Birgitta Axelsson Edström: Rättvisan framför allt

Världen är bra konstig....

2012-01-27T15:02:00.003+01:00

Kvinnor och män har samma värde. Tänk att det är ett påstående som är kontroversiellt fortfarande. Att ständigt säga att kvinnor och män är lika mycket värda är nämligen att utmana rådande maktfördelning. Det är hotande. Dessutom verkar det svårt att förstå ordet ”lika”. För många innebär det nämligen att män ska vara MINDRE värda.

Men det där med begrepp är inte så självklart. Exemplet ovan visar att lika kan betyda olika. Idag har vi dessutom sett exempel på att öppenhet kan vara detsamma som slutna rum och att ett folkvalt NEJ i själva verket kan bli ett parlamentariskt JA utan att det verkar störa samvetet speciellt mycket.

Ja, världen är allt bra konstig.

Bränner vi våra händer?

2012-01-25T15:29:00.000+01:00

En av de sånger som jag lärde mig för länge sen och som jag tycker väldigt mycket som heter "Dessa små" och är skriven av Tomas Hagenfors. Den har en vers som börjar "Varje tidning borde bränna våra händer, men i regel har vi alltför kraftig hud". Det är en sanning som gäller fortfarande, i allra högsta grad och i en rad sammanhang.

Jag blir mer och mer engagerad i feministiska frågor. Det handlar till stor del om att jag på olika sätt har fått upp ögonen för processer som leder till orättvisor på skilda plan. Under den senaste tiden har vi via media fått flera exempel på att vi är på väg baklänges i jämställdhetskampen och att feminismen tappar mark. Vad säger ni exempelvis om innebandylaget som blev uppmanade att hantera Snygga brudar i försvaret (men strategin är anmäld av klubben och ska utredas, tack och lov...), kvinnan som tror att pappor är skadliga för små barn (men artikeln är fyra år gammal...) och tjejerna som startade en feministkör men inte fick synas eller höras? Nu när Håkan Juholt och hans avgång är den största nyheten så är det kanske också lätt att glömma hur det var när Mona Sahlin var partiledare i fyra år. Det var fyra år av kvinnohat riktat mot henne, en mandatperiod där hon stod upp trots alla påhopp, krypskott och insinuationer om Tobleroneaffärer och annat ovidkommande från alla håll. Hennes utan tvivel största problem var att hon var kvinna. Som partiledare för S hade hon sin största supporter i Vänsterpartiets partiledare. Jag beundrar henne för hennes mod och uthållighet. Ibland är minnet kort.

Vad är det som gör att sånt här fortfarande förekommer, eller kanske hellre, varför det förekommer oftare nu än för 15 år sedan? Borde vi inte ha kommit längre? Jag blir själv ganska ledsen över att höra språkbruket som har adopterats även av kvinnor. Jag tycker inte att det är OK att vi kallar varandra "kärringar" eller "subbor". Jag gillar inte när uttryck som "lilla vän" eller "lilla gumman" används för att trycka ner och marginalisera kvinnor. Jag avskyr när härskartekniker används, och jag kan utan att säga för mycket konstatera att de används i de allra flesta fallen av män gentemot kvinnor även om det naturligtvis finns exempel på motsatsen.

Så, alltså, "varje tidning borde bränna våra händer". Vi möts av orättvisor och förtryck vare dag, men vad gör vi åt det? Vad gör vi i Vänsterpartiet som seriöst feministiskt parti? Sällar vi oss till skaran av omedvetna människor som genom sin ignorans i själva verket förstärker trenden eller tar vi itu med frågan i våra egna sammanhang och i samhället i stort?

Jag hoppas att vi vågar ta ansvaret, för annars tycker jag att vi inte är så mycket bättre än en lort, och vi ÄR faktiskt oerhört mycket bättre. Det vet jag.

Väntat

2012-01-21T15:30:00.001+01:00

Det var oundvikligt. Håkan Juholts presskonferens på Flanaden i Oskarshamn kom att innebära det vi redan hade förstått. Vi fick via TV4 (för SVT hade ingen sändning alls, pinsamt....) bevittna ett omedelbart avsked till partiordförandeposten. Nu måste partiet dra igång en ny ledarrekrytering. Jag önskar att den processen blir betydligt öppnare än den som vi såg i våras och att Sveriges bästa sätts i fokus.

För Sverige behöver en stark opposition. Håkan Juholt och socialdemokraterna har i det läge som råder inte haft kraft att verka som en sådan, trots idoga försök från inte minst Håkan Juholts sida. Senast år 2014 ska en ny regering ta vid efter den borgerliga regeringen som driver en omänsklig högerpolitik. Vi måste ha ett trovärdigt alternativ. Vi i Vänsterpartiet drar vårt strå till stacken i det arbetet. Nu hoppas jag att Socialdemokraterna också kan samla sina styrkor och jobba politiskt i den riktningen.

Dom omöjliga

2012-01-20T16:11:00.000+01:00

Det finns nog av dom som säger: Om igen
men alltför få som säger: Kom igen
Det finns nog av dom som väger för och mot
Hit och dit men inte får dom nånting gjort

Men här kommer vi, dom omöjliga
hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga
så det kan ske, det otroliga!

Det finns nog av dom som inte har förstått
att men´s dom pratat på har tiden gått
Det finns nog av dom som inte tror förr´n dom ser
som inte reagerar förr´n taket ramlar ner

Det finns nog av dom som räknar ut
all sanning ifrån början och till slut
Det finns nog av dom som aldrig prövat på
som alltid säger: Nej, det kan väl aldrig gå

Det handlar om mod
Att göra det man tror!

Så här kommer vi, dom omöjliga

hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga
så det kan ske, det otroliga!

(Orig text: Gunnar Roalkvam, sv övers Claes Svensson)

Den här sjöng vi i början på nittiotalet i den kör som jag ledde då (Harmoni, en ekumenisk blandad kör av modernare snitt). Det var en av våra favoritlåtar, inte helt enkel men den satt som en smäck i ett fyrstämmigt snyggt arrangemang av Arne Lundmark. Texten håller fortfarande, eller hur?

Hur många gånger har man inte tappat sugen bara för att det känns omöjligt att göra det man skulle vilja göra. Hindren blir många gånger fler än möjligheterna, trots att det i själva verket är tvärtom. Man har idéer, men av olika skäl, kanske egen feghet men ännu oftare brist på stöd, gör att man resignerar. Till slut är det inte bara fel på idéerna och tankarna, det är fel på hela en själv. Det känns tungt.

Då är det bra att tänka på den här texten. Det man vill göra kan vara omöjligt och otroligt, men man kan göra det ändå. Känner man sig omöjlig i något sammanhang så kan man slå följe med nån som är otrolig. Det handlar om att våga göra det man tror på. Hur mycket hade hänt om folk i ett historiskt perspektiv inte hade agerat så? Ja, det tål att tänka på!

Om du brinner för något och tror på att det måste göras så tveka inte och låt dig inte nedslås av de gamla vanliga visorna "Det har vi redan gjort" eller "Så kan man inte göra". Rusa ut med varma kinder och vaken blick. Glöm det där med planer och strategier i alla lägen, för ett äkta engagemang som sitter i hjärtat är värt mycket mer. Det gör inget om det inte blir perfekt, men för rättvisans och framtidens skull: Låt bli att låta bli!

Öppenhet ska gälla

2012-01-20T11:22:00.002+01:00

Under hösten 2011 var ett nytt personalpolitiskt program ute på remiss hos Kalmar kommuns olika nämnder och styrelser. I förslaget kan vi läsa följande:

Din åsikt är viktig – Yttrandefrihet och meddelarfrihet

Du har en grundlagsenlig rätt att yttra dig fritt. Denna rätt gäller även på ditt arbete. Vi vill inte att du som är anställd i Kalmar kommun ska vara rädd för att utnyttja denna rättighet. Enligt vår mening är det viktigt att du gör din röst hörd. Du kan öppet komma med synpunkter på och till din verksamhet eller organisation, utan att oroa dig för några negativa återverkningar. Men som anställd är du skyldig att arbeta efter de beslut som fattas.

Det står dig även fritt att tala med media om dina personliga åsikter när det gäller kommunens arbete. När du gör detta har du lagskydd, då det är förbjudet för arbetsgivaren att efterforska källan.

Det där är ingen nyhet. Det har gällt länge. Tystnaden på jobbet ska inte existera inom offentlig verksamhet. Då förstår ju alla att det som beskrivs i den här artikeln från dagens Barometern är fullständigt galet. Sådant ska INTE förekomma.

Jag blir som vänsterpartist bekymrad. Vi står för öppen och demokratiskt styrd välfärdsverksamhet, för välfärd i människans tjänst och för en positiv människosyn där var och en värderas som tänkande och värdefull individ med unika erfarenheter. Det är så vi i Kalmar kommun ska se på vår personal. Vi har inga vinstkrav att skydda, vi bedriver verksamhet för våra invånare, precis samma invånare som i allmänna val vart fjärde år bestämmer om vi ska få fortsatt förtroende. Då är det öppenhet som gäller, på alla nivåer.

Punkt.

Ovärdigt

2012-01-18T14:08:00.001+01:00

Nu ska jag visa exempel på vad jag INTE vill att morgontidningarna ska innehålla när jag hämtar dem i arla morgonstund: Barometernartikel onsdag och Östran onsdag.

Det här är fullständigt oacceptabelt. I Kalmar kommun ska det absolut inte förekomma, och inte någon annanstans heller. Det är ovärdigt, såväl för de boende som för personalen.

Det här är nämligen viktiga frågor. Inom äldreomsorgen ska äldre människor, inte legobitar, få en värdig tillvaro och ett liv med så hög livskvalitet som möjligt. Vi vet att det finns mycket att göra, ibland mer än man mäktar med. Jag har själv minnen från den enda sommar då jag arbetade inom äldrevården, den gången på en landstingsdriven psykiatrisk vårdavdelning för enbart äldre. Det var tungt och det var otillfredsställande att känna att man inte räckte till. Jag saknade utbildning inom området dessutom och jobbade enbart natt, och det var tungt men en nyttig erfarenhet. Att överhuvudtaget tänka tanken att dra upp dessa till största delen dementa patienter ur sömnen mot deras vilja och utan att de skulle vidare till en behandling eller så i svinottan var förstås orimlig. Den fanns helt enkelt inte.

Men jag vet att kraven på personalen har höjts. Fler människor behöver omsorg och relativt sett färre arbetar. Resurserna krymper. Det blir inte bra. Det framstår med all tydlighet. Jag tvivlar inte på att den bild som beskrivs här av de anställda är sann. Det finns ingen anledning att tro att anställda sprider lögner. Det är deras verklighet som är beskriven, och ÄVEN om det bara handlar om ett enda ställe och om det är i undantagsfall så är det fullständigt oacceptabelt. Det är den boendes behov som ska styra verksamheten. Punkt.

Därför borde det finnas fler som jobbar, fler som hinner med. Är det ett problem som vi kan lösa med mer resurser så måste vi göra det, trots att vi har en borgerlig regering som inte verkar fatta att äldre är människor och att deras omsorg kostar pengar. Vi kan inte gå här och vänta på att vi ska få en ny regering 2014 som tänker med hjärtat och hjärnan och inte med plånboken och någon annan kroppsdel i den nedre bakre regionen. Finns det andra lösningar så måste vi hitta dem. Vi kan inte behandla människor så här, år 2012 med ett rödgrönt styre i Kalmar kommun. Det är ovärdigt.

Alltid på väg

2012-01-17T22:19:00.000+01:00

Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det man kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod ger mig kraft och inspiration
att möta de år som väntande ligger framför.

I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land,
ett löfte om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag en längtan till en avlägsen strand,
att få möta Herren ansikte mot ansikte.

Så vad jag än gör vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för
skall jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.

Om Gud är en lögn finns nog ingen mening med livet,
nej, då är allt bara ren fåfänglighet.
Men jag tror på de ord som de första kristna skrivit
att det finns ett evigt, överjordiskt rike.

Så vad jag än gör vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för
skall jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen

Nej, vad jag ängör vad jag än tar mig för

skall jag aldrig släppataget
om denna osynliga hand som Jesus sträckt mig.

(Ingmar Johansson)

Även en blind höna....

2012-01-17T19:03:00.002+01:00

Idag, då jag har tagit ett par viktiga steg i riktning mot framtiden och kontaktat människor som kan hjälpa och stödja, så känns veckans citat i min almanacka riktigt riktigt passande:
"Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör."
(Edmund Burke)
Författaren räknas visserligen till de konservativas skara, men även en blind höna kan som bekant finna ett korn. Det har han gjort här. Det är nämligen synnerligen tänkvärda ord.

Än en gång. Suck.

2012-01-16T12:00:00.000+01:00

Svenska folket har via allmänna val bestämt att välfärden ska privatiseras. Tja, så ser ju verkligheten ut efter två borgerliga valsegrar. Nu tycker vi något helt annat de allra flesta av oss. Undersökning efter undersökning visar att opinionen vill något helt annat. Frågan är dock hur mycket skada som kommer att uppstå under kommande åren medan högern får agera fritt. En hel del blir irreparabelt, det måste vi nog räkna med.

Man de är är allt bra lömska i sin retorik de där blå figurerna. För ett tag sedan slog man på trumman för ökade kvalitetskrav i skolan och för lärarlegitimation. Det skulle både höja statusen och kvaliteten och dessutom skulle det leda till högre löner. Många tycker att idén med lärarlegitimation är god. Lärarfacken jublar. Jag avvisar den inte heller, men jag tycker att även fritidspedagoger ska omfattas av legitimationen. Så är inte fallet idag. Reformer som leder till ökad kvalitet (för det kan ju låta rimligt i det här fallet) kan man ju inte gärna säga nej till.

Legitimationen skulle utfärdas efter noggrann prövning. Lärarna har fått anvisningar om hur deras ansökningar ska se ut. Myndigheten bestämmer. Trodde man.

Nu vet vi hur det går till: Lärarlegitimation bestäms av Proffice

Det här är ännu ett avsnitt i den numera ständigt pågående följetongen "Skattemedlens flykt". Den här gången har man lyckats blåsa såväl lärarfacken som större delen av skolvärlden. Genom att använda glättigt och attraktivt omslagspapper i form av kvalitetsstämpeln "lärarlegitimation" ser man nu till att ännu mer resurser hamnar i privata vinstdrivande företag. För varje ansökan (en ansökan som varje seriös lärare med ambitioner att försörja sig inom yrket så gott som MÅSTE skicka in) trillar mer pengar in. Man borde kanke inte vara förvånad, men nånstans trodde man väl ändå att myndighetsutövning skulle vara en fredad zon. Så är alltså inte fallet.

Det blev MER KAPITAL ÅT KAPITALET istället för MER KVALITET I SKOLAN. Gammal ohederlig borgarpolitik. Än en gång. Suck.

Det finns ändå en gräns...

2012-01-15T22:09:00.001+01:00

Jag tycker ändå att det måste finnas någon gräns för hur ofelbar man tror att man är, eller åtminstone hur ofelbara de sammanhang är där man befinner sig. Ledarredaktioner i gemen verkar dock inte ha någon sådan gräns. Igår fick vi ännu ett exempel: Östrans ledarsida 14 januari

Socialdemokratin har stora problem. Opinionsläget är i botten (nåja, med S-mått mätt), partiledaren är ifrågasatt, tydlig politisk färdriktning och vilja saknas och som grädde på moset så har man stora interna problem med framstående företrädare som mer och mer öppet kritiserar sin egen partiledning. Det kan inte vara lätt att vara sosse nu. Jag är inte på något sätt skadeglad. Det finns ingen anledning till det alls eftersom ett svagt S förminskar möjligheten till regeringsskifte 2014, men jag kan inte stillatigande bara acceptera att anledningen till krisen hos S påstås ligga hos andra partier. Nu är det oss och Jonas Sjöstedt man ger sig på. Det blir ju enbart löjligt.

Jonas Sjöstedt är vald partiordförande för Vänsterpartiet och kommer att arbeta för att stärka just Vänsterpartiet i syfte att ändra Sveriges färdriktning i en lång rad frågor. Det behövs sannerligen. Den borgerliga regeringspolitiken göder egoismen och kvartalskapitalismen och vänder miljön, jämställdheten, rättvisan och solidariteten ryggen. Sjuka människor förnedras och fråntas sin trygghet och sin värdighet. Välfärden utarmas. De starka blir starkare och de svaga ska hållas på mattan. Det är en oetisk politik, och det borde vara en självklarhet för alla med hjärtat till vänster att agera kraftfullt för att vända skutan Sverige rätt.

Men så är det alltså inte. När en socialdemokratisk politik saknas och partiet slits sönder av diverse interna problem så ska vi som enda parti på en tydlig vänsterkant enligt Östrans ledarredaktion i första hand se till att stärka denna profillösa "storebror" eftersom han inte klarar ut det själv. Där, mina vänner, går nog ändå gränsen. Vi samarbetar gärna, men det finns ingen som helst rimlighet i synsättet att det är Vänsterpartiets fel (dryga 5% i senaste valet) att S (just nu 25% typ) har ett dåligt opinionsläge. Det är ju i den saknade politiken, otydligheten och osynligheten som problemet ligger. Det är ju ett parti som riskerar att tappa sin trovärdighet då de egna inte själva har förtroende för sin partiledning. Hur i all världen kan vi och Jonas Sjöstedt lastas för det?

Nej, nu är det dags att vi agerar som vuxna partier, som partier som på allvar visar att vi vill förändring och som visar på möjliga handlingsvägar för att nå dit. Det kräver att vi behandlar varandra med respekt. Efter valet 2014 ska vi i ett fruktbart samarbete ta ansvar för Sveriges framtid. Ett sådant samarbetsklimat skapar man knappast genom att beskylla den andre för sina egna misstag. Vi samarbetar just nu i såväl landsting som kommuner, och det funkar och har funkat länge. Varför skulle det inte kunna fungera även på riksplanet? Vi är ju ändå de partier som står varandra närmast rent ideologiskt, men det vore konstigt om vi vore överens om allt. Då hade vi inte behövt två partier utan hade kunnat nöja oss med ett gemensamt. Men nu är Vi två, ett historiskt sett mycket större än det andra. Vi VET det, men (V)i finns kvar ändå. Och (V)i skulle vara glada om vi var TVÅ starka partier. Nu är vi inte ens ETT starkt.

Vi i Vänsterpartiet ska nu, med all den historia vi har, ta itu med vår framtid. Jag hoppas innerligt att S, trots Östrans ledarsida, tar itu med sin. Annars får Sverige ännu allvarligare problem än vi idag ser. Fyra år med Reinfeldt var en prövning. Åtta år med Reinfeldt är långt över smärtgränsen. Tolv år med denna osynliga man är ett skräckscenario som jag inte ens vill föreställa mig och än mindre försöka formulera.

Obekväma åsikter

2012-01-14T12:18:00.002+01:00

Det finns dom som inte tycker som jag. Ja, visst är det fullständigt obegripligt??? ;-) Jag som ALLTID har rätt? För så är det ju, helt enkelt. Annars skulle jag ju inte tycka som jag gör, och jag skulle inte heller tala om det. Åsikter som man har men som man inte kan stå för kan man ju knappast vara stolt över, och då tycker man väl att man själv har fel. Eller nåt. Men sån är alltså inte jag. Jag tycker en himla massa, och jag skäms inte för det heller. ;-)

Alltså, då är det lika bra att jag talar om en del (fast bara en del förstås) obekväma åsikter:
Jag gillar (utan inbördes rangordning) bland annat

riktig vinter
snö
kyla
min goa familj
kamratskap
solidaritet
mitt nystämda piano
generositet
blommande novemberkaktusar i januari
kärlek
hösten
Vox Communis
saklighet
Ninjafeministerna
ärlighet
tulpaner på köksbordet när julen har städats ut
glädje
multifärgade LED-belysningar
ordning
kyrkan
rosalila lysande körsbärsträd
jul
lucia
advent
musik
städade badrum
quornfilé
broccoli
orgelspelningar
mascarponeost
frisk luft
små bilar
färgade värmeljus

Jag gillar INTE (utan inbördes rangordning)

våren
sommaren
missunnsamhet
värme
förkylningar
dogmatism
mygg
gnagare
gnäll

Det kanske blev lite mycket på en gång? Men det är nog lika bra. Så behöver dom som inte tycker som jag bli upprörda på ett tag. Och även om man inte tycker som jag så kan man väl ändå konstatera att det finns väldigt mycket mer som jag tycker om än som jag ogillar? Det är väl i varje fall EN positiv egenskap?

Tyst men aktiv :-)

2012-01-12T11:39:00.001+01:00

Det här var segt. Är inne på fjärde dagen utan att ha stuckit ut näsan genom dörren. Det börjar kännas lite instängt minst sagt, men nu börjar jag skönja en ljusning. Idag kan jag nästan andas genom näsan. Det ni! Men halsen är en smärre katastrof. Jag försökte ta några toner igår. Det gick inte så bra....

Min förkylningshistoria är lång och upplevelserik. När jag var liten fick jag ALLTID öroninflammation när jag blev förkyld. Suck. Jag tror jag blev totalimpregnerad med Rinomar och penicillin. När den åkomman växte bort började halsen krångla. Jag minns när jag gick på grundutbildningen på universitetet i slutet av åttiotalet. Vi läste juridik med inriktning på arbetsrätt och jag hade tappat rösten fullständigt. Grupparbete, tjo ho. Vilken tillgång man var. Och så kom första advent mitt i alltihopa och man skulle delta i sången i Linköpings Domkyrka. Pyttsan. Inte ett ljud fick jag fram. Jag kommer ihåg en fikastund när vår föreläsare pekade på mig och sa till min närmaste kurskompis: "Det är väl bäst att jag sätter mig här hos dig. Den där har du väl inte mycket utbyte av". Nej, och inte kunde jag protestera heller :-)

När jag gifte mig i oktober 2006 hade jag hosta som sträckte sig över flera veckor. För andra gången hostade jag sönder ett revben och fick sova sittande. Rösten räckte till "JA" och löftet vid altaret, men det var inte så mycket mer än så. Det blev, som nog alla kan förstå, ingen sång den adventssöndagen heller och det stackars luciatåget som jag skulle ha hand om fick klara sig med bara pianospel. Fy. Där vill jag inte hamna igen. Att vara röstlös är ingen kul situation. Så nu försöker jag förebygga detta genom att vara lite mer försiktig med mig själv. Jag håller mig inomhus och tar det så lugnt jag kan.

Goe liberalen tycker nog att det är skönt, för det här betyder ju förstås att jag är lite tystare än vanligt. Vad som sedan sker i tysthet, den verbala aktiviteten vid tangentbordet när jag är ensam hemma och dricker varmt feministiskt och revolutionärt Ninja-te, kan ju ingen kontrollera ;-) Och i morgon tror jag att jag kan våga mig ut, åtminstone en liten stund.

Vingen

2012-01-10T18:39:00.000+01:00

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en puckel för oss
som vi måste smyga med.
Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar,
och alla dom praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska,
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös.
Du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
"Där är en som sluppit lös."

(Kent Andersson)

Jag håller på att lägga upp gardiner efter att ha lagt en himla massa tid under eftermiddagen på att mäta och rätta till det som var snedsytt från början. Nu ska jag bara sy en sista söm på de fyra längderna så är det färdigt. Problemet är dock att goe maken har lagt sig på soffan och har somnat och det vore synnerligen opsykologiskt och hänsynslöst att dra fram symaskinen precis bakom ryggen på honom och rassla igång den när han sover som bäst. Efter ett helt dagsverke på landstingshuset kan det nog vara skönt att vila skallen en liten stund. Det kan inte vara lätt att tvingas vistas i den borgerliga delen av korridoren en hel dag ;-)

Nåja, den här dikten har gått och malt i mig hela dagen. Visst är den fantastisk? Det är säkert nån som behöver läsa den mer än jag just nu, så jag lägger ut den. Det är ju nåt jag kan göra i tysthet och som inte stör den sovande liberalen i soffan ;-) Kent Andersson fångar något väldigt viktigt och genuint mänskligt här, längtan efter rörelsefrihet och efter att få skapa något på egen hand och även hur vi har byggt upp strukturer som hindrar oss från att lyckas. Nog borde vi få pröva våra vingar? Och nog borde vi unna andra att få göra detsamma?

Tråkigt och trist...

2012-01-10T10:36:00.000+01:00

Bara för upplysnings skull: Förkylningen vann. Ingen kommunstyrelse för mig, trots att jag plöjde igenom bibban med handlingar igår kväll. Ett otal detaljplaner, en och annan vision, förbättringsarbete och ett antal motioner stod bland annat på dagordningen, men ingen, allra minst jag, skulle tjäna på ha en sovande, hostande, nysande, snörvlande och allmänt otrevlig ersättare närvarande som dessutom knappt kan kraxa fram ett enda ord. Det fick vara denna gång. Nu väntar en dag i min julklapps-OnePiece vilket i sig ändå är ett framsteg. Igår var det pyjamas huvuddelen av dagen. Kanske kan jag också fålla upp ett par nya gardiner också mellan attackerna. Då är det ju i varje fall nån nytta med att vara hemma ännu en dag.

Det här var ju tråkigt sa Bill. Trist var ordet sa Bull. Fast det är förstås jag som säger det, inte Bill och Bull. De är säkert lika glada ändå idag när det är snö på backen och allting ;-)

Framåt kamrater!

2012-01-09T17:30:00.003+01:00

Av olika skäl var jag inte med på partikongressen i helgen. Jag kände att det var mer angeläget att prioritera annat. Dessutom blev jag dunderförkyld på Trettondagsafton vilket var kongressens första dag så det hade inte varit nån bra idé att vara där i alla fall. Ett förkylt Vänsterparti vill jag inte bidra till. Istället blev det, något mer distanserat än planerat pga min förkylning och bräckliga svärföräldrar, umgänge med släkten i Östergötland, två bandymatcher i Åtvidaberg (sammanlagt resultat 26-1 till ÅBK) och en hockeymatch i Linköping (pinsamt dålig och med efterföljande supporterbråk i LHC-klacken vilket drog ner intrycket ännu mer). Utevistelsernas inverkan på förkylningen var väl inte enbart positiv, men det drabbade i alla fall enbart mig och inte hela partiet ;-)

När man läser alla recensioner och inlägg från kongressens deltagare så känns det positivt. Stämningen har tydligen varit på topp och man känner framtidstro och optimism. Det tycker jag känns jättebra! Valet av Jonas Sjöstedt som partiledare ger oss nya möjligheter, och jag är glad att kongressen stod fast vid stadgarna i den frågan och inte öppnade upp för delat ledarskap. I det läge som nu råder hade risken varit att det hade blivit en förste och en andre partiordförande, och det är inte bra för någon. Jonas har ett mycket starkt stöd inåt men framförallt utåt och har visat att han är en valvinnare. Det är på tiden att partiet inser fördelarna och vågar ge honom ett helhjärtat förtroende. Det är aldrig fel att vara populär. Tack kongressen!

Sedan finns det väl alltid beslut som man tycker mer eller mindre om. Det får man väl erkänna. Även om kongressen beslutar, och de besluten får man finna sig i och acceptera, så håller man ju inte med om allt. Verkligheten finns utanför kongressalen och ska hanteras därute, i landsting, riksdag, kommuner, på arbetsplatser, vid fikaborden och på gator och torg och där handlar det om att samarbeta och gneta på i motvind många gånger. Då är det en styrka att ha en ideologisk grund att stå på och starka kongressbeslut att förlita sig på, men där, i vardagen, är situationen ändå en annan. Förbud och skarpa skrivningar om än det ena och än det andra kan visa sig vara svåra att omsätta i praktiken. Men OK, vi kan aldrig vara nöjda förrän vi har nått vårt mål. Som Jonas formulerade sig i sitt avslutningstal:
Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.

Hur som helst, ett av besluten som togs var det om att införa en obligatorisk partiskatt. Vad man än tycker om det så ska beslutet följas, och jag kan glädjande nog konstatera att det kommer att ge en hel del mer klirr i partikassan på samtliga nivåer i partiet. Det behöver vi sannerligen nu när vi ska vara det ledande oppositionspartiet i svensk politik! Framåt kamrater!

En inre kris som måste hanteras

2012-01-09T15:19:00.004+01:00

I morgon den 10 januari har vi årets första kommunstyrelsemöte. Jag är hemma idag med hosta och allsköns förkylningssymptom men siktar ändå på att vara med i morgon. Sina förtroendeuppdrag ska man ju sköta med största allvar och så gott man kan. Det är viktigt. Det är liksom inte vanliga jobb, det är uppdrag som man har fått i demokratins tjänst och det finaste som finns.

Men, här föreligger nu ett problem. Det är som på julafton när vi hör att Karl-Bertil Jonsson genomgår en inre kris. Är det möjligt att sköta ett uppdrag när möjligheter att läsa in materialet inför sammanträdet saknas? Jag fick nyss en avi via posten.

Där meddelas som synes att ett brev ankom den 5 januari (trettondagsafton, i torsdags). Brevet är för stort för att delas ut i brevlådan och måste hämtas på macken där man numera hämtar sina stora brev och paket. I det aktuella brevet ligger handlingarna inför kommunstyrelsen. Tjockleken är alltså mer än sådär sju-åtta centimeter. Det är således en ansenlig mängd handlingar. Idag är det den 9 januari. Sammanträdet börjar i morgon kl 0800. Jag har feber idag och kan inte ta mig iväg till macken, eller kan och kan, det är nog inte så himla lämpligt. Alltså får jag vänta tills goe maken kommer hem någon gång framemot kvällen så att han kan vara behjälplig med hämtning.

I slutet av förra veckan kom kallelsen via e-post. Det är ju jättebra. Där fanns också hänvisning till länkar med handlingarna. Problemet är bara att som ersättare i kommunstyrelsen får man inga redskap för att kunna utnyttja sådana nymodigheter. Den privata lilla rosa dator jag använder i jobbet (en julklapp från goe maken för ett par år sedan) och som jag hade tillgång till under helgen är alltför kraftlös med sin mobila uppkoppling (privat betald) för att kunna hämta hem handlingarna. Den låser sig. Frustration är bara förnamnet. Jag har fått en dator via mitt uppdrag i Omsorgsnämnden. Den har, sedan jag fick den i våras, sammanlagt fungerat i ungefär tre och en halv vecka. När jag fick tillbaka den efter ett halvårs reparation den 16 december fungerade nätverkskortet i 10 dagar för att sedan stendö på Annandag jul. Datorn har dock kapaciteten att fixa handlingar av KS-tyngd men har ju inget i sig med mitt uppdrag i KS att göra. En annan möjlighet hade varit att stödja inköp av sk läsplattor till alla i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund, ett förslag som vi återremitterade i september eftersom det saknades kostnadsberäkningar. Sedan dess har inget hänt i frågan. Det kan ju inte vara rimligt att man ska handla innan man vet vad det kostar? Det tycker jag fortfarande, men det är ju märkligt att det ska ta över en termin att se över frågan när man redan i september i arbetsutskottet menade sig ha tillräckligt med underlag för att köpa in plattorna. Hur som helst, där är det tyst. Egentligen ska inte heller gymnasieförbundet förse ledamöter i Kalmars kommunstyrelse med nödvändiga sammanträdesredskap, men självklart hade en sådan platta gått att använda i fler forum än gymnasieförbundet om man hade fått tillgång till en. Gymnasieförbundet ska först och främst se till att det finns IKT-resurser till elevernas utbildning, och där saknas resurser sedan en lång rad av år. Eleverna först alltså, sedan styrelsen.

Summa summarum: KS är mer och mer en angelägenhet för de heltidspolitiker som via sina respektive uppdrag får tillgång till redskap som gör att de kan läsa in sig på beslutshandlingar. För oss andra ska rollen tydligen vara att bara sitta med och på sin höjd ta tillfällen i flykten och skjuta från höften. Jag tycker inte att det är rimligt. Jag tycker inte att det är speciellt kul heller, men framförallt är det respektlöst gentemot väljarna och mot demokratin. Att veta att beslut fattas efter en sömnlös natt, för det är ju precis så det måste bli åtminstone i mitt fall när natten är den enda tidpunkt då jag har handlingarna tillgängliga, kan knappast kännas som direkt rättssäkert för någon. Kloka beslut brukar inte formas under sådana förhållanden. Observera att ingen skugga ska falla över de tjänstemän som försöker hantera situationen så gott det går. Utan deras arbete hade inga handlingar kommit ut överhuvudtaget. Problemet är bristande förståelse på helt andra nivåer i organisationen för villkoren för ledamöter som inte har tillgång till alla faciliteter dygnet runt. Min inre kris kvarstår alltså: Ska jag avstå från mötet av det enkla men pinsamma skälet att jag inte kan läsa handlingarna, ska jag gå dit och försöka hänga med så gott det går eller ska jag stanna hemma och hänvisa till att jag fortfarande är förkyld (vilket i och för sig förmodligen är helt sant)? Vilket är den bästa hanteringen utifrån demokratins och förtroendeuppdragets synvinkel?

Blåögd momssänkning

2012-01-09T14:18:00.001+01:00

Nu har restaurangmomsen sänkts. Högern, som ju är den politiska kraft som bestämmer, hävdar att syftet är att det ska skapa fler jobb. Blåögdhet är bara förnamnet.

Idag ser vi att det handlar om helt andra effekter. Lunchpriserna lämnas i stort sett intakta. Visst, det finns ställen som sänker med 2-5 kronor men de flesta behåller sin prisnivå. Man använder måhända pengarna till bättre råvaror??? Eller till arbetsmiljöåtgärder???

Nej, det troliga är att momssänkningen vandrar precis den väg som vi alla, inklusive högerregeringen, sedan länge har insett, nämligen till vinster i restaurangföretagen. Visst, även restauranger måste kunna leva på sin verksamhet och det ska löna sig att jobba där. Problemet är dock att här omfördelas skattemedel till privata vinster. Om man drar riktigt långa konsekvenser innebär det att pengar som vi sedan länge ansett ska gå till gemensamma angelägenheter i form av vård, skola och omsorg istället blir privata vinster, denna gång till restaurangbranschen.

Höjer det statusen? Hjälper det välfärden? Ger det fler jobb? Naturligtvis inte, men det var heller aldrig avsikten. Ord är inte detsamma som handling, den sanningen bekräftar borgarregeringen gång på gång. Detta är det senaste exemplet.

Steget

2012-01-09T13:21:00.001+01:00

Jag måste få ge mig själv en dag
då min tanke kan ströva fritt
en dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt.

Jag vill vakna upp i ett eget rum
och resa mig upp och stå
på golvet en stund, och fråga mig själv
åt vilket håll jag ska gå.

Ett steg i sänder...
och sedan ett steg till...
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!

Jag måste få fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör
jag kan inte leva med dörren stängd
om mitt liv står därutanför.

Och ropar man på mig från alla håll
så svarar jag: Vänta en stund -
idag vill jag följa min egen röst,
idag är jag ingens hund...

Ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!

(Kent Andersson)

Kent Andersson var en gudabenådad poet som lämnade jordelivet alltför tidigt. Idag när jag känner mig vissen och inte går åt nåt håll alls utan ligger här hemma med täppt näsa och bankande huvud så tar jag inte ens ett steg i sänder, men det är ändå skönt att kunna stanna upp inför andra människors klokt formulerade tankar om hur livet kan och bör levas de dagar så man faktiskt tar några steg åt än det ena och än det andra hållet. Tack Kent för Dina tänkvärda texter!

God fortsättning!

2012-01-03T17:51:00.000+01:00

Nu börjar vardagen närma sig. Det märks på e-posten och telefonen som börjar vakna upp så sakteliga. Möten bokas in, intervjufrågor ställs och nedräkningen har inletts. Snart anfaller jobbet på bred front igen, och jag är inte helt säker på att jag har hunnit med tillräckligt mycket avkoppling för att krafterna ska kunna samlas för ännu en termin i demokratins tjänst, men det får väl gå. Det trista är att det är ett helt år till nästa jul. För en julnörd som mig är det läääääänge att vääääänta. Än är det dock en helg kvar, trettonhelgen, den tid då de tre vise männen nådde fram till barnet i krubban som föddes på juldagen. Då, tretton dagar efter födelsen, överlämnade de sina gåvor till den nyfödde kungen. Under denna helg år 2011 håller Vänsterpartiet kongress och ombuden ska välja ny, eller nya om man bestämmer sig för att ändra stadgarna, partiledare. Valberedningens förslag är Jonas Sjöstedt, även han liksom jag född på juldagen. Vilken trio va? ;-) Jag hoppas att det blir en inspirerande kongress och att framtiden blir ljus:-)

Stormen börjar nu ryta utanför fönstren. Tågtrafiken ställs in. Det kan ställa till problem för dottern som via järnvägen ska ta sig söderut i morgon efter en julledighet hemma hon sin gamla moder. Är det fler än jag som tycker att stormarna kommer oftare och oftare? Men först ska vi ha en mysig hemmakväll och njuta av de röda ljusen och julgranen som står så grön och grann i stugan, trots att den saknar grenar på ena sidan och var 100 kr billigare än de andra som såg "rediga" ut. Det ni!

God fortsättning på 2012!

Nyårsklockan av Alfred Tennyson

2011-12-31T18:32:00.001+01:00

Ring,klocka, ring i bistra nyårsnatten

mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningen till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknat sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarne befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias!

Funderingar inför nyår

2011-12-30T17:47:00.001+01:00

Då var det dags för nyårshelg igen. Som vanligt dimper det i mediahavet ner krönikor och listor om allt som har inträffat under det gångna året. Det är idrottsprofiler, kulturpersonligheter, TV-program, skandaler och glädjeämnen i en enda röra. Man blir lite mätt på sånt. Jag tänker alltså INTE leverera något i den vägen. Men året är ju ändå slut, och ett nytt börjar. Kanske finns det ändå ett behov av att knyta ihop säcken och börja på en ny.

Egentligen tycker jag att nyår är ett överskattat fenomen. Vi möter nya dagar hela tiden och vi kan börja på nytt precis när som helst. Varför ska alla göra det samtidigt? Eller alla och alla, vi har en mängd andra nyårstillfällen att ta hänsyn till också, t ex det kinesiska nyåret som inte infaller samtidigt som vårt. Det där med raketer deltar jag inte i mer än på långt avstånd. Kl 17 avfyras ett jättefyrverkeri vid Kalmar slott. Det tittar jag på. Det är ett konstverk utfört av folk som kan sina grejer. Det skulle aldrig ens föresväva mig att lägga pengar på något som dels är livsfarligt, dels varar i 5 sekunder och bara lämnar krutdoft och pappersslamsor efter sig. Det är rentav dumt. Med risk för att låta könsstereotyp: Det där är förvuxna grabbars lekstuga.

Jag ger heller inga nyårslöften. Det har jag aldrig gjort. Folk som avger såna brukar ändå inte hålla dem, så varför ge sig på det? Man får ta en dag i sänder och hoppas att man är klok nog att fatta de kompetenta beslut som krävs för en smula bättre värld. Det bestämmer man knappast på nyårsafton kl 12.

Men nyårsafton är ju en dag då man kan umgås med varandra och ha det trevligt tillsammans. Den möjligheten ska man naturligtvis ta vara på, och ett glas bubbel vid tolvslaget kan vara en del i att fira vänskap, framtid och kärlek. Det behöver man ju inte säga nej till.

Nåja, vad har 2011 innehållit för min del? En himla massa. Allt har inte varit positivt. En massa dynga lämnar en ganska bitter eftersmak. Det kan inte hjälpas, men det är så det känns och det har jag rätt att också uttrycka. En människa, oavsett om hon är politiskt engagerad eller inte, är en helhet som består av ande, själ och kropp och med hela sin varelse går man in på olika arenor och försöker göra sitt bästa. Det är viktigt att komma ihåg det. Vi har med människor att göra, och vi har rätt att vi behandlade som sådana och skyldigheten att behandla andra också som sådana. Inte sjutton vill vi väl ha förtroendevalda politikerrobotar? Det är väl tänkande och medkännande representanter vi ska ha? Och det tänker jag fortsätta att vara även under 2012 om inget oförutsett inträffar.

Året har innehållit en hel massa positiva saker förstås. Min älskade goa familj lever gott och har det bra, så bra det går att ha det när åren och tiden går. Vi blir alla äldre men förhoppningsvis också klokare. Jag har fått nya uppdrag i styrelser och nämnder, inte bara i kommunen, och jag gillar att vara med och diskutera och peta i frågor av olika slag. Det kan handla om inköp av ny värmepump i husen där jag bor, om att satsa på arbetskläder i omsorgen, om att lägga budget för Växjö stift och om att verkligen väga för- och nackdelar med markexploateringar i kommunen. Det är många frågor som man ska ta ställning till, och det tar sin tid. Kören Vox Communis har under året blomstrat och framträtt på konserter och i andra sammanhang såväl på våren och sommaren som i juletid. Kören är en ständig källa till glädje och inspiration! Vårt lilla men naggande goda ninjafeministiska nätverk har trampat ny mark och kommer att växa i betydelse. Den feministiska kampen måste föras med än större intensitet framöver, inte minst inom ett parti som vill vara just feministiskt. Vi måste börja med oss själva. Kyrkan i vid mening har kommit att betyda mer för mig under 2011 än tidigare. Vi får se vart det kan leda.

Jag ser fram emot 2012 och är nyfiken på vad livet bär med sig. Kanske blir det en och annan omvälvning som jag inte vet något om ännu, eller så blir det något som jag någonstans djupt inom mig vet att jag vill. "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" är dock ett visdomsord som jag vill hålla fast vid. Jag vill inte lägga så mycket förhoppningar på en oviss framtid att jag glömmer att leva här idag just nu. Man ska ta vara på tillfällena och njuta av den dag som är, oavsett om det är vardag, helg, midsommar, jul eller nyår. Varje ny dag är ju en gåva, liksom varje nytt år.

GOTT NYTT ÅR!

En svår sits

2011-12-29T13:45:00.001+01:00

Alltså, vid vissa tillfällen dyker det upp frågor som det helt enkelt inte går att hitta en bra lösning på. Att koka god soppa på småspik är ett sådant. Drägliga arbetsvillkor för kommunanställda kostar, men inte sjutton får omsorgsnämnden mer budgetmedel för det. Nu ska vi införa önskad sysselsättningsgrad, en god tanke men också en process som ger upphov till många frågor och mycken oro. Därför har arbetet tagit tid, förankringen har också tagit tid och den bild jag har fått har varit tydlig: Vi ska göra detta och allt ska göras för att det ska bli bra för de äldre och för alla som arbetar. Ändå blir det ramaskrin bland personalen. Både Östran och Barometern har reportage i dagens tidningar där personal från bemanningsenheten slåss för sin existens. Det är tydligt att man inte går i takt med varandra här.

Folkpartiet har försökt att lösa frågan med bemanningsenheten på sitt sätt genom att vid varje möjligt tillfälle lägga förslaget att lägga ner verksamheten. De vill nämligen inte ha någon bemanningsenhet överhuvudtaget. Det är naturligtvis ingen framkomlig väg. En så stor verksamhet behöver en rörlig resurs under överskådlig framtid, men frågan är hur stor den ska vara. Det får framtiden utvisa.

Vi måste nämligen öka personkontinuiteten för brukarna. Vi måste få ner antalet människor som våra äldre möter och på det sättet öka tryggheten och säkerheten. Det har absolut inte fungerat dåligt tidigare, men undersökning efter undersökning pekar på att brukare och anhöriga har synpunkter på dålig personkontinuitet. Vi måste också se till att våra anställda kan leva på sin lön. Det kan inte vara rimligt att vi har deltid som norm i en kvinnodominerad sektor och därmed ännu mer spär på den gamla föreställningen om att kvinnor inte behöver jobba heltid eftersom de har en make som ser till att försörja familjen. Sånt är gammalt och luktar unket.

Det enkla hade varit att skjuta till mer pengar till omsorgen. Att inse att god omsorg av våra äldre kostar pengar. Att inse att vår personal gör ett gott jobb och att de ska ha lön för vad de gör och tillräckligt med arbetstid för att kunna ge brukarna omsorg värd namnet. Att inse att införandet av önskad sysselsättningsgrad innebär stora förändringar. Förändringsarbete kostar nämligen på, både i resurser och i ansträngningar. Men så har det inte blivit. Istället ska vi dra ner på våra budgetramar eftersom vi i jämförelser med andra kommuner kostar för mycket. Dessutom har inte kommunen i stort obegränsade resurser, utan den kommunala ekonomin går på knäna i ett samhälle där man enligt traditionell borgerlig modell ska sköta sig själv och skita i andra och där gemensamma resurser ger sig ut på rymmen och hamnar i privata redan välfyllda plånböcker. Böner om ökade resurser, om möjlighet att upprätthålla och förbättra kvaliteten och om förståelse för att det handlar om människor och inte legobitar har alltså klingat förgäves, av en lång rad skäl. Jag tror och hoppas att de allra flesta inser att den ekvationen är svår. Likväl är det omsorgsnämnden som får stå med hundhuvudet när resurserna inte räcker.

Jag har arbetat med politik länge. Det här är ett av de tyngsta ärendena jag har varit inblandad i, och det är ett ärende som gör ont. Det handlar så totalt och så direkt om människor och deras väl och ve, såväl som brukare och som personal. Det går helt enkelt inte att göra som kungen och "vända blad". Det är en verklighet som måste hanteras, och jag känner mig ganska maktlös i det stora hela. Tips mottages således tacksamt på hur den till synes olösliga ekvationen kan hitta en lösning. Att vänta till en vänstervalseger 2014 känns inte direkt som möjligt även om det kommer att ge upphov till en helt annan situation där pengarna sätts i människans tjänst istället för som idag tvärtom. Det här måste ju hanteras här och nu.

GOD JUL!

2011-12-24T09:23:00.004+01:00

Jag önskar alla läsare, även de som är helt vilse i den politiska mössan en riktigt god och välsignad jul, med tomtar och änglar och massor av glädje :-)

Och glöm inte det allra viktigaste:

Kristus till jorden är kommen!

Oss är en frälsare född.

Fullmäktige igår, stök idag eller är det tvärtom? ;-)

2011-12-20T09:52:00.001+01:00

Igår hade vi fullmäktigemöte. Jodå, det var det sista före jul. Det märktes väl på sina håll att det var andra sysslor än debatt som kändes angelägna, men det hela tog sin tid ändå, främst beroende på diskussioner som, ursäkta, var felplacerade såväl i tid som i rum. Stökigt var bara förnamnet.

