Lille-Nilsson

Det här är en sångtext av Göran Sahlberg. Bengt Johansson har tonsatt den och också sjungit in den (eller om den kanske gjordes redan på Terra Nova-tiden, det vet jag inte riktigt). Hur som helst, sången är lite speciell för mig. Den utspelar sig nämligen på Klädesholmen, den lilla ö i Bohusläns skärgård alldeles utanför Tjörn där min pappa har vuxit upp och där jag tillbringade samtliga semesterresor när jag var liten. Varje sommar blir det som ett sug att åka dit, men nu var det alldeles för länge sedan jag gjorde det. Förhoppningsvis kan det bli nästa år. Tiden har dock inte stått still därute. Det som en gång var, när jag var liten, är inte likadant längre. Den omisskännliga doften av sill från konservfabriken vid sidan av vägen som man kände när man gick mellan farmors och farfars hus och affären finns inte kvar. I konservfabrikerna finns numera sommarbostäder. Affären ligger inte på samma ställe, och cafét vid torget är stängt. Men havet, sältan, en del av släkten och den friska luften finns kvar! Plus mängder av turister.... och ja, en sådan är ju jag också när jag väl kommer dit numera. En sån där "badgäst" som min farbror brukade säga. Dem kände han inte. Resten visst han dock precis vilka det var.

Nåja, Lille-Nilsson var en känd baptistprofil och Skeppar-Albert , vars minne sången handlar om, just skeppare på små fraktfartyg. Tidpunkten är förstås för över hundra år sedan skulle jag tro, men väderläget kan vara likadant nu som då. Höst- och vinterstormar är inte att leka med därute bland de karga skären där fyren hette Pater Noster (latin för Fader vår). Ibland kan havet vara så upprört att det helt enkelt blir grönt. Då, kan jag tala om, då blåser det, och det var så vädret var när Lille-Nilsson skulle ut på sjön mellan Flatholmen och Klädesholmen....

Det var mot nyår till och skutan låg för vintern
Svanen hette hon och gick med frakt
tills hon blev satt på grund i Östersjön
fast det var lotsen själv som stod på vakt

Men Skeppar-Albert stod och såg mot Pater Noster
och visste ingenting om allt det där
Han slog en lov kring sina skepparminnen
och fångade en tanke här och där

Han, Lille-Nilsson, kom med ens i hågen
Han gick med snipan full av bönevak
Emellan skären for han som en lovsång
och bakom skotet satt han oförändrat rak

Fast när han tänkte lägga ut från Flatholmsbryggan
då var där ingen enda som gick med
när Lille-Nilsson bad om hjälp att staga
då ryckte männen till och gick i lä

Men då gick aposteln Nilsson själv i båten
fastän stormen gjorde honom nästan blind
när han gick klar från ångbåtsbryggan
och snipan fick på tok för mycket vind....

Nu fick man se att någon reste sig i båten
- det var ett ögonblick som tiden självt stått still -
men Lille-Nilsson och den andre klara fjärden
när de var två som satt på lovartsidan till

Men när man fråga Nilsson vem som var i båten
hade han för sin del inget sett
"Men aldrig nånsin har jag seglat bättre"
och Skeppar Albert, som sett på,
gav Lille-Nilsson rätt.

Jag fullkomligt älskar den här sången! Och det var därför jag ville dela med mig av den.