Som förtroendevald i Svenska kyrkan känns det naturligt att läsa Kyrkans Tidning. Det finns en hel del matnyttigt där, det får jag lov att tillstå. Det handlar om allt mellan himmel och jord, bokstavligt talat alltså, och ibland blir man glad och ibland blir man upprörd på gränsen till vansinnigt arg. Det sistnämnda hände när jag läste den här artikeln.
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/nunna_sparkades_efter_abortbeslut_0_13899.news.aspx
Den katolska kyrkan har en hel del att begrunda. Sin historia kan man knappast göra något åt, den har ju passerat. Vad man däremot kan begära är att man åtminstone tänker med hela hjärnan och hela hjärtat när man ska hantera sin samtid. Inte heller det verkar man ju göra i vissa kretsar. Det räcker inte med att sopa pedofilin under mattan och låtsas som om den inte har hänt och framför allt HÄNDER, nu bannlyser man en medarbetare som inte har gjort annat än försökt rädda livet på en fyrabarnsmamma. Och hon lyckades. De fyra barnen har kvar sin mamma. Och det fördömer kyrkan.
Kyrkans biskop ger uttryck för en människo- och kvinnosyn som befinner sig ljusår från en som vore rimlig. En kvinna har en enda uppgift och det är att föda fram barn. Om hon sedan kan vara med och ta hand om dem är sekundärt. En kvinnlig nunna kan man döma till evig pina för ett mänskligt beslut som sätter livet framför döden medan man tycker att män som sexuellt utnyttjar barn inte är mer än människor. "Det var väl inte så farligt" tycks vara uppfattningen.
Nåja, jag vet att detta inte gäller alla katoliker. Jag tänker inte dra alla över en kam. Det finns miljoner goda katoliker världen över på alla nivåer som lider över tillståndet i kyrkan, och det finns otaliga exempel på felaktigheter i alla andra kyrkor och samfund. Församlingarna består ju av människor och är därmed behäftade med mänskliga fel och brister. Det måste man acceptera. "Som kristen är man inte bättre än andra, men man har det bättre" som en av mina goda vänner en gång uttryckte det.
Men man har ett ansvar. Som människa har man ett ansvar. Den här skandalen läste jag om i lilla Kyrkans Tidning. Hade jag inte gjort det hade jag inget vetat. Det är ju tystnaden som är farlig för det första. Det är vår bekväma inställning som är riskabel. Det är då orättfärdigheterna får pågå, år ut och år in medan ingen säger nåt och ingen protesterar. För det andra är det förtrycket som är farligt, alltså när regler sätts upp, både synliga och osynliga, som gör att man inte VÅGAR protestera. Det sistnämnda finns inte här hos oss i varje fall, men på andra håll. Hos oss finns dock tystnaden, likgiltigheten och det bedrägliga lugnet som lägger sin våta filt över vårt beteende, i det här fallet över oss kristna som borde skrika i högan sky över orätten.
Men vi ska inte döma. "Den som är utan synd ska kasta första stenen" heter det ju, och det handlar inte om att kasta vare sig sten eller fördömanden här. Det handlar om att visa på Guds kärlek, på en annan väg än fördömanden och bannlysning, en mänsklig och gudomlig väg.
Människan ställs inför svåra val som måste göras. Ibland blir det rätt och ibland fel. Här har jag svårt att se att nunnan gjorde ett felaktigt val. Hon gjorde helt rätt, men man är naturligtvis fri att tycka något annat. Felet i mina ögon gjordes ju när någon annan, i det här fallet en, som det verkar totalt livsfrånvänd biskop, fördömer henne helt och hållet, apropå "att kasta första stenen". Det är ju absurt.
Det är inte lätt att vara människa, men vi har inget annat val. Det måste även en kyrka våga inse. Tack och lov att förlåtelsen finns. Den omfattar ju även biskopen och till och med oss, vi som inte säger ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar