Hänsyn och sanning

Dessa eviga hänsyn!
Inte bli till anstöt
inte såra
inte förarga
dessa lättstötta
dessa lättsårade
dessa lättförargade

Men vem räknar alla dem
du skulle tröstat
och glatt
med din befriande
sanning?

Så skrev skalden och spelmannen Nils F Nygren i dikten Hänsyn och sanning. Han var inte politiker i ordets vanliga bemärkelse, men visst hade han en viss inblick i samhällsbygget ändå.

Ironin är inte ens förklädd. Är det så himla synd om de lättstötta? Måste man alltid sätta de lättsårades behov först? Och måste man av rädsla för de lättförargade vara så taktisk i sitt handlande att man glömmer de många som inte har de starka rösterna och som inte skriker som vrålapor så fort de inte får som de vill?

Självklart inte. Ibland måste man helt enkelt säga ifrån och ta ställning för det som är sant, rimligt och riktigt och därigenom trampa några vrålapor på tårna en aning. Som folkvald ska man sätta sina väljares intressen främst, inte andra särintressen.

Fast det är klart, det finns särintressen som förstås inte kan räknas som särintressen eftersom alla (underförstått gubbar) som bestämmer har samma särintresse. Därmed har man säkrat begreppet "allmänintresse" istället. Suck.

Men alla de andra då, de som man skulle ha glatt med den befriande sanningen, ska man inte ta hänsyn till dem? Jo, det ska man. Frågan är bara hur. Och när.