Välvillig behandling?

Nu har vi skrivit och skickat in vår första debattartikel under vårt nätverksnamn. Jag hoppas verkligen att tidningen ger oss utrymme, för det ÄR en viktig fråga. Kanhända är den lite utmanande för en konservativ tidning i ett samhälle som så tydligt präglas av patriarkala värderingar, men vi hoppas ändå på välvillig behandling.

Apropå välvillig behandling: Idag åker jag tåg till Stockholm. För en gångs skull slipper jag åka med fakiren kl 0500 och fick ligga i sängen två timmar till. Tåget gick 0707 och jag såg fram emot en avslappnande stund med lite extra sömn. Jag har nämligen inte sovit speciellt bra i natt, det är många saker att tänka på och planera för just nu, och jag behöver verkligen få vila hjärnan lite. Då visar det sig att tåget saknar värme. Här är rejält kallt. Tur det finns ytterkläder att ta till :-)

Igår slog jag in julklappar. Jag gillar verkligen det! Fast lite perverst är det väl..... Små paket, stora paket, fyrkantiga paket, mjuka paket, hårda paket, oformliga paket i en enda röra som jag försöker ge så fin inramning som möjligt. Det är kul med julklappar! Det är faktiskt ännu roligare att ge än att få tycker jag. Och än är jag inte klar med alla inköp, tack och lov. Än finns det paket som ska slås in. Det är en himla tur :-)

Och så går tankarna till de människor som far illa på olika sätt. Till dem som inte har något hem, till dem som inte har några nära vänner eller familj, till dem som inte ens kan tänka tanken att få fira någon jul alls och till dem som inte får en enda God Jul-tanke eller hälsning. Det gör ont. Vi ska inte ha det så i det här landet. Vi måste ställa upp för varandra, se varandra och förstå att det lilla vi kan göra ändå gör skillnad. Vi har ett samhälle som spricker, där våra gemensamma medel beskärs till förmån för privat konsumtion för redan välbärgade, och den här situationen har vi faktiskt via demokratiska val gemensamt bestämt att vi ska ha. Det gör mig rädd. Jag gillar inte när egoismen slår ut solidariteten och det gemensamma ansvaret. Det samhälle jag vill ha ser inte ut så här. Likväl är det just det här samhället vi har, och människor lider just nu. Det gäller att hitta vägar att göra skillnad ändå, i väntan på ett stort systemskifte.

I vissa stunder blir jag ganska deppig. Då tror jag att vi i Sverige kommer att ha den politiska karta vi nu har så länge det finns fler som är friska än sjuka, fler som har jobb än som är arbetslösa, fler som har bostad än som är hemlösa, fler som har mat för dagen i överflöd än som lever på socialt understöd och fler som konsekvent sätter de egna behoven framför andras än tvärtom. Det ger ingen vidare framtidstro för den som vill att vi ska få ett fungerande samhälle med rättvisa, solidaritet och ansvar som karakteristika. Det känns lite svart.

Man jag tror ändå på människan. Jag tror att hon vill och kan nånstans längst in, och jag tror att det finns en gräns för oförnuftet och egoismen. Det finns absolut en välvilja, så det finns hopp trots att utvecklingen just nu går åt fel håll, såväl för jämställdhet som jämlikhet och rättvisa.. Utan den tron skulle man ju lika gärna kunna ge upp.

Intressant länk

Jag hittade av en slump en intressant hemsida: Nätverk mot mobbning

Är det något som berör mig oerhört illa så är det just mobbning. Det är inget fenomen som finns bara bland barn och unga, även om det är just i skolan som vi uppmärksammar det allra mest. Visst, just barn och ungdomar är speciellt utsatta eftersom hela deras liv formas av de tidiga åren, och vi måste se till att skolor och andra miljöer där unga vistas är fria från kränkande behandling. Men mobbning finns i alla sorters sammanhang där människor umgås och arbetar tillsammans, och det gäller att hålla ögon och öron öppna för de signaler som skickas ut. Det är inte värdigt ett utvecklat arbetsliv att människor blir behandlade så illa av kolleger och överordnade att de tvingas sluta arbeta med det yrke som de har valt. Läs gärna artikelnRigmor frystes ut på jobbet som är från 2008. Det är tre år sedan, men jag tror vi tyvärr kan hitta många exempel sedan dess på samma vidriga fenomen.

Jag skäms över varje mobbningshistoria. INGEN ska behöva utstå detta. Det måste vara vars och ens skyldighet som medmänniska att verka för Nolltolerans mot mobbning på alla nivåer. Eller vill du drabbas själv, kanske enbart på grund av att du bryr dig om ditt arbete och vill kunna göra ditt bästa???

"Är det tråkigt att vara politiker?"

Det gäller att hålla bloggen uppdaterad. Det finns de som säger att bloggar är ute, men det tycker jag att man kan få bestämma själv. Det är någon form av terapi över skrivandet, åtminstone för mig. Jag mår bra av det, så jag fortsätter. Dessutom är det ett forum där jag bestämmer själv över vad jag skriver. Helt själv.

Idag fick jag höra en fråga: Är det tråkigt att vara politiker? Frågan var inte ställd direkt till mig, men jag fick höra den. Egentligen är det en lustig fråga. Väljer någon att arbeta med politik för att det är roligt? Det gjorde i varje fall inte jag. Det känns lite mysko på nåt sätt. Det skulle ju vara ungefär samma sak som att säga att man engagerar sig politiskt för att man ska få arvoden, lön eller en hög ställning i samhället. Nej, "Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För de flesta är det en livsnödvändighet. Och de fjantar som kan unna sig att satsa på sig själv ger nog fan i resten av vår mänsklighet" som Björn Afzelius sjöng. Så känner åtminstone jag.

För det är sannerligen inte direkt kul alltid. Det är långa sammanträden, det är fel fokus, det kan kännas meningslöst och det kan vara otroligt trista frågor som diskuteras. Speciellt gäller ju det om man tillhör ett litet parti som har låg grad av inflytande. Rörelseutrymmet är litet. Det är mycket jobb för väldigt lite resultat många gånger, och det är ju inte sällan man kan ifrågasätta meningsfullheten i att satsa så mycket tid på nästan ingenting. Ändå gör man det.

Vardagen i politiken skiljer sig inte så mycket från andra vardagar. Det är samma värderingar, samma kultur och samma gamla vanliga patriarkala struktur som finns på andra håll i det svenska samhället. Varför skulle det inte vara så förresten? Trenderna i samhället finns förstås även i de politiska rummen, så även i Kalmar kommun. Det kan göra en ganska trött, men man måste våga se problemet för att kunna göra något åt det. men visst, det är inte direkt "kul" att se hur många och stora hinder det finns för en rättvis miljö.

Vi har dessutom i Vänsterpartiet på riksnivå gjort en mycket självkritisk granskning genom vår Framtidskommission och har konstaterat att vi, som har stolta traditioner på det feministiska området, har tappat både fart och fokus. Vi måste återerövra feminismen, och vi måste börja med oss själva. Även hos oss, liksom i samhället i övrigt, har klockan vridits tillbaka. Osynliggörande av kvinnor, informella manliga maktstrukturer och en bristande medvetenhet finns även hos oss. Vi har ett jobb att göra där. Och om vi i Vänsterpartiet har det på det viset, hur ser det då inte ut i partier som aldrig tidigare har jobbat med feministisk analys? Det vågar man knappt ens tänka på, speciellt inte när vi ser att högern går framåt. Var hamnar kvinnorna och rättvisan då? I baksätet, precis som vi nu ser. Det är åt det hållet utvecklingen går. Det är ett stort berg av feministisk backlash som vi har framför oss, och det MÅSTE vi försöka bekämpa.

Och är det "kul"? Nej, det är inte kul, men det är nödvändigt. Man väljer att jobba politiskt för att det finns problem som måste lösas och för att man är villig att bidra till den lösningen samt för att man vill vara med och påverka samhället och det allmänna livet i positiv riktning. Man har en vision om rättvisa som bär en och det är åt det hållet man vill. Det är inte "kul", det är något man måste göra, speciellt om man har fått det förtroendet av väljarna. Att det sedan kan vara roligt att ha stöd av sina partikamrater nån gång ibland, att det är trivsamt att träffa trevliga människor i olika sammanhang, att det är utvecklande och lärorikt, det kan vara ett plus och absolut inget minus, men man ska nog vara medveten om att det inte är sådana saker det hela handlar om. Det handlar om ett uppdrag man måste utföra, och det gör man för att man känner att det är meningsfullt inte främst för en själv utan för andra, inte för att det är "kul". Men ibland är det kul, ibland är det tråkigt, och det är helt enkelt så det får lov att vara.

Vi har ett uppdrag!

Nu är det lunchdags. Det börjar minsann kännas. Snart blir det ett besök på en av stans restauranger, kanske tillsammans med några goda vänner. Jag vill dock först dela med mig av ett citat från min almanacka:

Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör.
(Edmund Burke)

Just idag när man kan konstatera att vårt väljarstöd i länet har sjunkit dramatiskt känns det här citatet som en spark i magen. Vi ser hur välfärden monteras ned, vinstintressena tar över i vård, skola och omsorg, människor sätts i kapitalets tjänst istället för tvärtom och den politiska energin läggs många gånger på helt fel saker. Vi driver kampanjer för god sjukvård och människovänlig omsorg, vi syns i media, är på studiebesök, skriver artiklar och pratar med människor. Ändå räcker det inte till. Vi är alltför få, och vi prioriterar många gånger fel. Vi får inte skärma oss från människor genom att sätta oss i låsta sammanträdesrum, vi måste ut! För det är inte sant att vi inget gör. Däremot är det sant att det vi gör inte märks och syns tillräckligt mycket.

Kamrater, vi har ett arbete att utföra. Vi har, som det så högtidligt kan heta, ett uppdrag. Det är att bygga ett rättvist samhälle. Det är "det goda" som måste ta sig an det uppdraget. Den andra sidan arbetar mot ett helt annat mål..... Idéer som leder till resultat mottages tacksamt!

Gandhi: En klok man...

First they ignore you,
Then they laugh at you,
Then they fight you,
Then you win!
/Mahatma Gandhi.

Gandhi var en klok och eftertänksam man. Jag tror att han hade helt rätt för det mesta, och hans uttalanden kan användas i en mångfald av kontexter. Det är ett karakteristika på uttalanden med kvaliteter! Det här är ett av mina favoritcitat. Det finns olika stadier av kampen, helt oavsett vad man kämpar för eller emot, och så länge man vet att man är på rätt väg och på rätt sida så gäller det att hålla fokus på att fortsätta även när det känns tungt. Det här citatet hjälper till med just detta.

Jag befinner mig just nu i det tredje stadiet. Jag inväntar alltså segern inom en snar framtid ;-) Måtte jag inte tappa sugen innan den kommer!

Blandat blandat

Det är roligt att återknyta kontakter med folk som man tidigare har jobbat med och bemötas med kommentarer om att det man gjorde var värdefullt. Det säger ju att allt man har gjort inte har saknat mening i alla fall :-) Idag är en sån dag. Jag kan just nu känna mig lite nöjd med åren som har gått :-)

Men, visst sjutton finns det åtskilliga exempel på aktiviteter som man har deltagit i som känns mer eller mindre meningslösa. Hur många timmar har man inte suttit i sammanträden och möten som sedan i backspegeln har visat sig inte leda nånvart alls? Eller är det kanske så att de värdefulla åtgärderna, de riktigt goda projekten, behöver värkas fram under lång tid, stötas och blötas i nästan oändlighet? Tja, så kanske det är. Ibland känns det dock som om de verkliga genombrotten formas av tillfälligheter och av en ensam individ som får en god idé och som vågar tro och satsa på den illa kvickt.

Den här veckan har i övrigt präglats av möten och mindre trevliga händelser i familjen (mamma hamnade på sjukhus och är kvar där än, plastsonen blev av med sin mobiltelefon på ett våldsamt sätt och en nära vän/släkting har fått ett allvarligt sjukdomsbesked). Två fullmäktigesammanträden har jag avverkat (kommun och stift), två arbetsutskott, ett presidium och i morgon återstår två mer informella möten. Har vi då lyckats komma fram till nåt? Ja, det har vi. Vi har fastställt stiftets budget, fattat beslut om vidare utredning kring prästlönetillgångarnas förvaltningsorganisation, fattat beslut i regionfrågan "so far", bordlagt ett kommunärende som hade ofullständigt beslutsunderlag och där frågetecknen var för många, diskuterat spännande framtidsfrågor och en hel massa annat. Roligast av allt har dock varit förberedelserna inför julkonserten med Vox Communis den 12 december. I tisdags kväll, efter en heldag i Växjö, hade vi för första gången fullt komp och kunde öva ordentligt. Det gick bra! Fast ärligt, jag HAR träningsvärk i armarna fortfarande ;-) men vad gör väl det när man blir GLAD???

Nu sänker sig mörkret över Kalmar igen och jag har vad jag vet INGENTING inplanerat för kvällen, inte ens en enda tid i tvättstugan. Har vi riktig tur kanske vi kan smaka på lite glögg och pepparkakor i värmen och njuta av att se våra kulörta ljusslingor som blinkar på balkongen denna första kväll i december. Jag hoppas på det. Jag hoppas på en lugn kväll, men långt ifrån meningslös...

Kultur är hälsa, eller?

Idag kom nyheten av Byteatern Kalmar Läns Teater tvingas stänga av arbetsmiljöskäl tills vidare. Veckans föreställningar ställs in och pågående repetitioner flyttas till andra lokaler. Orsaken är att partiklar från en flistugg som används i Kalmar hamn kommer in i lokalerna och orsakar andningsbesvär hos såväl besökare som anställda.

Den här frågan, lokalproblemen på Byteatern, är en pinsam historia. Så länge jag har varit engagerad i politiken i Kalmar kommun har frågan varit uppe till diskussion ett otal gånger och lika många gånger förpassats till arkivet och lämnats för vidare utredning. Ingenting har hänt, men verksamheten har ändå fortsatt nere i hamnen. Just nu planeras ett stort kulturcentrum, men när i tiden detta kan komma att bli verklighet och i vilken mån Byteaterns stora behov kan tillgodoses just där är fortfarande höljt i dunkel. Med den ekonomiska situation kommunen nu har, med minskade skatteintäkter och nedskrivna prognoser är det lätt att förstå att risken för ännu en nedprioritering är stor. Kulturen är inte och har heller inte varit speciellt högt rankad när vi kommer till ekonomi, siffror och reda pengar. Det går däremot alldeles utmärkt att svänga sig med fina ord om kulturens betydelse.

Sanningen är att vi behöver kulturen i Kalmar. Det handlar bara om att inse det och att ta konsekvenserna av den insikten. Utan kulturen dör det mänskliga i oss. Utan utvecklingsmöjligheter och kulturella uttrycksmedel beskärs människors chanser att växa. Utan den professionella kulturen i Kalmar förlorar vi en mycket stor attraktionskraft.

Och det är helt enkelt en alldeles suveränt tydlig manifestation som vi just nu ser att Byteatern är tvungna att uppföra: Utan luft kan man inte prestera och servera kultur. Utan luft blir såväl kulturutövare som konsumenter sjuka. Utan livsluft dör kulturen på sikt också. Är det inte hög tid att vi förstår det och ser till att förpassa den gamla (men ack så charmiga och ack så full av goda minnen) olje- och margarinfabrikens scen, belägen mitt i Kalmar hamn, till historiens saliga ängder och istället bygger upp en teaterbyggnad värd namnet? För visst var det väl så att man skulle bli friskare av kultur, inte sjukare?

Kulturen fyller ett genuint mänskligt behov. Vi behöver den. Jag talar av egen erfarenhet.

Så illa kan det väl inte vara???

Jag sitter på kommunfullmäktigemöte och undrar lite grann. Vi har ärenden på dagordningen som det finns anledning att ställa frågor om. Jag är nämligen inte riktigt nöjd. Är det nåt jag är rädd för och som jag avskyr, så är det korruption. Maktmissbruk. Informella styrande beslut som krymper handlingsfriheten för förtroendevalda. Härskartekniker. Frånvaro av granskande ögon. Och omedvetenhet om ideologi vilket i sig lägger grunden för genuint blindstyre och demokratiurholkning.

Men så illa kan det ju inte vara eller ens bli, eller hur?

Mer personal istället för mer privatiseringar

Under de senaste veckorna har vi kunnat läsa flera avslöjanden om vanvård i verksamheter som drivs av Carema och Attendo Care. Samtidigt har det också visats vilka jättelika vinster som riskkapitalbolagen som driver äldreboenden plockar ut.

Vi i Vänsterpartiet tycker inte att det är speciellt förvånande att dessa företag vill tjäna så mycket pengar som möjligt och därför tummar på kvaliteten i sin verksamhet. Det är uppenbart att ”kostnadseffektivitet” i ett kommersiellt vårdbolag ofta innebär färre personal med lägre utbildning. Det blir till slut de gamla som får betala för vinsten genom fallolyckor, undernäring, dålig hygien och höga dödstal. Detta är bara några exempel på den vanvård som gamla människor utsatts för av privata vårdbolag.

De vinster som riskkapitalbolagen gör varje år kommer inte ur tomma intet. Pengarna är till största delen skattemedel som svenska folket betalat in i tron att man bidrar till en bättre välfärd. Möjligheten att göra vinst på äldrevården är mycket god och sektorn påverkas inte lika mycket av konjunkturnedgångar som andra. Även när det är kris blir folk gamla och behöver omsorg. Det finns alltid möjlighet att tjäna pengar även i finanskristider.

Många av Sveriges kommuner vill inte få in dessa företag i sin äldreomsorg. Därför har de valt att inte införa Lagen om Valfrihetssystem (LOV) som gör äldreomsorgen till en marknad. Men nu vill den borgerliga regeringen tvångsprivatisera äldreomsorgen i de kommunerna. I sin budgetproposition för 2012 hotar regeringen med nationell lagstiftning om inte samtliga kommuner inför LOV ”frivilligt” före 2014. Vänsterpartiet säger nej till denna tvångslagstiftning. Vi vill istället förbjuda vinst inom äldreomsorg i Sverige.

I Kalmar går vi, till stor del tack vare en konsekvent och tydlig hållning från Vänsterpartiets sida, emot den borgerliga politiken. Vi ska istället satsa på en utvecklad äldreomsorg och säger NEJ till att skicka kommunala skattemedel som vinster till privata plånböcker. Våra äldre ska inte betala redan välbärgades lyxtillvaro genom sänkt livskvalitet på ålderns höst.

Även äldre människor har rätt till ett gott liv och en god omvårdnad. Vänsterpartiet har som enda parti öronmärkt pengar i skuggbudgeten för att anställa 7500 fler i äldreomsorgen. Det kostar ungefär tre miljarder per år. Det är, för att ha något att jämföra med, lika mycket som den vinst som riskkapitalbolaget 3i gjorde på att äga Carema under fyra år. Dessutom vill vi öka möjligheterna till utbildning för redan anställd personal. Med mer personal finns det tid att lyssna till de äldre och att möta deras behov. Det är ju människor det handlar om, inte om känslolösa legobitar.

Eva Olofsson (V), äldrepolitisk talesperson

Birgitta Axelsson Edström (V), 2:e vice ordf Omsorgsnämnden, ersättare i partistyrelsen, Kalmar

Koppången av Py Bäckman

Jag läste den här texten av Py Bäckman och spelade musiken av Per-Erik Moraeus på orgel som postludium idag i Vasakyrkan. Det är något med text och melodi som griper tag i en, inte bara att det är vackra ord och vacker melodi (men det stämmer verkligen) utan det är något annat som är extra genuint och äkta mänskligt som ligger gömt häri. Läs och njut.

Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan
klingar sången ända hit
jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden
Jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett att jag lever
lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sen så börjar jag att gå

Jag går till de andra
jag vill känna julens frid
jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden
Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent

Trots allt

Idag när jag var i Domkyrkan på sinnesrogudstjänst föll min blick på följande rader medan jag bläddrade i psalmboken:

Tro, när dig vännerna svika
Tro, när blott en står kvar
Jesus, din vän, skall dig följa
Alla, ja, alla dar.


Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Texten är skriven av Lewi Pethrus en gång i tiden, en av pingströrelsens främsta förgrundsfigurer. Han grundade senare KDS, Kristen Demokratisk Samling, det parti som kom att bli våra dagars KD. Ja ja, alla gör ju sina misstag ;-)

Raderna ovan fick mig dock på bättre humör idag. Det tackar jag Lewi Pethrus för, liksom utvecklingen som gör att det numera finns musik från frikyrkomiljöer i Svenska kyrkans psalmbok. Samarbete berikar, mångfald är bättre än enfald och vi har ju samma chef, eller hur?

I morgon väntar en ny dag på jobbet. Löftena gäller även då. Jag vilar i den förvissningen, trots allt.

Om mobbning på arbetsplatserna

Prata om mobbning på arbetsplatsen

En länk om ett viktigt och gräsligt problem som jag tror att man sopar under mattan alltför ofta. Bara så där, kanske mest för att det är jobbigt. Har du kommit i kontakt med såna problem? Ärligt talat?

Ta en funderare. Det här förekommer långt mer än vi tror och befarar. Tystnaden på jobbet måste få ett slut. Finns det nåt du kan göra för att hjälpa? Ja, kanske det. Gör det då.

Lite hänsyn, tack.

Idag är jag besviken. Morgonmöten är aldrig roliga, det har jag min konstitution som kroniskt morgontrött och kvällspigg, att tacka för. Idag skulle jag i varje fall gå på en framtidsföreläsning på Kalmarsalens Glasveranda kl 10 i Kalmar kommuns regi. Sådant brukar vara upplyftande. Det kan sannerligen behövas, speciellt för mig idag. Kairos Future brukar kunna leverera en hel del tänkvärt, även om jag sällan köper hela konceptet.

Men icke sa Nicke. Så speciellt upplyftande blev det dessvärre inte eftersom man av någon anledning hade valt att inte ha en tekniker närvarande. Det medförde att teleslingan var ur funktion. Naturligtvis sprang jag ner och påpekade detta, men det gick inte att fixa. Det finns en teleslinga, men ingen visste hur den fungerade. Tack för hjälpen. Personalen på Biljettcetrum försökte i alla fall, men man kan inte på en minut skaffa sig en kompetens som man inte har. Två timmars föreläsning gjorde slut på min energi.

Jag har några funderingar angående det här:

• Är framtiden inte av intresse för oss som har en hörselnedsättning? Och vem bestämmer i så fall det?
• Är det uteblivna skatteintäkter som gör att man inte har en tekniker närvarande?
• Är kommunens planer, policies och dokument om tillgänglighet goda hyllvärmare?
• Eller var detta ännu en miss i planeringen?

Att använda hörapparater ger ungefär samma hjälp att höra som att gå med kryckor när man inte kan använda ena foten. Det går att ta sig fram, men det betyder inte att man kan gå och absolut inte att man kan springa marathon. Det kan vara värt att tänka på för den som har lyckan att slippa födas med en sådan funktionsnedsättning. Vi andra har inte valt det, och det enda vi begär är lite hänsyn. Framtiden tillhör väl oss också, eller?

