselslinga att koppla in hörapparaten på. Föreläsningen var uppenbarligen inte riktad till alla prenumeranter, utan bara till en del. 57 års inbetalningar hade kanske, i den bästa av världar och i det bästa av tidningshus, kunnat ge åtminstone möjligheten att delta till en prenumerant med sällsynt klart intellekt och ett vaket politiskt sinne men med en medfödd hörselnedsättning?

Så här kan vi väl inte ha det? Jag vet nämligen att min pappa inte är ensam, varken i världen eller i Kalmar med omnejd, om problemet ”dålig hörsel”. Han kommer inte att ställa några fler krav där han finns i sin himmel och jag är övertygad om att han inte längre plågas av sådana futtiga begränsningar som en defekt hörselnerv, men vi andra som fortfarande lever bör få ett hyfsat bemötande och en rimlig chans till delaktighet. Det GÅR om man bara vill och om man är villig att lära sig lite mer om tillgänglighet och hjälpmedel!

Jag bistår gärna med mer upplysningar om intresse finns!

Vänliga hälsningar

Birgitta Axelsson Edström

Också trogen prenumerant

3 maj 2016

Sorgen sätter spår

Tankarna tröttas

Inspirationen instämmer

Eftertanken ersätter

Morgondagen motarbetas

Framtiden fruktas

Nuet negligeras

Livet letar lugn

Tankar vid Valborgsmäss och första maj

Lite konstigt känns det ju, efter så många år... I morgon är det första maj. Sista gången jag firade den dagen var 2014. Då talade jag som sexa på EU-listan i Emmaboda på Vänsterpartiets arrangemang. Min egen partiförening ordnade något annat. Inte en enda gång under hela EU-valrörelsen var man intresserad av att ha min hjälp. Däremot var jag inbjuden från andra håll, från Malmö, Oxelösund och Borgholm för att nämna några. Det var i sanning en märklig tid.

Nu upprepas det där mobbarbeteendet. Jag är inte ensam. Jag har sett det på fler håll, alltså att engagerade kamrater (läs främst kvinnor) mycket genomtänkt och genomarbetat fryses ut på grund av avsaknad av ja-sägar-genen. Jag bad om stöd och hjälp från partikansliet och dåvarande PS i god tid. En enda lät bli att reagera. Det var partisekreteraren. Alla andra gav mig, om än inte hjälp som kunde ändra något i sakfrågan, ändå moraliskt stöd och uppmuntrande ord. Från partisekreteraren var det tyst. Dödstyst.

Nu går drevet igen, långt mer offentligt än tidigare. Krav på uteslutning av en riksdagsledamot formuleras, men man kommer inte att ta tag i frågan före kongressen i nästa vecka. Då riskerar man nämligen att få beslutet upphävt. Man inväntar rätt tillfälle, och sedan slår fällan igen. Poff bara. Patriarkatets översitteri är otroligt efffektivt.

Det är inte så man vinner segrar för rättvisan! Det är inte så man agerar förebild i en annars egoistisk värld! Det är inte så man skapar grogrund för jämställdhet, solidaritet, empati och lika människovärde för alla! Det är tvärtom.

Och därför känns det skönt och befriande, om än konstigt, att inte heller 2016 gå med i något första maj-tåg. Orden klingar ju falskt. Det handlar inte om rättvisa längre, utan om att visa att man är rätt, dvs ja-sägare. Jag vill inte tillhöra ett parti som bara består av syndfria. Det känns på något sätt inte ärligt. Förresten så vet jag inget om någon första maj-aktivitet förutom sossarnas här i Kalmar. Jag har inte hört ett ord. Kanske vill man inte anordna offentliga V-tillställningar längre?

Kampen går vidare, på mer moderna och ärliga sätt för oss som vill ha förändring på riktigt och för mångas bästa, inte för egen vinning. Ett första steg kan vara att sjunga in våren och därmed sprida glädje, kärlek och hopp. Det har jag varit med och gjort idag i Läckeby tillsammans med den fina kören Vox Communis. I morgon är en annan dag. Undrar vad den kan innebära? Det är Bönsöndagen. Det kanske kan stämma till viss eftertanke.

Ha en skön första maj!