Fördjupad översiktsplan över Kvarnholmen med omgivningar: Huvuddelen av debatten gällde huruvida man skulle lägga till en skrivning som redan stod i underlaget. Dessutom ville en majoritet kommentera p-avgifter i en fördjupad översiktsplan. Det är inte bara orimligt, det är rent absurt.
Planprogram för Berga 10:2: Är det möjligt och önskvärt att placera Bovieran och en länga radhus i en liten skogsdunge i Funkabo? Hela ärendet skulle återremitteras pga formaliafel. Visst, det är pinsamt att man inte gör rätt. Förra gången blev det bordläggning pga ofullständigt beslutsunderlag. Ändå körde de borgerliga partierna igång en debatt mellan varandra som tog en god stund att lyssna sig igenom. Moderaterna slogs inbördes. Ändå visste alla att inget beslut skulle fattas igår. Frågan går tillbaka till samhällsbyggnadsnämnden. Slutsatsen bör istället vara: Gör om, gör rätt! Och se till att ta diskussionerna där och när det är dags och glöm för sjutton inte vad sakägarna har att framföra. När vi har ett komplett beslutsunderlag ska frågan upp för behandling igen. Nu blev det bara en egotrippad politisk tuppfäktning av alltihop som inte gynnar nån alls. Var är omdömet??
Beslut om ny arvodeskommitté: Av formaliaskäl ska en ny grupp tillsättas. Den förra hade en jävsproblematik som man inte hade förutsett. Ja visst är det pinsamt. Ännu ett formaliafel, men även här gäller "Gör om, gör rätt". Ändå kunde man inte låta bli att diskutera dels den förra arvodeskommitténs resultat, dels vilka arvodesmodeller den nya ska komma fram till. Alltså, då började det bli riktigt tröttsamt. Diskussionerna i arvodesfrågan ska tas i kommittén först, sedan fälls avgörandet i fullmäktige. Hur gruppen är sammansatt är alltså ganska ointressant. Beslut tas ändå i den folkvalda församlingen. Vänsterpartiet har sin ståndpunkt klar: Vi stödjer inga chockhöjningar på 10-18% för någon. Att som Centerpartiets representant hävda att sådana höjningar "inte på något sätt sticker ut" är natutligtvis allt annat än sant. Vilken kommunanställd får sådana lyft i lönekuvertet? Vi vill se till att fritidspolitiker klarar sitt uppdrag. Det är prioritet ett. Och den uppfattningen kommer vi att framföra i arvodeskommittén och i fullmäktige när frågan ska avgöras, inte när beslut om att tillsätta kommittén ska fattas. Det var ju den frågan vi skulle avgöra igår och ingen annan.

Nåväl, det var igår. Idag är en ny dag. Idag väntar julstök, röj och tvätt för min del. Det är allt annat än meningslösa sysselsättningar. Resultat ser man direkt, och ju mer arbete man lägger ner, desto bättre blir det. Under tiden kan man lyssna på julmusik och ta en paus vid pianot då och då. En härlig mix av eftersatt praktiskt arbete och kulturutövning och kulturkonsumtion. Det är riktigt skönt att få ägna sig åt sådant någon gång ibland :-)

Feminismen tappar mark - Agera NU!

2011-12-19T10:05:00.000+01:00

Feminismen har pressats tillbaka, inte bara i samhällsdebatten utan även i vardagen. I slutet av 90-talet kunde var och varannan kalla sig feminist och bli lyssnad på. Idag råder ett helt annat läge. Även de miljöer som vill framstå som jämställda karakteriseras av gamla patriarkala strukturer. Diskussionen har förenklats. Vi möts allt oftare av negativa attityder när vi vill använda feministiska perspektiv. Att vara feminist år 2011 har tyvärr för många blivit detsamma som att vara manshatare, en föreställning som inte bara är lögnaktig, den är dessutom rentav dum.

En radikal och samhällsförändrande feminism handlar inte om manshat och inte om makthunger. Den handlar istället om viljan att förverkliga ett rättvist samhälle som bygger på att alla människor har lika värde och ska ha lika villkor, skyldigheter, rättigheter och möjligheter oavsett kön. Den kampen kan bedrivas av såväl män som kvinnor. Det ideala tillståndet är förstås att vi alla jobbar tillsammans. Det är tyvärr en realitet att detta, som borde vara en självklarhet år 2011, tvärtom anses vara både farligt, onaturligt och utmanande.

Den feministiska klockan vrids tillbaka. Det paradoxala är att denna vridning sker samtidigt som könsskillnaderna kvarstår eller till och med ökar inom en rad områden. Utbildning på alla nivåer är fortfarande könsuppdelad vilket får till resultat att Sverige har en av Europas mest könssegregerade arbetsmarknader. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar och kvinnor jobbar i stor utsträckning deltid under småbarnsåren medan männens arbetstid till och med ökar. Kvinnor som misshandlas hotas huvudsakligen av sina män eller före detta män. Anmälningarna har ökat med 30 procent de senaste tio åren. Vi har till och med ett läge där feministisk debatt beskrivs som kränkande för kvinnor eftersom man anser att kvinnor beskrivs som offer när rådande orättvisor påpekas. Hur i all världen ska vi då kunna få till en förändring? Det första steget är ju att identifiera problemet. Utan det steget händer helt enkelt ingenting.

Ja, och det är precis det som är avsikten. Frånvaron av feministiska diskussioner konserverar nämligen den rådande ordningen. Vita medelålders män kan sitta ohotade på sina maktpositioner medan kvinnor får lära sig att deras underordning är ett resultat av den egna svagheten. Sedan fortsätter spiralen åt fel håll. Till slut är vi tillbaka på Ruta Ett. Vi har ingen levande debatt om sakernas tillstånd och ingen ställer sig ens frågan varför män har så mycket större möjligheter än kvinnor, varför män per definition ska ha högre lön och bättre jobb. Det kommer än en gång att anses "naturgivet" och orsaken är att vi inte tillräckligt målmedvetet har jobbat för rättvisa samt envetet påvisat de orimliga skillnader som finns mellan mäns och kvinnors möjligheter.

Vad vi behöver är ett allmänt uppvaknande inom ett politikområde som är ett av de viktigaste och mest eftersatta just nu. Vi måste förstå skillnaden mellan individ och struktur. Vi får inte luras av föreställningen att strukturerna inte finns eller att den rådande maktordningen är ett resultat av individuella tillkortakommanden beroende på "kvinnors påstådda bristande ambition och förmåga". Kvinnor tar i allmänhet större ansvar för hem och barn och därmed kan vi inte satsa 150 procent på lönearbete. Kvinnors karriär missgynnas av förhållande och familj, medan det för männens del är tvärtom, vilket Kvinnomaktutredningen tydligt har visat. Kvinnor lever i samma samhälle som män och påverkas av den kultur som råder och vi är mycket väl medvetna om att vi i det här läget väljer "fel" i ett perspektiv, men "rätt" i ett annat. Vi måste dock lära oss att se maktförhållandena och göra oss alla medvetna om att de finns.

Sedan kan vi agera mot dem. Ifrågasätta, stödja och inspirera varandra så att vi inte hamnar i offerfällan. Ständigt vara på vår vakt mot härskartekniker och maktstrukturer som vill förminska kvinnors rörelseutrymme. Aldrig lämna genusmedvetandet utan alltid ställa oss frågan varför världen ser ut som den gör. Inte vill vi på allvar att våra döttrar och döttrars döttrar ska behöva möta samma värld som våra mormödrar upplevde? Vill vi framåt är det dags att vi agerar här och nu. Vi måste börja med oss själva. I morgon kan det vara för sent.

Birgitta Axelsson Edström, Susanne Johansson och Mariann Karlsson

Ninjafeminister och vänsterpartister i Kalmar län

Hänsyn och sanning

2011-12-16T22:40:00.000+01:00

Dessa eviga hänsyn!

Inte bli till anstöt
inte såra
inte förarga
dessa lättstötta
dessa lättsårade
dessa lättförargade

Men vem räknar alla dem
du skulle tröstat
och glatt
med din befriande
sanning?

(Nils F Nygren)

Moral, ja tack!

2011-12-14T22:27:00.001+01:00

Det var väl för väl att det fanns nån form av moralisk rationalitet i Svenska Fotbollförbundets styrelse. Igår undrade man ju. En spelare som är dömd för kvinnomisshandel ska naturligtvis inte ha nån plats i landslaget. Igår sas det dock att man inte ska straffas dubbelt och att man ska hålla isär det som sker på planen och det som sker i livet i övrigt. Halledudanedej.

Självklart gäller sportsligt uppträdande såväl på som utanför planen. Det ska inte råda någon oklarhet över det. En idrottsman ska vara en förebild, och det kan man inte vara om man har misshandlat sin fd fru. Dom har fallit, och än så länge gäller den. Punkt.

Och den viktigaste frågan i alltihop: "Hur mår mamma och barn?" verkar inte ens vara intressant i sammanhanget. Så går det när patriarkala värderingar om livets delbarhet blir normen. Suck.

Elsinore

2011-12-14T20:47:00.000+01:00

Jodå, visst måste det finnas hopp, och det finns det förstås, men vilka texter Björn Afzelius kunde författa och vilken musik han kunde komponera!

Elsinore

I ett tornrum av sten, bakom galler av järn
Och en tillsluten port av solidaste trä
Med en smärta som gror som en svulst i hans bröst
Står han och sneglar mot Sveriges kust
I dyster begrundan av sin ömkliga lott
Att försmäkta på Elsinore slott

En gång var han lycklig och fri och dansant;
En damernas gunstling, så skön och galant
En prins utan högmod, en välkommen vän
Såväl i palats som dom enklaste hem
Den siste man trott skulle få tyna bort
I tornet på Elsinore slott

Han red ut i världen i ungdomens dar
Och såg med bestörtning hur orätt det var
Att folket gick under av sjukdom och svält
För att härskarnas girighet saknade gräns
Men den insikten borde han nog inte fått
För den förde till Elsinore slott

Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott
Och allt det han tjänade skänkte han bort
Men den som får gåvor vill ofta ha mer
Och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred
Så han skördade ont av det goda han sått;
Därför bor han på Elsinore slott

En prins utan pengar bemöts med förakt
Av alla dom andra som tillhör hans klass
En ädling som vågar ta folkets parti
Blir hälsad med kyla och ögon av is
För där ondskan får råda är godhet ett brott;
Så han sändes till Elsinore slott

Så nu lever han här i livslång exil;
Förskjuten av fattig, föraktad av rik
Vågorna glittrar i rött och i guld
När skymningen sänker sej vid Öresund
Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;
Ingen friges från Elsinore slott

(Elsinore av Björn Afzelius)

Gyllene stunder

2011-12-13T16:12:00.000+01:00

Idag kan jag pusta ut efter en hellyckad julkonsert med bästa Vox Communis. Det var så himla roligt att framföra julsånger i kubik i Kalmarsalen igår! En äkta gyllene stund var det, och den värmer mitt hjärta än. Mycket folk i publiken, en större kör än någonsin förut och en underbar stämning blev det och man svävar som på moln. Tänk vad musik kan betyda! Och tänk vilket plus det är att skapa tillsammans! Tack ALLA i hela kören! Ni är guld värda allihop! Tack Åke Eklund och Christer Svensson i kompet och våra solister Lotta Lindmark, Marie Flobrandt, Pierre Edström, Anna Hermansson, Jeanette Bernspång, Monika Lundgren och Rolf Johansson. Tack Aktiv Fritid som ger oss möjligheten att finnas, till Ewerth Johannesson som fick idén för fem år sedan och till Scenteknik som hjälpte till med allt praktiskt igår! Tack till Stage4You som såg till att kvällen fick ännu större musikalisk bredd! Och TACK för de underbara blommorna jag fick! De pryder sin plats i vårt vardagsrum fram till dess att granen kommer in.

Livet kan vara härligt ibland. Att skapa tillsammans gör att man blir glad. Ja ja, jag ÄR politiker men jag är också människa av kött och blod, ande, själ och kropp. Jag tycker att det är viktigt att poängtera det ibland, och det är därför jag inte bara skriver om politik här. Man är politiker ALLTID, men man är människa precis lika mycket ALLTID. Annars vore man ingen vidare politiker.... Därför tror jag att det är livsnödvändigt att se till att alla delar av en får näring.

Kulturen fyller så att säga sin plats för ett meningsfullt och friskt liv, och det tror jag att fler än jag behöver. Har du inte prövat att skapa, gör det! Hitta en kör att sjunga i. Gå en målarkurs. Lär dig spela gitarr, kyrkorgel eller ukulele. Gå med i en amatörteatergrupp, eller skapa en själv. Förgyll livet. Det mår du bra av!

Trött men ser framåt :-)

2011-12-10T15:47:00.001+01:00

Då är man på väg hemåt igen, ännupå ett tåg som håller tidtabellen och som är varmt och skönt.Jag tror och hoppas att det gäller hela hemresan. Det är bättreatt vara optimist än pessimist i varje fall. Fördelen med att väljaglädje i förtid är att det värsta som kan hända att man varitglad i onödan. Det kan jag våga riskera. Jag är på mitt modigahumör idag ;-)

Annars är jag rätt trött i huvudetefter två intensiva dagar med partistyrelsen på underbara SyningeKursgård. Det var första gången, kanske den enda någonsin, somjag fick sitta ordförande på ett PS-möte, och med gott stöd avHans Linde som delade uppdraget med mig så gick det ändå rättbra. Det mest speciella med det här mötet var ju att det varmandatperiodens sista. Nästa gång vi ses är på kongressen ibörjan av januari och då väljs en ny partistyrelse. Det var alltsålite ”Sista natten med gänget”-feeling. Stämningen var god! Ochså fick Hans och jag tacka av Lars Ohly och Anki Ahlsten som lämnarsina uppdrag som partiordförande och partisekreterare. Det kändesju onekligen lite speciellt, men vi gjorde det i den minimalistiskastilen. Kongressen lär bli mer maxad på just det området :-)

Och så presenterade valberedningensitt förslag till nu partiledare. Ulla Andersson, Hans Linde,Rossana Dinamarca och Jonas Sjöstedt har kuskat land och rike kringi en valprocess som saknar motstycke i svenska partiers historia omvi ska prata öppenhet. Andras valprocedurer bleknar i jämförelse.Vi har fyra som vågar ta fajten, andra har knappt en. Jag ärjätteglad över hela processen och över den kamratliga ton som harpräglat den, och jag är djupt imponerad av dem alla fyra, liksom avvalberedningen som har haft ett oerhört svårt arbete. Nu är detupp till kongressen att fatta beslut, men Jonas är ett mycket braval av valberedningen och framtiden ter sig ljus :-) Full fartframåt!

Välvillig behandling?

2011-12-09T07:55:00.001+01:00

Nu har vi skrivit och skickat in vårförsta debattartikel under vårt nätverksnamn. Jag hoppas verkligenatt tidningen ger oss utrymme, för det ÄR en viktig fråga.Kanhända är den lite utmanande för en konservativ tidning i ettsamhälle som så tydligt präglas av patriarkala värderingar, menvi hoppas ändå på välvillig behandling.

Apropå välvillig behandling: Idagåker jag tåg till Stockholm. För en gångs skull slipper jag åkamed fakiren kl 0500 och fick ligga i sängen två timmar till. Tågetgick 0707 och jag såg fram emot en avslappnande stund med lite extrasömn. Jag har nämligen inte sovit speciellt bra i natt, det ärmånga saker att tänka på och planera för just nu, och jag behöververkligen få vila hjärnan lite. Då visar det sig att tåget saknarvärme. Här är rejält kallt. Tur det finns ytterkläder att tatill :-)

Igår slog jag in julklappar. Jaggillar verkligen det! Fast lite perverst är det väl..... Småpaket, stora paket, fyrkantiga paket, mjuka paket, hårda paket,oformliga paket i en enda röra som jag försöker ge så fininramning som möjligt. Det är kul med julklappar! Det är faktisktännu roligare att ge än att få tycker jag. Och än är jag inteklar med alla inköp, tack och lov. Än finns det paket som ska slåsin. Det är en himla tur :-)

Och så går tankarna till de människorsom far illa på olika sätt. Till dem som inte har något hem, tilldem som inte har några nära vänner eller familj, till dem som inteens kan tänka tanken att få fira någon jul alls och till dem sominte får en enda God Jul-tanke eller hälsning. Det gör ont. Vi skainte ha det så i det här landet. Vi måste ställa upp förvarandra, se varandra och förstå att det lilla vi kan göra ändågör skillnad. Vi har ett samhälle som spricker, där våragemensamma medel beskärs till förmån för privat konsumtion förredan välbärgade, och den här situationen har vi faktiskt viademokratiska val gemensamt bestämt att vi ska ha. Det gör mig rädd.Jag gillar inte när egoismen slår ut solidariteten och detgemensamma ansvaret. Det samhälle jag vill ha ser inte ut så här.Likväl är det just det här samhället vi har, och människor liderjust nu. Det gäller att hitta vägar att göra skillnad ändå, iväntan på ett stort systemskifte.

I vissa stunder blir jag ganska deppig.Då tror jag att vi i Sverige kommer att ha den politiska karta vi nuhar så länge det finns fler som är friska än sjuka, fler som harjobb än som är arbetslösa, fler som har bostad än som ärhemlösa, fler som har mat för dagen i överflöd än som lever påsocialt understöd och fler som konsekvent sätter de egna behovenframför andras än tvärtom. Det ger ingen vidare framtidstro förden som vill att vi ska få ett fungerande samhälle med rättvisa,solidaritet och ansvar som karakteristika. Det känns lite svart.

Man jag tror ändå på människan. Jagtror att hon vill och kan nånstans längst in, och jag tror att detfinns en gräns för oförnuftet och egoismen. Det finns absolut envälvilja, så det finns hopp trots att utvecklingen just nu går åtfel håll, såväl för jämställdhet som jämlikhet och rättvisa..Utan den tron skulle man ju lika gärna kunna ge upp.

Intressant länk

2011-12-08T17:18:00.001+01:00

Jag hittade av en slump en intressant hemsida: Nätverk mot mobbning

Är det något som berör mig oerhört illa så är det just mobbning. Det är inget fenomen som finns bara bland barn och unga, även om det är just i skolan som vi uppmärksammar det allra mest. Visst, just barn och ungdomar är speciellt utsatta eftersom hela deras liv formas av de tidiga åren, och vi måste se till att skolor och andra miljöer där unga vistas är fria från kränkande behandling. Men mobbning finns i alla sorters sammanhang där människor umgås och arbetar tillsammans, och det gäller att hålla ögon och öron öppna för de signaler som skickas ut. Det är inte värdigt ett utvecklat arbetsliv att människor blir behandlade så illa av kolleger och överordnade att de tvingas sluta arbeta med det yrke som de har valt. Läs gärna artikelnRigmor frystes ut på jobbet som är från 2008. Det är tre år sedan, men jag tror vi tyvärr kan hitta många exempel sedan dess på samma vidriga fenomen.

Jag skäms över varje mobbningshistoria. INGEN ska behöva utstå detta. Det måste vara vars och ens skyldighet som medmänniska att verka för Nolltolerans mot mobbning på alla nivåer. Eller vill du drabbas själv, kanske enbart på grund av att du bryr dig om ditt arbete och vill kunna göra ditt bästa???

"Är det tråkigt att vara politiker?"

2011-12-07T17:39:00.001+01:00

Det gäller att hålla bloggen uppdaterad. Det finns de som säger att bloggar är ute, men det tycker jag att man kan få bestämma själv. Det är någon form av terapi över skrivandet, åtminstone för mig. Jag mår bra av det, så jag fortsätter. Dessutom är det ett forum där jag bestämmer själv över vad jag skriver. Helt själv.

Idag fick jag höra en fråga: Är det tråkigt att vara politiker? Frågan var inte ställd direkt till mig, men jag fick höra den. Egentligen är det en lustig fråga. Väljer någon att arbeta med politik för att det är roligt? Det gjorde i varje fall inte jag. Det känns lite mysko på nåt sätt. Det skulle ju vara ungefär samma sak som att säga att man engagerar sig politiskt för att man ska få arvoden, lön eller en hög ställning i samhället. Nej, "Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För de flesta är det en livsnödvändighet. Och de fjantar som kan unna sig att satsa på sig själv ger nog fan i resten av vår mänsklighet" som Björn Afzelius sjöng. Så känner åtminstone jag.

För det är sannerligen inte direkt kul alltid. Det är långa sammanträden, det är fel fokus, det kan kännas meningslöst och det kan vara otroligt trista frågor som diskuteras. Speciellt gäller ju det om man tillhör ett litet parti som har låg grad av inflytande. Rörelseutrymmet är litet. Det är mycket jobb för väldigt lite resultat många gånger, och det är ju inte sällan man kan ifrågasätta meningsfullheten i att satsa så mycket tid på nästan ingenting. Ändå gör man det.

Vardagen i politiken skiljer sig inte så mycket från andra vardagar. Det är samma värderingar, samma kultur och samma gamla vanliga patriarkala struktur som finns på andra håll i det svenska samhället. Varför skulle det inte vara så förresten? Trenderna i samhället finns förstås även i de politiska rummen, så även i Kalmar kommun. Det kan göra en ganska trött, men man måste våga se problemet för att kunna göra något åt det. men visst, det är inte direkt "kul" att se hur många och stora hinder det finns för en rättvis miljö.

Vi har dessutom i Vänsterpartiet på riksnivå gjort en mycket självkritisk granskning genom vår Framtidskommission och har konstaterat att vi, som har stolta traditioner på det feministiska området, har tappat både fart och fokus. Vi måste återerövra feminismen, och vi måste börja med oss själva. Även hos oss, liksom i samhället i övrigt, har klockan vridits tillbaka. Osynliggörande av kvinnor, informella manliga maktstrukturer och en bristande medvetenhet finns även hos oss. Vi har ett jobb att göra där. Och om vi i Vänsterpartiet har det på det viset, hur ser det då inte ut i partier som aldrig tidigare har jobbat med feministisk analys? Det vågar man knappt ens tänka på, speciellt inte när vi ser att högern går framåt. Var hamnar kvinnorna och rättvisan då? I baksätet, precis som vi nu ser. Det är åt det hållet utvecklingen går. Det är ett stort berg av feministisk backlash som vi har framför oss, och det MÅSTE vi försöka bekämpa.

Och är det "kul"? Nej, det är inte kul, men det är nödvändigt. Man väljer att jobba politiskt för att det finns problem som måste lösas och för att man är villig att bidra till den lösningen samt för att man vill vara med och påverka samhället och det allmänna livet i positiv riktning. Man har en vision om rättvisa som bär en och det är åt det hållet man vill. Det är inte "kul", det är något man måste göra, speciellt om man har fått det förtroendet av väljarna. Att det sedan kan vara roligt att ha stöd av sina partikamrater nån gång ibland, att det är trivsamt att träffa trevliga människor i olika sammanhang, att det är utvecklande och lärorikt, det kan vara ett plus och absolut inget minus, men man ska nog vara medveten om att det inte är sådana saker det hela handlar om. Det handlar om ett uppdrag man måste utföra, och det gör man för att man känner att det är meningsfullt inte främst för en själv utan för andra, inte för att det är "kul". Men ibland är det kul, ibland är det tråkigt, och det är helt enkelt så det får lov att vara.

Vi har ett uppdrag!

2011-12-07T12:00:00.001+01:00

Nu är det lunchdags. Det börjar minsann kännas. Snart blir det ett besök på en av stans restauranger, kanske tillsammans med några goda vänner. Jag vill dock först dela med mig av ett citat från min almanacka:

Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör.
(Edmund Burke)

Just idag när man kan konstatera att vårt väljarstöd i länet har sjunkit dramatiskt känns det här citatet som en spark i magen. Vi ser hur välfärden monteras ned, vinstintressena tar över i vård, skola och omsorg, människor sätts i kapitalets tjänst istället för tvärtom och den politiska energin läggs många gånger på helt fel saker. Vi driver kampanjer för god sjukvård och människovänlig omsorg, vi syns i media, är på studiebesök, skriver artiklar och pratar med människor. Ändå räcker det inte till. Vi är alltför få, och vi prioriterar många gånger fel. Vi får inte skärma oss från människor genom att sätta oss i låsta sammanträdesrum, vi måste ut! För det är inte sant att vi inget gör. Däremot är det sant att det vi gör inte märks och syns tillräckligt mycket.

Kamrater, vi har ett arbete att utföra. Vi har, som det så högtidligt kan heta, ett uppdrag. Det är att bygga ett rättvist samhälle. Det är "det goda" som måste ta sig an det uppdraget. Den andra sidan arbetar mot ett helt annat mål..... Idéer som leder till resultat mottages tacksamt!

Gandhi: En klok man...

2011-12-02T15:10:00.001+01:00

First they ignore you,
Then they laugh at you,
Then they fight you,
Then you win!
/Mahatma Gandhi.

Gandhi var en klok och eftertänksam man. Jag tror att han hade helt rätt för det mesta, och hans uttalanden kan användas i en mångfald av kontexter. Det är ett karakteristika på uttalanden med kvaliteter! Det här är ett av mina favoritcitat. Det finns olika stadier av kampen, helt oavsett vad man kämpar för eller emot, och så länge man vet att man är på rätt väg och på rätt sida så gäller det att hålla fokus på att fortsätta även när det känns tungt. Det här citatet hjälper till med just detta.

Jag befinner mig just nu i det tredje stadiet. Jag inväntar alltså segern inom en snar framtid ;-) Måtte jag inte tappa sugen innan den kommer!

Blandat blandat

2011-12-01T14:59:00.001+01:00

Det är roligt att återknyta kontakter med folk som man tidigare har jobbat med och bemötas med kommentarer om att det man gjorde var värdefullt. Det säger ju att allt man har gjort inte har saknat mening i alla fall :-) Idag är en sån dag. Jag kan just nu känna mig lite nöjd med åren som har gått :-)

Men, visst sjutton finns det åtskilliga exempel på aktiviteter som man har deltagit i som känns mer eller mindre meningslösa. Hur många timmar har man inte suttit i sammanträden och möten som sedan i backspegeln har visat sig inte leda nånvart alls? Eller är det kanske så att de värdefulla åtgärderna, de riktigt goda projekten, behöver värkas fram under lång tid, stötas och blötas i nästan oändlighet? Tja, så kanske det är. Ibland känns det dock som om de verkliga genombrotten formas av tillfälligheter och av en ensam individ som får en god idé och som vågar tro och satsa på den illa kvickt.

Den här veckan har i övrigt präglats av möten och mindre trevliga händelser i familjen (mamma hamnade på sjukhus och är kvar där än, plastsonen blev av med sin mobiltelefon på ett våldsamt sätt och en nära vän/släkting har fått ett allvarligt sjukdomsbesked). Två fullmäktigesammanträden har jag avverkat (kommun och stift), två arbetsutskott, ett presidium och i morgon återstår två mer informella möten. Har vi då lyckats komma fram till nåt? Ja, det har vi. Vi har fastställt stiftets budget, fattat beslut om vidare utredning kring prästlönetillgångarnas förvaltningsorganisation, fattat beslut i regionfrågan "so far", bordlagt ett kommunärende som hade ofullständigt beslutsunderlag och där frågetecknen var för många, diskuterat spännande framtidsfrågor och en hel massa annat. Roligast av allt har dock varit förberedelserna inför julkonserten med Vox Communis den 12 december. I tisdags kväll, efter en heldag i Växjö, hade vi för första gången fullt komp och kunde öva ordentligt. Det gick bra! Fast ärligt, jag HAR träningsvärk i armarna fortfarande ;-) men vad gör väl det när man blir GLAD???

Nu sänker sig mörkret över Kalmar igen och jag har vad jag vet INGENTING inplanerat för kvällen, inte ens en enda tid i tvättstugan. Har vi riktig tur kanske vi kan smaka på lite glögg och pepparkakor i värmen och njuta av att se våra kulörta ljusslingor som blinkar på balkongen denna första kväll i december. Jag hoppas på det. Jag hoppas på en lugn kväll, men långt ifrån meningslös...

Kultur är hälsa, eller?

2011-11-30T14:32:00.001+01:00

Idag kom nyheten av Byteatern Kalmar Läns Teater tvingas stänga av arbetsmiljöskäl tills vidare. Veckans föreställningar ställs in och pågående repetitioner flyttas till andra lokaler. Orsaken är att partiklar från en flistugg som används i Kalmar hamn kommer in i lokalerna och orsakar andningsbesvär hos såväl besökare som anställda.

Den här frågan, lokalproblemen på Byteatern, är en pinsam historia. Så länge jag har varit engagerad i politiken i Kalmar kommun har frågan varit uppe till diskussion ett otal gånger och lika många gånger förpassats till arkivet och lämnats för vidare utredning. Ingenting har hänt, men verksamheten har ändå fortsatt nere i hamnen. Just nu planeras ett stort kulturcentrum, men när i tiden detta kan komma att bli verklighet och i vilken mån Byteaterns stora behov kan tillgodoses just där är fortfarande höljt i dunkel. Med den ekonomiska situation kommunen nu har, med minskade skatteintäkter och nedskrivna prognoser är det lätt att förstå att risken för ännu en nedprioritering är stor. Kulturen är inte och har heller inte varit speciellt högt rankad när vi kommer till ekonomi, siffror och reda pengar. Det går däremot alldeles utmärkt att svänga sig med fina ord om kulturens betydelse.

Sanningen är att vi behöver kulturen i Kalmar. Det handlar bara om att inse det och att ta konsekvenserna av den insikten. Utan kulturen dör det mänskliga i oss. Utan utvecklingsmöjligheter och kulturella uttrycksmedel beskärs människors chanser att växa. Utan den professionella kulturen i Kalmar förlorar vi en mycket stor attraktionskraft.

Och det är helt enkelt en alldeles suveränt tydlig manifestation som vi just nu ser att Byteatern är tvungna att uppföra: Utan luft kan man inte prestera och servera kultur. Utan luft blir såväl kulturutövare som konsumenter sjuka. Utan livsluft dör kulturen på sikt också. Är det inte hög tid att vi förstår det och ser till att förpassa den gamla (men ack så charmiga och ack så full av goda minnen) olje- och margarinfabrikens scen, belägen mitt i Kalmar hamn, till historiens saliga ängder och istället bygger upp en teaterbyggnad värd namnet? För visst var det väl så att man skulle bli friskare av kultur, inte sjukare?

Kulturen fyller ett genuint mänskligt behov. Vi behöver den. Jag talar av egen erfarenhet.

Så illa kan det väl inte vara???

2011-11-28T18:13:00.001+01:00

Jag sitter på kommunfullmäktigemöte och undrar lite grann. Vi har ärenden på dagordningen som det finns anledning att ställa frågor om. Jag är nämligen inte riktigt nöjd. Är det nåt jag är rädd för och som jag avskyr, så är det korruption. Maktmissbruk. Informella styrande beslut som krymper handlingsfriheten för förtroendevalda. Härskartekniker. Frånvaro av granskande ögon. Och omedvetenhet om ideologi vilket i sig lägger grunden för genuint blindstyre och demokratiurholkning.

Men så illa kan det ju inte vara eller ens bli, eller hur?

Mer personal istället för mer privatiseringar

2011-11-28T09:22:00.001+01:00

Under de senaste veckorna har vi kunnat läsa flera avslöjanden om vanvård i verksamheter som drivs av Carema och Attendo Care. Samtidigt har det också visats vilka jättelika vinster som riskkapitalbolagen som driver äldreboenden plockar ut.

Vi i Vänsterpartiet tycker inte att det är speciellt förvånande att dessa företag vill tjäna så mycket pengar som möjligt och därför tummar på kvaliteten i sin verksamhet. Det är uppenbart att ”kostnadseffektivitet” i ett kommersiellt vårdbolag ofta innebär färre personal med lägre utbildning. Det blir till slut de gamla som får betala för vinsten genom fallolyckor, undernäring, dålig hygien och höga dödstal. Detta är bara några exempel på den vanvård som gamla människor utsatts för av privata vårdbolag.

De vinster som riskkapitalbolagen gör varje år kommer inte ur tomma intet. Pengarna är till största delen skattemedel som svenska folket betalat in i tron att man bidrar till en bättre välfärd. Möjligheten att göra vinst på äldrevården är mycket god och sektorn påverkas inte lika mycket av konjunkturnedgångar som andra. Även när det är kris blir folk gamla och behöver omsorg. Det finns alltid möjlighet att tjäna pengar även i finanskristider.

Många av Sveriges kommuner vill inte få in dessa företag i sin äldreomsorg. Därför har de valt att inte införa Lagen om Valfrihetssystem (LOV) som gör äldreomsorgen till en marknad. Men nu vill den borgerliga regeringen tvångsprivatisera äldreomsorgen i de kommunerna. I sin budgetproposition för 2012 hotar regeringen med nationell lagstiftning om inte samtliga kommuner inför LOV ”frivilligt” före 2014. Vänsterpartiet säger nej till denna tvångslagstiftning. Vi vill istället förbjuda vinst inom äldreomsorg i Sverige.

I Kalmar går vi, till stor del tack vare en konsekvent och tydlig hållning från Vänsterpartiets sida, emot den borgerliga politiken. Vi ska istället satsa på en utvecklad äldreomsorg och säger NEJ till att skicka kommunala skattemedel som vinster till privata plånböcker. Våra äldre ska inte betala redan välbärgades lyxtillvaro genom sänkt livskvalitet på ålderns höst.

Även äldre människor har rätt till ett gott liv och en god omvårdnad. Vänsterpartiet har som enda parti öronmärkt pengar i skuggbudgeten för att anställa 7500 fler i äldreomsorgen. Det kostar ungefär tre miljarder per år. Det är, för att ha något att jämföra med, lika mycket som den vinst som riskkapitalbolaget 3i gjorde på att äga Carema under fyra år. Dessutom vill vi öka möjligheterna till utbildning för redan anställd personal. Med mer personal finns det tid att lyssna till de äldre och att möta deras behov. Det är ju människor det handlar om, inte om känslolösa legobitar.

Eva Olofsson (V), äldrepolitisk talesperson

Birgitta Axelsson Edström (V), 2:e vice ordf Omsorgsnämnden, ersättare i partistyrelsen, Kalmar

Koppången av Py Bäckman

2011-11-27T20:00:00.001+01:00

Jag läste den här texten av Py Bäckman och spelade musiken av Per-Erik Moraeus på orgel som postludium idag i Vasakyrkan. Det är något med text och melodi som griper tag i en, inte bara att det är vackra ord och vacker melodi (men det stämmer verkligen) utan det är något annat som är extra genuint och äkta mänskligt som ligger gömt häri. Läs och njut.

Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan
klingar sången ända hit
jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden
Jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett att jag lever
lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sen så börjar jag att gå

Jag går till de andra
jag vill känna julens frid
jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden
Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent

Trots allt

2011-11-20T22:07:00.001+01:00

Idag när jag var i Domkyrkan på sinnesrogudstjänst föll minblick på följande rader medan jag bläddrade i psalmboken:

Tro, när dig vännerna svika
Tro, när blott en står kvar
Jesus, din vän, skall dig följa
Alla, ja, alla dar.

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Texten är skriven av Lewi Pethrus en gång i tiden, en avpingströrelsens främsta förgrundsfigurer. Han grundade senare KDS,Kristen Demokratisk Samling, det parti som kom att bli våra dagarsKD. Ja ja, alla gör ju sina misstag ;-)

Raderna ovan fick mig dock på bättre humör idag. Det tackar jagLewi Pethrus för, liksom utvecklingen som gör att det numera finnsmusik från frikyrkomiljöer i Svenska kyrkans psalmbok. Samarbeteberikar, mångfald är bättre än enfald och vi har ju samma chef,eller hur?

I morgon väntar en ny dag på jobbet. Löftena gäller även då.Jag vilar i den förvissningen, trots allt.

Om mobbning på arbetsplatserna

2011-11-19T13:04:00.001+01:00

Prata om mobbning på arbetsplatsen

En länk om ett viktigt och gräsligt problem som jag tror att man sopar under mattan alltför ofta. Bara så där, kanske mest för att det är jobbigt. Har du kommit i kontakt med såna problem? Ärligt talat?

Ta en funderare. Det här förekommer långt mer än vi tror och befarar. Tystnaden på jobbet måste få ett slut. Finns det nåt du kan göra för att hjälpa? Ja, kanske det. Gör det då.

Lite hänsyn, tack.

2011-11-18T14:36:00.001+01:00

Idag är jag besviken. Morgonmöten är aldrig roliga, det har jag min konstitution som kroniskt morgontrött och kvällspigg, att tacka för. Idag skulle jag i varje fall gå på en framtidsföreläsning på Kalmarsalens Glasveranda kl 10 i Kalmar kommuns regi. Sådant brukar vara upplyftande. Det kan sannerligen behövas, speciellt för mig idag. Kairos Future brukar kunna leverera en hel del tänkvärt, även om jag sällan köper hela konceptet.

Men icke sa Nicke. Så speciellt upplyftande blev det dessvärre inte eftersom man av någon anledning hade valt att inte ha en tekniker närvarande. Det medförde att teleslingan var ur funktion. Naturligtvis sprang jag ner och påpekade detta, men det gick inte att fixa. Det finns en teleslinga, men ingen visste hur den fungerade. Tack för hjälpen. Personalen på Biljettcetrum försökte i alla fall, men man kan inte på en minut skaffa sig en kompetens som man inte har. Två timmars föreläsning gjorde slut på min energi.

Jag har några funderingar angående det här:

Är framtiden inte av intresse för oss som har en hörselnedsättning? Och vem bestämmer i så fall det?
Är det uteblivna skatteintäkter som gör att man inte har en tekniker närvarande?
Är kommunens planer, policies och dokument om tillgänglighet goda hyllvärmare?
Eller var detta ännu en miss i planeringen?

Att använda hörapparater ger ungefär samma hjälp att höra som att gå med kryckor när man inte kan använda ena foten. Det går att ta sig fram, men det betyder inte att man kan gå och absolut inte att man kan springa marathon. Det kan vara värt att tänka på för den som har lyckan att slippa födas med en sådan funktionsnedsättning. Vi andra har inte valt det, och det enda vi begär är lite hänsyn. Framtiden tillhör väl oss också, eller?

Vila i frid

2011-11-17T13:31:00.001+01:00

Idag blev det tungt. En av mina prästfavoriter har gått bort plötsligt och oväntat, åtminstone för min del. Äkta medmänsklighet, ett hjärta på rätta stället och ett genuint intresse för den lilla människans villkor kännetecknade hans prästgärning, liksom en rejäl dos med humor och tankspriddhet. Det jag själv minns mest är en gång då jag skulle spela på en utegudstjänst i Krusenstiernska trägården en sommarkväll kl 18 och när klockan närmade sig 17 var det fortfarande som om himlen var öppen. Regnet skvalade ner och utsikterna att genomföra en "Singing in the rain"-andakt med elektriska instrument var allt annat än molnfria. Eftersom jag inte heller hade en aning om vilken musik som skulle bli aktuell kändes det väl än mer osäkert. Då ringde telefonen.

"Hej, man kan ju alltid undra om det är möjligt att genomföra en gudstjänst i detta gudsförgätna väder men även regnet har väl vår Herre skapat och det är väl nån mening med det också" sa en röst (på ett ungefär som jag minns det nu ca 15 år senare) som jag absolut inte kände igen. Sen, efter några meningar till kom det: "Det är Bengt som talar alltså". "Aha, det är prästen" tänkte jag. "Bättre sent än aldrig.." . Sedan genomförde vi andakten i världens minsta och världens mest fuktiga tvättstuga och sjöng psalmer i tretakt. Det var varmt i ordets alla bemärkelser, till stora delar oförberett men ändå en fin stund. Varm och spontan, det kanske är en passande beskrivning överhuvudtaget. Vi sjöng bland annat psalm 339 i Svenska psalmboken (1986 års upplaga) med text av Anders Frostensson. Varje gång jag sjunger eller spelar den så tänker jag på den där kvällen i tvättstugan.

Vila i frid Bengt. Tack för vad du gjorde och för att du på så många sätt kunde vara ett föredöme, som den genuina människa du var. Du är saknad.

Att göra sitt bästa

2011-11-16T11:01:00.001+01:00

Jag går och funderar lite medan jag småpysslar med annat. Det är pappersrensning på gång.... Det är skönt att få såna stunder och dagar ibland som inte är fullspäckade med möten och andra åtaganden. Visserligen ser jag att hela partiexpeditionen behöver städas i grunden, men det är ju knappast mitt eget ansvar att se till den detaljen. Att röja bland de papper jag själv har dragit dit får väl ändå anses som en uppgift för mig. Det säger väl anständigheten.

Nåja, det där med "att göra sitt bästa", det kan betyda många olika saker för olika människor. Idag har vi en högerallians som på något sätt utgår från att människor som inte lyckas få hög lön, har ett heltidsarbete att gå till, är friska och har en gynnsam social situation inte har gjort sitt bästa. Det är helt enkelt därför de inte är speciellt lyckade, och det är därför de ska straffas via utförsäkringar och slavarbete via Fas 3. Med straff kommer man nämligen längst, se bara på fängelserna. Den som kommer därifrån återfaller ALDRIG till brottets bana. Tror man alltså. Eller????

Sedan finns det andra som utgår från "att göra sitt bästa" är att göra det man FÅR göra. Det förutsätter att någon annan sätter upp regler, och så fogar man sig i dem. Det, får jag nog erkänna, har jag ytterligt svårt för. Observera att det inte handlar om demokratiskt stiftade lagar och regler. Dem är man ju, som väljare och medborgare, i högsta grad delaktig i. Man kan tycka vad man vill om de beslut som fattas, men man måste följa dem. Det tillhör det demokratiska samhällssystemet. Vad däremot andra, med hänvisning till makt, styrka, kön eller något annat, bestämmer över mitt huvud i syfte att påverka mitt beteende, det måste jag per definition alltid ifrågasätta. Alla är emellertid inte likadant funtade som jag.

Men, ju mer jag går här och plockar bland dammtussar och smulor och ser mängder av papper av olika slag, desto klarare framstår det att för mig är det alltid viktigare att göra mitt bästa än att göra det jag har tillåtelse till. Ibland blir det jobbigt, men man måste ju vara ärlig mot sig själv och vara trogen sin mission.

That´s me. Take it or leave it. Jag kommer aldrig att acceptera uppdelningen av lyckade och misslyckade människor eller den enkla förklaringen att en del inte vill göra sitt bästa oavsett från vilket politiskt håll sådana dumheter kommer. Jag kommer heller aldrig att låta bli att driva rättvisepolitik, om det så är i stormande motvind. Det är för mig att göra mitt bästa, och jag nöjer mig inte med mindre.

Bläckfisken

2011-11-15T15:49:00.001+01:00

Ett tecken på goda texter är att de går att använda i en lång rad olika sammanhang och kan betyda olika saker. Den här sångtexten, författad av Björn Afzelius, är en sådan. Lyssna, läs och njut :-)
Bläckfisken

Jag är en liten bläckfisk med vida ambitioner
Jag är en liten utsugare som tjänar millioner
Jag slingrar mej och kramar och suger ur ditt liv
Och när jag fått en arm om dig så blir du aldrig fri

Jag liknar kanske natten, men färgen min är mörkblå
Jag lever helst I vatten, i dyn, där kan jag bäst gå
Jag har en arm I Nordsjön och en i Spanska sjön
Men Medelhavet älskar jag, det vill jag helst nå runt

Verksamheten går som smort
Mycket finns att ta
Utsugandet har jag gjort
Till en riktig vetenskap

Jag suger raffinerat; tar lite grann i taget
Annars blir dom rädda och vill inte veta av det
Jag inger stort förtroende; man ber om mitt beskydd
Men när jag skalat köttet av dom, då slår jag dom på rygg

Allt jag tar förräntar sig
Och jag växer till mig
Herraväldet väntar mig
Sedan kan jag lugna mig

Jag drömmer om att hålla hela jorden i ett järngrepp
Och bjuda konkurrenterna på en riktig näsknäpp
Vi bläckfiskar är hårda, men vi lever som vi lär;
Att äta upp varandra är ett kärt besvär

Dags att vakna: En annan utveckling är möjlig!

2011-11-15T14:30:00.001+01:00

Igår var jag på besök på ett av kommunens demensboenden och träffade personal och enhetschef. Det står klart och tydligt att vår kommunala äldreomsorg behöver resurser för att upprätthålla kvalitet på verksamheten. Det är nyttigt att få höra personalen uttrycka oro inför framtiden och med egna ögon se vilket engagemang som finns bland våra anställda. Vi kan stirra oss blinda på mätningar och jämförelser och ändå inte fatta vad det handlar om, nämligen om att ta hand om och ge våra äldre en skälig levnadsnivå när de inte längre klarar av att hantera livet på egen hand. Det är en verksamhet som aldrig kan ge plus i kassan mätt i företagsekonomiska termer (om man inte vansköter den förstås och skickar ut resurserna som vinster och låter de gamla betala genom att förvägra dem den omsorg de behöver) men som i sanning utgör en central välfärdsfaktor och som visar vilket hjärta ett samhälle har. Är det ett rött, pulserande, empatiskt och varmt hjärta eller är det ett iskallt blått?

Omsorgen i Kalmar ska, efter ett beslut i fullmäktige där alla partier var av samma mening, spara 10 mkr 2012. Det beror på att Kalmar i en mätning avvek från standardkostnaden med 93 mkr. Vår omsorg är för dyr, eller med andra ord, den har för mycket resurser att röra sig med. Samtidigt som vi ska spara in 10 mkr ska vi införa önskad sysselsättningsgrad för de anställda, en vällovlig och behövlig satsning för att personalen, som består av främst kvinnor, ska kunna arbeta mer och kunna försörja sig på ett löneläge som är på tok för lågt i förhållande till arbetsuppgifternas art och krav. Problemet är att den sistnämnda satsningen inte får kosta några extra resurser. Det får i sin tur till resultat att arbetsförhållandena riskerar att försämras. Andelen sk kryssturer ökar och kontinuiteten för de boende riskerar att bli sämre. Det är bekymmersamt. specellt bekymmersamt är det när det handlar om dementa brukare, människor som behöver omvårdnad av personal som känner till dem och deras historia eftersom de inte längre har möjlighet att meddela den själv.

Det här är en ekvation som ser ut att vara olöslig. Visst, med god uppfinningsrikedom och vilja hos medverkande personal kan man säkert hitta lösningar som kan fungera, men det gäller att se med båda ögonen och använda både hjärta och hjärna så att det inte blir alldeles fel. Man måste som anställd kunna leva på sin lön, men måste också få känna att man har en rimlig chans att göra ett bra jobb och därigenom gör livet bättre för brukarna. Det får inte vara så att man tvingas välja det ena eller det andra. Jag kommer aldrig att acceptera en utveckling som leder till ökade sjuktal pga känslor av otillräcklighet i arbetet. Det är ju människor vi har att hantera, inte legobitar.

Det grundläggande problemet är att äldreomsorgen inte får de resurser som den behöver. Under denna högerblå tid i svensk politik, då även tidigare rödgröna partier börjar blåna alltmer, skickas hellre skattepengar ut till privata bolag än till den kommunala sektorn. Väljarna har tyvärr i två val i rad prioriterat egna jobbskatteavdrag framför värdigt liv för de äldre. Då får vi den här situationen. De extra pengar som vi som arbetar får i vår egen plånbok har tidigare hamnat i gemensam verksamhet i form av skola, vård och omsorg. Det är ganska enkelt att förstå att det är så sammanhanget ser ut, men oj så svårt det är att inse att vi väljare via demokratiska val har gett legitimitet till en sådan utveckling. Nåja, jag kan väl erkänna att jag röstade rött och på ett helt annat alternativ. Ändå förväntas jag, som del av någon form av styrande majoritet i Kalmar kommun, ställa upp på besparingar i mångmiljonklassen. Vi får väl se hur den nöten ska kunna knäckas.

Hur som helst, det handlar nu från personalens sida om uppgivenhet, om otillfredsställelse och om ilska över att inte få den uppbackning man behöver. Jag har inga svårigheter att förstå frustrationen över sparkraven när man samtidigt matas med exempel efter exempel på att astronomiska bonusar betalas ut i andra sektorer på arbetsmarknaden eller att arvoden och ersättningar kan hanteras både slarvigt och bedrägligt både inom privat och offentlig verksamhet. Jag för min del tycker också att den här soppan stinker. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte låta äldre med sänkt levnadsnivå betala fantasivinster till redan rika.

Vi i Vänsterpartiet har som enda parti varit EMOT vinstintressen inom välfärden och FÖR en utvecklad gemensam verksamhet. Vi vill öka inflytandet för personal, brukare och anhöriga och minska kapitalintressets dominans. Vi använder resurserna så att de räcker till en rimlig personaltäthet, till rimliga löner och till kompetensutveckling. I Vänsterpartiets Sverige ska man inte vara rädd för att bli gammal. I vårt Sverige finns ett varmt hjärta som slår för den som behöver stöd men som samtidigt kräver mer av den som klarar sig själv och har möjlighet att bidra med mer än den som lever nära existensminimum. Vi VET att det finns stöd för en sådan politik, men ändå röstar folk blått.

Sover man eller? Det är dags att vakna nu, kamrater! Vill vi se fler ensamma inlåsta dementa som irrar omkring på avdelningarna och stör varann på nätterna, fler äldre kvinnor som inte får behandling för UVI eftersom det inte lönar sig eller fler plågsamma liggsår som skulle ha kunnat undvikas? Det här GÅR att förändra, men man förändrar inte om samhället fortsätter i samma hjulspår även framöver och om högern invaderar både retoriken och politiken hos de rödgröna samarbetspartierna. Det gäller att fokusera på rätt saker, och i det här fallet är det att lägga krutet på att lösa välfärdens problem och formulera en väg framåt. Tänk att det här ska vara så himla svårt att begripa utanför Vänsterpartiets (just nu ganska lilla) krets.

Sex nyanser av blått

2011-11-14T17:37:00.001+01:00

Enighet är nog bra i vissa sammanhang. Det är klart att man inte ska söka konflikter bara för att det skulle vara kul, men man kan inte heller blunda för så stora skillnader i mål och medel att man får för sig att samarbeta med precis vem som helst.

Vi som har marxismen som ideologisk grund (det gäller socialister i bred mening) ser konflikten som en utvecklingskraft. Det är via konflikten mellan motstående intressen som utvecklingen drivs på, inte via imaginär konsensus. Det sistnämnda leder till stagnation och dessutom i värsta fall till maktmissbruk eftersom det saknas en granskande opposition.

Det politiska läget i Sverige kräver att det ställs upp olika alternativ. Vi driver inte på utvecklingen genom att ställa upp sex olika nyanser av blått. Det leder ingenstans. Ska vi få till en förändring måste vi kunna påvisa skillnader mellan den rådande allianspolitiken och en annan mänskligare politik som sätter pengarna i människans tjänst istället för tvärtom. Vi måste visa att det går att skapa välfärd för alla efter behov utan att blanda in vinstintressen i verksamheten. Vi måste visa att vi kan använda varje skattekrona för att lösa gemensamma genuint mänskliga problem. Vi måste visa att vi gemensamt kan driva välfärden bättre och effektivare än privata bolag som maximerar vinsten och minimerar servicen och omsorgen. Vi måste visa att det finns en annan väg för äldreomsorgen än liggsår och ensamt döende framför en TV-apparat. Vi måste visa att det inte är som statsminister Fredrik Reinfeldt säger "några enstaka fall" utan att det handlar om ett inbyggt systemfel i en privatiserad välfärdssektor. Vinstintressen i välfärden, en av högerpolitikens grundpelare, är en mycket svag konstruktion som leder till att välfärdsbygget raseras. DET måste vi visa.

Och det visar vi INTE genom att bli mer borgerliga. Vi visar det inte heller genom att prioritera egna maktbegär framför andra människors bästa. Det är att agera bedrägligt mot sin egen politik och mot det förtroende som väljare har gett oss genom att rösta rött. Den som röstar rött vill ha förändring, precis som väljarna i valet 2006 genom att rösta med alliansen protesterade mot en Göran Persson som framstod som bufflig och maktfullkomlig. Finns det inget alternativ kan man lika gärna låta bli att rösta eller rösta på den blå fyrklöveralliansen.

Som det är nu finns det sex blå partier i en osalig röra. En del har större identitetsproblem än andra. Jag hoppas och ber att vi slipper se denna blå-blåa röra ända fram till 2014. Blåbär är goda att äta, men inte sjutton blir man mätt av dem, och de har en ganska kort säsong....

Ordet för idag 2012

2011-11-14T17:17:00.001+01:00

Det är faktiskt rätt kul, och ganska hedrande.... Just idag kom den i brevlådan, andaktsboken som jag medverkar i. Läs mer på Ordet för idag 2012

Vi är tio olika medförfattare som har reflekterat kring temat barnaskap. Det är flest proffs som pastorer förstås som finns med i gänget, men även en politisk sekreterare och PS-ersättare från Vänsterpartiet som undertecknad har fått bidra! Jag har skrivit fem av de 52 veckobetraktelserna som ingår i boken. Ett julklappstips kanske? ;-)

Jag måste säga att det är spännande att pröva på nya saker. Jag har visserligen varit aktiv i kyrkor sedan tonåren, jobbat som konfirmandledare och bidragit med sång, musik och med andra förtroendeuppdrag, men det här är första gången som jag har skrivit något i den här genren och fått det utgivet. Detta handlar dessutom om det nya samfundet Gemensam framtid, och det är ju en ny frikyrka som jag inte har direktkontakt med. Själv är jag numera aktiv i EFS och i Svenska kyrkan, men jag har faktiskt varit medlem i Örebromissionen (baptister) under 80- och 90-talen och ekumenik har alltid legat mig varmt om hjärtat. När det gäller kristna kyrkor har jag aldrig förstått tanken på konkurrens och protektionism. Vi har ju samma chef allihop, och då borde vi kunna samarbeta och se varandra som tillgångar. Att vi sedan väljer att arbeta på olika sätt är ju mest en fråga om att man känner sig mer hemma här eller där. Mångfald är bättre än enfald, och det är inte samma sak som oenighet. Mångfalden kan istället bidra till enighet om de viktiga frågorna, t ex de som handlar om att kyrkan (i betydelsen "alla kristna tillsammans") alltid måste stå upp för allas lika värde, för solidaritet, för medmänsklighet och för rättvisa.

Så ser i varje fall jag på det :-)

Sångarna på Slottet

2011-11-14T16:36:00.001+01:00

Vilken höjdarkväll det blev på Kalmar Slott i lördags! Vi hade allsångsfest i Gästabudssalen tillsammans med 60-70 sångarglada människor i olika åldrar, och gissa om vi sjöng?!? Det var Afzelius, Elton John, Åsa Jinder, Paul Simon, Bellman, Magnus Uggla, Tina Turner, Wiehe och ABBA och en hel massa annat i en salig blandning och med dessa positiva festgäster som sjöng av hjärtans lust så hade nog taket lyft om inte slottet hade varit så gediget byggt. Ett stort tack till Louise och Margareta som tog initiativ till festen, ordnade allt det praktiska, plockade fram sånger och noter till det allra mesta och såg till att det blev både god mat och dryck till oss alla i vår egen variant av Sångarna på Slottet :-)

Men igår var vi i ärlighetens namn ganska hesa, och allt lite bakis (men bara på musik alltså, inget annat.....). På bilden syns den underbara buketten som jag och käre maken fick som tack för hjälpen med musik och sång. Tyvärr har jag inga bilder från själva festen. Det blir lätt så när man sitter vid pianot större delen av kvällen (kameran blev bortglömd därnere i kassen med noterna....), men minnesbilderna är desto klarare och fler. Vi ser fram emot fler kvällar i samma anda!

Kristallnatten 2011

2011-11-09T16:07:00.002+01:00

Natten mellan den 9 och 10 november i Tyskland 1938 kom att kallas Kristallnatten. Då misshandlade nazisterna judar. Affärer och synagogor brändes. Hundratals dödades direkt, tusentals fördes bort. Barn fick aldrig mer träffa sina föräldrar. Till koncentrationslägren fick de sällskap med andra oönskade grupper, Jehovas vittnen, romer, homosexuella, kommunister och människor med funktionsnedsättningar. Tillsammans utgjorde de De oönskade, de som inte var värda att kallas människor, de som skulle bort. Dessa rasistiska, fullkomligt vidriga utrensningar fortsatte till det andra världskrigets avslutande. Under många långa vidriga år… och övriga världen såg, men valde att inget göra.

Inte heller Kalmar år 2011 är skonat från främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Under de senaste åren har rasisterna öppet stått på våra gator och våra torg. 2008 slog de sönder vårt material och sparkade och slog oss när vi hade Kristallnatten-manifestation. Men vi ger oss inte förrän rasismen och främlingsfientligheten fullständigt har försvunnit! Vi måste gång på gång visa att extremism och rasism inte hör hemma i vårt demokratiska samhälle.
Vi lever i ett samhälle där högerextremismen vinner mark. I förra veckan såg vi hur rasister, företrädare för ett av de mest högerextrema partierna, försökte ta initiativet i det brandhärjade Berga centrum och skänka fotbollsnät till "svenska ungdomar, eller åtminstone till ungdomar som ser så svenska ut att de smälter in". Rasismen vinner terräng. Strävan att peka ut "den andre", "den som är annorlunda och därmed per definition sämre" som orsak till upplevda samhällsproblem blir alltmer synlig. Vi kan inte låta det hända igen! Vi kan inte sitta på våra lugna rumpor och tro att världen går åt rätt håll utan att vi är med och kämpar. Vi kan inte stoppa huvudena i sanden och låtsas att vi inget ser. Det har vi gjort tillräckligt många gånger.

Utvecklingen måste brytas. Hopplöshet och sysslolöshet måste vändas till framtidstro och ökat deltagande i samhället. Ett sammanhållet samhälle är den viktigaste delen i allt förebyggande arbete mot rasism, främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda. Det går inte att straffa bort reaktioner på ett orättvist samhälle. En farlig utveckling blir det om vi ser etablerade partier som gradvis tar över rasisternas syn på verklighet och utveckling. Vi har ett gemensamt ansvar för den situation som uppstått, och verksamma verktyg för att bygga en positiv utveckling stavas inte "hårdare tag" eller "utpressning". Det msåte vi lära oss att inse. Hur vi lyckas föra en politik för minskade klyftor är avgörande för att vi också ska lyckas skapa ett tryggt samhälle där var och en av oss, oavsett ursprung, har en plats. En helt avgörande roll spelar möjligheterna till inflytande för alla berörda. När demokratin är hotad måste motåtgärden vara MER demokrati, inte mindre.

Nu gäller det att jobba, att stå upp för rättvisa, livets okränkbarhet och alla människors lika värde oavsett plånbok, religion, hudfärg, språk, kultur och eventuella funktionsnedsättningar. Vi måste vara på vår vakt mot rasism och extremism, var och när den än sticker upp sitt fula tryne: om det än var i Tyskland på 30-talet eller här i et höstmörkt Kalmar 2011. Vi bara måste!

PROTESTERA MOT FRÄMLINGSFIENTLIGHET OCH RASISM! GÖR DET JÄMT! VISA PÅ ATT EN ANNAN VÄG ÄR MÖJLIG!

Om man inte gör det är man bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle låta Bröderna Lejonhjärta uttrycka det.

Bad timing eller trendbrott?

2011-11-06T18:01:00.002+01:00

Det visade sig vara nästan likabilligt att åka första klass som andra klass hem från Stockholm,så då valde jag det. Det är skönare, mer plats, lugnare och manhar fördelen att kunna hämta kaffe, te och vatten samt ibland fruktnär man behagar. Dessutom ingår gratis internet, och det är envälgärning om man jämför hur det är att sitta på tåg med Teliamobilt bredband och få frustrationsskador såväl fysiskt sompsykiskt.

Naturligtvis hamnade jag då inträngdvid väggen bredvid en medresenär som direkt kopplade upp sin datormed elsladdar och hörlurar. Att springa fram och tillbaka i onödanoch hämta frukt och dricka var liksom inte att tänka på. Då hadejag förstört hans filmupplevelse, så långt fattade jag. Alltsåbörjade jag planera för att störa så lite som möjligt. När hansjälv reste på sig, jag antog att det skulle vara rimligt att detskulle ske åtminstone EN gång under de ganska dryga timmarna (mäni hans ålder brukar springa på toa relativt ofta), så skulle jagpassa på att utnyttja tillfället. Skulle det mot förmodan inte blinågot sådant tillfälle så bestämde jag mig för ett klockslagdå det kunde passa med lite te (jag valde en så sen tidpunkt attjag precis skulle hinna dricka upp en slurk te utan att behövapanikhälla det i mig innan det var dags att byta tåg) och lade uppstrategin för att kunna krångla mig ut utan att rycka loss någrakablar och utan att få hans hörlursförsedda arma huvud att dykarätt in i dataskärmen. Jag lovar, jag HADE en plan. När jagsåledes vid utsatt tid, för det där tillfället då jag skullekunna springa iväg själv dök aldrig upp eftersom grannen sattstill HELA tiden, hade krånglat på mig skorna, stängt av min egendator och packat ihop för att resa mig, DÅ kommer tågvärden ochfrågar om jag vill ha kaffe eller te serverat vid platsen.

”JA TACK, GÄRNA” och ”GÄRNA MEDSOCKER OCKSÅ OM DU KAN FIXA DET”. Visst är det ljuvligt???Historien är inte slut än. När jag precis hade fått mitt EarlGrey serverat vid platsen, DÅ reser sig grannen upp och går påtoaletten. Efter tio minuter var det dags för mig att byta tåg. Ochvet ni, jag fick till och med hjälp med att få ner väskan frånbagagehyllan. Den filmälskande grannen var en go typ i alla fall,men hans timing var urusel.

Men tåget har varit i tid hela vägen hittills i alla fall! Nu är jag i Hovmantorp, en timme från Kalmar ungefär. På nåt sätt måste jag säga att jag föredrar den här ordningen.Tåget går men grannen sitter kvar. Alltför många gånger har detju varit tvärtom, men kanske är det ett trendbrott vi ser. ;-)

Det hoppas jag!

Alla Helgons Dag på nytt sätt

2011-11-05T22:06:00.001+01:00

Idag är dagen då man sätter ljus på gravarna. Det har Emmy och jag gjort sedan hon var riktigt liten. Min morfar och mormor samt morfars mor och far har alltid fått ljuslyktor och så har vi satt lite ljus på andra gravar också när vi ändå har varit på plats. En promenad bland alla ljusen och ett besök i den vackra rofyllda minneslunden brukar det också alltid bli. Det är mörkt och ofta ganska kallt, men inte ogästvänligt.Ofta har dagen även inneburit lite orgelspelning i Vasakyrkan vid en andakt framåt kvällen. Det är nåt stillsamt vackert över Alla Helgons Dag. Det är mörkt, men ändå ljust och hoppfullt. Det är en aning dubbelt, precis som livet i övrigt.

I år blev det ingen promenad på kyrkogården. Istället är jag i Stockholm med övriga partistyrelsen. Det har sina klara poänger det också (fast helgon vill nog ingen av oss kalla sig.....), men jag kan inte hjälpa att det känns lite visset att missa den där ultimata och speciella hösthögtiden. Kvällen innebar istället en god middag på en indisk restaurang tillsammans med glada partikamrater från när och fjärran. Det var riktigt trevligt! Och sen får man ju inte glömma alla inspirerande diskussioner man har fått delta i liksom alla kloka (nåja, inte riktigt alla) beslut som vi hittills har fattat under två dagar. Vi avslutar mötet i morgon eftermiddag så vi har en dag kvar.

Ändå, traditioner är viktigare än man kan tro även om man ibland både vill och måste prioritera annat. Det känns lite grann som om jag missar nåt. Men det kanske man inte kan säga utan att bli beskylld för att vara traditionalist? ;-)

No problem....

2011-11-05T16:25:00.002+01:00

Just nu har jag en paus från ett i övrigt mycket intensivt partistyrelsemöte där kongressmotionerna behandlas. Eller paus och paus, jag sitter på hotellrummet och filar på två reservationer som ska lämnas in i morgon. Den ena handlar om behovet av att öppna upp partiet för kristet troende partiaktiva på ett bättre sätt än tidigare och den andra handlar om behovet av att hålla partiets tillgänglighetsarbete levande och aktuellt. På de två punkterna ger jag mig nämligen inte, men partistyrelsens majoritet höll inte med mig.

I övrigt har vi, vilket ju alla vet vid det här laget, bestämt oss för att inte föreslå delat ledarskap. Det ligger i linje med min uppfattning också. Jag har funderat fram och tillbaka under lång tid, men har fortfarande inte kommit fram till vilken fråga delat ledarskap skulle vara svaret på. Därför tror jag inte på idén. Det blev emellertid en intressant debatt, men inte så lång och inte heller så full av motsättningar som en del utanför partiet gärna vill tro. Enligt gammal tradition kan ju inte vi i Vänsterpartiet diskutera en enda fråga utan att det framställs som splittring och eländes elände. Det är förstås inte sant. Det finns en vilja att lyssna på argument från båda sidor även om man inte håller med om alla, och frågan är ju inte enkel. Det är väl det minsta man kan säga.

Och, i ärlighetens namn, den är inte så himla viktig heller. Vi har fyra kompetenta kandidater som kandiderar öppet och ärligt och som skulle kunna klara uppdraget såväl enskilt som i par eller i grupp. Partiets framtid hänger inte på om vi har en, två eller fyra partiledare. Det är helt andra saker som är viktiga, t ex politikens innehåll och angelägenhetsgrad för människor samt vår förmåga att föra fram politiken på ett sätt som folk begriper. Därför är det inte hela världen om partikongressen i januari, för det är ju där och av den som frågan avgörs, fattar ett annat beslut än vad partistyrelsen föreslår. Att partistyrelsen blir nedröstad i en och annan fråga är sånt som händer, och som SKA hända då och då, i ett demokratiskt parti. Läget är betydligt värre i de partier där man bara har en enda kandidat att välja på när partiledarvalet ska ske. DÄR kan man i sanning snacka om problem.

Men det gör man ju inte......

Dom blev tydligen arga på oss....

2011-11-04T09:25:00.000+01:00

Vi kunde bara inte låta bli att svara på en insändare tidigare i veckan i Östran.... Folkpartisterna i Kalmars barn- och ungdomsnämnd blev tydligen förgrymmade på oss när vi kommenterade deras riktade informationskampanj, men lite mothugg får de nog lära sig att tåla när de ger sig in i hetluften och utgår från att föräldrar är okunniga och oinformerade;-) Så här blev svaret:

”Denkulan visste hur den tog” skriver Runeberg om Sven Dufva i FänrikStåls sägner. Detsamma kan man säga om vårt inlägg omFolkpartiets bristande respekt för elevers och föräldrars val avskola. Att angripa Folkpartiet för att ifrågasätta fria val ärväl närmast att jämställa med en svordom i kyrkan. Likväl ärdet precis bristande respekt Folkpartiet uppvisar när man inte låterbarn och föräldrar göra sina val utifrån sina egnabevekelsegrunder.

Detär inte snyggt att utgå från att fria människor inte hartillräckligt med kunskap för att göra rationella val och draslutsatsen att det är därför så många i Kalmar väljer kommunalskola. Brändewall och Polteg tycker ju inte att en kommunalt drivennärliggande skola borde vara det naturliga valet. Hållningen ärmotsägelsefull. Varför vill man som politiker engagera sig ioffentliga skolors verksamhet om man ändå anser att friståendealternativ är så mycket bättre? Det är ju precis så Folkpartieti det här fallet gör. Vi i Vänsterpartiet jobbar tvärtom för attden offentliga skolan ska fungera så bra som möjligt.

”Tänkafritt är stort men tänka rätt är större” står medguldbokstäver ovanför ingången till universitetsaulan i Uppsala.Det är ord som tack och lov är omoderna. Den svenska skolan fostrarnumera kritiskt tänkande människor som är kompetenta att väljasjälva, som inser att det alltid finns flera synsätt samt att vialla är olika. Brändewall och Polteg strävar dock efter att göraKalmar till någon form av genomsnittskommun med likriktning somideal. Om en större andel i andra kommuner väljer friståendeskolor framför offentliga ska vi ha det likadant i Kalmar. När såinte är fallet dras slutsatsen att människor inte vet sitt egetbästa.

”Väljafritt är stort men välja rätt är större” är en passandebeskrivning på folkpartisternas attityd. Vi i Vänsterpartiet stårför motsatsen. Vad som är ”rätt” val ska inte vi frånpolitikens sida lägga oss i, och friheten att välja lämnar vi tillelever och föräldrar.

BirgittaAxelsson Edström (V) och Leilaben Larbi (V)
Skolpolitikeri Kalmar

Nu laddar jag om!

2011-11-02T11:37:00.000+01:00

Idag är det en sån där dag när jag tycker synd om mig själv. Jag har nämligen ont i nacken, och såna dagar tycker jag inte om. Sett i ett längre perspektiv, så där 13-14 år, så har jag ändå blivit väldigt mycket friskare men varje gång när jag faller tillbaka så blir jag deppig. Efter långa sjukskrivningsperioder i slutet på 90-talet och ständig värk så är jag nu ganska besvärsfri för det mesta, men då och då kommer eländet tillbaka. Det händer oftast i samband med kyla, hård vind och med släpande på tunga grejer. En whiplash-skada ger sig inte i första taget, mina vänner. Suck.

Jag skulle ha varit iväg på en heldagstur med omsorgsnämnden för att kolla lite olika boenden och verksamheter runt om i kommunen. Det behövs när stora delar av nämnden, inklusive jag själv, är ny inom politikområdet. Istället blev jag kvar hemmavid. Det är liksom ingen idé att ens försöka sätta sig på en buss och ränna runt när varje förflyttning orsakar rejäla knivstick. Jag får väl göra nåt produktivt härifrån istället. Jag kan i varje fall läsa och skriva lite. Sådana arbetsuppgifter behöver också göras.

Debatt- och insändarsidor måste ju fyllas, och någon måste ta ansvar för det också ;-) Är man dessutom lite sur i förväg är chansen större att inläggen blir extra giftiga.... Så huka er ni borgare och andra som vill rasera rättvisa, solidaritet, jämlikhet och jämställdhet. Nu laddar jag om :-)

Förvirring är nog bara förnamnet...

2011-10-31T11:28:00.000+01:00

Jag har haft en liten "debattartikelordväxling" med Folkpartiet om fristående skolors vinstuttag. Det här inlägget kunde jag helt enkelt inte låta bli att skriva när Nordlöw inte kunde förstå varför livsmedelsaffärer och byggföretag ska få ta ut vinst och inte skolor.....;-)

Birgitta Nordlöw (FP) inser att fristående skolor har barnsjukdomar. Medan FP funderar över denna ”nyhet” glömmer de dock det viktigaste: Det finns elever i de fristående skolornas verksamhet, barn och ungdomar som JUST NU ska få utbildning där, bekostad av gemensamma skattemedel. Istället för att gå till utbildning så flyger dock en ansenlig del av resurserna till privata fickor, fickor som ofta sitter i dyra kavajer boende i skatteparadis. Det är tyvärr ingen barnsjukdom och ingen nyhet heller, det är en kronisk defekt som var förutsägbar redan innan möjligheten att driva vinstgivande skolor i bolagsform infördes.

När sjukvård och skolor drivs med vinst som drivkraft börjar irrelevanta frågor ställas, t ex ”Är det lönsamt att bota den här sjukdomen?” eller ”Är det lönsamt att utbilda den här eleven?”. Det finns en inneboende konflikt mellan företagets bästa och elevens. Det som är bra för företaget behöver inte vara bra för eleven eller för samhällsekonomin i stort. Dessutom pressar företaget kostnaderna för att kunna ta ut en vinst, ofta på bekostnad av de anställdas arbetsvillkor. Det är vinster som görs på våra skattepengar avsedda att gå direkt till vård, skola och omsorg.

Men när Nordlöw inte ser skillnaden mellan välfärd och privata byggbolag och mataffärer så blir resonemanget konstigt. Vi i Vänsterpartiet ser ingen anledning att finansiera ICA eller Skanska med skattemedel, men den tanken är tydligen inte främmande för Folkpartiet.

Goda gula minnen

2011-10-30T21:48:00.000+01:00

Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar en god stund på eftermiddagen, hemma i huset där jag bodde mina första 21 år, det gula tegelhuset som pappa hela tiden håller på och förbättrar, renoverar, bygger ut, bygger om och vårdar. Det är inte mycket som ser ut som när jag växte upp, men det är ändå fortfarande "hemma". Och när man kommer dit så blir man barn igen, åtminstone i mammas ögon. Det är väl så det ska vara. Min dotter blir heller aldrig vuxen. He he ;-)

I slutet på veckan var jag i Borgholm på konferens och sammanträde med Kalmarsunds Gymnasieförbund. Borgholm på höstkanten, det är ödsligare än ödsligast. Det var mörkt, disigt, tyst och tomt. Ändå påmindes jag om den där sommardagen då jag och pappa åkte till just Borgholm och köpte min första bil. Jag hade tjatat ett bra tag, det kan jag erkänna. Det blev en varmgul VW Polo av 1975 års modell den kvällen. Den kostade 4500 kronor och såldes privat av en kille i Borgholms södra delar. Pengarna hämtade vi i Minutenapparaten på Storgatan. Pappa fick ta ut pengarna i två omgångar, för så stora belopp kunde man inte ta ut på en enda gång på den tiden.

Mamma trodde inte sina ögon när vi kom hem med två bilar framemot kvällskvisten. Hon undrade om Polon var treväxlad. Mammas och pappas Saab 99 var av 1974 års modell. Att den var fyrväxlad var det ingen som ifrågasatte. Jag för min del kommer aldrig att glömma turen från Borgholm då jag körde min första bil för första gången. Registreringsnumret minns jag fortfarande. HDX 569. Att bagageluckan var fullständigt genomrostad och att den bara hade 40 hk var fullständigt ointressant. Hästkrafterna räckte till mina behov, och bagageluckan bytte vi mot en annan likadan lucka (men grön och tillknycklad) som pappa hittade krockskadad utanför en lackeringsfirma. Med Plastic padding, svart och gul sprayfärg blev den som ny :-) och bilen blev i övrigt smyckad med fastklistrade nallar på sidorna, svarta fartränder och svartmålade fälgar. Så småningom förärades den det passande namnet "Gullet".

Gullet hade många fördelar, men hon saknade klocka och bilstereo. Alltså hade jag en lös och batteridriven kassettbandspelare placerad på passagerarsätet. Den hade jag alltid där på full volym, och när jag parkerade så lade jag den i bagageutrymmet pga stöldrisken. Det var inte sällan det var just den här låten som pumpades ut i kupén: Wired for sound-Cliff Richard Bandet hade jag spelat in från syrrans skiva :-) När jag hör den minns jag känslan av frihet och den där speciella lukten av plast som vi aldrig lyckades vädra ur :-) Dessutom, texten är kul:
"I met a girl and she told me she loved me
I said: You love me, then love means you must like what I like:
My music is dynamite
She said: I´m not a girl you put on at an stand-by
I am a girl who demands that her love is amplified
Switching to overdrive...."

Se där. Jag var nog Ninjafeminist redan då och vägrade att låta nån sätta sig på mig ;-) (att det ändå tyvärr har hänt och fortfarande händer då och då får nog förklaras av min mänskliga ofullkomlighet...)

Hur som helst, Gullet behöll jag i två år. Jag körde 500 mil och fick 6500 kronor när hon gick ur min ägo. Värdet hade alltså vuxit med närmare 50%. Inte illa, va? Bandspelaren behöll jag, men den äppelformade röda digitalklockan som satt fastklistrad på instrumentbrädan följde med i köpet liksom den nya växelspaksknoppen och rattmuffen. Samt nallarna och klistermärket "I love" som jag hade satt fast framför Polomärket på bagageluckan.

Man glömmer inte sin allra första bil, och inte sitt barndomshem heller. Jag har bara ljusa och gula minnen av bådadera.

Respektera det fria valet!

2011-10-28T08:53:00.001+02:00

Jag och en partikamrat reagerade häromdagen:

Folkpartiets Björn Brändewall delar just nu ut information omdet fria skolvalet i bostadsområden där han tycker att föräldraroch elever inte aktivt väljer grundskola. Huvuddelen av eleverna iKalmar går nämligen i den närmast belägna och kommunalt drivnaskolan. Vi känner igen tillvägagångssättet. För ungefär 10 årsedan hände nästan samma sak när elever som redan hade valtoffentligt driven gymnasieskola fick speciell information om enfristående skola. Då var det en borgerlig politiker igymnasieförbundets dåvarande styrelse som såg till att enfristående skola fick tillgång till elevernaskontaktuppgifter. Båda aktionerna visar på bristanderespekt.

Är det inte dags att även Folkpartiet visar respekt för eleversoch föräldrar val av skola? Elever och föräldrar är i sin fullarätt att välja själva, och bör man inte utgå från att de väljerklokt och utifrån sina egna preferenser och behov? Björn Brändewallanser dock att det faktum att så många väljer närliggande ochkommunala skolor är ett tecken på att man inte har fåttinformation om valmöjligheter. Vi drar inga sådana slutsatser. Vianser att föräldrar och elever ska respekteras, liksom deras val avskola. Bara för att andra inte tycker som man självanser att de borde så kan man inte utgå från att något är fel.Det handlar om grundläggande respekt och inget annat.

Birgitta Axelsson Edström, ledamot av styrelsen för Kalmarsundsgymnasieförbund
Leila ben Larbi, ledamot av Barn- och ungdomsnämnden
Vänsterpartiet Kalmar

Tankar efter Gadaffis död

2011-10-20T17:35:00.000+02:00

Libyens diktator är död. Varje människa som tror på demokrati och frihet inser att han var en diktator som med järnhand låg bakom orättfärdigt vidrigt förtryck av ett helt land. Jag har likväl mycket svårt att jubla över hans frånfälle. Jag hade mycket hellre önskat att han skulle ställas inför rätta, bli granskad på ett rättsligt oklanderligt sätt och sedan få en dom som skulle vara välmotiverad utifrån hans brott mot folkrätten. Istället blev han dödad i någon form av strid, och jag kan inte heller döma de människor som agerade. Jag var ju inte där och vet inte hur det gick till, men har förståelse för att åratal av diktatur fostrar fram hat hos befolkningen. Det kan leda till både det ena och det andra, som ett uttryck för desperation.

Nej, jag sörjer honom inte, men jag sörjer en förlorad chans att visa på förtryckarregimers vidrighet. Och jag kan heller inte förneka att jag varje gång en människa dör, oavsett hur många liv som finns på samvetet hos den döde, känner en viss sorg över ett slocknat liv. Det är väl en svaghet jag har.

Nu uttalar visst statsminister Reinfeldt att "vi" ska bygga upp Libyen. Jag hoppas det är feluppfattat. "VI" ska inte bygga upp Libyen, vi ska sätta Libyens folks vilja, för en gångs skull och äntligen, i allra främsta rummet och ge stöd så att de kan bygga upp landet på det sätt de önskar. Stöd ska "VI" ge, inte direktiv.

Jag hoppas att vi slipper martyrskapet denna gång. Det är alltid en risk när någon dör på det här sättet. Glorian växer, även om den inte finns. Gadaffi är död, men han dog inte för sitt folk utan för att han satte sig själv och sina behov konsekvent framför andras rättigheter och lycka. Nu finns det en framtid för Libyen. Jag hoppas västvärlden ger Libyen chansen att bygga den framtiden och håller sina fingrar borta. Ett förtryck ska inte bytas ut mot ett annat. Libyen måste få vara fritt. Äntligen.

Klokt citat

2011-10-18T10:51:00.000+02:00

“If you areneutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. Ifan elephant has its foot on the tail of a mouse and you say that you areneutral, the mouse will not appreciate your neutrality.”

Detta är visdomsord av Desmond Tutu, sydafrikansk biskop, kanske av olika skäl speciellt aktuella idag. Idag skulle nämligen en blind kvinna, över 90 år och gravt dement, utvisas från Sverige men hon har fått respit i två veckor i väntan på en ny läkarundersökning (som skulle kunna visa vad?). Är det hela rimligt? Är det mänskligt?

Även på närmare håll sker processer som både syns och hörs, men alltför få vågar reagera för den svagare parten som redan är förtryckt. Ser du någon orättvisa, i din närmiljö eller i större sammanhang? Reagerar DU? Eller tillhör du den tigande massan som låter offren lida på egen hand?

Det är mänskligt att fela, javisst, men att gång på gång vägra ta ställning är att fega ur. Det finns alltid nåt man faktiskt kan göra. Man kan organisera sig, skicka mail, bombardera med brev, starta eller åtminstone gå med i protestaktioner på Facebook, ringa, visa sitt intresse, tala om att man finns och kan både se, höra och stödja med mera med mera.... Annars är man, som Astrid Lindgren lät en av bröderna Lejonhjärta säga, "en liten lort". Och det vill man väl inte vara?

Vilsna funderingar...

2011-10-17T23:13:00.000+02:00

Feminismen har tappat mark:

Osynliggörande är ett faktum varje dag.
Påförande av skuld och skam likaså.
Undanhållande av information är snarare regel än undantag.
Dubbelbestraffning måste man lära sig leva med.
Förlöjligande är nåt man får ta om man överhuvudtaget ska bli sedd.

Är det konstigt att man oftare och oftare hamnar i bryderier kring huruvida det är nåt värt att engagera sig för en bättre framtid, för mer rättvisa och för mer solidaritet? Är det överhuvudtaget någon som tycker att det är nåt värt att jobba tillsammans för att nå ett mål eller är det bara "jag" som gäller numera?

Varför är det så himla svårt att fokusera på det viktiga arbete vi har att utföra? Kan det vara viktigare att trampa ner kamrater och vara populär i storebrors ögon än att trampa ner högerns politik? Nej, så illa är det naturligtvis inte.

Fast det finns tillfällen då man helt enkelt bara undrar..... Och jag känner mig därför lite vilsen.

Problem och problem

2011-10-16T21:39:00.000+02:00

Vi har haft besök här hemma i veckan som gick. Alltså, det var inte direkt ett välkommet besök. En snyltgäst var det. En objuden snyltgäst. Med svans.

Sedan i onsdags kväll finns han inte mer. Han dog. Klapp! så dog han. Direkt.

Alltså, jag har fobi för såna. När vi förstod att det fanns en sådan här inne (en söndertufsad hushållsrulle under diskbänken var det slutliga beviset) så bröt jag samman. Hur i all världen kan man vara paniskt livrädd för ett sånt litet liv? Men det är jag. Jag skrek och tjöt om vartannat och vågade inte vara ensam hemma ens. Goe liberalen stannade hemma på morgonen tills jag var klar och jag stannade borta på jobbet tills jag visste att han var hemma.

På kvällen hade vår snälle vicevärd trots nyopererad höft sett till att två fällor med jordnötssmör hade placerats under vår diskbänk, och någon timme senare kom ljudet. Klapp. Gästen var död. Problemet var ur världen, tillsammans med en av våra stekspadar som goe liberalen använde till att plocka upp den med. Urk.

Nyss skulle jag ta lite ost och kex. Här i stan har man äntligen köpt in underbar norsk Port Salut, en ost som man tidigare fick åka till Västervik eller Linköping för att få tag i. En liten bit av den på ett digestivekex, det är söndagskvällslyx! Och osten fanns ju kvar. Det kunde man inte säga om kexen som låg i facket under ugnen, med fri ingång från baksidan av spisen. De var liksom lite naggade, precis som knäckebrödspaketet och påsen med skorporna. Och papperssmulorna täckte hela bakplåten som paketen låg på. Tur man har diskmaskin, dammsugare och en underbar make som tar sig an städandet samt möjlighet att köpa nya knäckebröd och digestivekex.

Ja, visst har vi dödat en liten liten skogsmus, men han levde livets glada dagar under slutet av sitt liv, kanske som belöning för att han hade, utan säkerhetslina, klättrat upp för fasaden upp till tredje våningen där vår balkongdörr stod öppen. Han gick i fällan, vilket är lätt hänt när man i motsats till människan är liten, har liten hjärna och fungerar enligt stimulus-respons-teorin ("Där ligger mat-Den tar jag"- typen). Han dog i varje fall mätt.

Natten mellan onsdag och torsdag, ett par timmar efter vårt musdråp, brann Berga Centrum. Det är skillnad på problem och problem här i världen. En del löser man med en fälla. Andra är en aning mer komplicerade.

Söndagskväll

2011-10-16T20:19:00.001+02:00

Det har varit en skön helg. Goa dottern har varit hemma sedan i fredags kväll och vi har hunnit umgås riktigt mycket ända fram till nu ikväll vid 19-tiden då hon satte sig på tåget ner mot Skåne igen. Vi har varit nästan helt lediga, för en gångs skull. Enda schemalagda aktiviteten var kyrkan i morse, och det var ju ett rent nöje.

Jag är glad för min församling. Idag hade vi barndop. Lilla Hanna välkomnades in i Guds familj. Kyrkan var fylld av glada människor i alla åldrar och även om gudstjänsten nästan tog två timmar så blev det aldrig långtråkigt. Det var första gången jag såg en präst hålla predikan med en läsplatta i händerna. Kyrkan håller på att digitaliseras på flera plan! Som avslutning spelade jag ett lite annorlunda orgelstycke, en lite popigare körlåt från 90-talet som nog inte är så vanlig att framföra på kyrkorgel, men det gick bra. Jag fick till och med applåder efteråt :-)

Nu är man ju inte i kyrkan på söndagen för att få applåder (även om jag blev väldigt glad för just dem!), utan för att lämna av bördor, tacka Gud, träffa sina församlingssyskon och hämta kraft inför kommande dagar. Det behövdes för min del just idag. Jag ser inte direkt fram emot morgondagen kan jag erkänna, men "gör er inga bekymmer" står det ju i Bibeln. Det klarar inte jag riktigt. Jag erkänner att jag oroar mig, men med tillgång till en kraftkälla som församlingen som man kan ösa kraft ur så känns det nog en aning lättare att möta vardagens utmaningar, även om jag ärligt talat helst skulle vilja slippa en del av dem.

Men än är det söndag, en mörk och lugn söndagskväll då man kan kura skymning i en varm och hemtrevlig lägenhet. Jag har det bra och jag hoppas jag kan sova gott sen. Det kommer jag sannerligen att behöva. Hoppas att även ni andra får en skön nattsömn :-)

Nitlott eller inte?

2011-10-14T10:20:00.005+02:00

Ibland, men det är bara ibland, kan man tycka att det är lite nitlott att inte blivit född till man. En man kan nämligen i allmänhet göra fel, vända blad och gå vidare precis som om ingenting hade hänt. Detsamma gäller absolut inte med automatik för en kvinna. En kvinnas misstag sitter klistrade vid hennes profil med epoxylim resten av livet.

Å andra sidan, vi kvinnor kan ju lära oss av misstagen medan vi går vidare. Det är ju en fördel som inte bör underskattas.

Sorglig utveckling som man beklagar

2011-10-13T16:51:00.000+02:00

Det är med bestörtning vi konstaterar att stora delar avBerga Centrum har härjats av brand under den gångna natten. Brandlukten och röken gör sig fortfarandepåmind över området. En redan hårt prövad stadsdel har drabbats än en gång. Vibeklagar detta mycket djupt.

Samtidigtkan vi inte säga att utvecklingen är okänd. Det känns som ett resultat av enlångsam nedbrytningsprocess. Vi har under en ganska lång tid nåtts av larmrapporterfrån området. Tyvärr har dessa rapporter inte i tillräckligt hög grad bemöttsmed verksamma åtgärder. Vad eller vilka som ligger bakom just nattens dåd kanvi inte med säkerhet uttala oss om, och det är viktigt att inte dra förhastadeslutsatser. Allt tyder dock på att vi har ett bostadsområde och ettaffärscentrum som inte mår särskilt bra. Det måste vi ta hänsyn till, även omdet just idag känns som om vi är sent ute. Vi måste välja att agera utifrånerfarenhetsbaserad klokskap.

Vänsterpartietshållning har varit, är och kommer även fortsättningsvis att vara att åtgärdersom är verksamma måste bygga på delaktighet från de boende och de verksamma iområdet. Det krävs samarbete, naturligtvis från kommunens sida, men också frånföretag, organisationer och andra aktörer som befinner sig i Berga eller somhar nära anknytning dit. Kyrkan spelar stor roll, föreningslivet likaså och vimåste tillsammans, med ömsesidig respekt, kunna komma fram till handling föratt återupprätta Berga som en stadsdel där var och en kan känna sig trygg.

Bergaär, liksom var och en av våra andra kommundelar, en viktig del av Kalmar. Våravälfärdsbokslut visar att vi måste lägga en hel del ansträngningar på attåterupprätta just Berga som en trygg och utvecklande boende- ochverksamhetsmiljö. Kalmar kommun måste, liksom andra, vara beredd att bidra tilldet arbetet. Vi välkomnar den öppna attityd som har visats angående anordnandetav det öppna diskussionsmöte som planeras i området inom den närmaste tiden.

Vitror inte på enkla lösningar. Vi vinner inte på att utfästa belöningar elleratt proklamera hårdare tag. Vi måste vara klokare än så och våga se variproblemen egentligen ligger och hur de på allvar kan arbetas bort. Viktigapusselbitar är samverkan och öppenhet samt en ärlig vilja att lyssna.

Skitfrågor luktar illa

2011-10-11T14:25:00.000+02:00

Nu blåser det. Ordentligt. S-ledaren har fått förmåner han inte skulle ha haft. C-ledaren har gjort nåt liknande. Även på de lokala planen finns det affärer som bör synas i sömmarna för att man ska kunna garantera att allt har gått rätt till. Runt om i landet avgår politiska höjdare när det blir känt att de har fått fördelar och tillskansat sig det ena eller det andra på fördolda och olämpliga sätt. Det luktar inte riktigt fräscht om den här soppan, inte alls. Det luktar, för att vara riktigt ärlig, riktigt illa. ALLA former av korruption ska motarbetas. Därom måste vi vara överens, faktiskt över partigränserna. Demokratin tar skada av affärer som dessa. Föraktet för folkstyret riskerar att nå oanade höjder, men vad är egentligen alternativet???

Nej, det finns inget bättre alternativ. Demokratin är överlägsen, men just nu kommer sakfrågorna i skymundan. De viktiga frågorna får inte det utrymme de skulle ha. Vi i Vänsterpartiet har ett speciellt ansvar för att peka på att ett bättre samhälle är möjligt. Vi har mängder av utförsäkrade människor, sjuka människor som anses vara friska, arbetslösa som anses inte vilja jobba och de ska med den rådande politiken straffas med fattigdom. Barnfattigdomen breder ut sig. Rasismen börjar bli rumsren. Energiomställningen går för långsamt och miljön tar mer skada än den skulle behöva. Våra äldre och omsorgsbehövande förväntas få mer hjälp av sina anhöriga och allt mindre av kommuner och landsting som måste spara på välfärden. Skolan ska sortera unga människor i A- och B-lag och "låta var och en gå till hans rätta fålla" redan i 15-årsåldern då dörrarna stängs till högskolevärlden redan i och med gymnasievalet. Människor lider i krisdrabbade områden medan västvärlden vänder dem ryggen. Demokratikämpar jobbar i motvind. Vår jord skriker efter hjälp. Den borgerliga regeringen för en orättfärdig politik på en lång rad områden. Det är ORÄTTVIST!

Och vad gör vi? Jo, vi känner oss tvingade att lägga vår energi på skitfrågor:
• "Ska den eller den sitta kvar på sin post?"
• "Kan man lita på den eller den?"
• "Varför är våra högavlönade politiker så oärliga?" etc etc

Ja, jag tycker det är FEL FEL FEL att sko sig på skattebetalares bekostnad. Jag tycker det är FEL FEL FEL att ta emot bidrag och gåvor som man inte har rätt till. Jag tycker det är FEL FEL FEL att inte följa de demokratiska spelreglerna. Allt detta ska bekämpas. Det är trist att det ens ska behöva påpekas. Det borde vara inpräntat i vars och ens ryggrad, åtminstone för dem som har samhälleliga förtroendeuppdrag, men tydligen är det inte så. Det borde räcka med ett sådant konstaterande och sedan vidta de åtgärder som följer därav. Punkt.

Vår verkliga energi måste istället gå till att bygga upp en fungerande värld. Vi ska jobba fram ett människovärdigt samhälle, där var och en kan finna trygghet och kunna utvecklas som den unika varelse man är och där kapitalet sätts i människans tjänst istället för tvärtom. Vi har ett uppdrag att utföra, och det är att styra landet, landsting och kommuner, eller åtminstone påverka så mycket som möjligt efter de möjligheter vi har. Det får vi aldrig glömma. Det måste vara vårt självklara fokus. De hinder som gör det uppdraget omöjligt, det jag kallar skitfrågor och som luktar illa, måste arbetas bort, och det snabbt. Det MÅSTE gå. Annars får vi aldrig en förändring till en bättre värld.

Spridda reflektioner efter KoLa-dagarna

2011-10-09T16:52:00.002+02:00

Jag har nu tillbringat två dagar påVänsterpartiets inspirationsdagar för kommun- ochlandstingsföreträdare. Det var två riktigt lyckade dagar tyckerjag. Tyvärr gick mitt tåg hem så tidigt att jag missade storadelar av kandidatutfrågningen vilken var konferensens sista punkt.Det var lite rumphugget, men jag har nog ändå min uppfattningganska klar i den frågan. Det är fyra mycket kompetenta kamratersom ställer sig till förfogande för posten som partiledare.Processen är öppen. Vi hanterar valet som ett moget ochdemokratiskt parti, och jag är stolt :-) Vi har sett flera andravalprocesser i andra partier som i grunden skiljer sig från vårtarbetssätt. Öppenhet är minsann inte allas signum.

I eftermiddags föreläste GertrudÅström. Har du inte lyssnat på henne, gör det! Vilken fullständigt lysande förmågahon har att peka på det självklara, på det huvudlösa och på detegentligen fullständigt osannolika i de strukturella orättvisornasom finns mellan män och kvinnor. Efter att ha lyssnat på henne ärman en än mer övertygad Ninjafeminist än man var tidigare, och man är om möjligt änmer övertygad om att vi Ninjafeminister har ett viktigt uppdrag attutföra. Patriarkatet ska inte flina eller småskratta, det skadarra! Kvinnor ska inte behöva vänta på att få sina självklararättigheter längre. Det är dags nu. Det har varit dags länge, men den feministiska kampen har tappat styrka på senare tid.