Vila i frid

Idag blev det tungt. En av mina prästfavoriter har gått bort plötsligt och oväntat, åtminstone för min del. Äkta medmänsklighet, ett hjärta på rätta stället och ett genuint intresse för den lilla människans villkor kännetecknade hans prästgärning, liksom en rejäl dos med humor och tankspriddhet. Det jag själv minns mest är en gång då jag skulle spela på en utegudstjänst i Krusenstiernska trägården en sommarkväll kl 18 och när klockan närmade sig 17 var det fortfarande som om himlen var öppen. Regnet skvalade ner och utsikterna att genomföra en "Singing in the rain"-andakt med elektriska instrument var allt annat än molnfria. Eftersom jag inte heller hade en aning om vilken musik som skulle bli aktuell kändes det väl än mer osäkert. Då ringde telefonen.

"Hej, man kan ju alltid undra om det är möjligt att genomföra en gudstjänst i detta gudsförgätna väder men även regnet har väl vår Herre skapat och det är väl nån mening med det också" sa en röst (på ett ungefär som jag minns det nu ca 15 år senare) som jag absolut inte kände igen. Sen, efter några meningar till kom det: "Det är Bengt som talar alltså". "Aha, det är prästen" tänkte jag. "Bättre sent än aldrig.." . Sedan genomförde vi andakten i världens minsta och världens mest fuktiga tvättstuga och sjöng psalmer i tretakt. Det var varmt i ordets alla bemärkelser, till stora delar oförberett men ändå en fin stund. Varm och spontan, det kanske är en passande beskrivning överhuvudtaget. Vi sjöng bland annat psalm 339 i Svenska psalmboken (1986 års upplaga) med text av Anders Frostensson. Varje gång jag sjunger eller spelar den så tänker jag på den där kvällen i tvättstugan.

Vila i frid Bengt. Tack för vad du gjorde och för att du på så många sätt kunde vara ett föredöme, som den genuina människa du var. Du är saknad.

Att göra sitt bästa

Jag går och funderar lite medan jag småpysslar med annat. Det är pappersrensning på gång.... Det är skönt att få såna stunder och dagar ibland som inte är fullspäckade med möten och andra åtaganden. Visserligen ser jag att hela partiexpeditionen behöver städas i grunden, men det är ju knappast mitt eget ansvar att se till den detaljen. Att röja bland de papper jag själv har dragit dit får väl ändå anses som en uppgift för mig. Det säger väl anständigheten.

Nåja, det där med "att göra sitt bästa", det kan betyda många olika saker för olika människor. Idag har vi en högerallians som på något sätt utgår från att människor som inte lyckas få hög lön, har ett heltidsarbete att gå till, är friska och har en gynnsam social situation inte har gjort sitt bästa. Det är helt enkelt därför de inte är speciellt lyckade, och det är därför de ska straffas via utförsäkringar och slavarbete via Fas 3. Med straff kommer man nämligen längst, se bara på fängelserna. Den som kommer därifrån återfaller ALDRIG till brottets bana. Tror man alltså. Eller????

Sedan finns det andra som utgår från "att göra sitt bästa" är att göra det man FÅR göra. Det förutsätter att någon annan sätter upp regler, och så fogar man sig i dem. Det, får jag nog erkänna, har jag ytterligt svårt för. Observera att det inte handlar om demokratiskt stiftade lagar och regler. Dem är man ju, som väljare och medborgare,  i högsta grad delaktig i. Man kan tycka vad man vill om de beslut som fattas, men man måste följa dem. Det tillhör det demokratiska samhällssystemet. Vad däremot andra, med hänvisning till makt, styrka, kön eller något annat, bestämmer över mitt huvud i syfte att påverka mitt beteende, det måste jag per definition alltid ifrågasätta. Alla är emellertid inte likadant funtade som jag.

Men, ju mer jag går här och plockar bland dammtussar och smulor och ser mängder av papper av olika slag, desto klarare framstår det att för mig är det alltid viktigare att göra mitt bästa än att göra det jag har tillåtelse till. Ibland blir det jobbigt, men man måste ju vara ärlig mot sig själv och vara trogen sin mission.

That´s me. Take it or leave it. Jag kommer aldrig att acceptera uppdelningen av lyckade och misslyckade människor eller den enkla förklaringen att en del inte vill göra sitt bästa oavsett från vilket politiskt håll sådana dumheter kommer. Jag kommer heller aldrig att låta bli att driva rättvisepolitik, om det så är i stormande motvind. Det är för mig att göra mitt bästa, och jag nöjer mig inte med mindre.

Bläckfisken

Ett tecken på goda texter är att de går att använda i en lång rad olika sammanhang och kan betyda olika saker. Den här sångtexten, författad av Björn Afzelius, är en sådan. Lyssna, läs och njut :-)
Bläckfisken

Jag är en liten bläckfisk med vida ambitioner
Jag är en liten utsugare som tjänar millioner
Jag slingrar mej och kramar och suger ur ditt liv
Och när jag fått en arm om dig så blir du aldrig fri

Jag liknar kanske natten, men färgen min är mörkblå
Jag lever helst I vatten, i dyn, där kan jag bäst gå
Jag har en arm I Nordsjön och en i Spanska sjön
Men Medelhavet älskar jag, det vill jag helst nå runt

Verksamheten går som smort
Mycket finns att ta
Utsugandet har jag gjort
Till en riktig vetenskap

Jag suger raffinerat; tar lite grann i taget
Annars blir dom rädda och vill inte veta av det
Jag inger stort förtroende; man ber om mitt beskydd
Men när jag skalat köttet av dom, då slår jag dom på rygg

Allt jag tar förräntar sig
Och jag växer till mig
Herraväldet väntar mig
Sedan kan jag lugna mig

Jag drömmer om att hålla hela jorden i ett järngrepp
Och bjuda konkurrenterna på en riktig näsknäpp
Vi bläckfiskar är hårda, men vi lever som vi lär;
Att äta upp varandra är ett kärt besvär

Dags att vakna: En annan utveckling är möjlig!

Igår var jag på besök på ett av kommunens demensboenden och träffade personal och enhetschef. Det står klart och tydligt att vår kommunala äldreomsorg behöver resurser för att upprätthålla kvalitet på verksamheten. Det är nyttigt att få höra personalen uttrycka oro inför framtiden och med egna ögon se vilket engagemang som finns bland våra anställda. Vi kan stirra oss blinda på mätningar och jämförelser och ändå inte fatta vad det handlar om, nämligen om att ta hand om och ge våra äldre en skälig levnadsnivå när de inte längre klarar av att hantera livet på egen hand. Det är en verksamhet som aldrig kan ge plus i kassan mätt i företagsekonomiska termer (om man inte vansköter den förstås och skickar ut resurserna som vinster och låter de gamla betala genom att förvägra dem den omsorg de behöver) men som i sanning utgör en central välfärdsfaktor och som visar vilket hjärta ett samhälle har. Är det ett rött, pulserande, empatiskt och varmt hjärta eller är det ett iskallt blått?

Omsorgen i Kalmar ska, efter ett beslut i fullmäktige där alla partier var av samma mening, spara 10 mkr 2012. Det beror på att Kalmar i en mätning avvek från standardkostnaden med 93 mkr. Vår omsorg är för dyr, eller med andra ord, den har för mycket resurser att röra sig med. Samtidigt som vi ska spara in 10 mkr ska vi införa önskad sysselsättningsgrad för de anställda, en vällovlig och behövlig satsning för att personalen, som består av främst kvinnor, ska kunna arbeta mer och kunna försörja sig på ett löneläge som är på tok för lågt i förhållande till arbetsuppgifternas art och krav. Problemet är att den sistnämnda satsningen inte får kosta några extra resurser. Det får i sin tur till resultat att arbetsförhållandena riskerar att försämras. Andelen sk kryssturer ökar och kontinuiteten för de boende riskerar att bli sämre. Det är bekymmersamt. specellt bekymmersamt är det när det handlar om dementa brukare, människor som behöver omvårdnad av personal som känner till dem och deras historia eftersom de inte längre har möjlighet att meddela den själv.

Det här är en ekvation som ser ut att vara olöslig. Visst, med god uppfinningsrikedom och vilja hos medverkande personal kan man säkert hitta lösningar som kan fungera, men det gäller att se med båda ögonen och använda både hjärta och hjärna så att det inte blir alldeles fel. Man måste som anställd kunna leva på sin lön, men måste också få känna att man har en rimlig chans att göra ett bra jobb och därigenom gör livet bättre för brukarna. Det får inte vara så att man tvingas välja det ena eller det andra. Jag kommer aldrig att acceptera en utveckling som leder till ökade sjuktal pga känslor av otillräcklighet i arbetet. Det är ju människor vi har att hantera, inte legobitar.

Det grundläggande problemet är att äldreomsorgen inte får de resurser som den behöver. Under denna högerblå tid i svensk politik, då även tidigare rödgröna partier börjar blåna alltmer, skickas hellre skattepengar ut till privata bolag än till den kommunala sektorn. Väljarna har tyvärr i två val i rad prioriterat egna jobbskatteavdrag framför värdigt liv för de äldre. Då får vi den här situationen. De extra pengar som vi som arbetar får i vår egen plånbok har tidigare hamnat i gemensam verksamhet i form av skola, vård och omsorg. Det är ganska enkelt att förstå att det är så sammanhanget ser ut, men oj så svårt det är att inse att vi väljare via demokratiska val har gett legitimitet till en sådan utveckling. Nåja, jag kan väl erkänna att jag röstade rött och på ett helt annat alternativ. Ändå förväntas jag, som del av någon form av styrande majoritet i Kalmar kommun, ställa upp på besparingar i mångmiljonklassen. Vi får väl se hur den nöten ska kunna knäckas.

Hur som helst, det handlar nu från personalens sida om uppgivenhet, om otillfredsställelse och om ilska över att inte få den uppbackning man behöver. Jag har inga svårigheter att förstå frustrationen över sparkraven när man samtidigt matas med exempel efter exempel på att astronomiska bonusar betalas ut i andra sektorer på arbetsmarknaden eller att arvoden och ersättningar kan hanteras både slarvigt och bedrägligt både inom privat och offentlig verksamhet. Jag för min del tycker också att den här soppan stinker. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte låta äldre med sänkt levnadsnivå betala fantasivinster till redan rika.

Vi i Vänsterpartiet har som enda parti varit EMOT vinstintressen inom välfärden och FÖR en utvecklad gemensam verksamhet. Vi vill öka inflytandet för personal, brukare och anhöriga och minska kapitalintressets dominans. Vi använder resurserna så att de räcker till en rimlig personaltäthet, till rimliga löner och till kompetensutveckling. I Vänsterpartiets Sverige ska man inte vara rädd för att bli gammal. I vårt Sverige finns ett varmt hjärta som slår för den som behöver stöd men som samtidigt kräver mer av den som klarar sig själv och har möjlighet att bidra med mer än den som lever nära existensminimum. Vi VET att det finns stöd för en sådan politik, men ändå röstar folk blått.

Sover man eller? Det är dags att vakna nu, kamrater! Vill vi se fler ensamma inlåsta dementa som irrar omkring på avdelningarna och stör varann på nätterna, fler äldre kvinnor som inte får behandling för UVI eftersom det inte lönar sig eller fler plågsamma liggsår som skulle ha kunnat undvikas? Det här GÅR att förändra, men man förändrar inte om samhället fortsätter i samma hjulspår även framöver och om högern invaderar både retoriken och politiken hos de rödgröna samarbetspartierna. Det gäller att fokusera på rätt saker, och i det här fallet är det att lägga krutet på att lösa välfärdens problem och formulera en väg framåt. Tänk att det här ska vara så himla svårt att begripa utanför Vänsterpartiets (just nu ganska lilla) krets.

