I dagens ena lokaltidning kan man läsa en liten insändare som går ut på att kort och gott såga alla politiskt engagerade jäms med fotknölarna. Alla politiker, oavsett partifärg, är enligt författaren eniga i en sak och det är att slå vakt om de privilegier som alla politiker har.
Jag blir både arg och ledsen och samtidigt tycker jag synd om den insändarskribent som dels har så lite insikt i rådande förhållanden, dels har så mycket bitterhet i sig att han inte bryr sig om att kolla sanningshalten i den dynga han sprider och istället bara kastar ur sig den.
Vilka privilegier har man som förtroendevald? Privilegiet att läsa oändliga mängder handlingar inför nämndsmötena? Möjligheten att gå på fullmäktigemöten utan arvode? Är det den torra mackan man får gratis vid fikat som är problemet? I så fall kan jag lugna ner skribenten. Jag som är nötallargiker och dessutom vegetarian av medicinska skäl får för det mesta klara mig utan eftersom såna mackor inte erbjuds. Jag klarar mig ändå. Det finns frukt att köpa i affären på väg till mötet, och den frukten betalar jag själv. Kan det vara de ständiga mötena på kvällar och helger, så gott som samtliga utan ersättning även när det gäller körda mil, som sticker i ögonen? Telefonsamtalen på kvällar och helger eller telefonintervjuerna som man till och med känner sig tvungen att ge när man ligger sjuk? Eller privilegiet att ensamarbeta på ett partikansli vilket betyder att man har fullständigt ansvar för att allt, dvs sånt som städningen, den urgamla datorn med hemsida (som man förstås aldrig har fått någon utbildning på) och lokalvärmen, fungerar? Att aldrig kunna delta i de kurser och konferenser som man skulle behöva för att inhämta nya tankar och inspiration pga att partikassan äts upp av fasta kostnader och trycksaker? Att betala sina egna sjukdagar i efterhand genom att arbeta över eftersom ingen gör det man skulle gjort då man låg hemma och kräktes? Kallar du det för privilegier?
Ja, i ett perspektiv är det privilegier, och det är att jämfört med den som inte har något jobb alls eller är sjuk så har man det jättebra. Det kan jag erkänna, men jag går inte med på att man sprider bilden av att en förtroendevalds vardag är fylld av flygande räkmackor och stekta sparvar. Tror man det så är man fel ute. Kanske skulle ett besök ute i den politiska verkligheten, bland vanliga människor som har åtagit sig ett politiskt uppdrag, vara på sin plats? Vi gör det som vi tror på och som vi dessutom har fått förtroendet av valmanskåren att göra. Varför är det så himla kul att kasta skit på oss? Vi är tacksamma för våra uppdrag och försöker sköta dem så gott vi kan. Det är inte synd om oss, inte alls, och jag gnäller inte, men lite mänsklighet kanske skulle kunna spilla över på oss också? Man är inte mer än människa som politiker, med dagens politikerförakt riskerar man dock att vara människa lite kortare tid.
Visst finns det rötägg. Visst finns det folk som tar uppdrag, politiska och av andra slag, bara för att skaffa sig egna fördelar. De är dock på den politiska arenan bland oss gräsrötter oerhört, oerhört få. Rötäggen kan och ska man jaga. Den som har uppdrag och inte sköter dem ska avsäga sig. Den som inkasserar lön och arvoden för sånt som inte utförs ska skämmas. Sådant hör inte hemma i ärligt och uppriktigt politiskt engagerat arbete. Demokratin är betydligt mer värd än att förknippas med såna avarter. Det är självklart. Men blanda inte in oss andra i den ruttna äggröran. I sånt klet känner inte jag mig hemma, och det gör inte heller de allra flesta andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar