Om missbruk

Alkoholism är en sjukdom. Jag håller med om det. Sjukdomsinsikt är en dygd. Därför är det väldigt bra att vår landshövding är öppen och ärlig och därigenom tar itu med sitt eget tillfrisknande. Jag önskar honom all lycka med projektet!

Men ändå så blir hela den här affären lite för mycket tycker jag. Kreti och pleti berömmer honom för hans klarsynthet. Det är ju i själva verket så att var och en som har missbruksproblem bör agera på det här sättet, och omvärlden borde inte bli så exalterad över att någon gör som man bör. Missbruk finns bland oss, i de flesta miljöer och i samtliga samhällsklasser. Det är som bekant inte bara alkohol som missbrukas, det är allt möjligt och det är inte helt ovanligt att missbruk finns i flera avseenden hos en och samma individ eller att det flyttar sig mellan sfärerna. Lägger man av med det ena så kan man börja med något annat. Därför är missbruk långt mer komplicerat än att bara dricka för mycket sprit. Det är en del av personligheten som man måste hantera.

Jag har vid ett flertal tillfällen kommit i kontakt med människor som missbrukar relationer. Det är också smärtsamt, och sjukdomsinsikten i de fallen har varit i närheten av noll. Omgivningen har dock lidit mer än någon i rimlighetens namn borde kunna stå ut med och samtidigt ha livet i behåll. Missbruk av makt är inte heller helt ovanligt. Sådant kallar man korruption för övrigt. Det sker exempelvis när man inte uppmärksammar att det föreligger jäv vid makt-och myndighetsutövning.

Hur som helst, missbruk SKA man prata om, dock inte på ett sätt som uppmuntrar till skvaller, jakt på sensationer eller obegränsat gottande i andras olycka. Att prata med är helt enkelt att bry sig. Att stoppa huvudet i sanden och hävda att det är ett personligt problem hos den som är drabbad är inte omtanke utan ren feghet. Vad säger man om arbetskamrater och vänner som hjälper den drabbade att förneka sin situation? Jag vet vad jag säger. Jag säger "fega krakar som inte är mer än en liten lort". Jag har sett det. Jag försökte, men fick veta att man skulle vara tyst för anseendets skull. Sedan gick det som det gick, alldeles för tidigt.

Nu hoppas jag att både den professionella och den personliga omgivningen som landshövdingen befinner sig i, media och övriga gör vad man kan för att hjälpa till med rehabiliteringen, eller åtminstone inte stjälper den. Det är vi människor skyldiga varandra. Jag minns hur det skrevs om Gudrun Schyman och hennes alkoholberoende i slutet av 1990-talet och hur de återfall (som drabbar så gott som alla) åkte karusell på löpsedlar och ettor. Jag hoppas världen har lärt sig något sedan dess och hanterar den här frågan mer vuxet och moget. En sak som gör det lättare för landshövdingen än för Gudrun är att han är man. Det finns nämligen en större förlåtelsezon för en man än för en kvinna.

Apropå kvinna, ja. Nu får vi en tillförordnad landshövding under den ordinaries "time-out". Problemet här är inte att det är en kvinna utan att det öppnar för jäv av modell större. Statens förlängda myndighetsarm har nämligen ansenliga förgreningar in i en av länets kommuners allra yttersta politiska ledning. Det kan knappast vara optimalt, eller hur?

Men makten bestämmer ju sitt eget regelverk. "Makten framför allt", "HSB" och "Staten det är jag" kommer nog undan den här gången också.

Men alltså, lycka till Stefan! Hoppas att fler vågar göra som du, om det än borde vara så att de redan hade gjort det!

Glad midsommar!

Ibland så rinner inspirationen till och så vill man göra något skapande. Idag blev det en "godisskål" :-)

Ha en skön midsommarhelg, ta det lugnt med det som man behöver ta det lugnt med och njut av den svenska sommaren i det skick den behagar visa sig!

Sommarhälsning

Pressmeddelande från Byteatern Kalmar Länsteater 22 juni 2016

Det är med stor lättnad vi kan konstatera att lokalproblemen för Byteatern Kalmar Länsteater nu ska få en lösning som ger teatern möjlighet att utvecklas!

Kalmar kommun och Landstinget i Kalmar län har i dagarna kommit överens om en satsning på länsteaterns framtid. Det som kommer att ske är följande: Det befintliga teaterhuset i Kalmar hamn (Hamnscenen) kommer att både byggas om och byggas till för att kunna möjliggöra modern teater- och scenkonstverksamhet. Därmed blir de mångåriga arbetsmiljöproblemen, vilka har begränsat teaterns verksamhet i väsentlig grad, ett minne blott.

Teatern kommer att utöka sina spelytor och därmed kommer teaterproduktionen att kunna öka i väsentlig omfattning. Detta gynnar inte bara Kalmar som residensstad. Det är en satsning som gynnar hela länet och som ger länsteatern ännu bättre förutsättningar att verka i hela länet. Med ökade produktionsytor kan teatern både spela (på plats och på turné), planera och repetera samtidigt. Självklart kommer länsteateruppdraget, dvs att erbjuda professionell teater i hela länet med speciellt fokus på barn och ungdomar, vara det viktigaste även när det nya huset står färdigt!

Utvecklingen öppnar också för samarbete med Linnéuniversitetet. Universitetet kommer, när nybyggnationerna är klara, att befinna sig bokstavligt talat nästgårds. Tusentals studenter och anställda kommer då dagligen att befinna sig i teaterns absoluta närhet vilket kommer att ge nya och talrika kontaktytor med människor som kanske tidigare inte ens hittade till Byteatern.

Det är oerhört glädjande att kommunen och landstinget har resonerat sig fram till en ansvarsfördelning och därmed säkrat länsteaterns verksamhet. Vi kan utan tvekan slå fast att den lokallösning som nu presenteras, på befintlig plats i hamnen men med omfattande satsningar på såväl inomhus- som utomhusmiljö med fokus på utveckling, tillgänglighet och säkerhet, är det bästa alternativ som vi på teatern har haft att ta ställning till. Det uppfyller så gott som samtliga de av oss uppställda kriterierna för en fungerande lokallösning. Det här blir en nystart som gör att vi kan se framtiden an med tillförsikt!

Birgitta Axelsson Edström, ordförande

Svante Oledal, vice ordförande

Daniel Rylander och Mia Carlsson, teaterchefer

När man vågar...

I fredags fick jag hoppa in som vikarie på två begravningar på mycket kort varsel. Med Guds hjälp gick det bra, både för mig och för den som skulle ha spelat. Jag klarade av musiken hyfsat, man hann kalla in en stensäker sångsolist och ordinarie kantorns sjukdom var inte så allvarlig som vi trodde. Allt blev alltså bra till slut :)

Det är ju i de där stunderna, de stunder som vi inte på något sätt räknar med, som det oväntade kan ske. Så var det i fredags. Efter den sista begravningsakten bytte jag några ord med de anhöriga på trappan till kapellet. Den nyblivne änkemannen, som jag inte känner, sa ungefär så här:

Tack för allt som blev så bra! Prästen var bra, klockaren var bra och musiken var jättebra! Vet du, jag blev så glad igår när jag hörde att det var du som skulle spela idag. Jag läser alltid vad du skriver i Barometern, och jag tycker alltid att du har så rätt. Jag läser allt i Barometern från första till sista sidan utom platsannonserna. Jag har ju ändå fyllt 91 år... Visst, jag har röstat borgerligt, men jag tycker att du har rätt ändå. Jag, och mina bekanta, har sagt att vi så gärna skulle vilja träffa dig för vi tycker att du verkar så klok och trevlig. Jag ville bara säga det.

Jag blev mycket överraskad men samtidigt mycket glad. När man som jag, känner sig otillräcklig i det mesta för att inte säga totalt värdelös, så suger man åt sig sådana ord som en törstande i öknen. Jag tackade hjärtligt, och gick tillbaka in i kapellet där jag mötte prästen Kenneth vars axel jag kunde snyfta emot. Det blev helt enkelt för mycket. Det var glädjetårar, men också en hel del tårar av sorg över att jag inte kunde dela de fina orden med just mamma och pappa. De stod alltid på min sida, även när det blåste kallt och misslyckandena grinade mig rätt i ansiktet. De vek inte en tum när jag meddelade dem att jag hade bestämt mig för att sluta med vänsterpolitiken i Kalmar. De välkomnade beskedet även om de visste att framtiden därmed blev väldigt osäker. De hade under lång tid lidit å mina vägnar även om jag inte berättade allt som hände. De förstod ändå. För det är jag dem evigt tacksam.

Ja, jag vet att jag är ganska skör just nu. Det är ju inte bara sorgen och saknaden efter mamma och pappa som känns hela tiden, det är väl en allmän utveckling att man blir mer och mer känslig med åren. Jag såg det hos pappa, och jag märker det på mig själv. Samtidigt som det kan vara jobbigt, så klart, så är det ändå en ganska fin påminnelse om att man är mänsklig med allt vad det innebär. Man har kontakt med sitt känsloliv och det är då inte bara de ledsamma känslorna man kan släppa fram utan även de andra som är positivt laddade såsom lycka, glädje, hopp och kärlek. Tänk så fattigt livet skulle vara om man inte kunde känna dem!

Jag är tacksam för de oväntade mötena och de ord jag får på vägen. Denna gång fick jag så mycket tillbaka när jag vågade mig på en utmaning jag tidigare inte hade vågat anta. Det kan jag också lära mig en hel del av. Om jag vågar...

Och det måste man ju, eller hur?

"Det är de andras fel"

Igår var jag så vansinnigt trött på dessa politikersvar som alltid går ut på att skylla ifrån sig på andra och/eller att lyfta fram exempel på aktörer som är ännu sämre för att själv framstå i bättre dager. Det är ju inte helt ovanligt att stöta på sådan argumentation, för att nu uttrycka sig litotetiskt.

Idag blir jag lika vansinnigt trött på en kyrkligt aktiv debattör (på Barometern Debatt) som skyller Svenska Kyrkans tillkortakommanden vad gäller exempelvis resor och representation på kyrkans organisationsform, med andra ord på de förtroendevalda som utses i kyrkovalet och som är partipolitiskt aktiva. Där begår debattören exakt samma fel som de politiska pamparna: Resonemanget går ut på att skylla ifrån sig och på att skylla på någon annan. "Visst, fel har begåtts men det är inte jag som är ansvarig, det är någon annan".

När fel begås så tar man gemensamt ansvar. Det gäller förtroendevalda, ideella krafter och anställda. Det är att handla etiskt och moraliskt riktigt. Det är exakt DET vi ska göra om vi vill kyrkan väl.

Under en högmässa i april sjöng vi en text ur Johannesevangeliet:
"Såsom Han har älskat och gett av sin kärlek 
ska vi också älska varann.
Vi ska ha gemenskap och vara rädda om varandra. 
Man ska kunna se att vi är syskon."

Ligger strategin "Det är de andras fel" i linje med de orden?

Ett sista farväl

"Därborta vid pilen
har jag lagt min far..."

Och inte bara min far. Nu vilar både mamma och pappa därborta på kyrkogården, bredvid varandra vid det blå glasklotet. Min storasyster och jag sänkte ner de båda vita urnorna sida vid sida, läste Kärlekens lov från Paulus första brev till korintierna kap 13 och Bo Setterlinds vackra dikt Odalmannen. Solen sken från en klarblå himmel och i ögonvrån lekte kaninungarna, nästan som en illustration av orden i dikten vi just läst:
"Jag stod som harens unge, när han kom. 
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen 
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."

Hela upplevelsen idag var surrealistisk. Det går inte att tänka sig att det var mamma och pappa vi bar i våra händer, i urnor hårt tryckta mot kroppen, och egentligen var det ju inte det heller. Det var vad som nu finns kvar av deras jordiska tillvaro. Vi bär så mycket mer med oss, så många minnen av så många glada stunder och de immateriella värdena dyker upp när vi nu försöker reda ut företaget att tömma det hus där de bott sedan 1963. Det är ett stort arbete. Mängden av saker, papper och möbler är ansenlig. Jag lovar att man kan ligga sömnlös för mindre, men det måste gå att göra ett värdigt avslut.

Tack mamma och pappa för allt! Jag badar i minnen och saknar er oerhört mycket! Jag vet att ni lever vidare på annat håll, inte bara i vårt medvetande och genom oss, utan i himlen där era själar nu njuter av en tillvaro utan sjukdomar och smärta men med kärlek som flödar över. En gång ses vi där, i en stad ovan molnen.

"Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den andra stranden, skiljas aldrig mer..."

Argument av det omogna slaget

Nu har jag deltagit i så många diskussioner om kyrkans resor och lyssnat på ännu fler att det finns EN sak jag måste säga högt och tydligt:
Resor kan i de allra flesta fall motiveras utifrån en rad olika skäl, men så fort någon vill lansera en reseidé och använder argumentet "Alla andra reser så då ska vi också göra det" så kommer min inställning att vara "Den här resan ska inte genomföras".

Sådana argument har jag själv använt otaliga gånger, framför allt när jag ville börja använda träskor till skolan när det fortfarande var snö ute. Det bet inte riktigt på mamma när jag envist hävdade att alla andra i klassen hade träskor på sig.

Men det är klart, jag var ju bara typ nio år...

Arbetsdag på annorlunda sätt

Idag är det arbetsdag igen. Gårdagen tillbringade vi till stora delen i bil då vi for fram och tillbaka till Östergötlands stora nöjesmetropol Åtvidaberg för att hälsa på svärföräldrarna som behövde hjälp för att få igång radiomottagningen på det nya boendet. De har fått flytta in i ett alldeles nybyggt äldreboende, och det var verkligen fint. Det måste jag framhålla, även om jag kanske hade önskat en aning mer moderna lösningar rent tekniskt, men man kan ju inte få allt... När man är gammal och inte längre klarar sig på egen hand i ordinärt boende så ska man få känna att man får det bra. En sådan situation har man lyckats skapa för Stina och Fille. Nu kan de till och med lyssna på radio. Kombinationen nybyggen och gamla radioapparater är svår att få att fungera, men till slut gick det med hjälp av några bergssprängare från pappas hus. Han behöver dem ju tyvärr inte längre.

Idag tog jag då chansen att jobba utomhus för att få lite sol på mig. Jodå, det gick att få igång den gamla laptop-datorn och det mobila bredbandet från Telias Flintaperiod och sitta ute i solen och planera en församlingsresa istället för vid skrivbordet. Så där tio minuter efter att jag var klar så sa datorn ifrån genom att hävda att enbart 7% av batteriladdningen var kvar och att jag nu var tvungen att sätta i sladden. Det gjorde jag inte. I detta digitala tidevarv kunde jag fixa lite knapptryckningar via mobilen och få iväg några meddelanden innan jag fick spontanbesök i solen av församlingsprästen och ett intressant samtal på köpet.

Jaha, tänker ni, nu ska kyrkan ut och resa igen. Ja, det tycker jag absolut att vi ska!

Min idé är att vi ska lära oss mer om vad som har hänt i kristenhetens historia i Småland och Östergötland. Kanske finns det en hel del vi kan relatera till idag? Kanske kan vi få inspiration från historien att verka i framtiden? Alltså, klosterlivet i Vadstena kan vara ett sådant fenomen som kan studeras. Vi får se hur det blir och om kollegerna och församlingsborna tycker att det låter spännande. Det tycker i varje fall jag, och inte bara spännande förresten. I högsta grad tycker jag att det vore lärorikt och lära ska man göra hela livet.

Nu får datorn vila ett tag och ladda batterierna medan jag befinner mig inomhus. Andra arbetsuppgifter ska utföras, och jag tror INTE att grannarna tycker det vore roligt om jag skulle flytta ut pianot för att öva utomhus ;-)

Gud är större

Jag tänker inte kommentera granskningen av Svenska kyrkans resor och hantering av medel och dess företrädares etik och moral. Den får tala för sig själv. Det enda jag vill säga är att de avarter som granskningen har avslöjat befinner sig på mycket långt avstånd från den verksamhet som bedrivs i församlingar runt om i landet. Där sliter såväl avlönade anställda som ideellt arbetande volontärer med att fylla de behov som finns av en tillbedjande kyrka i världen. Det är fjärran från lyxmiddagar, kränkningar, bonusflygresor och betalda mobilräkningar.

Inför Heliga Trefaldighets dag 22 maj spreds en kollektvädjan från kyrkans internationella arbete. Skrivelsen är formulerad av chefen Gunilla Hallonsten. Bönen som avslutade brevet löd (med betonande fet text av mig):

"Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen."

Oj oj, det där blev visst för mycket. Diskussionens vågor går höga. Svenska kyrkan bedöms av en del efter detta att ha tappat sin anknytning till Bibeln. Jag ser bara en enda sak: Den manliga överordningen är en aning ifrågasatt. De kvinnliga attributen lyfts in i en bön, och det utmanar det rådande värderingssystemet. (Och ja ja ja, jag VET att jag inte har en teologisk examen men jag vet också att en levande debatt är utvecklande även om alla som deltar i den inte är teol kand eller TD...)

Bra jobbat, säger jag. Låt oss inte göra Gud mindre än nödvändigt. Det har kyrkan gjort i årtusenden. Det räcker med det och blir över. Den viktiga frågan i sammanhanget är ju: Kan Gud sägas ha ett kön? Svaret är: Naturligtvis inte. Det är vi människor som har det.

Gud bär namnet Jag är. Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han oss. Räcker inte det? Genom alla tider har Gud förminskats genom att människor utifrån sin patriarkala värdegrund, inkorporerad i såväl kultur, ekonomi som religion för att bara nämna några fenomen i samhället, har tillskrivit honom (sic!) manliga egenskaper. Är det Gud själv, dvs Jag är, som dyrkas eller är det människors bilder av Gud? Vad är det som egentligen utmanas när Gud beskrivs utifrån nya perspektiv som gör bilden ännu rikare, ännu mer talande och ännu mer kärleksfull?

Gud har inget kön. Gud är större. Gud är helt enkelt, och så svårt, varat själv.

Även detta är en formulering som utmanar normerna.
Ännu har jag inte sjungit psalmen i något kyrkligt sammanhang,
men jag ser fram emot den dagen då det händer :-)

Lite galen också ju...

Jag hade velat vara
En liten fluga bara...

Ja, det hade varit spännande att ha fått höra hur diskussionerna gick när man i Kloka Huset kläckte idén om pooler i Kalmarhems  som regi... Det kanske var så här när The Wise Men Trio kuckelurade ihop efter vårens budgetarbete:

- Grabbar, den här budgeten känns inte bra. Den är liksom för mjuk i kanterna. Att satsa miljoner i riktade statsbidrag till omsorgen duger inte om man vill ha rubriker. Vi måste komma med nåt annat, nåt häftigare!
- Mina vänner, vi satsar på enskilda vägar! DET är bra! Alla vägar som går förbi en lada ska få mer bidrag!
- Jag vill ha heltid, ju. Alla ska ju kunna försörja sig på sitt jobb, ju!
- Ni fattar inte. Vägar och heltidsjobb, blaha blaha... Vi ska så klart vara årets sommarstad varje år! Det räcker inte med heltid, vägbeläggning på landet och gamla som mår gott. Sånt är så trist! Vi måste visa att vi är fräscha järnmän som vill nåt vettigt och hållbart med staden!

Och så fortsatte diskussionen. Begreppsvärlden blev alltmer grumlig. Till slut, när syret tagit slut liksom dricksvattnet denna rekordtorra vår, så kom de förlösande orden:

-Vi låter allmännyttan bygga swimmingpooler!

En sällsam timing. När vattenbristen är enorm, i en kustkommun där vi har bevattningsförbud så lanseras denna idé. Tja, som någon sa:

-Man måste ju kunna vara lite galen också ju.

Jo tack. Tydligen.

Dagen efter Mors dag 2016

Igår var det Mors dag. Det var första gången jag firade den utan att mamma fanns med. Själv blev jag firad med blommor och böcker. Goa dottern vet precis vad jag behöver! Nu är sommarens lata stunder i solstolen räddade, liksom regniga eftermiddagar i soffan (såna hoppas jag också få uppleva i sommar). Vi åt tårta och bullar och hade det riktigt mysigt framemot eftermiddagen efter jobbet på högmässan i kyrkan och lite röjningsarbete i villan i Bergavik.

Men sinnet är allt annat än ljust. Jag saknar både mamma och pappa så mycket att det gör riktigt ont. Speciellt jobbigt är det nu när vi har sålt huset och håller på att tömma det. Varenda pryl är förknippad med minnen. Varje gång när man går nerför källartrappan så känner man att det är en av de sista gångerna man gör det där vardagliga: Man trampar just där och håller i ledstången medan man förflyttar sig nedåt en aning på sniskan för att inte snubbla. För Emmy är det ännu värre. Idag kan det ha varit sista gången hon var där. Sådant känns. Även om man är flera som hjälps åt med det rent praktiska så sitter tankarna och känslorna på insidan och man måste hantera dem på egen hand. Tusentals minnen finns fasthäftade i väggarna överallt och mammas och pappas röster kan man höra hela tiden liksom stegen i trappan och golvknarret. Mitt fina barndomshem ska nu befolkas av andra och snart hoppas jag att det springer nya små barnafötter där. Jag hoppas de stänger dörren till källaren bara. Det räcker att jag ramlade ner där huvudstupa i späd ålder.

Men, mamma och pappa, gårdagens tårta hade räckt till er också. Jag hade gärna sett att ni hade ätit den istället för att jag fick en massa rester över att äta idag. Sorgen och saknaden är nämligen närmast oövervinnerlig. Hoppas att ni får ännu godare tårta där ni är, däruppe i himlen, och att du mamma får all grädde du kan önska dig. Det var ju ändå Mors dag. Kram och tack för allt du var från dotter nr 2.

Ojämlikhet

Naturen virvlar förbi tågfönstret
Solen värmer min ena axel
Den andra fryser
Så nära och så reellt kan ojämlikheten upplevas
Mitt i det vackra, gröna, sköna överflödet

Att obstruera och att gynna på samma gång

Idag har vi haft stiftsfullmäktigesammanträde i Växjö. Fullmäktiges ordförande har avgått efter turbulensen som uppkom med anledning av hans uttalanden om dels homosexualitet, dels kyrkans deltagande i Pride. Det är inte konstigt. Någon annan väg gick inte att gå.

Vi hade kunnat välja ny ordförande idag. Det var Centerpartiets förslag. Posten har nämligen tillfallit just C, och jag förstår att de redan hade en ny kandidat. Lika lätt att förstå är att ärendet inte fanns upptaget på dagens dagordning, en dagordning som dominerades av årsredovisningar. Den dagordningen är signerad av den numera avgångne ordföranden Bruno Edgarsson och skickades ut långt innan den ödesdigra intervjun i Smålänningen publicerades. Förutsättningen för att ett ärende av detta slaget ändå ska kunna behandlas vid sittande bord är att samtliga närvarande beslutande fullmäktigeledamöter är överens om att så ska ske.

Naturligtvis var inte alla överens om det. Företrädarna för Frimodig kyrka, anförda av Dag Sandahl, protesterade. Ja, det var väl i och för sig väntat det också. Kan man sätta käppar i hjulet så gör man det. Det är föga fruktbart, men det kanske är själva vitsen, vad vet jag?

Nu får vi vänta till november tills en ny ordförande kan väljas, om inte presidiet tycker att det är värt pengarna att kalla in hela fullmäktige till ett extra möte för att avgöra endast den frågan. Det hoppas jag inte att de tycker. Det anser nämligen inte jag vara försvarbart. De pengarna kan göra bättre nytta för Guds rike om de används till andra aktiviteter. Förste vice ordförande, med S-märke, kommer därför att fungera som ordförande i åtminstone ett halvår framåt. Jag undrar om företrädarna för Frimodig kyrka har fattat att deras agerande i realiteten bara gynnar Socialdemokraterna?

ViSK, Pride och kärlek

Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK) har i stiftsfullmäktige i Växjö stift ett enda mandat. Det har denna mandatperiod tillfallit mig. Jag tror inte att det ens behöver sägas, men jag gör det ändå: 

Vi i ViSK delar inte de åsikter om Pride, samkönade äktenskap och homosexuell kärlek som stiftsfullmäktiges ordförande ger uttryck för. För oss är alla lika mycket värda oavsett sexuell orientering. Det finns inte för mycket kärlek i världen, det finns tvärtom för lite. Det är inte vår sak att beskära människors frihet eller stänga möjligheterna för alla att leva lyckliga liv i kärleksfulla relationer. Kyrkan finns till för alla!

Pride och Växjö stift

Stiftsfullmäktiges ordförande i Växjö stift gillar inte Pride-tanken. Det framgår i mängder av olika artiklar som sprids idag. Han har svårt med homosexuell kärlek, verkar övertygad om att man "väljer" sexuell orientering och han tror att kyrkans hållning när det gäller vigsel av homosexuella par är problematisk och får människor att lämna Svenska kyrkan. Jag tycker att hans åsikter är åt skogen. Jag håller alltså inte med, varken om åsikterna eller om hans slutsatser. Det gör för övrigt inte biskopen heller då han ju personligen gick med i Prideparaden i Växjö i helgen och höll upp skylten "Stolt biskop". Jag är stolt över Växjö stift och mitt hjärta fylldes av glädje när jag såg att Prideflaggor vajade på flaggstänger både på gårdsplanen vid Östrabo och framför domkyrkan när jag var i Växjö för en vecka sedan.

Domkyrkan i Växjö torsdag den 12 maj

Biskopsresidenset Östrabo där stiftskansliet håller till

Kyrkomötet har varit tydligt i frågan, och jag har samma åsikt. Homosexuell kärlek är lika mycket värd som heterosexuell. Problemet är inte att vi har för mycket kärlek i världen. Problemet är det motsatta: Vi har för lite. Vad vi har för mycket av är hat. Det måste vi göra något åt!

Därför är det med sorg i hjärtat jag ser hur Bruno Edgarsson, för det är så centerpartisten heter, hudflängs. Hur mossiga och unkna idéer och åsikter han än hyser så har han faktiskt rätt att ha dem och att uttrycka dem. Huruvida hans åsikter gör honom olämplig som förtroendevald inom Svenska kyrkan är en sak som hans nomineringsgrupp, alltså Centerpartiet, har att hantera.

Vi kan kritisera hans åsikter, och det bör vi göra om frågan berör oss, men vi ska inte vare sig idiotförklara honom eller utesluta honom från den kärlek som vi ju vill ska omfatta oss alla. Än en gång: Skilj på sak och person. Vad jag menar är alltså att vi som står för en annan syn och som värderar kärlek så högt bör kunna hantera en oliktänkande så som det anstår vår värdegrund. Älska varandra såsom Gud älskar oss. Då kan världen förstå att Gud är både kärlek och sanning.

På vår bröllopsagenda (det är 10 år sedan i år!) hade vi en liten dikt av Nils F Nygren på framsidan. Den lyder så här:

Måste vi tänka lika

för att tänka väl om varann?

Måste vi tala lika 

för att tala väl om varann?

Måste vi tycka lika

för att tycka om varann?

Nej, det ska väl inte behövas. Låt oss diskutera i respektfull anda, vara tydliga och klara över var vi står och mötas där vi inte är överens. Exakt DET är vad vi ska göra för att praktisera den kärlek som står över allt annat. Det hindrar oss inte från att vara olika, men det kan hjälpa oss att förstå varandra. Den förståelsen kan leda till så mycket annat, till exempel till en och annan ändrad åsikt. Jag tror nämligen att man kan ändra sig, och att det gäller alla.

Störst av dem är kärleken

Med posten kommer nu eftersända fakturor, t ex på energi, annonsering på Hemnet och slutfaktura på telefonabonnemang. Jag ska naturligtvis betala dem. Det är inget problem i sig. Problemet är att jag tittar på dem, på vem de är ställda till och inser än en gång att jag skulle göra precis vad som helst för att få min pappa tillbaka. Nu har han varit borta i nästan två månader.

Det är svårt att acceptera det som har hänt. Idag, när jag fick ett mycket svårtytt brev från min mammas kusin så var min första tanke att berätta för pappa om vad som står i det. Och det går ju inte. Varje dag händer något sådant. Varje dag är saknaden stor. Varje dag önskar jag att den här våren aldrig hade börjat.

Jag är trots allt på rätt väg. Numera kan jag sova utan sömnmedel. Drömmarna har börjat komma tillbaka. De är välkomna! Då, på natten, så finns en annan värld som hjälper mig igenom den vakna tiden på dagen. Jag förstår någonstans att min fantasi och kreativitet har börjat leva igen, om än inte när jag är riktigt medveten. Det känns dock bra att hjärnan producerar något, visserligen lite halvgalet, men ändå.

Jag har försummat mycket under den här tiden. Veckorna som följde efter att mamma gick bort den 15 januari var svåra. Pappa behövde mycket stöd då. Det är dock inget som går att mäta med det som pappas bortgång förde med sig. Då tappade jag fotfästet. Det gick så hastigt och det var så grymt och jag har inte kunnat fungera. Det har betytt en massa försummelser både i form av kontakter och aktiviteter. Dimman lade sig som en våt filt över livet. Jag har nog kunnat göra en del, men långt ifrån allt jag borde ha gjort. Jag vet det, men jag vet också att det inte tjänar något till att ha skuldkänslor för det. Man kan helt enkelt inte göra mer än vad man kan. Sorgen tar plats, och om man inte låter den göra det så får man betala senare. Det säger de allra flesta och de allra flesta förstår. De allra flesta har stöttat på allra bästa sätt. Den här förlusten var så stor att jag inte kunde hantera den på egen hand.

Jag tror att det är så här: När man förlorar båda sina föräldrar på så kort tid som två månader och är med dem båda i det sista ögonblicket så blir det en erfarenhet som kommer att prägla en på många sätt. Det är overkligt, men ändå påtagligt verkligt. Livet flyr för de kära och ens egen del i livskedjan blir så tydlig. Kanske är det därför som jag just nu är speciellt känslig för att se fotografier från när Emmy var liten. Livets obeständighet blir ännu tydligare då. Det vi tog för givet, nämligen att mormor och morfar alltid fanns där, är inte så längre. Nu väntar ett år där vi ska fira mors dag, midsommar, mammas och pappas födelsedagar, fars dag och jul för första gången utan att de finns med. Sådana stunder kommer att ge en ännu mer smärtsam saknad än vanliga vardagar. Men kärleken finns kvar.