Sex nyanser av blått

Enighet är nog bra i vissa sammanhang. Det är klart att man inte ska söka konflikter bara för att det skulle vara kul, men man kan inte heller blunda för så stora skillnader i mål och medel att man får för sig att samarbeta med precis vem som helst.

Vi som har marxismen som ideologisk grund (det gäller socialister i bred mening) ser konflikten som en utvecklingskraft. Det är via konflikten mellan motstående intressen som utvecklingen drivs på, inte via imaginär konsensus. Det sistnämnda leder till stagnation och dessutom i värsta fall till maktmissbruk eftersom det saknas en granskande opposition.

Det politiska läget i Sverige kräver att det ställs upp olika alternativ. Vi driver inte på utvecklingen genom att ställa upp sex olika nyanser av blått. Det leder ingenstans. Ska vi få till en förändring måste vi kunna påvisa skillnader mellan den rådande allianspolitiken och en annan mänskligare politik som sätter pengarna i människans tjänst istället för tvärtom. Vi måste visa att det går att skapa välfärd för alla efter behov utan att blanda in vinstintressen i verksamheten. Vi måste visa att vi kan använda varje skattekrona för att lösa gemensamma genuint mänskliga problem. Vi måste visa att vi gemensamt kan driva välfärden bättre och effektivare än privata bolag som maximerar vinsten och minimerar servicen och omsorgen. Vi måste visa att det finns en annan väg för äldreomsorgen än liggsår och ensamt döende framför en TV-apparat. Vi måste visa att det inte är som statsminister Fredrik Reinfeldt säger "några enstaka fall" utan att det handlar om ett inbyggt systemfel i en privatiserad välfärdssektor. Vinstintressen i välfärden, en av högerpolitikens grundpelare, är en mycket svag konstruktion som leder till att välfärdsbygget raseras. DET måste vi visa.

Och det visar vi INTE genom att bli mer borgerliga. Vi visar det inte heller genom att prioritera egna maktbegär framför andra människors bästa. Det är att agera bedrägligt mot sin egen politik och mot det förtroende som väljare har gett oss genom att rösta rött. Den som röstar rött vill ha förändring, precis som väljarna i valet 2006 genom att rösta med alliansen protesterade mot en Göran Persson som framstod som bufflig och maktfullkomlig. Finns det inget alternativ kan man lika gärna låta bli att rösta eller rösta på den blå fyrklöveralliansen.

Som det är nu finns det sex blå partier i en osalig röra. En del har större identitetsproblem än andra. Jag hoppas och ber att vi slipper se denna blå-blåa röra ända fram till 2014. Blåbär är goda att äta, men inte sjutton blir man mätt av dem, och de har en ganska kort säsong....

Ordet för idag 2012

Det är faktiskt rätt kul, och ganska hedrande.... Just idag kom den i brevlådan, andaktsboken som jag medverkar i. Läs mer på Ordet för idag 2012

Vi är tio olika medförfattare som har reflekterat kring temat barnaskap. Det är flest proffs som pastorer förstås  som finns med i gänget,  men även en politisk sekreterare och PS-ersättare från Vänsterpartiet som undertecknad har fått bidra! Jag har skrivit fem av de 52 veckobetraktelserna som ingår i boken. Ett julklappstips kanske? ;-)

Jag måste säga att det är spännande att pröva på nya saker. Jag har visserligen varit aktiv i kyrkor sedan tonåren, jobbat som konfirmandledare och bidragit med sång, musik och med andra förtroendeuppdrag, men det här är första gången som jag har skrivit något i den här genren och fått det utgivet. Detta handlar dessutom om det nya samfundet Gemensam framtid, och det är ju en ny frikyrka som jag inte har direktkontakt med. Själv är jag numera aktiv i EFS och i Svenska kyrkan, men jag har faktiskt varit medlem i Örebromissionen (baptister) under 80- och 90-talen och ekumenik har alltid legat mig varmt om hjärtat. När det gäller kristna kyrkor har jag aldrig förstått tanken på konkurrens och protektionism. Vi har ju samma chef allihop, och då borde vi kunna samarbeta och se varandra som tillgångar. Att vi sedan väljer att arbeta på olika sätt är ju mest en fråga om att man känner sig mer hemma här eller där. Mångfald är bättre än enfald, och det är inte samma sak som oenighet. Mångfalden kan istället bidra till enighet om de viktiga frågorna, t ex de som handlar om att kyrkan (i betydelsen "alla kristna tillsammans") alltid måste stå upp för allas lika värde, för solidaritet, för medmänsklighet och för rättvisa.

Så ser i varje fall jag på det :-)

Sångarna på Slottet

Vilken höjdarkväll det blev på Kalmar Slott i lördags! Vi hade allsångsfest i Gästabudssalen tillsammans med 60-70 sångarglada människor i olika åldrar, och gissa om vi sjöng?!? Det var Afzelius, Elton John, Åsa Jinder, Paul Simon, Bellman, Magnus Uggla, Tina Turner, Wiehe och ABBA och en hel massa annat i en salig blandning och med dessa positiva festgäster som sjöng av hjärtans lust så hade nog taket lyft om inte slottet hade varit så gediget byggt. Ett stort tack till Louise och Margareta som tog initiativ till festen, ordnade allt det praktiska, plockade fram sånger och noter till det allra mesta och såg till att det blev både god mat och dryck till oss alla i vår egen variant av Sångarna på Slottet :-)

Men igår var vi i ärlighetens namn ganska hesa, och allt lite bakis (men bara på musik alltså, inget annat.....). På bilden syns den underbara buketten som jag och käre maken fick som tack för hjälpen med musik och sång. Tyvärr har jag inga bilder från själva festen. Det blir lätt så när man sitter vid pianot större delen av kvällen (kameran blev bortglömd därnere i kassen med noterna....), men minnesbilderna är desto klarare och fler. Vi ser fram emot fler kvällar i samma anda!

Kristallnatten 2011

Natten mellan den 9 och 10 november i Tyskland 1938 kom att kallas Kristallnatten. Då misshandlade nazisterna judar. Affärer och synagogor brändes. Hundratals dödades direkt, tusentals fördes bort. Barn fick aldrig mer träffa sina föräldrar. Till koncentrationslägren fick de sällskap med andra oönskade grupper, Jehovas vittnen, romer, homosexuella, kommunister och människor med funktionsnedsättningar. Tillsammans utgjorde de De oönskade, de som inte var värda att kallas människor, de som skulle bort. Dessa rasistiska, fullkomligt vidriga utrensningar fortsatte till det andra världskrigets avslutande. Under många långa vidriga år… och övriga världen såg, men valde att inget göra.

Inte heller Kalmar år 2011 är skonat från främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Under de senaste åren har rasisterna öppet stått på våra gator och våra torg. 2008 slog de sönder vårt material och sparkade och slog oss när vi hade Kristallnatten-manifestation. Men vi ger oss inte förrän rasismen och främlingsfientligheten fullständigt har försvunnit! Vi måste gång på gång visa att extremism och rasism inte hör hemma i vårt demokratiska samhälle.
Vi lever i ett samhälle där högerextremismen vinner mark. I förra veckan såg vi hur rasister, företrädare för ett av de mest högerextrema partierna, försökte ta initiativet i det brandhärjade Berga centrum och skänka fotbollsnät till "svenska ungdomar, eller åtminstone till ungdomar som ser så svenska ut att de smälter in". Rasismen vinner terräng. Strävan att peka ut "den andre", "den som är annorlunda och därmed per definition sämre" som orsak till upplevda samhällsproblem blir alltmer synlig. Vi kan inte låta det hända igen! Vi kan inte sitta på våra lugna rumpor och tro att världen går åt rätt håll utan att vi är med och kämpar. Vi kan inte stoppa huvudena i sanden och låtsas att vi inget ser. Det har vi gjort tillräckligt många gånger.

Utvecklingen måste brytas. Hopplöshet och sysslolöshet måste vändas till framtidstro och ökat deltagande i samhället. Ett sammanhållet samhälle är den viktigaste delen i allt förebyggande arbete mot rasism, främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda. Det går inte att straffa bort reaktioner på ett orättvist samhälle. En farlig utveckling blir det om vi ser etablerade partier som gradvis tar över rasisternas syn på verklighet och utveckling. Vi har ett gemensamt ansvar för den situation som uppstått, och verksamma verktyg för att bygga en positiv utveckling stavas inte "hårdare tag" eller "utpressning". Det msåte vi lära oss att inse. Hur vi lyckas föra en politik för minskade klyftor är avgörande för att vi också ska lyckas skapa ett tryggt samhälle där var och en av oss, oavsett ursprung, har en plats. En helt avgörande roll spelar möjligheterna till inflytande för alla berörda. När demokratin är hotad måste motåtgärden vara MER demokrati, inte mindre.

Nu gäller det att jobba, att stå upp för rättvisa, livets okränkbarhet och alla människors lika värde oavsett plånbok, religion, hudfärg, språk, kultur och eventuella funktionsnedsättningar. Vi måste vara på vår vakt mot rasism och extremism, var och när den än sticker upp sitt fula tryne: om det än var i Tyskland på 30-talet eller här i et höstmörkt Kalmar 2011. Vi bara måste!

PROTESTERA MOT FRÄMLINGSFIENTLIGHET OCH RASISM! GÖR DET JÄMT! VISA PÅ ATT EN ANNAN VÄG ÄR MÖJLIG!

Om man inte gör det är man bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle låta Bröderna Lejonhjärta uttrycka det.

Bad timing eller trendbrott?

Det visade sig vara nästan lika billigt att åka första klass som andra klass hem från Stockholm, så då valde jag det. Det är skönare, mer plats, lugnare och man har fördelen att kunna hämta kaffe, te och vatten samt ibland frukt när man behagar. Dessutom ingår gratis internet, och det är en välgärning om man jämför hur det är att sitta på tåg med Telia mobilt bredband och få frustrationsskador såväl fysiskt som psykiskt.

Naturligtvis hamnade jag då inträngd vid väggen bredvid en medresenär som direkt kopplade upp sin dator med elsladdar och hörlurar. Att springa fram och tillbaka i onödan och hämta frukt och dricka var liksom inte att tänka på. Då hade jag förstört hans filmupplevelse, så långt fattade jag. Alltså började jag planera för att störa så lite som möjligt. När han själv reste på sig, jag antog att det skulle vara rimligt att det skulle ske åtminstone EN gång under de ganska dryga timmarna (män i hans ålder brukar springa på toa relativt ofta), så skulle jag passa på att utnyttja tillfället. Skulle det mot förmodan inte bli något sådant tillfälle så bestämde jag mig för ett klockslag då det kunde passa med lite te (jag valde en så sen tidpunkt att jag precis skulle hinna dricka upp en slurk te utan att behöva panikhälla det i mig innan det var dags att byta tåg) och lade upp strategin för att kunna krångla mig ut utan att rycka loss några kablar och utan att få hans hörlursförsedda arma huvud att dyka rätt in i dataskärmen. Jag lovar, jag HADE en plan. När jag således vid utsatt tid, för det där tillfället då jag skulle kunna springa iväg själv dök aldrig upp eftersom grannen satt still HELA tiden, hade krånglat på mig skorna, stängt av min egen dator och packat ihop för att resa mig, DÅ kommer tågvärden och frågar om jag vill ha kaffe eller te serverat vid platsen.

”JA TACK, GÄRNA” och ”GÄRNA MED SOCKER OCKSÅ OM DU KAN FIXA DET”. Visst är det ljuvligt??? Historien är inte slut än. När jag precis hade fått mitt Earl Grey serverat vid platsen, DÅ reser sig grannen upp och går på toaletten. Efter tio minuter var det dags för mig att byta tåg. Och vet ni, jag fick till och med hjälp med att få ner väskan från bagagehyllan. Den filmälskande grannen var en go typ i alla fall, men hans timing var urusel.