Före lunch var jag med på ettseminarium om kvinnors villkor i politiken. Även det pekade i sammariktning. Även om vi är det enda feministiska partiet är vi intebra nog när det gäller att ge kvinnor och män samma möjligheter idet politiska livet. Kvinnor osynliggörs och utsätts förhärskartekniker även i vårt parti, och det är inte acceptabelt.Kamrater! Det är dags nu! Generationsväxling måste ske, och dengäller även att vi måste komma bort från den gamla gubbklubbensprivilegierade ställning och istället ha en rättvisrepresentation. Först då blir vi trovärdiga i det feministiskaarbetet! Man kan inte säga att man är feminist och sedan ageratvärtom, eller hur??

Nu tar vardagen vid igen. I morgon ärdet vanlig måndag, med möten både på dagen och på kvällen, menförst ska jag ta mig en liten sovmorgon. Det tänker jag unna mig.Rullar tåget in på Kalmar C enligt tidtabell så kan jag stiga av i”staun” kl 21.28 efter dryga sex timmar på rälsen. Det medföratt jag är en fara för min omgivning om jag tvingas in till jobbetkl 0830 på måndag, och det vill man väl inte riskera, specielltinte efter att jag har fått en massa feministisk påfyllning en helhelg? Då kan det ju bli revolution ju...

Sjutton vet om jag inte skulle antautmaningen förresten. Det kan vara värt det ;-)

Mopeden eller tåget???

2011-10-07T21:27:00.000+02:00

Att åka tåg i detta avlånga land ärett äventyr, det är en sanning. Ikväll befinner jag mig på resamellan Kalmar och Västerås. Alla tåg Kalmar-Alvesta är inställdajust denna helg, mellan kl 22.40 igår torsdag till kl 04.00 påmåndag. Alltså är man hänvisad till att åka med Kustpilen viaHultsfred och Linköping om man ska ta sig norrut och inte villskumpa på en ersättningsbuss mellan Kalmar och Alvesta som tar 2timmar och 20 minuter istället för tågets ordinarie 1 timme och 10minuter och dessutom åka FÖRE ordinarie avgångstid. Undantaget äri morgon lördag. Då går det inte att åka vid 07.07 utan efter kl08. Det blir en försening på över tre timmar. Då kommer jagalldeles för sent till Västerås där jag ska vara med påVänsterpartiets Kola-dagar. Således blev det redan från början enförändring i planerna. Avresa fredag istället för lördag vilketbetyder en extra natt på hotell i Västerås. Till saken hör attdet är vår femåriga bröllopsdag idag. Det känns lite visset attåka iväg just på den dagen, men det överlever vi. Livet har 364andra dagar som året som man kan njuta av tillsammans.

Kustpilen är behaglig att åka med,men det går sakta. De 23 milen tar över tre timmar med dieseltågetmen komforten kan man inte klaga på. Det är vackra omgivningarockså, och dem kan man njuta av så länge det är ljust ute. Detvar det idag ungefär 2/3 av resan. Förseningen var ett antalminuter, precis så många att jag inte hann springa till Pressbyrånoch handla lite fika till resten av resan från Linköping. Enligtinformationen på Kustpilen skulle tåget mot Västerås avgå frånspår 3. Jag sprang dit. Där stod det inget om nåt tåg tillVästerås.

Konstigt, Jag tog väskorna igen ochsprang upp till väntsalen. Där stod det på skärmen ovanför denstängda biljettförsäljningen att mitt tåg till Västerås varINSTÄLLT. Det var allt. INSTÄLLT. Vid en snabb koll kunde jagkonstatera att det var det sista tåget för dagen. Jag såg framförmig en natt på ett av Linköpings lågprishotell medan ett hotellrumi Västerås skulle stå oanvänt och bara kosta pengar. Nåväl, jagstod ju inne i väntsalen och det var förutsättningen för att jagskulle höra rösten i den raspiga högtalaren säga att ”resenärersom skulle åka med tåget till Katrineholm, Sala och Västeråshänvisas till X2000 mot Norrköping som nu kommer in på spår 2”.Sålunda sprang jag genom trappsystemet igen för att kasta mig in påtåget som höll på att rulla in. Personalen på detta tåg hadeingen aaaaning om de frågor jag och de andra som också skullevidare genom Sörmland ställde. Skulle vi åka med det här tågetom man skulle till Katrineholm? Finns det anslutning i Norrköping?Får vi åka med våra biljetter? Hur som helst, vi steg på. Detblev ståplats i bistron, en bistro som inte hade en enda smörgåseller matbit som inte innehöll döda djur i någon form. Det varingen dröm för en vid det här laget ganska hungrig och litefrågande vegetarian, men tåget tog oss till Norrköping och därstod det anslutande tåget mot Västerås och väntade, dock medsådan knapp tidsmarginal att det inte gick att springa tillPressbyrån där heller. Det får bli en nattmacka på hotellet.Hoppas de har ost på såna och inte bara bitar av bakdelen på engris.

Nå nå, jag har några frågor tillSJ:

Varför sprider ni inte informationen om förändringarna i tågtrafiken till de anställda som kan tänkas få frågorna, dvs de som jobbar på de berörda tågen?
Varför kan ni inte ha skriftlig information på de skärmar där avgångar och ankomster står? Ordet INSTÄLLT räcker liksom inte när man står vid en obemannad och stängd försäljningsdisk och de enda som är i synlig tjänst är folket som jobbar i Pressbyrån eller på järnvägsrestaurangen. Hade man inte varit inomhus hade all information gått en förbi. Tänker ni överhuvudtaget på människor med funktionshinder i form av nedsatt hörsel?
Hur hade ni tänkt att en person som har problem att ta sig fram, kanske hänvisad till kryckor eller rollator, skulle hinna springa till ett ersättningståg som avgick FÖRE den avgångstid som var angiven för det rätta tåget?
Hur kan det komma sig att man kan köpa biljett i biljettautomaten till ett tåg som är inställt? Det hände en grabb i Linköping. Han köpte biljett till Katrineholm med avgångstid 20.04 när det på skärmen stod INSTÄLLT. Är det inte lite märkligt? I denna datoriserade värld ska väl samkörning vara möjligt, eller hur?
Måste man i fortsättningen komma 45 minuter före avgång för att vara säker på att hinna med ersättningsbuss eller ersättningståg? Det är snudd på värre än flyget...

Ja, det finns många frågor. Snart ärjag dock framme i Västerås. Det är ungefär 1 timme och 20 minuterdit. Då ska jag fixa fram en macka och fira att jag har klarat avdagens äventyr. Nästa gång är det medhavd matsäck som gäller,liggunderlag och sovsäck samt ett rejält gott humör. Eller som enmedresenär som ska av i Eskilstuna sa: Nästa gång tar jagmopeden. Den går ju i alla fall.

Dags att säga ifrån så det hörs!

2011-10-07T18:03:00.002+02:00

Efterfrågan på vit tryffel med ettkilopris långt över 300 000 kronor har aldrig varit större iSverige. Skattelättnaderna för höginkomsttagare är makalösa. S-ledaren Håkan Juholt har fått minst 90 000 kronor för mycket av riksdagen för hjälp tillhyran. Politikerpensioner med generösa villkor sträcker sig överdecennier för folk i arbetsför ålder. Det finns verksammapolitiker som struntar i de demokratiska spelreglerna men slipper taansvaret. Samtidigt finns det människor i samhället som har blivit sjuka pga högarbetsbelastning och som tvingas leva på nästan ingenting när dehamnar utanför trygghetssystemen. Andra blir sjuka av helt andraanledningar men får sämre och sämre villkor. Vissa förlorarjobbet pga ett förfluget ord på Facebook. Tystnaden breder ut sigpå arbetsplatserna och anställda vågar inte säga sin mening.Fackens roll blir mindre och mindre. Arbetslösa i alla åldrarförnedras och förlorar tron på samhällets skyddsnät och hoppetom att någonsin få ett arbete och en plats där man betyder nåtför någon annan. Var fjärde kvinna upplever sexuella trakasserier.Våldet mot kvinnor breder ut sig. Det är inte konstigt attmotsättningarna växer i Sverige.

Allt kan vi inte råda över som ettlitet parti. I själva verket kan vi göra väldigt lite, men det vikan göra är att visa på hur vi vill ha det istället. Det gör vigenom våra förslag i parlamentariska församlingar, genom praktisktpolitiskt arbete och genom att visa hög moral och god etik i våraegna handlingar. Vi kommer fortfarande att få vår släng av slevenmen har vi ett rent samvete och agerar efter den etiska kompass vihar, där svagas behov av rättviseskäl alltid sätts framförstarkas, så kommer vi att kunna bidra till en förändring. Det ärjag övertygad om.

Det finns så mycket att förändra ochförbättra. Orättvisorna får inte bestå för alltid och absolutinte växa. Något är allvarligt fel när man till och med använderdemokratiska processer och förtroendeposter för att sko sig själv.Vi i Vänsterpartiet är det parti som på allvar kan visa på ettalternativ som är grundläggande annorlunda. Jag hoppas att vi, påalla nivåer, är vuxna uppgiften att säga ifrån så det hörs ävenutanför de stängda rummen.

Vinstuttagen hotar barns rätt till likvärdig utbildning

2011-10-07T12:07:00.000+02:00

Jag fick lite mothugg från Axel Werin, ung moderat som nyligen flyttade från Kalmar apropå en debattartikel jag skrev för ett tag sedan om bland annat allmänhetens inställning till skolan i Sverige. Inspirationen fick jag från en undersökning som Lärarnas Riksförbund presenterade den 6 september på Skolans Dag. Han tyckte att min kritik av vinstuttagen från fristående skolor bara var ideologiskt färgat gnäll. Han fick svar i Barometern igår:

Axel Werin (M) gillar inte att 80 procent av boende i större svenska kommuner är negativa till vinstuttag i fristående skolor. Lärarnas Riksförbund har låtit intervjua 10 500 personer i 21 större kommuner, och det var den studien jag refererade till. Werins stora problem är att människor inte tycker som Werin anser att de borde. Men folk både tycker som de vill i en demokrati och uttrycker det minsann också.

Argumenten för att begränsa vinsterna är goda. De hotar alla barns rätt till en likvärdig utbildning. Segregationen mellan skolor och elever ökar och resultaten försämras.

Vänsterpartiet vill satsa mer resurser på skolan. Vi behöver anställa fler lärare och förstärka förebyggande insatser inom elevhälsoarbetet. Vi vill dock säkerställa att resurserna stannar i klassrummen. Vi vill stoppa läckaget av skattepengar till redan vinststinna företag. Detta utesluter inte att vi fortfarande har skolor som drivs av andra. Vi anser dock att en klok riksdag bör besluta om vilka icke-vinstdrivande driftsformer som är lämpliga för fristående skolor.

Werin tror att det bara är vänsterpartister som anser att skattemedel som är avsedda för utbildning ska gå till just utbildning. Hoppas att Werin har rätt, så moderat han är. Det skulle i så fall göra att Vänsterpartiet i kommande val skulle få 80 procent av rösterna, något som överträffar till och med våra allra mest optimistiska visioner om en stark vänsterkraft i svensk politik.

Birgitta Axelsson Edström (V) ledamot i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund

Kandidatbesök i Kalmar!

2011-10-07T10:24:00.001+02:00

Igår hade vi en av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater på besök hos oss i Kalmar. Det var Hans Linde som (nej inte direkt hade vägarna förbi för det har man sällan här i världens ände för att tala tågspråk....) var här en heldag för att träffa vänsterpartister och andra. Vi hann med mycket roliga skolbesök i två klasser på Jenny Nyströmsskolan med levande diskussioner och pigga frågor från minst lika pigga elever samt ett mycket intressant studiebesök på Kalmar Science Park innan det var dags att ha ett offentligt möte på Bergaviksbiblioteket. Jag vill på detta sätt tacka alla inblandade riktigt varmt som gjorde dagen så givande!

Hans talade om hur det kom sig att han, som uppvuxen på en grisgård i Skåne, kom att engagera sig mot rasismen och därmed gå med i Ung Vänster som gymnasieelev. Det är viktigt att unga människor organiserar sig och slåss för det man tycker är rätt och riktigt. En stor del av diskussionerna igår med våra gymnasieelever berörde hur vi kan arbeta för rättvisa villkor mellan killar och tjejer. Det är tydligt att ett feministiskt uppvaknande finns bland de riktigt unga. Då gäller det att vi tar tillvara på det! Vi har också en mycket medveten ung generation som förstår att människors värde inte hänger samman med vare sig kön, ålder, ursprung, sexuell läggning, plånbokstjocklek eller boendmiljö eller något annat. Det enda som människovärdet hänger samman med är att vi är just människor allihop. Det är viktigt att komma ihåg.

Ikväll bär det för min del av till Västerås för två dagar med kommun- och landstingspolitiker från hela landet. Pga banarbeten på sträckan Kalmar-Alvesta med inställda tåg från igår kväll till måndag morgon blir det avresa via Linköping redan en dag för tidigt. Nåja, man ska inte klaga. Det blir en helg när man får tillfälle att fylla på förråden med vänsterideologiskt gods med bäring på det kommunalpolitiska arbetet. Jag hoppas att vi ses där!

Klokskap om vänskap

2011-10-04T09:39:00.001+02:00

"Om man vill ha en vän måste man själv vara en"

Jag tror att citatet ovan kommer från Nalle Puhs värld. Klokskap som den här brukar komma därifrån. Jag sitter just nu på kommunstyrelsens sammanträde och konstaterar att det är långt mellan de krav man ställer på andra och de man ställer på sig själv. Vi ska senare behandla en motion från Folkpartiet om tillgänglighet för alla. Där skrivs att det för liberaler är självklart att alla människor garanteras tillgång till kommunal service på lika villkor. När det gäller att ge alla möjlighet att delta i diskussion och debatt på kommunstyrelsen är det dock inte lika självklart. Det där med att använda befintliga mikrofoner, vilket skulle öka tillgängligheten och delaktigheten avsevärt för vissa av oss (dock valda på samma sätt som alla andra, med samma rättigheter och samma ansvar), finns det tydligen ett mycket lågt intresse för, både från Folkpartiets sida och från andra.Men det är klart, det är alltid lättare att gnälla och ställa krav på andra än att förändra sitt eget beteende. Man får väl ändå se det som ett friskhetstecken att jag fortfarande orkar bli besviken.

Digital satsning, ja tack....

2011-09-29T21:34:00.002+02:00

Kalmarsunds gymnasieförbund hade styrelsemöte idag. Vi var på Stagneliusskolan och gjorde samtidigt ett litet studiebesök. För en gammal staggnist som jag är det alltid ett rent nöje att trampa i de gamla korridorerna och minnas den tiden då det begav sig.... Mycket är dock förändrat. Numera finns det elevskåp samt toaletter både här och där i de trivsamma ljusa korridorerna. På min tid hade vi orange, mörkblå och mossgröna korridorer där vi drog fram med våra tunga väskor med alla böcker i hela tiden (inte konstigt att man fick ryggproblem senare i livet) och fick springa ner i källaren varje gång man behövde gå på toa (inte konstigt man fick UVI heller….). Som sagt, en hel del har blivit bättre. Allt var inte bättre förr. Vi håller också på att jobba med förnyade arbetssätt. Den digitala utvecklingen måste man hänga på. Det duger inte längre med Texas TI-25 eller TI-30 (eller grafritande miniräknare vilka var mattenördarnas favoriter), nu ska varje elev ha en egen dator. Det kostar på, men det är nödvändigt om skolan ska kunna förbereda eleverna, även de som saknar egna ekonomiska resurser att köpa privata datorer för, inför framtidens yrkesliv. Förbundets satsning på digital kompetens är således angelägen. Satsningen är tänkt att finansieras av utökade medlemsbidrag från kommunerna, fullt utbyggt till en kostnad på över 15 miljoner årligen.Får vi de efterfrågade extraresurserna? Svaret har vi inte idag. Även kommunerna har begränsade resurser, och det är inte rimligt att vi från förbundets sida bara passivt inväntar svar. Vi har istället uppdraget att inom våra ekonomiska ramar hitta finansiering till en satsning som vi kan genomföra. Vi måste naturligtvis säkerställa att vi även i fortsättningen kan attrahera elever med våra skolor och utbildningar. Det är vårt ansvar. Jag vill därför att vi kör med både hängslen och livrem i den här frågan. Vi klarar inte hela satsningen så som vi skulle vilja utan tillskott på resurser, men tänk om vi inte får några tillskott? Hoppet är det sista som lämnar en, men man måste samtidigt planera även för det oönskade. Hur gör vi då?Vi måste hänga med på IKT-tåget. Vi ska inte bli kvarlämnade på stationen medan eleverna åker med andra tåg till andra skolor. Att koka soppa på spik är en krånglig historia, liksom att trolla med knäna, men likväl kan vi hamna i ett läge där vi måste göra så. Det tycker jag att vi måste vara medvetna om och planera för. Vi lever inte i den bästa av världar där man får alla önskemål uppfyllda, men visst sjutton hoppas man på det i alla fall, i första hand?

Tänkvärd text till den som känner sig värdelös men inte är det (och till oss andra)

2011-09-28T14:58:00.000+02:00

Du vet väl om att du är värdefull
(Ingemar Olsson)

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

© little beat music

Vad ska man bli när man blir stor?

2011-09-28T10:37:00.001+02:00

Tänk att man vid min aktningsvärda ålder fortfarande inte är riktigt klar med vad man vill bli när man blir stor! Eller är det kanske ett friskhetstecken som tyder på utvecklingsvilja? Världen, både i det stora och i det lilla, är full av orättvisor som behöver arbetas bort och fler blir det, men frågan är hur man gör det allra bäst. Det finns många alternativ, många arenor och många arbetssätt för att göra nytta, och man behöver inte välja en enda väg. Jag har alltid hållit på med tusen saker samtidigt, så varför inte fortsätta med det?

Det är ändå viktigt att man mår bra och trivs med det man gör. OK, allt kan inte vara perfekt (såna krav kan man inte ställa när man inte är perfekt själv!) men i huvudsak måste man acceptera förhållandena och, i ärlighetens namn, jag gör nog inte riktigt det just nu. Det är lite för många stängda dörrar, lite för mycket smussel, lite för omfattande tystnad och absolut för mycket Jantelag numera, och det känns inte bra. Frågan är om man orkar göra något åt det om dom flesta andra inte tycker att det är något som måste åtgärdas, och om dom som tycker som jag, att något måste göras, ändå inte är beredda att göra något. Det blir, som man nog kan inse, en aning ensamt då. Det hjälper liksom inte att ha rätt om man är ensam, eller hur? Majoriteten, som tycker tvärtom, är ju ändå väldigt mycket starkare, och det är något som man i ett demokratiskt samhälle måste acceptera. Tack och lov för demokratin som ändå tillåter åsikts- och yttrandefrihet! Och tack och lov för att vi har allmänna val i det här landet åtminstone vart fjärde år!

Så jag fortsätter att fundera. Vad ska jag bli när jag blir stor? En sak vet jag i alla fall: Jag ska inte bli lika stor som dom som är så stora att dom inte behöver bry sig om dom som är små. Det är åtminstone en sak som är säker.

Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar tillsammans för skolans bästa!

2011-09-27T09:30:00.003+02:00

Lärarnas Riksförbund har publicerat den intressanta rapporten "Underkänt! – svenska folkets åsikter om skolan".Många människor i Sverige,uppemot hälften av de tillfrågade, anser inte att våra skolor håller enlikvärdig standard. Det är ett problem. Nästan lika många, fyra av tio, ansersig inte kunna ta ställning i frågan. De flesta i Sverige år 2011 vågar alltså intelita på att skolan sköter sitt uppdrag. Det är ÄNNU mer problematiskt. Detvisar att vi efter åratal av svartmålning av en i huvudsak välfungerande skolamed goda pedagoger har lyckats rasera förtroendet för den. Det kan vi tillstora delar tacka Folkpartiets Jan Björklund för.

Ett annat mycket stortproblem, som hänger ihop med det föregående, är att de fristående skolorna harobegränsade möjligheter att ta ut vinster och placera dem på annat håll. Såmånga som åtta av tio tillfrågade anser att vinsterna måste begränsas och attresurserna åter ska investeras i skolverksamheten så att de kommer elevernatill del. Detta är ett krav som vi i Vänsterpartiet har drivit länge. Nu vet viatt en övervägande del av samtliga partiers sympatisörer tycker precis som vi.Däremot jobbar de andra partierna i en helt annan riktning.

Att förtroendet förde offentliga skolorna krymper medan fristående skolor kan växa blir en orimligparadox i sammanhanget. Det är ju på det här sättet vi utarmar skolorna ännumer. Skolresurser, medel som skulle gå till barns och ungdomars utbildning,skickas iväg till ägares privata plånböcker. Snacka om att göra tvärtemot vadfolk tycker är rätt och rimligt!

Att föredra statlig styrningav skolan framför kommunal är också en linje som Vänsterpartiet har drivit. Detanser de allra flesta tillfrågade, liksom LR, är en riktig väg att gå.Problemet är dock att det inte nödvändigtvis ger MER resurser att fördela tillskolan. Skolan ska kompensera för olika förutsättningar, och där måste den lokalanivån kunna påverka. Vi kan alltså inte bara dra klockan tillbaka, vi måstehitta lösningar på problem som finns nu och i framtiden. Sådana lösningarhittar vi inte i Jan Björklunds 1960-talsskola.

LR har rätt i sina slutsatserpå flera punkter. Jag håller dock inte med om den allra sista, nämligen den omkrav på garanterad undervisningstid per ämne samt en fast timplan. Vårövertygelse är att skolan måste ge varje elev möjlighet att utvecklas så långtsom möjligt. Det betyder att Kalle kanske behöver åtta timmar för att förståräta linjens ekvation medan Ida behöver tre. Samtidigt kan Ida behöva tiotimmar för att lära sig fotosyntesen medan Kalle fattar galoppen på fyra. Denflexibiliteten måste vi ha i skolan om vi ska sätta elevernas utveckling allrafrämst. Det gör vi förstås också när vi använder oss av engagerade ochvälutbildade lärare i skolan som trivs med sina jobb och som känner siguppskattade för de uppgifter de utför.

Tack LR för en informativ undersökning! Nu kavlar viupp ärmarna och jobbar vidare, tillsammans. Vi i Vänsterpartiet tänker dra vårtstrå till stacken för att tillsammans med er och andra yrkesverksamma i skolansamt med elever och föräldrar bygga upp såväl förtroendet för och kvaliteten iden svenska skolan. Vi har mycket att göra, men vi har stora möjligheter attlyckas! Det gäller dock att vi ser framåt och inte bara bakåt. Det är ju förmorgondagen som skolan ska utbilda, inte för gårdagen.

Rim på kvällskvisten

2011-09-26T23:45:00.001+02:00

Nu är jag trött likt en björn
som har fått sig en vintertörn
Efter 14 timmars jobb utan en enda riktig rast
är det inte konstigt att koncentrationen brast....
KF en måndag en sensommarkväll
numer med Johan och inte med Kjell
lockar sällan fram ens intellekt
snarare är det ens själ som blir knäckt....
av ändlösa rader av politiska ord
vars antal i pengar kunde rädda vår jord
Nej, nu glömmer vi denna fruktlösa kamp
och tar för framtiden ett riktigt avstamp :-)

Apropå mobbning

2011-09-26T14:55:00.002+02:00

Så många som en av tio uppger att de någon gång blivit utsatta för mobbning på sitt jobb. Det är alltså vanligt, vilket är alarmerande. Det måste man ha med i åtanke när man diskuterar sjukfrånvaro och ohälsotal. Den som blir mobbad får ofta försämrad självkänsla och självförtroende, känner sig otrygg och befinner sig ofta i farozonen för att bli sjuk ”på riktigt”, fysiskt eller psykiskt. Risken ökar förstås ju längre man blir utsatt för kränkande behandling.