Hellre köra på vägen än i diket

Ibland, då och då, så stannar jag upp och tänker till. Det gjorde jag i söndags när vi i högmässan sjöng en av sångerna från Choralernas musikal Befriad. Musikalen är från 70-talet och är väldigt bibeltrogen i texten. Det handlar i själva verket om en tonsättning av delar av Johannesevangeliet, förtjänstfullt utfört av Peter Sandwall (musik) och Lars Mörlid (text). Man får följa en del av de människor som i olika situationer kom i kontakt med Jesus. I söndags sjöng vi:

Såsom han har älskat och gett av sin kärlek

ska vi också älska varann.

Vi ska ha gemenskap och va rädda om varandra.

Man ska kunna se att vi är syskon

och vi ska va förenade i kärleken från Gud.

Denna kärlek är det enda som består.

Texten är synnerligen aktuell, kanske mer aktuell än vi skulle vilja, och kyrkan fylldes av sång både på svenska och engelska. Vi hade ju gäster från Kenya, så det var viktigt att alla kunde sjunga med på ett språk som man kunde förstå. Därför hade vi en engelsk version också.


Efteråt var det flera som kommenterade hur roligt det var att sjunga något som man så väl kände igen sedan "long ago". Faktum är att en till och med berättade att hon hade lärt sig Johannesevangeliet nästan utantill tack vare just Befriad. Det fick mig att tänka till. Det har ju jag också gjort. Det är därför just Johannes, med sin krånglighet, ändå är det evangelium jag känner mig mest hemma med.


Numera sjunger vi många lovsånger. Det är bra tycker jag. Vi ska lova Gud så mycket vi kan. Ändå så kan jag då och då tycka att sångtexterna blir lite enahanda. Förut sjöng vi "bibelkörer", dvs melodisatta bibelord mer eller mindre ordagrant. Det gör vi nästan aldrig nu, och ändå så vet jag att åtminstone jag lärde mig Guds ord främst på det sättet. Historiskt sett är det en metod som har fungerat i tusentals år. Varför har vi glömt detta? Vad skickar vi med varandra idag när vi sjunger tillsammans? Är det bara "lova, praise, worship, proklamera, jubla" i olika kombinationer eller är det något mer? Jag tänker på exempelvis:


Stadigt förbidade jag Herren och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på en klippa.
Han gjorde mina steg fasta.
Han lade i min mun en ny sång:
En lovsång till vår Gud.


Bed, så ska ni få!
Sök, så ska ni finna!
Klappa på så ska det öppnas för er!


Söken först Guds rike och Hans rättfärdighet
så ska det andra tillfalla er.


Jag vill lära dig och undervisa dig
om den väg du ska vandra.
Jag vill giva dig råd
och låta mitt öga vaka över dig.


Men åt alla dem som tog emot Honom
gav Han makt att bli Guds barn,
åt alla dem som tror på Hans namn.


Ty så älskade Gud hela världen
att han gav den sin ende son
för att var och en som på honom tror
inte ska förgås utan ha ett evigt liv.


Jag menar inte att det ena är fel och det andra är rätt. Jag menar bara att det är så tråkigt att vi så ofta hamnar i det ena eller det andra diket. "Antingen eller" är alltför ofta vår melodi. Kan vi inte göra båda sakerna och köra på vägbanan? Vi kan lova Gud med härlig innerlig lovsång men OCKSÅ lära oss skriften. Det kan hjälpa oss mer än vi tror. Åtminstone har det hjälpt mig att fått åtnjuta EFS ungdomsarbete under ett sjungande 1970-tal :-)


PS. Rapport om gårdagens konsert kommer när jag fått tag på insamlingsresultatet. Kul hade vi i varje fall i en fullsatt Lorensbergskyrka!

En bofink

Jag minns en historia jag läste för länge sedan i en pedagogisk tidskrift. Historien utgjorde inledningen på en artikel som handlade om teknikämnet i grundskolan, ett ämne som med anledning av en ganska bristfällig kursplan till stora delar formades av den lärare som höll i den lokala undervisningen. Det var alltså svårt att definiera och beskriva ämnet på ett generellt och allmängiltigt plan.

Pojken och pappan sitter vid frukostbordet. Utanför i vinterlandskapet finns ett fågelbord med fågelfrön. När pojken för tjugotredje gången från sin pappa, som sitter djupt försjunken i morgontidningen och inte tittar upp därifrån, får svaret "Det är en bofink" på frågan "Vad är det där för fågel?" så utbrister han "Kan en bofink se ut hur f-n som helst?".

Det kan man undra. Idag undrar jag det, men inte när det gäller bofinken, för en sådan känner jag igen. Idag är det ett annat begrepp som är i fokus.

Vi ses väl på onsdag?

Missa inte möjligheten att få en helkväll med tre körer!
Vi ses i Lorensbergskyrkan i Kalmar på onsdag kväll!

Markera! Sätt stopp!

Det är med bestörtning och förvåning jag läser om gymnasiesektionerna på Kalmarsunds gymnasieförbunds skolor. Stängda sammanslutningar, exempelvis med namnen Goa Gubbs och Bara Honor, med speciella antagningsriter har existerat under lång tid. Nu lyfts frågan av elever och en lärare som tagit informationen på allvar, och alla andra (med ett par undantag) är helt tagna på sängen. Det hela är otroligt.

Jag har varit förtroendevald i gymnasieförbundets styrelse under många år. Jag tror att jag kom in år 2000 och med undantag för perioden 2003-2006 så har jag varit med fram till 2014. Inte vid ett enda tillfälle diskuterades den här frågan inom styrelsen. Jag har aldrig hört talas om sektionerna ens, men så är man som styrelseledamot inte dagligdags på skolorna och upplever miljön. Inom just gymnasieförbundet får man ju inte vara på skolorna alls förresten och inte kommunicera med vare sig elever eller personal utanför styrelsemötena. Åtminstone var det den regeln som gällde perioden 2011-2014, en mandatperiod som i gymnasieförbundet är att betrakta som en parodi på politiskt styrt arbete. Innan dess så kunde man ändå hålla känselspröten ute och hålla kontakten med verksamheten, men inte ens då framkom något om de här sällskapen.

Jag önskar att vuxenvärlden skulle sätta ner foten och säga att det här inte är OK. Tyvärr görs inte det ens nu när problemet har kommit upp till ytan. Man säger att man ska utreda vad som hänt och att man är tydlig. Man är inte alls tydlig. Slutna sällskap av det här slaget hör helt enkelt inte hemma i en offentligt driven skola år 2016. Det luktar "Flugornas herre", pennalism och "Ondskan" lång väg och vi borde ha kommit längre. När nu eleverna själva försvarar verksamheten blir det än mer pinsamt, men desto bekvämare för skol- och förbundsledning. När man säger "det är inte så farligt och det är på skoj" och därigenom pekar ut den som känner sig kränkt, förnedrad och förödmjukad som partiell och överdrivet känslig lögnare så är det inget annat än ren och skär mobbning. Jag känner igen det. Jag har varit i samma situation om än inte i skolan och inte bland ungdomar och inte heller genom fast organiserade sammanslutningar. Likväl är det samma sak. Informella och, som idet här fallet, formella kotterier som bestämmer vilka som duger och vilka som inte duger och som lever ett autonomt liv påverkar en hel organisation mycket negativt och kan bryta ner människor som befinner sig utanför. Det hör INTE hemma i en modern och offentligt driven gymnasieskola år 2016, och inte i något annat hyfsat moget sammanhang heller.

Vad har hänt med värdegrundsarbetet? Vad har hänt med "allas lika värde"? Vad har hänt med "alla ska med" vilket det stora partiet har gått till val på, om än för ett antal år sedan? Var är vuxenvärldens markering?

Strategin kanske diskuteras vid nästa logesamling. Vad vet jag.

Ingen oväntad utgång

Så fick han då lämna sin post, IT- och bostadsministern Mehmet Kaplan. Det var knappast oväntat. Det föreföll som den troliga utgången redan i torsdags när bilden från middagsbordet, den där Kaplan åt tillsammans med en företrädare för Grå vargarna, släpptes. Sådant går inte obemärkt förbi, och Kaplan och hans närmaste hanterade det så skandalöst korkat att oddsen för hans avgång nästan dalade under 1-strecket.

Jag vet inte vad som har hänt egentligen, och jag vet inte hur Mehmet Kaplan själv tänker. Hur ska jag kunna veta det? Men det jag vet är att det här blev så fel det kunde bli. Varför är de första reaktionerna, när man ertappas med en rejäl blunder, att skylla ifrån sig, bagatellisera samt att kasta skit på andra? Varför är det så fantastiskt svårt att erkänna ett misstag med en gång?

