Vem om inte vi?

Vi lever i en hård värld. Man blir hela tiden påmind om det. Det är inte bara väpnade konflikter i Afrika och Asien, frihetskamper som måste föras för en hållbar utveckling för människor och samhällen, utan vi människor gör varandra illa även i den nära miljön. Det är tungt nu, och det känns inte som om det går åt rätt håll.

Det är ju inte nog med att vi människor har svårt att hålla sams. Just nu, och inte bara just nu utan det har gällt under en lång tid, möts jag av rapporter om den omänskliga behandlingen av våra sjuka medmänniskor. De bollas mellan Arbetsförmedling och Försäkringskassa och berövas både värdighet och livskvalitet. När ingen ersättning betalas ut får man söka sig till kyrkans välgörenhetsfonder och kommunens försörjningsstöd (fast inte ens där platsar man). Hur kan vi ha det så, i Sverige, förebildslandet på välfärdsområdet, år 2011???

Vi har ett samhällsklimat som säger "sköt dig själv och skit i andra". Vi har en regering som säger "den som inte klarar sig själv ska inte ligga andra till last" och den regeringen fick nytt förtroende förra året. Vi som ville ha förändring förmådde inte locka det väljarstöd som krävdes. Vi kämpade väl, men förlorade. Det gjorde ont, men det var ett år sedan. Nu måste vi hitta på något annat att göra tills det blir val nästa gång. Att sitta och slicka såren och tycka att livet är pest leder ju inte framåt. Människor har det svårt, och vi kan inte blunda för det.

Frågan är alltså hur vi ska reda ut läget under tre år till. En stor utmaning är att se till att inte vårt sätt att vara börjar påminna om samhällsklimatet. Vi måste visa på en annan väg, den som handlar om "tillsammans, gemensamt och kamratskap". När vi träffar människor som har det svårt pga regeringens politik, människor som inte kan hjälpa att de är sjuka och som inte får mat för dagen, ska vi ge dem flygblad eller mat? Ja, det kan vara värt att fundera på. Barn som inte får den hjälp de behöver i skolan för att det inte hjälper med mer matteföreläsningar när idén med matematiken inte går att förstå, ska vi ge dem ett partiklistermärke eller lyssna på vad de behöver och försöka hjälpa till?

Nej, låt oss ta oss en funderare. Vi sitter i stängda sammanträdesrum och utför politiskt viktigt arbete. Det ska vi fortsätta med, men vi kan också göra helt andra saker. Låt oss använda den kreativitet vi har för att hitta nya vägar och nya arbetssätt. Ett politiskt engagemang har man inte för att man vill ha makt, utan för att man vill göra gott och förändra det som inte fungerar bra. Och det är väldigt mycket som inte fungerar bra i Sverige under regeringen Reinfeldt. Då kan det passa bra att omsätta vår vänsterideologi i praktisk handling, åtminstone då och då. Om inte vi på vänsterkanten gör det, vem skulle då göra det?

Tack Eva-Britt! Lycka till Mikael!

Idag har Eva-Britt Svensson meddelat att hon lämnar sitt uppdrag som EU-parlamentariker. Hon gör det med omedelbar verkan av hälsoskäl. Det är en förlust. Eva-Britt är en fantastisk människa med en alldeles speciell sorts energi. Jag beklagar avhoppet.

Ingen har någonsin i EU-parlamentet så tydligt som Eva-Britt fört kvinnors talan och uppmärksammat kvinnors orättvisa villkor i Europa. Det feministiska arbetet riskerar att tappa mycket fart, och det är bekymmersamt. Eva-Britt måste dock sätta sin hälsa främst och jag önskar henne god bättring! Vi har massor att arbeta med här på hemmaplan också, och här finns många uppdrag som väntar på en brinnande feminist med hjärtat klart till vänster :-)

Mikael Gustafsson tar över i EU-parlamentet. Lycka till Mikael! Jag vet att också du kommer att göra ett bra jobb i Europakolossen!

Öppenheten och (V)i vann!

Idag hade vi sammanträde i Kalmarsunds Gymnasieförbund. Ett ärende som stod på dagordningen var omprövning av det olyckliga beslutet från i mars då förbundets styrelse bestämde, med reservation från Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter, att stänga sammanträden för allmänheten. Övriga partier ville ha slutna möten dit varken elever, lärare eller andra hade tillträde. Jag protesterade förstås, men till ingen nytta.

Sedan fortsatte vi i Vänsterpartiet att agera. Efter att ha sänt en skrivelse till Kalmars kommunstyrelse diskuterades frågan där. Samtliga partier var på vår linje. Skrivelsen skickades till gymnasieförbundet med en rekommendation: Ompröva beslutet!

Och idag var det dags. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hoppas på. Jo, det visste jag ju. Jag hoppades att beslutet skulle ändras, men jag var inte säker på att jag vågade tro det. Men så blev det alltså! I full enighet bestämdes att styrelsemötena återigen skulle öppnas upp för allmänheten. Nu kan således vem som helst, inklusive de grupper som berörs allra mest av våra beslut, dvs elever, personal och föräldrar, vara med och lyssna.

Den offentliga skolan har ett signum som ingen annan har, nämligen den demokratiska och öppna styrningen. Det signumet förlorade vi i mars, men det har vi nu återtagit. Tack styrelsekamrater! Idag såg jag en hållning som var befriande fri från prestige. Det går att tänka om och ändra sig.

Nu kan vi börja jobba för att vår gymnasieskola, med minskade resurser, krympande elevkullar och med en okänd framtid runt hörnet, ska fungera på allra bästa sätt för eleverna. Den resan saknar minsann inte utmaningar. Det är skönt att vi kan lägga kraften där istället för att reta oss på att den demokrati vi säger att vi jobbar för inte får ge avtryck i våra egna arbetssätt.

Viktiga framtidsfrågor

Vänsterpartiet står inför stora utmaningar. Det handlar inte bara om byte av partiledare. Om framtidens Vänsterparti ska bli en starkare kraft i svensk politik måste vi fortsätta föra kampen för ett hållbart samhälle, för demokrati, öppenhet, jämlikhet och jämställdhet på nya arenor och mot tyngre motståndare än vi kanske har varit vana vid. Vi måste också förhålla oss till det faktum att vi inte längre kan agera som om vi har ett stort socialdemokratiskt parti strax till höger om oss med närmare 50% av väljaropinionen med sig. Storleksrelationerna i den svenska partipolitiska fållan har nämligen ändrat sig. Vi måste därför bygga en stark vänster tillsammans. Där ska Vänsterpartiet vara ett tydligt och självständigt alternativ, men också ett parti med vilja till samarbete för att nå resultat.

Vi har kommit en bit in på 2010-talet. Behovet av rättvisa är tydligt. Ett jämlikt samhälle som håller ihop ger större frihet för människor. En politik som ger större skillnader mellan människors möjligheter att utveckla sina liv kommer ofrånkomligt att leda till stora samhällsproblem. Orättvisorna ökar. Vi ser utvecklingen i andra länder, men också här i Sverige. Med de starka högervindarna ser vi nedrustning av välfärden, marknadsanpassning med utslagning som självklar effekt och ett allmänt hårdare klimat i samhället som i sin tur bildar grogrund för icke-demokratiska rörelser. Vi i Vänsterpartiet tänker gå i främsta ledet för att visa på ett alternativ. Svaret på våld och förtryck är inte mindre demokrati och slutenhet utan istället öppenhet och mer demokrati.

Vårt antirasistiska arbete utgår från övertygelsen om allas lika värde. Det är självklart. Samtidigt måste vi på allvar se att många människor uppfattar att politiken är ett spel över deras huvuden. Människor som känner maktlöshet mår inte väl, och det är inte förvånande att frustrationen riktas mot grupper i vårt samhälle som man uppfattar som främmande i någon bemärkelse. Vi kommer dock aldrig att acceptera främlingsfientlighet och rasism. Sådant ska bekämpas, inte med slagord utan med verksamma medel. En politik mot ökade orättvisor och klasskillnader är i sig antirasistisk, och när människor faktiskt kan påverka vad som sker i samhället kommer vi ännu längre i vår strävan att bygga upp ett samhälle som öppnar för alla oavsett ursprung. Vi ska bekämpa orättvisor, inte med fler orättvisor utan med öppenhet och rättvisa.

Vi har också en utmaning i parlamenten: När Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen och i många kommun- och landstingsfullmäktige måste Vänsterpartiet förhindra att andra partier övertar deras människosyn och dagordning. Ett litet rasistiskt parti i riksdagen är illa, men att andra partier steg för steg övertar deras politik skulle vara betydligt värre.

Miljön är viktig. En fungerande klimatpolitik ska inte handla om att predika ett rent leverne som ger ett gott samvete utan om att se de omställningar som krävs som en gemensam angelägenhet. Vi har en långsiktig och hållbar industripolitik där samhället kan investera och där nya arbetstillfällen kan växa fram. Detta kommer att gynna landsbygden med fler arbetstillfällen. Och vi ska inte jaga och skuldbelägga bilister. Istället ska vi bygga cykelvägar och se till att bussar och tåg går som de ska. Det är självklart i ett välfärdssamhälle.

Feminismen har pressats tillbaka i samhället. I slutet av nittiotalet var feminism i ropet. Nu krävs en ny offensiv. Kvinnor får ta ett allt större ansvar för att lappa ihop de hål som borgerligheten river upp i välfärdsnätet. När barnomsorg och äldreomsorg försämras blir det kvinnorna som får gå in oavlönat. Det medför att kvinnor trycks tillbaka och hindras att delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därför är satsningar på barnomsorg och äldreomsorg viktiga delar i en feministisk politik som inte bara är fina ord utan ger direkta avtryck i människors liv. Väldigt mycket mer måste dock göras. Vi i Vänsterpartiet ska med oss själva visa att jämställdhet i praktiken är både möjlig och önskvärd.

Vänsterpartiet är redo att ta ett större ansvar för det nödvändiga systemskiftet från vänster. Jag är viss om att våra kongressval i januari kommer att vara ett väsentligt bidrag i bygget av en starkare vänster i Sverige. Samtidigt är Vänsterpartiet inte bara Lars Ohly, hans företrädare och hans efterträdare. Vänsterpartiet är vi, lyssnande kvinnor och män som deltar i det politiska arbetet, tillsammans.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Ersättare i partistyrelsen
Vänsterpartiet

Grattis! Sen räcker det...

Nu befinner sig media-Sverige i småbarnsyra. Tronföljden lär vara säkrad. Det ska nämligen bli tillökning i den kungliga familjen. Grattis till de blivande föräldrarna!

Jag tycker att det räcker så. Lämna dem nu i fred. Vi får inte glömma att varje litet barn är ett kungabarn. Varje nyfött barn är ett under, oavsett härkomst. Varje litet barn är skapat helt unikt och har rätt att forma sitt eget liv utifrån egna önskemål och möjligheter.

Stämmer det med verkligheten? Om inte så är det dags att vi ser till att det blir så. Utrota barnfattigdomen och se till att barn slutar fara illa. Det är viktigare än att gräva ner näsan i spekulationer om en blivande tronarvinge, hur hon/han kommer att se ut, var och hur hon/han blev avlad och vilka namn hon/han ska bära.

Men grattis alla blivande och nyblivna föräldrar. Jag hoppas att allt går bra!

En levande och utvecklande stad

Under tre dagar i augusti sjuder Kalmars centrum av liv. Det är Stadsfest och musik och andra kulturformer avlöser vartannat. Stora legender som Eric Bibb spelar blues på Sveaplan och på Larmtorget hittar vi Arvingarna som bjuder upp till dans. Akrobater underhåller på gatorna. På premiärkvällen samlades 15 000 människor på Stortorget för att lyssna på en kavalkad av ungdomsartister med Eric Saade som främsta dragplåster. Här finns inga inträden som ska betalas. Det sker i slutet av sommaren för att Kalmarborna ska få bli bjudna på något festligt efter de mest hektiska semesterperioderna. Jag, och många med mig, njuter.

Vid just denna tid går Folkpartiets Inger Hilmansson ut och kritiserar satsningar på evenemang. Hon anser att Destination Kalmar ska bära sina egna kostnader och inte ta del av kommunala bidrag. Vi höjde i juni anslaget till Destination Kalmar med tre miljoner för 2012. Där har hon rätt. Vi gjorde det för att vi vill att Kalmar ska leva ännu mer, för att vi ska kunna erbjuda goda möjligheter för idrottsevenemang och kulturevenemang. Inger Hilmansson verkar inte alls förstå sambandet. Hon verkar tro att de intäkter som en kommande Iron Man eller ett kommande damfotbolls-EM på något sätt direkt skulle hamna i en skattkista på Destination Kalmars kontor. Sanningen är ju att de intäkter som genereras går omvägen via det privata näringslivet i form av bland annat hotell och restauranger, och sedan hamnar en del av detta i kommunens låda för skatteintäkter. Effekten blir dock större på vägen: Vi får en levande och växande stad med gott om evenemang och arbetstillfällen och med framtidsanda och tro på utveckling.