Men tåget har varit i tid hela vägen hittills i alla fall! Nu är jag i Hovmantorp, en timme från Kalmar ungefär. På nåt sätt måste jag säga att jag föredrar den här ordningen. Tåget går men grannen sitter kvar. Alltför många gånger har det ju varit tvärtom, men kanske är det ett trendbrott vi ser. ;-)

Det hoppas jag!

Alla Helgons Dag på nytt sätt

Idag är dagen då man sätter ljus på gravarna. Det har Emmy och jag gjort sedan hon var riktigt liten. Min morfar och mormor samt morfars mor och far har alltid fått ljuslyktor och så har vi satt lite ljus på andra gravar också när vi ändå har varit på plats. En promenad bland alla ljusen och ett besök i den vackra rofyllda minneslunden brukar det också alltid bli. Det är mörkt och ofta ganska kallt, men inte ogästvänligt.Ofta har dagen även inneburit lite orgelspelning i Vasakyrkan vid en andakt framåt kvällen. Det är nåt stillsamt vackert över Alla Helgons Dag. Det är mörkt, men ändå ljust och hoppfullt. Det är en aning dubbelt, precis som livet i övrigt.

I år blev det ingen promenad på kyrkogården. Istället är jag i Stockholm med övriga partistyrelsen. Det har sina klara poänger det också (fast helgon vill nog ingen av oss kalla sig.....), men jag kan inte hjälpa att det känns lite visset att missa den där ultimata och speciella hösthögtiden. Kvällen innebar istället en god middag på en indisk restaurang tillsammans med glada partikamrater från när och fjärran. Det var riktigt trevligt! Och sen får man ju inte glömma alla inspirerande diskussioner man har fått delta i liksom alla kloka (nåja, inte riktigt alla) beslut som vi hittills har fattat under två dagar. Vi avslutar mötet i morgon eftermiddag så vi har en dag kvar.

Ändå, traditioner är viktigare än man kan tro även om man ibland både vill och måste prioritera annat. Det känns lite grann som om jag missar nåt. Men det kanske man inte kan säga utan att bli beskylld för att vara traditionalist? ;-)

No problem....

Just nu har jag en paus från ett i övrigt mycket intensivt partistyrelsemöte där kongressmotionerna behandlas. Eller paus och paus, jag sitter på hotellrummet och filar på två reservationer som ska lämnas in i morgon. Den ena handlar om behovet av att öppna upp partiet för kristet troende partiaktiva på ett bättre sätt än tidigare och den andra handlar om behovet av att hålla partiets tillgänglighetsarbete levande och aktuellt. På de två punkterna ger jag mig nämligen inte, men partistyrelsens majoritet höll inte med mig.

I övrigt har vi, vilket ju alla vet vid det här laget, bestämt oss för att inte föreslå delat ledarskap. Det ligger i linje med min uppfattning också. Jag har funderat fram och tillbaka under lång tid, men har fortfarande inte kommit fram till vilken fråga delat ledarskap skulle vara svaret på. Därför tror jag inte på idén. Det blev emellertid en intressant debatt, men inte så lång och inte heller så full av motsättningar som en del utanför partiet gärna vill tro. Enligt gammal tradition kan ju inte vi i Vänsterpartiet diskutera en enda fråga utan att det framställs som splittring och eländes elände. Det är förstås inte sant. Det finns en vilja att lyssna på argument från båda sidor även om man inte håller med om alla, och frågan är ju inte enkel. Det är väl det minsta man kan säga.

Och, i ärlighetens namn, den är inte så himla viktig heller. Vi har fyra kompetenta kandidater som kandiderar öppet och ärligt och som skulle kunna klara uppdraget såväl enskilt som i par eller i grupp. Partiets framtid hänger inte på om vi har en, två eller fyra partiledare. Det är helt andra saker som är viktiga, t ex politikens innehåll och angelägenhetsgrad för människor samt vår förmåga att föra fram politiken på ett sätt som folk begriper. Därför är det inte hela världen om partikongressen i januari, för det är ju där och av den som frågan avgörs, fattar ett annat beslut än vad partistyrelsen föreslår. Att partistyrelsen blir nedröstad i en och annan fråga är sånt som händer, och som SKA hända då och då, i ett demokratiskt parti. Läget är betydligt värre i de partier där man bara har en enda kandidat att välja på när partiledarvalet ska ske. DÄR kan man i sanning snacka om problem.

Men det gör man ju inte......

Dom blev tydligen arga på oss....

Vi kunde bara inte låta bli att svara på en insändare tidigare i veckan i Östran.... Folkpartisterna i Kalmars barn- och ungdomsnämnd blev tydligen förgrymmade på oss när vi kommenterade deras riktade informationskampanj, men lite mothugg får de nog lära sig att tåla när de ger sig in i hetluften och utgår från att föräldrar är okunniga och oinformerade;-) Så här blev svaret:

”Den kulan visste hur den tog” skriver Runeberg om Sven Dufva i Fänrik Ståls sägner. Detsamma kan man säga om vårt inlägg om Folkpartiets bristande respekt för elevers och föräldrars val av skola. Att angripa Folkpartiet för att ifrågasätta fria val är väl närmast att jämställa med en svordom i kyrkan. Likväl är det precis bristande respekt Folkpartiet uppvisar när man inte låter barn och föräldrar göra sina val utifrån sina egna bevekelsegrunder.

Det är inte snyggt att utgå från att fria människor inte har tillräckligt med kunskap för att göra rationella val och dra slutsatsen att det är därför så många i Kalmar väljer kommunal skola. Brändewall och Polteg tycker ju inte att en kommunalt driven närliggande skola borde vara det naturliga valet. Hållningen är motsägelsefull. Varför vill man som politiker engagera sig i offentliga skolors verksamhet om man ändå anser att fristående alternativ är så mycket bättre? Det är ju precis så Folkpartiet i det här fallet gör. Vi i Vänsterpartiet jobbar tvärtom för att den offentliga skolan ska fungera så bra som möjligt.

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” står med guldbokstäver ovanför ingången till universitetsaulan i Uppsala. Det är ord som tack och lov är omoderna. Den svenska skolan fostrar numera kritiskt tänkande människor som är kompetenta att välja själva, som inser att det alltid finns flera synsätt samt att vi alla är olika. Brändewall och Polteg strävar dock efter att göra Kalmar till någon form av genomsnittskommun med likriktning som ideal. Om en större andel i andra kommuner väljer fristående skolor framför offentliga ska vi ha det likadant i Kalmar. När så inte är fallet dras slutsatsen att människor inte vet sitt eget bästa.

”Välja fritt är stort men välja rätt är större” är en passande beskrivning på folkpartisternas attityd. Vi i Vänsterpartiet står för motsatsen. Vad som är ”rätt” val ska inte vi från politikens sida lägga oss i, och friheten att välja lämnar vi till elever och föräldrar.


Birgitta Axelsson Edström (V) och Leila ben Larbi (V)
Skolpolitiker i Kalmar

Nu laddar jag om!

Idag är det en sån där dag när jag tycker synd om mig själv. Jag har nämligen ont i nacken, och såna dagar tycker jag inte om. Sett i ett längre perspektiv, så där 13-14 år, så har jag ändå blivit väldigt mycket friskare men varje gång när jag faller tillbaka så blir jag deppig. Efter långa sjukskrivningsperioder i slutet på 90-talet och ständig värk så är jag nu ganska besvärsfri för det mesta, men då och då kommer eländet tillbaka. Det händer oftast i samband med kyla, hård vind och med släpande på tunga grejer. En whiplash-skada ger sig inte i första taget, mina vänner. Suck.

Jag skulle ha varit iväg på en heldagstur med omsorgsnämnden för att kolla lite olika boenden och verksamheter runt om i kommunen. Det behövs när stora delar av nämnden, inklusive jag själv, är ny inom politikområdet. Istället blev jag kvar hemmavid. Det är liksom ingen idé att ens försöka sätta sig på en buss och ränna runt när varje förflyttning orsakar rejäla knivstick. Jag får väl göra nåt produktivt härifrån istället. Jag kan i varje fall läsa och skriva lite. Sådana arbetsuppgifter behöver också göras.

Debatt- och insändarsidor måste ju fyllas, och någon måste ta ansvar för det också ;-) Är man dessutom lite sur i förväg är chansen större att inläggen blir extra giftiga.... Så huka er ni borgare och andra som vill rasera rättvisa, solidaritet, jämlikhet och jämställdhet. Nu laddar jag om :-)

Förvirring är nog bara förnamnet...

Jag har haft en liten "debattartikelordväxling" med Folkpartiet om fristående skolors vinstuttag. Det här inlägget kunde jag helt enkelt inte låta bli att skriva när Nordlöw inte kunde förstå varför livsmedelsaffärer och byggföretag ska få ta ut vinst och inte skolor.....;-)

Birgitta Nordlöw (FP) inser att fristående skolor har barnsjukdomar. Medan FP funderar över denna ”nyhet” glömmer de dock det viktigaste: Det finns elever i de fristående skolornas verksamhet, barn och ungdomar som JUST NU ska få utbildning där, bekostad av gemensamma skattemedel. Istället för att gå till utbildning så flyger dock en ansenlig del av resurserna till privata fickor, fickor som ofta sitter i dyra kavajer boende i skatteparadis. Det är tyvärr ingen barnsjukdom och ingen nyhet heller, det är en kronisk defekt som var förutsägbar redan innan möjligheten att driva vinstgivande skolor i bolagsform infördes.

När sjukvård och skolor drivs med vinst som drivkraft börjar irrelevanta frågor ställas, t ex ”Är det lönsamt att bota den här sjukdomen?” eller ”Är det lönsamt att utbilda den här eleven?”. Det finns en inneboende konflikt mellan företagets bästa och elevens. Det som är bra för företaget behöver inte vara bra för eleven eller för samhällsekonomin i stort. Dessutom pressar företaget kostnaderna för att kunna ta ut en vinst, ofta på bekostnad av de anställdas arbetsvillkor. Det är vinster som görs på våra skattepengar avsedda att gå direkt till vård, skola och omsorg.

Men när Nordlöw inte ser skillnaden mellan välfärd och privata byggbolag och mataffärer så blir resonemanget konstigt. Vi i Vänsterpartiet ser ingen anledning att finansiera ICA eller Skanska med skattemedel, men den tanken är tydligen inte främmande för Folkpartiet.

Goda gula minnen

Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar en god stund på eftermiddagen, hemma i huset där jag bodde mina första 21 år, det gula tegelhuset som pappa hela tiden håller på och förbättrar, renoverar, bygger ut, bygger om och vårdar. Det är inte mycket som ser ut som när jag växte upp, men det är ändå fortfarande "hemma". Och när man kommer dit så blir man barn igen, åtminstone i mammas ögon. Det är väl så det ska vara. Min dotter blir heller aldrig vuxen. He he ;-)

I slutet på veckan var jag i Borgholm på konferens och sammanträde med Kalmarsunds Gymnasieförbund. Borgholm på höstkanten, det är ödsligare än ödsligast. Det var mörkt, disigt, tyst och tomt. Ändå påmindes jag om den där sommardagen då jag och pappa åkte till just Borgholm och köpte min första bil. Jag hade tjatat ett bra tag, det kan jag erkänna. Det blev en varmgul VW Polo av 1975 års modell den kvällen. Den kostade 4500 kronor och såldes privat av en kille i Borgholms södra delar. Pengarna hämtade vi i Minutenapparaten på Storgatan. Pappa fick ta ut pengarna i två omgångar, för så stora belopp kunde man inte ta ut på en enda gång på den tiden.