Vi gör alla misstag. Det är mänskligt. Vi har gjort fel, vi gör fel och vi kommer att göra fel. Det konstiga är dock att när man har fått tillgång till makten så behöver man inte längre låtsas om sin mänsklighet. Då kan man, nästan per definition, inte längre göra fel. Man har då rätten, eller vad man ska kalla det, att vifta med handen lite nonchalant och säga att om det överhuvudtaget har hänt, vilket man ifrågasätter, så var det i ett helt annat sammanhang och inte man själv som gjorde det. Det finns dessutom alltid någon allmänt korkad ja-sägare till rådgivare eller medarbetare som underblåser den inställningen, och på den stackarens blåögda och ovetande axlar tror man att man till slut kan lägga hela skuldbördan om det hela inte blåser över. Blåser över gör det ju emellertid sällan, och väntar man tillräckligt länge i sin maktfullkomlighet så går tåget även för feglösningen att skylla på någon annan.

Det gick inte att hitta någon sådan möjlighet den här gången. Avgången meddelades idag strax efter lunch. Det lär inte vara sista gången, för ännu finns det många maktmänniskor som inte har tillräckligt med mod att erkänna sina mänskliga tillkortakommanden i tid och som inte heller har sett till att ha klartänkta medarbetare vid sin sida som vågar säga STOPP och NEJ. Kanske är det ja-sägandet som är demokratins värsta hot i den närmaste framtiden?

Folk är inte dumma. Numera och framöver, när information sprids snabbare än blixten och det källkritiska sinnet enbart är vaket på 1 april, så avslöjas både det ena och det andra kontinuerligt. Ingen är skyddad, allra minst de människor som har makt som bygger på folkets förtroende. Kanske är det hög tid att börja leva och agera som man lär även på dessa nivåer? Att driva en feministisk agenda när man säger att man gör det? Att verka för och prioritera en säkrad välfärd när det är just den frågan man har gått till val på? Att genomföra mänskliga regelverk på integrationsområdet när det är exakt det som partiprogrammet säger? Att fatta beslut i hållbar riktning när det är exakt det som människor har litat på när de har lagt sin röst?

Och sist, men absolut inte minst: Att respektera det demokratiska styrelseskicket och dess regelverk och inte förutsätta att en ministertaburett på statlig nivå eller en råds- eller ordförandepost på lokal eller regional nivå innebär en livstids immunitet vad gäller såväl etik, moral som offentlighetsprincip? Att inneha en förtroendepost måste medföra att man försöker leva upp till det förtroendet som den totala människa man är. Ingen kräver något mer än så, men redan det verkar vara svårt nog.

Goda minnen

Det här är nog den allra bästa bilden jag har sett på pappa och mamma tillsammans. Fotot är taget en sommardag troligen 1990. Mamma är alltså 57 år och pappa fem år yngre. De har besök i sommarstugan i Äspelund av dåvarande yngsta barnbarnet, min dotter på drygt ett år, och bakom Hasselbladskameran står hennes pappa. Mamma är avslappnad och glad, och det är pappa med men han har tydligen någon idé på gång som så många gånger förr och senare. Det var inte ofta det stod still i tankeverksamheten där.

Nu har jag bara minnena kvar av dem båda. Det är ledsamt och makalöst tomt. Men, som någon sa: Att ha haft någon som är värd att sakna så mycket är något att vara tacksam för.

Jag är tacksam, men jag undrar fortfarande varför allt behövde hända nu och nästan samtidigt, och när inte de medicinska proffsen kan reda ut vad pappa drabbades av så finns ju även de frågorna kvar. Jag får helt enkelt lära mig att leva utan att ha svaren.

Och minnas att vi hade det bra när vi var tillsammans. Som här.

Ett under

Min älskade pappa är borta. Nu har begravningsdagen passerat, men inget känns riktigt verkligt. Sorgen och saknaden gör fysiskt ont. Den har bosatt sig i kroppen och påverkar allt. Visst kan jag skratta och le, men i botten ligger en tung och oerhört smärtsam tomhet och vissa stunder kommer gråten fram utan att jag kan stoppa den. Min pappa finns inte hos mig mer, och jag känner mig så hjälplöst ensam trots att jag har så många älskade hos mig. Jag vet inte vad jag hade gjort utan allt stöd från Pierre och Emmy och alla andra nära och kära, familj, släkt och vänner. Var och en är värdefull, men saknaden finns kvar. Min pappas plats kan ingen fylla upp. Så nära har vi två varit varandra.

Men jag har fått en hälsning från pappa. Ni tror mig nog inte, men det jag nu kommer att berätta är helt sant. Ni får själva bedöma vad ni ska tro. Jag vet vad jag tror. Förresten, jag tror inte. Jag vet, för det är nämligen sant.