Nej, Inger Hilmansson missunnar de 15 000 människor, många barn och ungdomar, som fick se och höra Eric Saade sjunga och dansa på Stortorgets scen det nöjet. Det är i sig inte förvånande. Det liknar den strategi som Folkpartiet, med några få undantag, har haft i kommunfullmäktige så länge jag har lyssnat på dem. Det är inte ”Kalmar full fart framåt” som gäller, utan snarare ”Kalmar full fart bakåt” eller ”På stället marsch”. Ett myllrande folkliv och besök av artister som sjunger ”I will be popular” passar följaktligen inte in i Folkpartiets planer för Kalmar. Vi i Vänsterpartiet har en annan vision. Vi vill ha en stad som lever och utvecklas.

Prisutdelningar med Vox Communis

I lördags fick vi i Vox Communis (världens bästa körgäng för övrigt!) vara med och presentera Kalmar kommuns pristagare i jämställdhet och kultur. Vi gjorde det med ett par trestämmiga sånger som vi hade skrivit nya texter till. Det första priset handlade om jämställdhet och det tilldelades klass Sp08EF på Stagneliusskolan för deras projekt om genus. Vid prisutdelningen representerades klassen av fyra unga kvinnor som fick ta emot en ljusstake av konstnären Anneli Ersbacken, ett diplom samt en blombukett. Dessutom får de en summa pengar att disponera. Till dem sjöng vi en variant av en kampsång mot apartheid från Sydafrika, "Kampen den går vidare...". Ja, kampen för jämställdhet går sannerligen vidare. Tack för att ni ungdomar kämpar på!

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Alla ska ha samma rätt
Killar och tjejer…

Jämställdheten kräver jobb
Det får dom ett pris för…

Unga från gymnasiet
Visar oss vägen…

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Årets kulturpris (också en ljusstake av Anneli Ersbacken, blommor och en summa pengar) tilldelades konstnären Oscar Guermouche, boende i Kalmar. Hans meriter är många och spännande. Bland hans aktuella utställningar kan nämnas "Mine's bigger than yours" (separatutställning på Kalmar konstmuseum, december 2010-mars 2011) och "Lust & Last" (grupputställning på Nationalmuseum, Stockholm, mars-augusti 2011). Han var också en av de Konstfackelever som orsakade en aning rabalder under vårutställningen 2009. Oscars bidrag hette "Vi vill åka till Moskva". Hur som helst, vi illustrerade priset så här:

Konsten rasar… (Längtan till landet)

Konsten hjälper oss att spränga gränser
För oss själva och vår fantasi
Med kulturen växer vi och lär oss
Om oss själva och om samtiden

/:Vi behöver förebilder som får oss
Se med nya ögon på vem vi är
Utmanande konster, sådant som retar
Och som får en del att ropa FY!:/

Ja, i Kalmar finns det såna mänskor
Och vi tänker just idag på en
Som ska få ett pris i sina händer
Och en summa svenska kronor med

/: Fast han rör sig mycket i stora världen
Ser vi honom här i Kalmar ibland
I vårt konstmuseum har han fått hänga
Liksom ofta uti fjärran land:/

Där var det alltså lite mer spännande att vara med och dela ut, för nästan ingen, och allra minst konstnären själv, visste vem som skulle få priset. Vi valde att framföra Längtan till landet och Vårvindar friska med nya texter, dels för att många fortfarande önskar att det vore vår (men inte jag ....), dels för att vi ville visa att just kulturen kan användas till att utveckla fantasin och spränga gränser mellan tid och rum. Hur som helst, Oscar satt intet ont anande nedanför scenen tillsammans med familjen och hade inte en aning om att hans namn skulle sjungas ut från scenen. Men han märkte det till slut när vi ganska högljutt sjöng följande:

Konstvindar friska… (Vårvindar friska)

Konstnären finns väl
Konstnären finns väl
där i publiken bredvid sin fru
Kanske han anar
Varthän det banar
Att det är honom vi menar nu

/:Kom upp på scenen: Oscar Guermouche
Du har gett Kalmars konstliv en skjuts
Intelligens och utmaning
ut i världen du gör succé:/

Grattis till pristagarna! Lycka till i fortsättningen!