Mamma trodde inte sina ögon när vi kom hem med två bilar framemot kvällskvisten. Hon undrade om Polon var treväxlad. Mammas och pappas Saab 99 var av 1974 års modell. Att den var fyrväxlad var det ingen som ifrågasatte. Jag för min del kommer aldrig att glömma turen från Borgholm då jag körde min första bil för första gången. Registreringsnumret minns jag fortfarande. HDX 569. Att bagageluckan var fullständigt genomrostad och att den bara hade 40 hk var fullständigt ointressant. Hästkrafterna räckte till mina behov, och bagageluckan bytte vi mot en annan likadan lucka (men grön och tillknycklad) som pappa hittade krockskadad utanför en lackeringsfirma. Med Plastic padding, svart och gul sprayfärg blev den som ny :-) och bilen blev i övrigt smyckad med fastklistrade nallar på sidorna, svarta fartränder och svartmålade fälgar. Så småningom förärades den det passande namnet "Gullet".

Gullet hade många fördelar, men hon saknade klocka och bilstereo. Alltså hade jag en lös och batteridriven kassettbandspelare placerad på passagerarsätet. Den hade jag alltid där på full volym, och när jag parkerade så lade jag den i bagageutrymmet pga stöldrisken. Det var inte sällan det var just den här låten som pumpades ut i kupén: Wired for sound-Cliff Richard Bandet hade jag spelat in från syrrans skiva :-) När jag hör den minns jag känslan av frihet och den där speciella lukten av plast som vi aldrig lyckades vädra ur :-) Dessutom, texten är kul:
"I met a girl and she told me she loved me
I said: You love me, then love means you must like what I like:
My music is dynamite
She said: I´m not a girl you put on at an stand-by
I am a girl who demands that her love is amplified
Switching to overdrive...."

Se där. Jag var nog Ninjafeminist redan då och vägrade att låta nån sätta sig på mig ;-) (att det ändå tyvärr har hänt och fortfarande händer då och då får nog förklaras av min mänskliga ofullkomlighet...)

Hur som helst, Gullet behöll jag i två år. Jag körde 500 mil och fick 6500 kronor när hon gick ur min ägo. Värdet hade alltså vuxit med närmare 50%. Inte illa, va? Bandspelaren behöll jag, men den äppelformade röda digitalklockan som satt fastklistrad på instrumentbrädan följde med i köpet liksom den nya växelspaksknoppen och rattmuffen. Samt nallarna och klistermärket "I love" som jag hade satt fast framför Polomärket på bagageluckan.

Man glömmer inte sin allra första bil, och inte sitt barndomshem heller. Jag har bara ljusa och gula minnen av bådadera.

Respektera det fria valet!

Jag och en partikamrat reagerade häromdagen:

Folkpartiets Björn Brändewall delar just nu ut information om det fria skolvalet i bostadsområden där han tycker att föräldrar och elever inte aktivt väljer grundskola. Huvuddelen av eleverna i Kalmar går nämligen i den närmast belägna och kommunalt drivna skolan. Vi känner igen tillvägagångssättet. För ungefär 10 år sedan hände nästan samma sak när elever som redan hade valt offentligt driven gymnasieskola fick speciell information om en fristående skola. Då var det en borgerlig politiker i gymnasieförbundets dåvarande styrelse som såg till att en fristående skola fick tillgång till elevernas kontaktuppgifter.  Båda aktionerna visar på bristande respekt.

Är det inte dags att även Folkpartiet visar respekt för elevers och föräldrar val av skola? Elever och föräldrar är i sin fulla rätt att välja själva, och bör man inte utgå från att de väljer klokt och utifrån sina egna preferenser och behov? Björn Brändewall anser dock att det faktum att så många väljer närliggande och kommunala skolor är ett tecken på att man inte har fått information om valmöjligheter. Vi drar inga sådana slutsatser. Vi anser att föräldrar och elever ska respekteras, liksom deras val av skola.  Bara för att andra inte tycker som man själv anser att de borde så kan man inte utgå från att något är fel. Det handlar om grundläggande respekt och inget annat.


Birgitta Axelsson Edström, ledamot av styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund
Leila ben Larbi, ledamot av Barn- och ungdomsnämnden
Vänsterpartiet Kalmar

Tankar efter Gadaffis död

Libyens diktator är död. Varje människa som tror på demokrati och frihet inser att han var en diktator som med järnhand låg bakom orättfärdigt vidrigt förtryck av ett helt land. Jag har likväl mycket svårt att jubla över hans frånfälle. Jag hade mycket hellre önskat att han skulle ställas inför rätta, bli granskad på ett rättsligt oklanderligt sätt och sedan få en dom som skulle vara välmotiverad utifrån hans brott mot folkrätten. Istället blev han dödad i någon form av strid, och jag kan inte heller döma de människor som agerade. Jag var ju inte där och vet inte hur det gick till, men har förståelse för att åratal av diktatur fostrar fram hat hos befolkningen. Det kan leda till både det ena och det andra, som ett uttryck för desperation.

Nej, jag sörjer honom inte, men jag sörjer en förlorad chans att visa på förtryckarregimers vidrighet. Och jag kan heller inte förneka att jag varje gång en människa dör, oavsett hur många liv som finns på samvetet hos den döde, känner en viss sorg över ett slocknat liv. Det är väl en svaghet jag har.

Nu uttalar visst statsminister Reinfeldt att "vi" ska bygga upp Libyen. Jag hoppas det är feluppfattat. "VI" ska inte bygga upp Libyen, vi ska sätta Libyens folks vilja, för en gångs skull och äntligen, i allra främsta rummet och ge stöd så att de kan bygga upp landet på det sätt de önskar. Stöd ska "VI" ge, inte direktiv.

Jag hoppas att vi slipper martyrskapet denna gång. Det är alltid en risk när någon dör på det här sättet. Glorian växer, även om den inte finns. Gadaffi är död, men han dog inte för sitt folk utan för att han satte sig själv och sina behov konsekvent framför andras rättigheter och lycka. Nu finns det en framtid för Libyen. Jag hoppas västvärlden ger Libyen chansen att bygga den framtiden och håller sina fingrar borta. Ett förtryck ska inte bytas ut mot ett annat. Libyen måste få vara fritt. Äntligen.

Klokt citat

“If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.”

Detta är visdomsord av Desmond Tutu, sydafrikansk biskop, kanske av olika skäl speciellt aktuella idag. Idag skulle nämligen en blind kvinna, över 90 år och gravt dement, utvisas från Sverige men hon har fått respit i två veckor i väntan på en ny läkarundersökning (som skulle kunna visa vad?). Är det hela rimligt? Är det mänskligt?

Även på närmare håll sker processer som både syns och hörs, men alltför få vågar reagera för den svagare parten som redan är förtryckt. Ser du någon orättvisa, i din närmiljö eller i större sammanhang? Reagerar DU? Eller tillhör du den tigande massan som låter offren lida på egen hand?

Det är mänskligt att fela, javisst, men att gång på gång vägra ta ställning är att fega ur. Det finns alltid nåt man faktiskt kan göra. Man kan organisera sig, skicka mail, bombardera med brev, starta eller åtminstone gå med i protestaktioner på Facebook, ringa, visa sitt intresse, tala om att man finns och kan både se, höra och stödja med mera med mera.... Annars är man, som Astrid Lindgren lät en av bröderna Lejonhjärta säga, "en liten lort". Och det vill man väl inte vara?

Vilsna funderingar...

Feminismen har tappat mark:

• Osynliggörande är ett faktum varje dag.
• Påförande av skuld och skam likaså.
• Undanhållande av information är snarare regel än undantag.
• Dubbelbestraffning måste man lära sig leva med.
• Förlöjligande är nåt man får ta om man överhuvudtaget ska bli sedd.

Är det konstigt att man oftare och oftare hamnar i bryderier kring huruvida det är nåt värt att engagera sig för en bättre framtid, för mer rättvisa och för mer solidaritet? Är det överhuvudtaget någon som tycker att det är nåt värt att jobba tillsammans för att nå ett mål eller är det bara "jag" som gäller numera?

Varför är det så himla svårt att fokusera på det viktiga arbete vi har att utföra? Kan det vara viktigare att trampa ner kamrater och vara populär i storebrors ögon än att trampa ner högerns politik? Nej, så illa är det naturligtvis inte.

Fast det finns tillfällen då man helt enkelt bara undrar..... Och jag känner mig därför lite vilsen.

Problem och problem

Vi har haft besök här hemma i veckan som gick. Alltså, det var inte direkt ett välkommet besök. En snyltgäst var det. En objuden snyltgäst. Med svans.

Sedan i onsdags kväll finns han inte mer. Han dog. Klapp! så dog han. Direkt.

Alltså, jag har fobi för såna. När vi förstod att det fanns en sådan här inne (en söndertufsad hushållsrulle under diskbänken var det slutliga beviset) så bröt jag samman. Hur i all världen kan man vara paniskt livrädd för ett sånt litet liv? Men det är jag. Jag skrek och tjöt om vartannat och vågade inte vara ensam hemma ens. Goe liberalen stannade hemma på morgonen tills jag var klar och jag stannade borta på jobbet tills jag visste att han var hemma.

På kvällen hade vår snälle vicevärd trots nyopererad höft sett till att två fällor med jordnötssmör hade placerats under vår diskbänk, och någon timme senare kom ljudet. Klapp. Gästen var död. Problemet var ur världen, tillsammans med en av våra stekspadar som goe liberalen använde till att plocka upp den med. Urk.

Nyss skulle jag ta lite ost och kex. Här i stan har man äntligen köpt in underbar norsk Port Salut, en ost som man tidigare fick åka till Västervik eller Linköping för att få tag i. En liten bit av den på ett digestivekex, det är söndagskvällslyx! Och osten fanns ju kvar. Det kunde man inte säga om kexen som låg i facket under ugnen, med fri ingång från baksidan av spisen. De var liksom lite naggade, precis som knäckebrödspaketet och påsen med skorporna. Och papperssmulorna täckte hela bakplåten som paketen låg på. Tur man har diskmaskin, dammsugare och en underbar make som tar sig an städandet samt möjlighet att köpa nya knäckebröd och digestivekex.

Ja, visst har vi dödat en liten liten skogsmus, men han levde livets glada dagar under slutet av sitt liv, kanske som belöning för att han hade, utan säkerhetslina, klättrat upp för fasaden upp till tredje våningen där vår balkongdörr stod öppen. Han gick i fällan, vilket är lätt hänt när man i motsats till människan är liten, har liten hjärna och fungerar enligt stimulus-respons-teorin ("Där ligger mat-Den tar jag"- typen). Han dog i varje fall mätt.

Natten mellan onsdag och torsdag, ett par timmar efter vårt musdråp, brann Berga Centrum. Det är skillnad på problem och problem här i världen. En del löser man med en fälla. Andra är en aning mer komplicerade.

Söndagskväll

Det har varit en skön helg. Goa dottern har varit hemma sedan i fredags kväll och vi har hunnit umgås riktigt mycket ända fram till nu ikväll vid 19-tiden då hon satte sig på tåget ner mot Skåne igen. Vi har varit nästan helt lediga, för en gångs skull. Enda schemalagda aktiviteten var kyrkan i morse, och det var ju ett rent nöje.