Det är kärleken som är störst och den kan man känna när såväl tron som hoppet sviker. Det gör de nämligen när det är som mörkast. Resten är ytlighet, och det har blivit allt tydligare under den här processen. Den insikten, som jag delar med Paulus, är jag tacksam för. Den var dock nästan omänskligt dyr att skaffa sig.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

(ur Paulus första brev till Korintierna, kapitel 13 enligt Bibel 2000)

Just sayin´...

Frivilligarbete, behövs det?

Vårt samhälle vilar på det ideella arbetet. Har du hört det förr? Jag har sagt det massor av gånger, och skrivit det minst lika många gånger. Jag har jobbat ideellt hela mitt medvetna liv och jag vet vad det betyder på många plan. Andra har också hävdat vikten av frivilligt samhälleligt engagemang, och sant är det. Fortfarande.

Utan det ideella arbetet, och naturligtvis menar jag då alla de frivilliga som ställer sin tid, sitt engagemang och sin energi till förfogande utan att kräva betalt för sina insatser, skulle vårt samhälle gå i konkurs. För ganska många år sedan gjorde kultur- och fritidsförvaltningen i Kalmar ett överslag på hur många timmar som föreningslivets ledare ställde till förfogande på ideell basis och kom fram till att mätt i skälig timlön så motsvarade det en hel extra nämndsbudget. Säg att budgeten låg på drygt 100 mkr per år. Skulle man ha betalat alla ledartimmar så skulle det alltså ha gått åt det dubbla. Vilken kommun skulle ha råd med det?

Ingen. Därför blev jag så oroad när jag för ett par veckor sedan läste att man någonstans inom Kalmar kommun funderade på att lösa Skälbys 4H-gårds pengabekymmer genom att "ta över en del i egen regi". Är det verkligen ekonomiskt försvarbart? Nej, det är det verkligen inte, men det är inte det största bekymret med en sådan lösning. Det största problemet är att kommunen i så fall hade tagit ifrån människor BÅDE ett intresse som de brinner för OCH reellt inflytande över frågor som verkligen betyder något. DET är ett stort problem. Tänk bara på hur många gånger som detta har hänt, för det mesta förstås i all välmening, men det blir fel. Istället för att hjälpa och bygga hållbart så tar man ifrån människor kanske det viktigaste de har och på sikt så passiviserar vi generation efter generation. En massa energi som hade kunnat brukas till något gott och uppbyggligt går då till spillo. Det är fel väg att gå. Så utvecklar man god grogrund för alienation och regrediering. Det är inte önskvärt.

Nu blev det ju inte så här den här gången, tack och lov. Istället får gården de pengar de behöver för att klara av verksamheten. Både engagemanget och tryggheten kan bibehållas. Att det sker på det sätt som det nu görs, genom att kommunledningen öronmärker exakta resurser är så typiskt Kalmar att jag inte längre orkar skriva om det. Att kommentera vilka alternativa sätt som man skulle kunna använda sig av för att också bibehålla nämndsledamöternas engagemang känns liksom ganska fruktlöst i dagens läge. Huvudsaken den här gången är att gården får vad den behöver. Äntligen.

Vi har inte för mycket engagemang idag. Vi har istället för lite, så det gäller att ta vara på det som finns och se till att människor fortsätter samt inspirerar andra att göra detsamma. Något annat har vårt samhälle inte råd med. Världen är nämligen full av tappade sugar, och fler sådana vill vi väl inte producera?

TACK!

Dagens insändare i Östra Småland och Barometern:

Vi från Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis vill rikta vårt varma tack till alla som medverkade i och lyssnade på våra konserter på temat Om våren och kärleken. Konserten i Köpings kyrka 20 april gav 15 000 kronor till Världens Barn och konserten i Lorensbergskyrkan 27 april inbringade 25 000 kronor till Kisima Mixed Secondary School i norra Kenya. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta! Vi vill skicka ett särskilt tack till Svenska Kyrkan i Köpingsvik och till Lorensbergskyrkan i Kalmar som hjälpte till med mycket av det praktiska och ställde sina vackra lokaler till vårt förfogande.

Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en lika skön sommar!

Birgitta Axelsson Edström, Ingegärd Cafourek och Lage Olsson
Körledare och arrangörer