För bra för att vara sant?

Kanske är det en slump, men att Folkpartiet i Kalmar kommun lyckas pricka in tidpunkten med den här insändaren så till 100% är nästan för bra för att vara sant:
http://www.barometern.se/reagera/ett-gott-rykte-ar-den-basta-marknadsforingen(2896558).gm

Det var 15 000 människor igår på plats på Stadsfestens inledande dag, ett evenemang som vi inte hade haft utan arbete från Destination Kalmar. Idag fortsätter festen med mängder av aktiviteter, men Folkpartiet tycker inte att det är nåt som är bra. Tydligen.

Folkpartiet verkar tycka att folket har fel, eller hur?

Ungdomarna visar oss vägen!

Det här är en insändartext som en partikamrat och jag skrev i slutet av juli efter terrordåden i Norge. Idag blev den publicerad i Östran :-)

Måndagen den 25 juli var vi många som cyklade in till Larmtorget i Kalmar för att delta i en manifestation för att hedra de ungdomar som så ofattbart blivit mördade på ett politiskt läger på Utöya. På vägen mot torget så slogs vi plötsligt av en skrämmande tanke. Hur klokt är det att samla alla ungdomsförbund på ett och samma ställe? Tänk om någon helt plötsligt får för sig att meja ner dem, en efter en? Denna tanke hade ju inte ens funnits bara några dagar tidigare.

Nåväl, vi tog oss till torget, hittade några kamrater och stod tillsammans och lyssnade. Den ena fina unga engagerade människan talade efter den andra i samma anda: Vi kan inte låta oss tystas. Svaret på denna människas hat är mer demokrati, mer öppenhet och mer kärlek. Våra ungdomar sa: Nu är vi inte gröna, röda eller blåa utan i dag är vi människor. Och som människor stod vi där, torkandes bort våra tårar bakom mörka solglasögon.

Det var så blandade känslor den där dagen. En stor sorg, en ofattbar maktlöshet inför det som hade hänt och sedan denna stolthet som växte i bröstet över dessa fina ungdomar. Det sägs så mycket negativt om den uppväxande generationen. Man talar om deras individualism och om deras oförmåga att känna solidaritet. Dagen på Larmtorget visade motsatsen. Det var ungdomarna som visade rätt väg. Vissa vuxna däremot kan inte ens, trots facit i hand, erkänna att de snabbt gjorde en fördomsfull felbedömning. Det var inte någon muslimsk terroristorganisation som låg bakom. Hotet kommer istället från dem som inte kan acceptera att alla är lika värda oavsett ursprung, kön, religion, sexuell läggning och politisk tillhörighet. Det hade ungdomarna på torget den måndagen redan fattat.

Våld föder våld, även och kanske speciellt det våld som sprids ut från etablerade makteliter. Kärlek, däremot, föder kärlek, speciellt om den kommer från en 14-åring som står darrande på Larmtorget i Kalmar och pratar om demokrati, solidaritet och öppenhet. Det är dags att vi alla visar att dessa ord betyder något i praktisk handling och i det verkliga livet.

Susanne Johansson
Birgitta Axelsson Edström
Vänsterpartiet Kalmar

Kreativ sångpoesi

Nu har jag försökt vara lite poetisk och skrivit sångtexter och övat in dem också med världens mest fantastiska kör Vox Communis. "Mästerverken" (hmmm....) framförs på lördag i ett offentligt sammanhang, på en stadsfest nära dig kl 1530 ;-)

Nu måste jag också passa på att dela med mig av min dotters fantastiska kreativitet. Hon har kommit på vilken som bör vara Folkpartiets nya kampsång, nämligen

"Swing it Majoren, swing it".

He he :-)

Lille-Nilsson

Det här är en sångtext av Göran Sahlberg. Bengt Johansson har tonsatt den och också sjungit in den (eller om den kanske gjordes redan på Terra Nova-tiden, det vet jag inte riktigt). Hur som helst, sången är lite speciell för mig. Den utspelar sig nämligen på Klädesholmen, den lilla ö i Bohusläns skärgård alldeles utanför Tjörn där min pappa har vuxit upp och där jag tillbringade samtliga semesterresor när jag var liten. Varje sommar blir det som ett sug att åka dit, men nu var det alldeles för länge sedan jag gjorde det. Förhoppningsvis kan det bli nästa år. Tiden har dock inte stått still därute. Det som en gång var, när jag var liten, är inte likadant längre. Den omisskännliga doften av sill från konservfabriken vid sidan av vägen som man kände när man gick mellan farmors och farfars hus och affären finns inte kvar. I konservfabrikerna finns numera sommarbostäder. Affären ligger inte på samma ställe, och cafét vid torget är stängt. Men havet, sältan, en del av släkten och den friska luften finns kvar! Plus mängder av turister.... och ja, en sådan är ju jag också när jag väl kommer dit numera. En sån där "badgäst" som min farbror brukade säga. Dem kände han inte. Resten visst han dock precis vilka det var.

Nåja, Lille-Nilsson var en känd baptistprofil och Skeppar-Albert , vars minne sången handlar om, just skeppare på små fraktfartyg. Tidpunkten är förstås för över hundra år sedan skulle jag tro, men väderläget kan vara likadant nu som då. Höst- och vinterstormar är inte att leka med därute bland de karga skären där fyren hette Pater Noster (latin för Fader vår). Ibland kan havet vara så upprört att det helt enkelt blir grönt. Då, kan jag tala om, då blåser det, och det var så vädret var när Lille-Nilsson skulle ut på sjön mellan Flatholmen och Klädesholmen....

Det var mot nyår till och skutan låg för vintern
Svanen hette hon och gick med frakt
tills hon blev satt på grund i Östersjön
fast det var lotsen själv som stod på vakt

Men Skeppar-Albert stod och såg mot Pater Noster
och visste ingenting om allt det där
Han slog en lov kring sina skepparminnen
och fångade en tanke här och där

Han, Lille-Nilsson, kom med ens i hågen
Han gick med snipan full av bönevak
Emellan skären for han som en lovsång
och bakom skotet satt han oförändrat rak

Fast när han tänkte lägga ut från Flatholmsbryggan
då var där ingen enda som gick med
när Lille-Nilsson bad om hjälp att staga
då ryckte männen till och gick i lä

Men då gick aposteln Nilsson själv i båten
fastän stormen gjorde honom nästan blind
när han gick klar från ångbåtsbryggan
och snipan fick på tok för mycket vind....

Nu fick man se att någon reste sig i båten
- det var ett ögonblick som tiden självt stått still -
men Lille-Nilsson och den andre klara fjärden
när de var två som satt på lovartsidan till

Men när man fråga Nilsson vem som var i båten
hade han för sin del inget sett
"Men aldrig nånsin har jag seglat bättre"
och Skeppar Albert, som sett på,
gav Lille-Nilsson rätt.

Jag fullkomligt älskar den här sången! Och det var därför jag ville dela med mig av den.

Tack Lasse!

Vi har nu mottagit beskedet att Lars Ohly inte kandiderar till partiledarposten vid kongressen i januari 2012. Det var ett väntat besked.

Vänsterpartiet behöver en ny ledning för att få en nystart. Det är en logisk följd av den strategi- och framtidsdiskussion som har pågått sedan förra valet där förnyelse och generationsväxling är bärande delar. Lasse har gjort ett mycket bra jobb i en svår tid för partiet, men nu ska någon annan ta över. Vi har i dagsläget tre mycket kompetenta och modiga partiledarkandidater i Ulla Andersson, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. Var och en av dem skulle mycket väl kunna bli partiledare. Jag skulle inte bli förvånad om vi får ännu fler som kandiderar öppet. Jag tycker att Lasse gör rätt som stiger åt sidan nu och släpper fram nya krafter. Det finns ju sådana resurser i vårt parti att vi inte behöver riskera att stå utan ledning.

Tack Lars Ohly för allt ditt jobb som partiledare, ditt stora engagemang i viktiga frågor för så många människor (utrikespolitik, integritet, stödet till Palestina, välfärdsfrågorna, feminismen etc etc), för din aldrig sinande entusiasm och förmåga att ingjuta mod i oss partiarbetare som många gånger får stå ensamma när vi försvarar och vill utveckla den generella välfärden istället för att avveckla den och öka klyftorna mellan människor. Tack för ditt kamratskap vilket inte minst visade sig i valrörelsen 2010 där du var den som tydligast tog ställning för ett rödgrönt samarbete och för behovet av ett skifte från avvecklingssamhället med den blå alliansen vid rodret till ett välfärdssamhälle värt namnet. Tack för din principfasthet och för dina klara ideologiska ställningstaganden. Tack också för att du ALLTID har varit en god och trevlig representant för oss som står långt ut till vänster och värnar om att alla människor är lika värda! Och tack för dina goda skratt som jag hoppas få höra många många gånger till!