Jag är glad för min församling. Idag hade vi barndop. Lilla Hanna välkomnades in i Guds familj. Kyrkan var fylld av glada människor i alla åldrar och även om gudstjänsten nästan tog två timmar så blev det aldrig långtråkigt. Det var första gången jag såg en präst hålla predikan med en läsplatta i händerna. Kyrkan håller på att digitaliseras på flera plan! Som avslutning spelade jag ett lite annorlunda orgelstycke, en lite popigare körlåt från 90-talet som nog inte är så vanlig att framföra på kyrkorgel, men det gick bra. Jag fick till och med applåder efteråt :-)

Nu är man ju inte i kyrkan på söndagen för att få applåder (även om jag blev väldigt glad för just dem!), utan för att lämna av bördor, tacka Gud, träffa sina församlingssyskon och hämta kraft inför kommande dagar. Det behövdes för min del just idag. Jag ser inte direkt fram emot morgondagen kan jag erkänna, men "gör er inga bekymmer" står det ju i Bibeln. Det klarar inte jag riktigt. Jag erkänner att jag oroar mig, men med tillgång till en kraftkälla som församlingen som man kan ösa kraft ur så känns det nog en aning lättare att möta vardagens utmaningar, även om jag ärligt talat helst skulle vilja slippa en del av dem.

Men än är det söndag, en mörk och lugn söndagskväll då man kan kura skymning i en varm och hemtrevlig lägenhet. Jag har det bra och jag hoppas jag kan sova gott sen. Det kommer jag sannerligen att behöva. Hoppas att även ni andra får en skön nattsömn :-)

Nitlott eller inte?

Ibland, men det är bara ibland, kan man tycka att det är lite nitlott att inte blivit född till man. En man kan nämligen i allmänhet göra fel, vända blad och gå vidare precis som om ingenting hade hänt. Detsamma gäller  absolut inte med automatik för en kvinna. En kvinnas misstag sitter klistrade vid hennes profil med epoxylim resten av livet.

Å andra sidan, vi kvinnor kan ju lära oss av misstagen medan vi går vidare. Det är ju en fördel som inte bör underskattas.

Sorglig utveckling som man beklagar

Det är med bestörtning vi konstaterar att stora delar av Berga Centrum har härjats av brand under den gångna natten.  Brandlukten och röken gör sig fortfarande påmind över området. En redan hårt prövad stadsdel har drabbats än en gång. Vi beklagar detta mycket djupt.

Samtidigt kan vi inte säga att utvecklingen är okänd. Det känns som ett resultat av en långsam nedbrytningsprocess. Vi har under en ganska lång tid nåtts av larmrapporter från området. Tyvärr har dessa rapporter inte i tillräckligt hög grad bemötts med verksamma åtgärder. Vad eller vilka som ligger bakom just nattens dåd kan vi inte med säkerhet uttala oss om, och det är viktigt att inte dra förhastade slutsatser. Allt tyder dock på att vi har ett bostadsområde och ett affärscentrum som inte mår särskilt bra. Det måste vi ta hänsyn till, även om det just idag känns som om vi är sent ute. Vi måste välja att agera utifrån erfarenhetsbaserad klokskap.

Vänsterpartiets hållning har varit, är och kommer även fortsättningsvis att vara att åtgärder som är verksamma måste bygga på delaktighet från de boende och de verksamma i området. Det krävs samarbete, naturligtvis från kommunens sida, men också från företag, organisationer och andra aktörer som befinner sig i Berga eller som har nära anknytning dit. Kyrkan spelar stor roll, föreningslivet likaså och vi måste tillsammans, med ömsesidig respekt, kunna komma fram till handling för att återupprätta Berga som en stadsdel där var och en kan känna sig trygg.

Berga är, liksom var och en av våra andra kommundelar, en viktig del av Kalmar. Våra välfärdsbokslut visar att vi måste lägga en hel del ansträngningar på att återupprätta just Berga som en trygg och utvecklande boende- och verksamhetsmiljö. Kalmar kommun måste, liksom andra, vara beredd att bidra till det arbetet. Vi välkomnar den öppna attityd som har visats angående anordnandet av det öppna diskussionsmöte som planeras i området inom den närmaste tiden.

Vi tror inte på enkla lösningar. Vi vinner inte på att utfästa belöningar eller att proklamera hårdare tag. Vi måste vara klokare än så och våga se vari problemen egentligen ligger och hur de på allvar kan arbetas bort. Viktiga pusselbitar är samverkan och öppenhet samt en ärlig vilja att lyssna.

Skitfrågor luktar illa

Nu blåser det. Ordentligt. S-ledaren har fått förmåner han inte skulle ha haft. C-ledaren har gjort nåt liknande. Även på de lokala planen finns det affärer som bör synas i sömmarna för att man ska kunna garantera att allt har gått rätt till. Runt om i landet avgår politiska höjdare när det blir känt att de har fått fördelar och tillskansat sig det ena eller det andra på fördolda och olämpliga sätt. Det luktar inte riktigt fräscht om den här soppan, inte alls. Det luktar, för att vara riktigt ärlig, riktigt illa. ALLA former av korruption ska motarbetas. Därom måste vi vara överens, faktiskt över partigränserna. Demokratin tar skada av affärer som dessa. Föraktet för folkstyret riskerar att nå oanade höjder, men vad är egentligen alternativet???

Nej, det finns inget bättre alternativ. Demokratin är överlägsen, men just nu kommer sakfrågorna i skymundan. De viktiga frågorna får inte det utrymme de skulle ha. Vi i Vänsterpartiet har ett speciellt ansvar för att peka på att ett bättre samhälle är möjligt. Vi har mängder av utförsäkrade människor, sjuka människor som anses vara friska, arbetslösa som anses inte vilja jobba och de ska med den rådande politiken straffas med fattigdom. Barnfattigdomen breder ut sig. Rasismen börjar bli rumsren. Energiomställningen går för långsamt och miljön tar mer skada än den skulle behöva. Våra äldre och omsorgsbehövande förväntas få mer hjälp av sina anhöriga och allt mindre av kommuner och landsting som måste spara på välfärden. Skolan ska sortera unga människor i A- och B-lag och "låta var och en gå till hans rätta fålla" redan i 15-årsåldern då dörrarna stängs till högskolevärlden redan i och med gymnasievalet. Människor lider i krisdrabbade områden medan västvärlden vänder dem ryggen. Demokratikämpar jobbar i motvind. Vår jord skriker efter hjälp. Den borgerliga regeringen för en orättfärdig politik på en lång rad områden. Det är ORÄTTVIST!

Och vad gör vi? Jo, vi känner oss tvingade att lägga vår energi på skitfrågor:
• "Ska den eller den sitta kvar på sin post?"
• "Kan man lita på den eller den?"
• "Varför är våra högavlönade politiker så oärliga?" etc etc

Ja, jag tycker det är FEL FEL FEL att sko sig på skattebetalares bekostnad. Jag tycker det är FEL FEL FEL att ta emot bidrag och gåvor som man inte har rätt till. Jag tycker det är FEL FEL FEL att inte följa de demokratiska spelreglerna. Allt detta ska bekämpas. Det är trist att det ens ska behöva påpekas. Det borde vara inpräntat i vars och ens ryggrad, åtminstone för dem som har samhälleliga förtroendeuppdrag, men tydligen är det inte så. Det borde räcka med ett sådant konstaterande och sedan vidta de åtgärder som följer därav. Punkt.

Vår verkliga energi måste istället gå till att bygga upp en fungerande värld. Vi ska jobba fram ett människovärdigt samhälle, där var och en kan finna trygghet och kunna utvecklas som den unika varelse man är och där kapitalet sätts i människans tjänst istället för tvärtom. Vi har ett uppdrag att utföra, och det är att styra landet, landsting och kommuner, eller åtminstone påverka så mycket som möjligt efter de möjligheter vi har. Det får vi aldrig glömma. Det måste vara vårt självklara fokus. De hinder som gör det uppdraget omöjligt, det jag kallar skitfrågor och som luktar illa, måste arbetas bort, och det snabbt. Det MÅSTE gå. Annars får vi aldrig en förändring till en bättre värld.

Spridda reflektioner efter KoLa-dagarna

Jag har nu tillbringat två dagar på Vänsterpartiets inspirationsdagar för kommun- och landstingsföreträdare. Det var två riktigt lyckade dagar tycker jag. Tyvärr gick mitt tåg hem så tidigt att jag missade stora delar av kandidatutfrågningen vilken var konferensens sista punkt. Det var lite rumphugget, men jag har nog ändå min uppfattning ganska klar i den frågan. Det är fyra mycket kompetenta kamrater som ställer sig till förfogande för posten som partiledare. Processen är öppen. Vi hanterar valet som ett moget och demokratiskt parti, och jag är stolt :-) Vi har sett flera andra valprocesser i andra partier som i grunden skiljer sig från vårt arbetssätt. Öppenhet är minsann inte allas signum.

I eftermiddags föreläste Gertrud Åström. Har du inte lyssnat på henne, gör det! Vilken fullständigt lysande förmåga hon har att peka på det självklara, på det huvudlösa och på det egentligen fullständigt osannolika i de strukturella orättvisorna som finns mellan män och kvinnor. Efter att ha lyssnat på henne är man en än mer övertygad Ninjafeminist än man var tidigare, och man är om möjligt än mer övertygad om att vi Ninjafeminister har ett viktigt uppdrag att utföra. Patriarkatet ska inte flina eller småskratta, det ska darra! Kvinnor ska inte behöva vänta på att få sina självklara rättigheter längre. Det är dags nu. Det har varit dags länge, men den feministiska kampen har tappat styrka på senare tid.

Före lunch var jag med på ett seminarium om kvinnors villkor i politiken. Även det pekade i samma riktning. Även om vi är det enda feministiska partiet är vi inte bra nog när det gäller att ge kvinnor och män samma möjligheter i det politiska livet. Kvinnor osynliggörs och utsätts för härskartekniker även i vårt parti, och det är inte acceptabelt. Kamrater! Det är dags nu! Generationsväxling måste ske, och den gäller även att vi måste komma bort från den gamla gubbklubbens privilegierade ställning och istället ha en rättvis representation. Först då blir vi trovärdiga i det feministiska arbetet! Man kan inte säga att man är feminist och sedan agera tvärtom, eller hur??

Nu tar vardagen vid igen. I morgon är det vanlig måndag, med möten både på dagen och på kvällen, men först ska jag ta mig en liten sovmorgon. Det tänker jag unna mig. Rullar tåget in på Kalmar C enligt tidtabell så kan jag stiga av i ”staun” kl 21.28 efter dryga sex timmar på rälsen. Det medför att jag är en fara för min omgivning om jag tvingas in till jobbet kl 0830 på måndag, och det vill man väl inte riskera, speciellt inte efter att jag har fått en massa feministisk påfyllning en hel helg? Då kan det ju bli revolution ju...

Sjutton vet om jag inte skulle anta utmaningen förresten. Det kan vara värt det ;-)

Mopeden eller tåget???

Att åka tåg i detta avlånga land är ett äventyr, det är en sanning. Ikväll befinner jag mig på resa mellan Kalmar och Västerås. Alla tåg Kalmar-Alvesta är inställda just denna helg, mellan kl 22.40 igår torsdag till kl 04.00 på måndag. Alltså är man hänvisad till att åka med Kustpilen via Hultsfred och Linköping om man ska ta sig norrut och inte vill skumpa på en ersättningsbuss mellan Kalmar och Alvesta som tar 2 timmar och 20 minuter istället för tågets ordinarie 1 timme och 10 minuter och dessutom åka FÖRE ordinarie avgångstid. Undantaget är i morgon lördag. Då går det inte att åka vid 07.07 utan efter kl 08. Det blir en försening på över tre timmar. Då kommer jag alldeles för sent till Västerås där jag ska vara med på Vänsterpartiets Kola-dagar. Således blev det redan från början en förändring i planerna. Avresa fredag istället för lördag vilket betyder en extra natt på hotell i Västerås. Till saken hör att det är vår femåriga bröllopsdag idag. Det känns lite visset att åka iväg just på den dagen, men det överlever vi. Livet har 364 andra dagar som året som man kan njuta av tillsammans.