En god vän, vi kallar honom M, kom till mig förra torsdagen. Han var tvungen att byta några ord med mig sa han. Det var inte lätt, men han måste. Han berättade att han under den andra natten då min pappa låg på sjukhuset, när man hade amputerat pappas högra ben på eftermiddagen, hade haft en dröm. Pappa och M kände inte varandra. De hade hälsat på varandra i kyrkan och kanske setts ett fåtal gånger, men det fanns ingen relation dem emellan. Ändå drömde M om pappa, och han drömde att det skulle hända, det som sedan hände. Pappa gick bort, och det gjorde han efter tredje natten på onsdagen den 23 mars. Trots alla förböner som M och andra i kyrkan så ihärdigt formulerade så dog pappa i kallbrand. Drömmen, mardrömmen, slog in.

Natten till förra torsdagen hade M en ny dröm. Än en gång kom pappa in i drömmen, denna gång iklädd vita kläder och lycklig. Han mådde bra. Han hade en gåva med sig, en gåva som M skulle ge till just mig. Det var en vit fjäder.

M kunde inte tolka drömmen, och det kunde inte jag heller. Ingen av oss kunde förstå varför just M drömde om pappa två gånger, och den vita fjädern funderade jag mycket över den kvällen och de kommande dagarna. Vad betydde den? Det är inte en symbol som har betytt någonting för mig förr, och det hela kändes märkligt. Ändå var det en tröst att pappa hade skickat ett bud till mig. Mitt i allt så kändes det gott att få en hälsning även om jag inte förstod. En präst som jag jobbade med i fredags sa till mig att jag kommer att bli klar över vad detta betyder. Jag behövde inte anstränga mig. Gåvan och gåtan var till mig och ingen annan än jag själv skulle kunna veta när svaret kom. Jag tog hennes ord på allvar.

I söndags berättade jag om dessa drömmar för mina förtvivlade fastrar och en kusin när vi samlades här i Kalmar hos mig inför pappas begravning förmiddagen efter. Ingen kunde ge en förklaring mer än att pappa nog hade det gott där han var. Någonstans är ju det en tröst för oss alla.

Något senare lämnade en av mina andra kusiner, som också hade kommit hem till mig, över en liten påse med ett snöre om till mig. Min storasyster fick en likadan. Det var en hälsning från min kusins sambo som inte hade möjlighet att följa med till Kalmar över begravningen. Hon var kvar hemma i Bohuslän men ville ändå ge oss något för att visa att hon tänkte på oss. Min kusin visste inte vad det var i paketen. Han hade fått dem från sin sambo med det enkla uppdraget att lämna över dem. Min kusin hade inte hört ett ord av berättelsen om Ms drömmar som jag hade delgivit mina fastrar en stund tidigare och påsarna hade han haft i bilen sedan lunchtid när han lämnade Bohuslän.

Jag öppnade den lilla påsen. Den vägde nästan ingenting. Inuti låg det ett litet hänge bestående av vita fjädrar.

"Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång..."

För en bättre värld!

Biljetter till konserten i Lorensbergskyrkan i Kalmar

säljs också via oss i körer från Kalmar.

VARMT VÄLKOMNA!

Tystnaden är farlig!

Insändare i Östra Småland 8 april och i Barometern 20 april 2016

Vilken ställning har egentligen demokratins grundregler? Hur viktig är offentlighetsprincipen? Jag har börjat undra över sakernas tillstånd i Kalmar. Kalmar kommun ska nämligen besvara frågor inom ramen för en JO-utredning. Frågan gäller hur det kan komma sig att samhällsbyggnadskontoret har registrerat utlämning av offentliga handlingar till journalister. Att sådant inte sker borde sitta i ryggmärgen hos varje offentliganställd tjänsteman och varje politiskt förtroendevald. Det är grundkurs 1A i demokratiutbildningen. Det är grundlagen.

Nu har det ändå skett, och det är anmärkningsvärt i sig. Likväl är det en annan sak som vållar mig, och fler med mig, ännu mer bekymmer. Det är tystnaden. Det är tyst, förutom de sedvanliga förklaringarna från ansvariga på temat ”Det var inte jag” eller ”Jag vet inget”. En enda anställd har vågat använda bläckhornet för att skriva ner vad som har hänt. I övrigt är det tyst.

Det finns sådant som är viktigare än att skydda sin egen rygg och sina egna privilegier. Det finns sådant som är viktigare än att behålla goda relationer politikerkolleger emellan. Varför i all världen inser inte en enda oppositionspolitiker det? Vi kan inte förvänta oss att majoriteten avslöjar sina egna tillkortakommanden (även om det borde vara det etiskt riktiga att verkligen ta ansvaret), men vad gör oppositionen? Sitter ni också i knät på makten och äter sötebröd?