Jobbhöstens första dag

Idag börjar då jobbhösten på riktigt. Jag har mina aningar om hur den första dagen kommer att gestalta sig: Tvärdrag anbefalles på en riktigt solindränkt och värmeimpregnerad partiexpedition där fönstren inte har varit öppna sedan i slutet av juni. Behovet av syre kan inte överdrivas. Med anledning av detta kommer allsköns post, fakturor och lösa papper att fladdra runt i en virveldans medan en uppgiven politisk sekreterare hamnar på efterkälken i jakten på den försvunna räkningen eller det mystiskt fördolda kontoutdraget som har kilat fast sig mellan det tunga höj- och sänkbara skrivbordet och den svarta blommiga mattan som borde ha dammsugits åtminstone någon gång under förra årtiondet. Och så kommer dagen att fortskrida, med några pauser då och då med utblickar på nätet (om nu bredbandsuppkopplingen fungerar) för att se om det händer något mer spännande någon annanstans i världen. Det gör det säkerligen....

För övrigt tror jag att det är nyttigt att byta miljö då och då, hitta nya arenor och bryta gamla mönster. Jag önskar därför Anna med maken Johnny Lycka till med den nya tillvaron i Solna där ni själva kan skapa egna och nya former i framtiden :-)

http://www.ostran.se/sporten/johnny_flyttar_till_stockholm

Spännande höst

Ja, jag är mäkta stolt över att vara medlem i ett parti som har så många kompetenta partiledarkandidater som dessutom har modet att stiga fram och tala om att de vill leda framtidens Vänsterparti. Ett parti som ingen vill leda kan det inte vara mycket med. Ett parti där det finns en hel hög tänkbara partiledare går en ljus framtid till mötes. Det är i varje fall min övertygelse.

Lars Ohly har en lång rad starka sidor. Han har lett partiet genom en jobbig period, och han var den som trädde fram och axlade ansvaret när ingen annan ville efter Schymans avgång. Han var den som öppnade partiet för ett djupare organiserat samarbete med de rödgröna och den som allra mest lojalt slöt upp bakom ett rödgrönt skifte. Tyvärr var inte stödet lika starkt på andra håll inom samarbetet. Hans Linde är utrikespolitiskt kunnig och en mycket god debattör. Ulla Andersson är ett under av tydlighet och har sin största styrka inom finansområdet. Jonas Sjöstedt har lång erfarenhet av EU-arbete och är dessutom skarp i miljöfrågor. Samtliga har en god förankring i partiet och samtliga har en positiv och trevlig framtoning. Det är självklart att samtliga hör hemma iVänsterpartiets yttersta ledning under de kommande åren. Samtliga skulle kunna vara partiledare och göra ett mycket bra jobb.

Jag är inte orolig. Vi har en spännande höst framför oss. Vi har en valberedning som har ett lyxproblem, nämligen att arbeta med ett ordförandeval med i dagsläget fyra mycket goda kandidater. Det skulle inte förvåna mig om det blir ännu fler. Inte desto mindre har valberedningen en stor, viktig och svår process framför sig, men så ser ju alltid valberedningsuppdrag ut. Skillnaden här är att det finns kandidater som vågar stå för sin ambition. Det brukar man inte vara bortskämd med.

De fyra F:en är aktuella än idag

En av mina handledare på universitetet sa en gång när hon skulle ironisera över gamla tiders lärarroll: "Den kan sammanfattas med de fyra F:en: Formulera Frågan och Förvalta Facit" Med en gnutta igenkänning kunde jag faktiskt leende instämma. Det fanns en tid när skolan hade nästan monopol på kunskap och information. Det var lärarens frågor som gällde och det var han/hon som bestämde när svaret skulle levereras. Lärarens maktposition i kunskapsvärlden var oomstridd. Vi har kommit en bit längre nu, tack och lov med hjälp av goda och engagerade lärare som förstår vikten av att skolan förbereder för livet inte bara i nästa skolform utan även efter skolan, men med Björklunds skolpolitik vete sjutton vad som händer framöver. Hans skola tar nämligen ingen hänsyn till samhällsförändringarna eller till det faktum att skolans monopolsituation helt enkelt inte längre existerar. Hans idéer är på grund av detta förbiseende dömda att misslyckas. Och det är eleverna som får betala.