Kustpilen är behaglig att åka med, men det går sakta. De 23 milen tar över tre timmar med dieseltåget men komforten kan man inte klaga på. Det är vackra omgivningar också, och dem kan man njuta av så länge det är ljust ute. Det var det idag ungefär 2/3 av resan. Förseningen var ett antal minuter, precis så många att jag inte hann springa till Pressbyrån och handla lite fika till resten av resan från Linköping. Enligt informationen på Kustpilen skulle tåget mot Västerås avgå från spår 3. Jag sprang dit. Där stod det inget om nåt tåg till Västerås.

Konstigt, Jag tog väskorna igen och sprang upp till väntsalen. Där stod det på skärmen ovanför den stängda biljettförsäljningen att mitt tåg till Västerås var INSTÄLLT. Det var allt. INSTÄLLT. Vid en snabb koll kunde jag konstatera att det var det sista tåget för dagen. Jag såg framför mig en natt på ett av Linköpings lågprishotell medan ett hotellrum i Västerås skulle stå oanvänt och bara kosta pengar. Nåväl, jag stod ju inne i väntsalen och det var förutsättningen för att jag skulle höra rösten i den raspiga högtalaren säga att ”resenärer som skulle åka med tåget till Katrineholm, Sala och Västerås hänvisas till X2000 mot Norrköping som nu kommer in på spår 2”. Sålunda sprang jag genom trappsystemet igen för att kasta mig in på tåget som höll på att rulla in. Personalen på detta tåg hade ingen aaaaning om de frågor jag och de andra som också skulle vidare genom Sörmland ställde. Skulle vi åka med det här tåget om man skulle till Katrineholm? Finns det anslutning i Norrköping? Får vi åka med våra biljetter? Hur som helst, vi steg på. Det blev ståplats i bistron, en bistro som inte hade en enda smörgås eller matbit som inte innehöll döda djur i någon form. Det var ingen dröm för en vid det här laget ganska hungrig och lite frågande vegetarian, men tåget tog oss till Norrköping och där stod det anslutande tåget mot Västerås och väntade, dock med sådan knapp tidsmarginal att det inte gick att springa till Pressbyrån där heller. Det får bli en nattmacka på hotellet. Hoppas de har ost på såna och inte bara bitar av bakdelen på en gris.

Nå nå, jag har några frågor till SJ:

• Varför sprider ni inte informationen om förändringarna i tågtrafiken till de anställda som kan tänkas få frågorna, dvs de som jobbar på de berörda tågen?
• Varför kan ni inte ha skriftlig information på de skärmar där avgångar och ankomster står? Ordet INSTÄLLT räcker liksom inte när man står vid en obemannad och stängd försäljningsdisk och de enda som är i synlig tjänst är folket som jobbar i Pressbyrån eller på järnvägsrestaurangen. Hade man inte varit inomhus hade all information gått en förbi. Tänker ni överhuvudtaget på människor med funktionshinder i form av nedsatt hörsel?
• Hur hade ni tänkt att en person som har problem att ta sig fram, kanske hänvisad till kryckor eller rollator, skulle hinna springa till ett ersättningståg som avgick FÖRE den avgångstid som var angiven för det rätta tåget?
• Hur kan det komma sig att man kan köpa biljett i biljettautomaten till ett tåg som är inställt? Det hände en grabb i Linköping. Han köpte biljett till Katrineholm med avgångstid 20.04 när det på skärmen stod INSTÄLLT. Är det inte lite märkligt? I denna datoriserade värld ska väl samkörning vara möjligt, eller hur?
• Måste man i fortsättningen komma 45 minuter före avgång för att vara säker på att hinna med ersättningsbuss eller ersättningståg? Det är snudd på värre än flyget...

Ja, det finns många frågor. Snart är jag dock framme i Västerås. Det är ungefär 1 timme och 20 minuter dit. Då ska jag fixa fram en macka och fira att jag har klarat av dagens äventyr. Nästa gång är det medhavd matsäck som gäller, liggunderlag och sovsäck samt ett rejält gott humör. Eller som en medresenär som ska av i Eskilstuna sa: Nästa gång tar jag mopeden. Den går ju i alla fall.

Dags att säga ifrån så det hörs!

Efterfrågan på vit tryffel med ett kilopris långt över 300 000 kronor har aldrig varit större i Sverige. Skattelättnaderna för höginkomsttagare är makalösa. S-ledaren Håkan Juholt har fått minst 90 000 kronor för mycket av riksdagen för hjälp till hyran. Politikerpensioner med generösa villkor sträcker sig över decennier för folk i arbetsför ålder. Det finns verksamma politiker som struntar i de demokratiska spelreglerna men slipper ta ansvaret. Samtidigt finns det människor i samhället som har blivit sjuka pga hög arbetsbelastning och som tvingas leva på nästan ingenting när de hamnar utanför trygghetssystemen. Andra blir sjuka av helt andra anledningar men får sämre och sämre villkor. Vissa förlorar jobbet pga ett förfluget ord på Facebook. Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna och anställda vågar inte säga sin mening. Fackens roll blir mindre och mindre. Arbetslösa i alla åldrar förnedras och förlorar tron på samhällets skyddsnät och hoppet om att någonsin få ett arbete och en plats där man betyder nåt för någon annan. Var fjärde kvinna upplever sexuella trakasserier. Våldet mot kvinnor breder ut sig. Det är inte konstigt att motsättningarna växer i Sverige.

Allt kan vi inte råda över som ett litet parti. I själva verket kan vi göra väldigt lite, men det vi kan göra är att visa på hur vi vill ha det istället. Det gör vi genom våra förslag i parlamentariska församlingar, genom praktiskt politiskt arbete och genom att visa hög moral och god etik i våra egna handlingar. Vi kommer fortfarande att få vår släng av sleven men har vi ett rent samvete och agerar efter den etiska kompass vi har, där svagas behov av rättviseskäl alltid sätts framför starkas, så kommer vi att kunna bidra till en förändring. Det är jag övertygad om.

Det finns så mycket att förändra och förbättra. Orättvisorna får inte bestå för alltid och absolut inte växa. Något är allvarligt fel när man till och med använder demokratiska processer och förtroendeposter för att sko sig själv. Vi i Vänsterpartiet är det parti som på allvar kan visa på ett alternativ som är grundläggande annorlunda. Jag hoppas att vi, på alla nivåer, är vuxna uppgiften att säga ifrån så det hörs även utanför de stängda rummen.

Vinstuttagen hotar barns rätt till likvärdig utbildning

Jag fick lite mothugg från Axel Werin, ung moderat som nyligen flyttade från Kalmar apropå en debattartikel jag skrev för ett tag sedan om bland annat allmänhetens inställning till skolan i Sverige. Inspirationen fick jag från en undersökning som Lärarnas Riksförbund presenterade den 6 september på Skolans Dag. Han tyckte att min kritik av vinstuttagen från fristående skolor bara var ideologiskt färgat gnäll. Han fick svar i Barometern igår:

Axel Werin (M) gillar inte att 80 procent av boende i större svenska kommuner är negativa till vinstuttag i fristående skolor. Lärarnas Riksförbund har låtit intervjua 10 500 personer i 21 större kommuner, och det var den studien jag refererade till. Werins stora problem är att människor inte tycker som Werin anser att de borde. Men folk både tycker som de vill i en demokrati och uttrycker det minsann också.

Argumenten för att begränsa vinsterna är goda. De hotar alla barns rätt till en likvärdig utbildning. Segregationen mellan skolor och elever ökar och resultaten försämras.

Vänsterpartiet vill satsa mer resurser på skolan. Vi behöver anställa fler lärare och förstärka förebyggande insatser inom elevhälsoarbetet. Vi vill dock säkerställa att resurserna stannar i klassrummen. Vi vill stoppa läckaget av skattepengar till redan vinststinna företag. Detta utesluter inte att vi fortfarande har skolor som drivs av andra. Vi anser dock att en klok riksdag bör besluta om vilka icke-vinstdrivande driftsformer som är lämpliga för fristående skolor.

Werin tror att det bara är vänsterpartister som anser att skattemedel som är avsedda för utbildning ska gå till just utbildning. Hoppas att Werin har rätt, så moderat han är. Det skulle i så fall göra att Vänsterpartiet i kommande val skulle få 80 procent av rösterna, något som överträffar till och med våra allra mest optimistiska visioner om en stark vänsterkraft i svensk politik.

Birgitta Axelsson Edström (V) ledamot i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund

Kandidatbesök i Kalmar!

Igår hade vi en av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater på besök hos oss i Kalmar. Det var Hans Linde som (nej inte direkt hade vägarna förbi för det har man sällan här i världens ände för att tala tågspråk....) var här en heldag för att träffa vänsterpartister och andra. Vi hann med mycket roliga skolbesök i två klasser på Jenny Nyströmsskolan med levande diskussioner och pigga frågor från minst lika pigga elever samt ett mycket intressant studiebesök på Kalmar Science Park innan det var dags att ha ett offentligt möte på Bergaviksbiblioteket. Jag vill på detta sätt tacka alla inblandade riktigt varmt som gjorde dagen så givande!

Hans talade om hur det kom sig att han, som uppvuxen på en grisgård i Skåne, kom att engagera sig mot rasismen och därmed gå med i Ung Vänster som gymnasieelev. Det är viktigt att unga människor organiserar sig och slåss för det man tycker är rätt och riktigt. En stor del av diskussionerna igår med våra gymnasieelever berörde hur vi kan arbeta för rättvisa villkor mellan killar och tjejer. Det är tydligt att ett feministiskt uppvaknande finns bland de riktigt unga. Då gäller det att vi tar tillvara på det! Vi har också en mycket medveten ung generation som förstår att människors värde inte hänger samman med vare sig kön, ålder, ursprung, sexuell läggning, plånbokstjocklek eller boendmiljö eller något annat. Det enda som människovärdet hänger samman med är att vi är just människor allihop. Det är viktigt att komma ihåg.

Ikväll bär det för min del av till Västerås för två dagar med kommun- och landstingspolitiker från hela landet. Pga banarbeten på sträckan Kalmar-Alvesta med inställda tåg från igår kväll till måndag morgon blir det avresa via Linköping redan en dag för tidigt. Nåja, man ska inte klaga. Det blir en helg när man får tillfälle att fylla på förråden med vänsterideologiskt gods med bäring på det kommunalpolitiska arbetet. Jag hoppas att vi ses där!

Klokskap om vänskap

"Om man vill ha en vän måste man själv vara en"

 Jag tror att citatet ovan kommer från Nalle Puhs värld. Klokskap som den här brukar komma därifrån. Jag sitter just nu på kommunstyrelsens sammanträde och konstaterar att det är långt mellan de krav man ställer på andra och de man ställer på sig själv. Vi ska senare behandla en motion från Folkpartiet om tillgänglighet för alla. Där skrivs att det för liberaler är självklart att alla människor garanteras tillgång till kommunal service på lika villkor. När det gäller att ge alla möjlighet att delta i diskussion och debatt på kommunstyrelsen är det dock inte lika självklart. Det där med att använda befintliga mikrofoner, vilket skulle öka tillgängligheten och delaktigheten avsevärt för vissa av oss (dock valda på samma sätt som alla andra, med samma rättigheter och samma ansvar), finns det tydligen ett mycket lågt intresse för, både från Folkpartiets sida och från andra. Men det är klart, det är alltid lättare att gnälla och ställa krav på andra än att förändra sitt eget beteende. Man får väl ändå se det som ett friskhetstecken att jag fortfarande orkar bli besviken.