Den totala tystnaden tyder på ett allvarligt systemfel i Kalmar kommun. Den demokratiska processen störs genom ett uppenbart åsidosättande av grundlagen, men ingen säger något. Det påminner om vad man förr brukade kalla kåkfararmentalitet: ”Om du inte tjallar på mig så tjallar jag inte på dig.” Det är måhända en effektiv strategi på vissa arenor, men i demokratins tjänst är det livsfarligt. Jag är inte ute efter att någon ska bära hundhuvudet och rullas i tjära och fjädrar på Larmtorget när vårsolen skiner. Jag är ute efter att de lagar vi har som garanterar demokratin ska efterlevas. Antingen finns inte den viljan i de beslutande församlingarna i Kalmarpolitiken, eller så fattar man varken vikten av eller vitsen med regelverket. Man kanske tror att det inte spelar någon roll, eller att det handlar om småsaker. Att ignorera felaktigheter inom vitala områden är fegt. Värdet av den fria pressen och av offentlighetsprincipen kan inte överskattas.

”Livet ska vårdas, inte förrådas” sjunger vi i en vacker psalm. Detsamma gäller demokratin. Den ska vårdas och utvecklas, inte förrådas och tystas ner. Tystnaden har aldrig varit ett effektivt verktyg i arbetet för en rättvisare värld, och aldrig för mer en mer demokratisk värld heller. Varför i all världen väljer ni då att vara tysta när era röster så ytterligt väl behövs?

Birgitta Axelsson Edström

Med 20 års erfarenhet av kommunpolitik

Korruption

Exemplen haglar just nu. Det är Nordea, det är Panama, det är Swedbank, det är allsköns skattesmitare som håller varann om ryggen, det är höga tjänstemän och politiker som inte förmår hålla sig inom det moraliska, etiska och juridiska regelverket och det händer här hemma liksom utanför lilla ankdammen Sverige. Det händer på alla nivåer.

Jag pratar om korruption. Det är allvarligt. Maktmissbruket och strävandena att klänga sig fast vid positioner och inflytande för att vinna alltmer ekonomiska och andra fördelar breder ut sig. Jag vet att människor är giriga. Mycket vill ha mer som det heter, och var och en är sig själv närmast. Vi har hört det länge, men inte desto mindre är det skämmigt när det händer i sk demokratiska miljöer, i sammanhang som är satta att upprätthålla folkstyret. Det är pinsamt. Det är arselsidan av människans fulaste tryne som visar sig.

Och nästan allvarligast av allt: Tystnaden. Vi bryr oss inte. Vi låter ryggdunkandet och spelet under bordet fortsätta. Vi ser inte sambandet mellan gratislunchen och skatteflykten eller mellan grannens restaurerade hus och det stora bostadsprojektet som avhjälper landets bostadskris. Eller så både ser och anar vi men vi tycker inte att det vare sig är viktigt, felaktigt eller konstigt. Vi accepterar eftersom förfarandet i varje fall leder till tillväxt i någon form. Att demokratin avlövas och dör sotdöden är ett problem som någon annan får ta itu med.

Tro inte att all korruption sker i Panama eller Långtbortistan. Man behöver varken vara paranoid eller Einstein för att inse att vi har skiten här hos oss, och att vi alltid har haft det, åtminstone så länge makten över andra och egna ekonomiska och andra fördelar har varit viktiga för människans självbild. Det gör å andra sidan inte motståndet mindre viktigt. Nu är det viktigare än nånsin, annars har vi snart ett läge som säger att vårt samhälle går under av en enda anledning, nämligen att de människor som inte har en enda möjlighet till korruption inte utövar korruption.

För då är läget helt enkelt det att korruption, mygel och omoral är idealet istället för motsatsen.

Fullständigt overkligt...

 

Så overkligt... men tyvärr sant. Idag var annonsen införd i dagens Barometern. Det kändes inget vidare att öppna tidningen i morse, men inget förändras ju. Pappa är borta. 

 

Operation Smile låg pappa varmt om hjärtat. Kunde han hjälpa till att ge barn med gomspalt eller andra ansiktsdeformiteter en bättre framtid, ett liv och ett hopp så gjorde han det precis som han reparerade det mesta annat som kunde rättas till. Det känns ändå, mitt i all sorg, som ett sätt som hedrar pappas vackra minne. Även om ingen kunde laga pappa igen så finns det andra som kan hjälpas.