Hur som helst, det där med att hålla i information och bestämma över när den ska delges andra är inte något som forna tiders lärare ensamma stod för. I deras värld fungerade strategin. Det var ju de spelreglerna som gällde, så ingen skugga ska falla över dem. De skötte sitt jobb på det sätt som stod till buds. Skuggorna faller dock skarpt på den kultur som idag finns på andra håll, nämligen den som säger att demokratiska processer ska hållas utan insyn för dem de berör. Det är ett fenomen som skadar förtroendet. När information undanhålls, medvetet eller omedvetet, så skapas inte bara osäkerhet och rädsla vilket är allvarligt nog. Vad värre är att man med på båten kommer att få en fripassagerare som heter Misstänksamhet, och han är svår att bli av med. Han förgiftar sakta men säkert även andra delar av sammanhanget, och efter ett tag litar man inte längre på vad man får höra och se, utan letar istället efter dolda agendor och andra uppsåt än vad som var meningen. Människor idag nöjer sig helt enkelt inte med överhetens försäkringar, människor idag har rätt och anser sig ha rätt att få se hela sanningen. Får man inte det, utan får se endast en liten flik, så dalar förtroendet för den som visar fliken. Den kan ju nämligen inte visa helheten.

Att hantera information är svårt. Att ge sig själv rätten att fördela den till vissa och undanhålla den från andra innebär att man ger sig själv möjligheten att skapa osäkerhet, rädsla, misstro och misstänksamhet hos andra. Jag tycker inte att det är rimligt. För mig är transparenta beslutsprocesser alltid att föredra framför hemlighetsmakeri, ty även den mest genomskinliga och ärliga process blir kantad med frågor och misstankar om konspiration när en föregående i efterhand har visat sig innehålla just sådana ingredienser.

Och vad handlar nu detta om, egentligen? Ja, det får läsaren själv fundera över. Taktiken "Att undanhålla information" är ett maktmedel som används inom en lång rad områden och i många sammanhang. Jag avser inte att peka ut något specifikt. Vardagen är full av exempel på flera nivåer. Min avsikt är helt enkelt att peka på ett problem som kan ge ännu större problem framöver i form av otrygga människor som letar fel där det kanske inte ens finns några. Min önskan är förstås att fripassageraren Herr Misstänksamhet inte kliver på fler båtar än nödvändigt. Han behövs nämligen inte honom i ett samhälleligt sammanhang där man känner sig trygg, och det är ett sådant samhälle jag vill ha. Ett sådant samhälle präglas av öppenhet och inte av exkludering, och i ett det samhället är de fyra F:en inte ett uttryck för någon strategi alls utom i historisk mening.

Detta skrämmer mig

Det finns tillfällen då jag på allvar börjar undra vad som händer med människor. När jag läste följande blogginlägg inföll ett sådant tillfälle: http://annelieenochson.blogspot.com/2010/07/hatbrottslagen-ar-problematisk.html

Till saken hör följande: Skribenten bor i Göteborg och är riksdagledamot för KD.

Hur i all världen kan det vara ett problem att trakasserier begränsas? Finns det för lite hat i världen? Behöver vi mer? Är det en mänsklig rättighet att se ner på andra människor för att de inte är likadana som vi själva?

Nej, Annelie är helt ute och cyklar. Vi behöver mer KÄRLEK, inte mer hat. Vi behöver MER tolerans, inte mindre. Och vi behöver definitivt inte fler som helt i onödan tar på sig offerkappan. Den här världen offrar tillräckligt många ändå i verkligheten, i svält, i krig och genom massakrer och terrordåd. Det förvånar mig att inte det står tydligt och klart för en riksdagsledamot som borde vara uppdaterad på händelser i världen. Just nu är dessutom det grannland som ligger så nära hennes egen hemstad drabbat alldeles speciellt. Jag tror inte att det var kärlek, öppenhet och tolerans som låg till grund för bombningen och massakern där, utan helt enkelt intolerans och hat.

Eller är det viktigare att sprida hat än kärlek även i denna tid? Den tanken skrämmer mig. Jag hoppas dock ännu att vi är fler som står upp för rätten att älska än för rätten att hata.