Mobbning är inte ett fenomen som uppträder likadant överallt. Kränkningarna tar sig olika uttryck. Den som är utsatt känner sig under en längre tid utesluten och illa behandlad. Det brukar vara ett generellt kännetecken. Uteslutning kan till exempel visa sig genom att man slutar hälsa på honom/henne eller undanhåller viktig information, kanske information som är speciellt viktig för den utsatte att få veta. Då känns ju uteslutningen än mer och effekterna för den enskilde blir värre.

Vad driver den som mobbar? Tja, nästan alltid handlar det om makt eller avundsjuka. Den som blir utsatt är ofta en person som i någon mening har lyckats bättre än den som mobbar. Otydliga chefer som inte vågar ta itu med konflikter i ett skede då de fortfarande kan lösas bidrar också till att grogrunden för mobbing blir mer gynnsam.

Mobbning kan förhindras, men det gäller att man är vaksam. Självklart måste ledarskapet fungera så att inte ledarstrukturen och ledarens beteende förstärker och belönar mobbningstendenser. Därutöver måste man vara tydlig med vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Ledningens beteende fortplantar sig nämligen genom hela organisationen. En arbetsgrupp som leds av en chef som inte fungerar fungerar inte själv heller, men alla har ett ansvar att slå larm. Uteslutning, menande blickar och undanhållande av information riktat mot en viss person är ALLTID fel. Medarbetare måste våga visa att han eller hon ser vad som pågår. Chefen ser ju som bekant inte allt. Ibland kanske han/hon inte VILL se heller. Då ska man nog inte vara chef, om jag nu ska vara tydlig.

Känner du igen dig? Är du utsatt själv, eller misstänker du att någon i din närhet har det jobbigt? Det kan vara svårt bryta en negativ spiral på egen hand. Tala med företagshälsovården, skyddsombudet (om ett sådant finns) eller någon som du har förtroende för. Bär inte på frågorna själv, utan sök stöd. Det är inte särskilt lätt, men det kan vara verksamt, att gå på mobbaren och konfrontera honom/henne med dina iakttagelser. Det kan bli ett jobbigt samtal och en jobbig process, särskilt om mobbningen har pågått länge, men om du vågar så kan det vara det allra bästa du kan göra. Du växer själv, du gör klart för mobbaren att kränkningarna är synliga och oacceptabla och du hjälper den som är utsatt (om det inte är du själv förstås) så att hon/han känner att det finns någon som står på den rätta sidan.

Det är nämligen ALDRIG rätt att mobba. Det är den fege och maktlystnes strategi för att själv skaffa sig fördelar, och sådant ska vi ALDRIG acceptera.

Kommunen, det är ju VI!

2011-09-22T20:14:00.000+02:00

På förekommen anledning: Vet ni vad ordet kommun egentligen betyder? Jo, det kommer av latinets communis, som betyder gemensam. Det är därför nåt har blivit grundläggande fel när vi pratar om "dom på kommunen".

Kommunen är nämligen VÅR. Det är vi tillsammans som ÄGER kommunen. Vi är inte några kunder, vi är ÄGARE, och som ägare är vi allihop med och bestämmer vad som händer.

Funkar det inte så? Nej, det gör nog inte alltid det, men då måste vi göra något åt det. Inflytandeformer kan utvecklas så att ägarna blir nöjda. Det är inte bara vart fjärde år man ska kunna säga ifrån när man går till valurnorna, utan man ska kunna påverka kontinuerligt. Svaret på problemet är hur som helst inte att lägga ut kommunal verksamhet på privata företag, för då får man inte längre nåt att säga till om alls mer än som KUND.

Och det är en himla skillnad på att vara ÄGARE och KUND!

Spridda reflektioner och en överraskning, eller?

2011-09-22T17:55:00.001+02:00

Idag har jag varit på sammanträden hela dagen, först Destination Kalmar och sedan Omsorgsnämnden. Hade jag bara sluppit huvudvärken så hade det nog varit mycket trevligare, men det är sånt man får ta ibland.

Äntligen har vi då bestämt oss för att se till att det finns arbetskläder till omsorgspersonalen. Det är pinsamt att vi nu skriver 2011 innan vi kan sätta ner foten i den här frågan. ÄNTLIGEN som Gert Fylking skulle säga. Men det är klart, kvinnor kan väl hantera en tvättmaskin hemma och kan alltså tvätta sina arbetskläder själva? Och så får de ju lön också när de arbetar, så de har ju råd att köpa kläderna själva också. Det kan ju inte män göra. Eller? Nåja, nu ska vi inte gnälla. Upphandlingen ska slutföras och från 1 januari 2012 ska vi kunna erbjuda arbetskläder. ÄNTLIGEN.

En annan ÄNTLIGEN-fråga var tidplanen för önskad sysselsättningsgrad. Innan 2013 har gått till ända ska omsorgspersonalen kunna reglera sin arbetstid så att lönen räcker till mat och husrum för sig och sina barn. Fast här finns en del kvar att göra. Att höja lönenivån generellt alltså. Det kan inte vara rimligt att det är mindre värt att ta hand om människor än om maskiner.

Sedan kom då dagens överraskning. Jag menar inte att de borgerliga partierna vill lägga ut vårt nya äldreboende på Varvsholmen i privat regi. Det var väl ganska väntat. Det handlar ju om ideologi, inte om ekonomi eller kvalitet. Vi vet att omsorgsverksamhet varken blir bättre eller billigare i privat regi utan snarare dyrare och sämre, men här sätter ideologin krokben för logiken hos högeralliansen. Det var ju ganska väntat.

Det här handlar om nåt helt annat. Det görs nämligen, efter initiativ från arbetstagarorganisationerna, en översyn av enhetschefernas arbetssituation. Man försöker tydliggöra uppdraget och revidera de riktlinjer som idag gäller. Det händer mycket inom det här området, och behovet av en översyn är stort. Många enhetschefer har för stora personalgrupper och man hinner inte riktigt med allt som en chef bör hinna med. Det är slitsamt och förväntningarna är både många, olika och stora. Tillsammans med facken har man då under ett års tid jobbat med frågan och nu föreligger en skrivning, där man bland annat påtalar att man måste se till att enheterna håller en rimlig storlek sett till antalet anställda, och den här skrivningen är man i stort sett nöjd med från alla håll. Den fick vi information om idag. Då lägger Folkpartiets representant en protokollsanteckning där hon vill att enhetscheferna ska söka tjänster efter "omorganisationen". Tjänsterna ska dessutom vara tidsbegränsade till tre år. Om det enbart är enhetscheferna inom omsorgen som ska ha tidsbegränsade tjänster framgår inte.

Jaha, det är resultatet när man slår larm om att arbetssituationen är ohållbar på flera håll. Folkpartiet anser tydligen att ett sådant initiativ ska belönas med ännu mer osäkerhet och med hot om att inte få behålla jobbet. Budskapet är tydligt: "Om du påtalar brister och är med och arbetar fram förbättringsområden så blir du utsparkad sedan." Vem slår då larm nästa gång? Vem försöker då bidra till förbättringar? Och vem söker jobb som enhetschef på sådana premisser? Det är väldigt långt från den önskan vi har i Kalmar kommun om att ha högt i tak på arbetsplatserna. "Tystnaden på jobbet" verkar i Folkpartiets värld vara en vision och en målsättning snarare än ett stort misslyckande (vilket vi i Vänsterpartiet alltid hävdar att en sådan situation är).

Nu ska i ärlighetens namn sägas att inte hela borgerligheten gick på den här linjen. Det var i varje fall skönt. men det är en himla tur att inte Folkpartiet är med i en styrande majoritet i Kalmar kommun. Då hade vi som vill utveckla nämligen löpt risken att bli belagda med munkavle allihop, och det tjänar ingen på, varken i kvalitet, pengar eller välbefinnande.

Vem ska hjälpa mormor?

2011-09-19T08:25:00.002+02:00

Alla blir äldre. Vi kommer att hamna i situationer när vi behöver hjälp för att klara vår vardag.Det är inte längre ovanligt med oro inför vad som händer när hälsan vacklar. Kommer man att få de insatser man behöver? Och kommer de att utföras på ett professionellt sätt?

Vår äldreomsorg är inte självgående. Den hänger på att vi ger den de resurser som krävs. Det handlar om välutbildad personal i tillräcklig mängd, om rätt till heltidsjobb och om trygga anställda som vågar säga vad de tycker och som därmed förbättrar verksamheten.Det handlar också om att lyssna på brukare och brukares anhöriga. Rätt till inflytande över verksamheten från brukare och från personal ger god omsorg.

Vi måste också vara beredda att betala löner som man kan leva på. Vi har problem med att rekrytera välutbildad personal, och söktrycket till gymnasiets omvårdnadsutbildningar är alldeles för lågt i förhållande till framtida behov av arbetskraft. Det hänger självklart ihop med dåliga arbets- och löneförhållanden.Vill vi ha en omsorg värd namnet måste vi vara beredda att betala vad det kostar, och vi måste ge den personal som i dag sliter under oacceptabla förhållanden credit för vad de gör.

Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” är angelägen. Vänsterpartiets svar är att vi tillsammans och gemensamt ska hjälpa mormor, genom bland annat ett långsiktigt äldreomsorgslyft med satsningar om fyra miljarder kronor fördelat på tio år. Vi vill till exempel återinföra utbildningsvikariaten så att den stora kostnaden för utbildning, nämligen att anställa vikarier, blir löst för kommunerna.

Ingen ska behöva oroa sig för att inte få den hjälp man behöver när man blir gammal. Det är inte värdigt ett modernt välfärdssamhälle på 2000-talet.

Jag är med er!

2011-09-18T16:18:00.001+02:00

Ofta jag känner mig ensam och rädd
och min tro verkar liten och svag
Framtiden syns mig så hotande mörk
och av ångest förmörkas min dag

men som lärjungaskaran
får jag höra igen dessa ord
som blev början på nåt nytt
när Han sa:
Jag är mer er alla dar intill änden
om ni litar och tror på mitt ord
om ni litar och tror på mitt ord
(Lars Mörlid)

Det var tonsättningen av dessa ord som jag valde att spela som postludium idag i kyrkan. Det passade faktiskt riktigt bra, både till en predikan som handlade om bönen och till en gudstjänst som i stora stycken handlade om det mänskliga i förhållande till det gudomliga. Det mänskliga är inte problematiskt. Det är ju till människor vi är skapade! Det problematiska är att vi ofta känner oss misslyckade och otillräckliga. Det verkar höra till det mänskliga livet att ständigt hamna i situationer där man väljer det man tror är rätt men andra lyckas ändå få en att känna sig skyldig till nåt fel.

Vi kan inte vara alla till lags. Det faller på sin egen orimlighet. Vi SKA inte vara alla till lags heller. Visst, det kan kännas ensamt ibland, och det kan vara hårt att stå fast vid sin övertygelse när andra hela tiden kritiserar och letar fel. Vi vet ändå att vi har uppbackning, ända intill änden. Man är inte ensam. Det finns alltid en hand att hålla i, och när stegen blir för tunga att gå får vi helt enkelt lita på att vi blir burna. Den handen orkar bära oss allihop. Var inte rädd!

Skobekymmer

2011-09-16T15:04:00.001+02:00

Jag är nog hopplöst omodern.... I morse slängde jag på mig mina sandaler som vanligt, men efter ett par meter på cykel så fattade jag att det faktiskt är HÖST nu. Nåväl, klockan var för mycket så jag vände inte om. Fötterna förfrös inte i varje fall, bara nästan.... Nu vet jag att fötter tål åtta grader och snålblåst i sommarsandaler.

Nu har jag emellertid fått en insikt till. Mellansteget mellan sandaler och vinterkängor finns inte. Det är numera den förlorade länken i skoaffärerna. Där finns så gott som bara vinterkängor, med eller utan foder. Jag behövde ju SKOR. Det borde finnas såna i en SKOaffär. Det hörs ju på namnet.

Det blev inget köp. Det är bara den 16 september idag. Jag vägrar att ta på mig kängor redan. Å andra sidan så sparar jag på nagellack. Nu lär jag få blå tånaglar alldeles gratis. :-) Hoppas att såna är mer inne än vanliga hederliga skor.

Nötskrikan

2011-09-16T12:35:00.003+02:00

Idag har jag varit och sett nåt spännande igen! Kontrasten mot gårdagens besök i äldreomsorgens dagverksamhet är stor, men det är ändå kommunal kärnverksamhet detta också. Kommunen satsar stora pengar på att bygga om och bygga till i vårt centrala idrottscentrum i kvarteret Nötskrikan (Kalmar Sport Center blir namnet, inte klockrent för en lingvist....). Där pågår bygge av ny träningsishall (med läckert gröna väggar inuti!), nya lokaler för både kontor och träningsverksamhet och en ny entré till hela bygget är äntligen på gång. Invigningen sker snart! Det är en låååååång process som har lett hit, men äntligen händer det nåt. Behovet av mer isyta är väl känt sedan många år, och jag glädjer mig åt att såväl hockey som konståkning får bättre möjligheter att träna nu. Vår gamla ishall (som ju också behöver byggas om eller helst ersättas av en ny men det ligger ett par år framåt i tiden såvitt jag kan se nu i alla fall) har varit otillräcklig länge. Sporthallsområdet kommer att höja sin attraktionskraft och bli mer tillgängligt i och med att det efter snart 50 år får en entré som man kan identifiera som en entré. Det blir lättare att hitta in om man ser ingången, liksom ;-) Vi har kämpat länge, föreningarna har kämpat ännu längre i motvind men nu blir det resultat. Skönt!

En kommun har ansvar för mycket. Bland det allra viktigaste är att vi tillsammans ska skapa en livsmiljö som är positiv för alla som vill bo här. Idrott, kultur, skola, äldreomsorg, socialtjänst, parker, vägar.... Allt spelar roll. Ska vi lyckas i det läge vi har, med begränsade resurser och en regeringspolitik som bygger på att alla ska vara friska och arbetsföra (resten "finns" liksom inte) måste vi samarbeta, över förvaltnings- och nämndsgränser, mellan kommun och föreningsliv, mellan människor som vill arbeta för samma mål. Samverkan, samarbetsförmåga och respekt för våra olika kompetenser och möjligheter är orden för dagen samt insikten att allt och alla behövs. Det är så man bygger en hållbar kommun.

På besök i verkligheten

2011-09-15T14:44:00.000+02:00

Idag har jag varit "ute i verkligheten" som Kurt Olsson så träffande brukade säga. Den här gången hade jag förmånen att få hälsa på i en av äldreomsorgens dagverksamheter. Det var Prästgårdsvillan som öppnade sin dörr för mig under förmiddagen. Dit kommer man 2-4 dagar i veckan mellan ca 09 och 15 och umgås med andra.

Det blev ett par härliga timmar! Tack Anita och ni andra i personalgruppen som jobbar där och som släppte in en vilsen och okunnig politiker som jag! jag träffade, utöver den glada personalen, ett drygt tiotal äldre damer med gott om glimtar i ögonen som åt frukost, diskade, fixade frukt till mellanmål och förberedde lunchen tillsammans. Det var många samtalsämnen som hann att avhandlas och skratten avlöste varann. Tänk vilka unga hjärtan man kan ha även om det var länge sedan man föddes!

Dagverksamhet som denna betyder oerhört mycket om man bor ensam. Man får möjlighet till social samvaro, kan laga mat tillsammans och äta tillsammans (vem tycker att det är speciellt kul att äta ensam jämt?) och man tar sig en liten promenad med andra som vill gå ut och få lite frisk luft. Till och med disken blir ju rolig att hantera om man är flera!

Vi måste våga satsa på äldres livskvalitet. Det är kanske inte lika glassigt som storstilade byggprojekt eller flashiga playor mitt i stan, men det är absolut inte mindre viktigt, snarare tvärtom. Vi måste förstå att vi behöver ge personalen möjlighet att göra ett bra jobb utan att bli utsliten i förtid. Vi måste öka bemanningen. Vi måste se till att göra arbetsplatserna attraktiva med god arbetsmiljö och betala en lön som man kan leva på. Visserligen får man tusenfalt tillbaka när man ser att det man gör betyder något för andra människor, men man kan inte köpa bröd och betala hyran med känslor av tacksamhet vilket en del verkar ha trott när man ser på löneskillnaderna mellan manliga och kvinnliga yrken. Konstigt nog är det bara kvinnor som förväntas leva på känslor och luft medan män måste ha pengar att betala med.

Vi blir alla gamla framöver, om inte något oförutsägbart händer. Hur vill vi leva då? Det är hög tid att ta den frågan på allvar. Vill vi ha en äldreomsorg värd namnet? Ska vi kunna lita på att vi allihop, utan tanke på hur tjock den egna plånboken är, får den hjälp vi behöver när vi inte längre klarar allt på egen hand? Då måste vi ta konsekvensena av det. Det vi då måste göra är att bygga upp och bygga ut en äldreomsorg som finansieras och styrs gemensamt. Det är nämligen TILLSAMMANS vi kan fixa det, om vi vill göra det bäst.

Vi SKA dit!

2011-09-14T09:28:00.000+02:00

I måndags hade jag den stora förmånen att få vara med då Vardagens Dramatik hade interaktiv teater för Kalmarsunds gymnasieförbunds medarbetare. Föreställningen handlade om en skola som skulle genomföra ett jämställdhetsprojekt som syftade till att öka medvetenheten om att man själv agerar fördomsfullt. Vi träffade en ganska dålig rektor som inte förmådde vara ledare, en sprudlande jämställdhetspilot i form av en förskollärare som genast blev nedtryckt av biologiläraren på högstadiet som ville prioritera undervisning istället för jämställdhet, en idrottslärare med tonårskomplex och en vaktmästare med båda fötterna på jorden och alltid redo att stötta de kvinnliga medarbetarna med att fixa och dona och de manliga med att låna ut lämpliga verktyg. Ja, det är en föreställning som man kommer att minnas länge. Den var SÅÅ bra. Att vi i publiken dessutom kunde föra ett samtal med var och en av karaktärerna efteråt är naturligtvis ett extra plus. Oj oj oj så många igenkännande skratt det blev, samt en och annan tankeställare förstås. Det allra mest pinsamma är väl att man känner igen de mest framträdande negativa sidorna hos de olika karaktärerna i sitt eget beteende. Eller så kanske jag var ensam om det..... eller?

Fördomar finns, hos mig också. Att agera stereotypt är inte så ovanligt. Det sker hela tiden. Det är inte bara strukturerna det är fel på, det är vårt eget beteende som vi behöver ändra, och det första steget är att våga titta på sig själv och faktiskt ärligt och krasst säga "Hör du, skärp dig!". Det känns väl sisådär, men det är enda vägen.

Det vi också vet är att vi inte är ensamma om att själva förstärka den rådande köns- och genusordningen. Vi är skyldiga i det här fallet allihop, och därför är den här typen av igenkännandeprocesser så viktiga, men det är bara det första steget. En av de sista frågorna vi fick att diskutera i bikupeform var "Tänk, i morgon när du kommer till jobbet har det skett ett mirakel. Din arbetsplats är helt jämställd! Hur ser det ut då?". Och då blev det faktiskt ganska tyst. Tyst hade det minsann inte varit tidigare utan aulan ljöd av diskussioner i anslutning till de övriga frågorna. Vad betyder en jämställd arbetsplats? Är den så långt borta att vi inte har en aning om hur den skulle kunna se ut? Eller har vi svårt för att se konsekvenserna i det lilla medan vi bara tar sikte på det strukturella planet? Och kan det kanske göra lite ont att ifrågasätta rådande förhållanden? Ligger det inte en form av trygghet i det som är välkänt, även om det handlar om orättvisor som varken är relevanta eller motiverade?

Vi har långt kvar, men vi SKA dit. Det är inte för sent att börja idag och inte i morgon heller. Det viktiga är att vi SKA dit, för inte kan det vara rimligt att vi ska fortsätta att ha ett system som missgynnar kvinnor och gynnar män fram till dess att vi har ekonomiskt utrymme att göra något åt det? För har vi det resonemanget, mina vänner, då kommer vi ALDRIG att kunna förändra NÅT.

En liten fundering

2011-09-08T20:32:00.001+02:00

Tänk om vi kunde lägga all den energi som vi idag lägger på att klaga på saker som vi INTE kan påverka på saker som vi KAN påverka istället. Tänk så många förändringar och förbättringar vi skulle kunna skapa då, och tänk så många besvikelser och tappade sugar vi skulle slippa att uppleva.

Alltså, jag menar inte att vi ska vara nöjda med hur saker och ting förhåller sig, utan jag menar att vi måste kunna hitta vägar att agera istället för att bara bli frustrerade över vår oförmåga. Då skulle vi både nå så mycket längre och må så mycket bättre.

Vad är kultur?

2011-09-07T16:17:00.000+02:00

Ja, kulturfrågan är sannerligen inte enkel. Just nu debatteras den på längden och tvären, inte minst här i Kalmar län. Sveriges regioner ska skriva kulturplaner och utifrån dessa ska de statliga anslagen fördelas. Då gäller det att veta vad staten vill ha, för vet man inte det så blir det inga pengar och så vill vi ju inte ha det, eller hur?

Men kulturen är oerhört viktig. Det är den som gör oss till människor. Det är den lilla insikten som vi inte får glömma bort i ivern att framställa planer och ansökningar som ska ge oss så mycket resurser som möjligt. Vi kan alltså inte beskriva aktiviteter och verksamhet utifrån den instrumentella synen som går ut på att skriva så mycket som möjligt i linje med vad vi tror att farbror staten vill höra och på det viset få mesta möjliga utdelning. Vi ska beskriva vad vi gör JUST FÖR ATT VI TYCKER ATT DET VI GÖR ÄR VIKTIGT och visa ATT VI GÖR DET FÖR ATT VI TYCKER DET ÄR VIKTIGT. Är ni med? Vi ska visa att vi satsar så mycket vi kan här på hemmaplan, för det är DET som visar att vi tar kulturen på allvar och att vi vill ha utveckling. Det är liksom inte trovärdigt att vilja ha mer resurser till kultur om vi inte ser till att ta hand om de resurser vi har. Vi får alltså MER pengar till våra professionella länsinstitutioner om vi själva prioriterar dem. Det är ganska logiskt. Vem bryr sig MER om Kalmar läns kultur än Kalmar län självt? Här ska vi självklart satsa på kultur för att det är livsviktigt för människor, för var och en av oss, att få utveckla alla våra förmågor. Annars blir vi stympade.

Lika stympade som kulturen kan bli om vi inte fattar hur vi ska skapa förutsättningar för den, om vi envisas med att sätta sele på den och hävdar att den ska gå i den ekonomiska tillväxtens ledband. Kultur är när något växer, visst är det så. Det är det som händer när det gror i blomlådan på balkongen när vi har planterat något där. Det växer, och ju mer omsorg man lägger ner på att sköta blommorna desto mer växer de. Likadant är det med kulturen och människorna. Ju mer vi bryr oss om människorna, desto mer växer de som människor. Det slår ut blommor både här och där. Det är därmed inte säkert att vi kan mäta det direkt i kronor och ören, men vi skapar god livskvalitet och den är på många andra sätt också lönsam.

Tillgänglighet i vardagen...

2011-09-06T13:32:00.003+02:00

Det här inlägget hade jag hoppas att få slippa skriva, men så blir det alltså inte. Idag har vi nämligen haft kommunstyrelsemöte igen. Och, vilket tände ett litet hopp hos undertecknad, en sprillans ny mikrofonanläggning var installerad med nya fina mikrofoner på små stativ som stod runt bordet. Så skönt! De små dosorna som såg ut som fickminnen och som dessutom var svåranvända är nu ett minne blott.

Men, tror ni att man använde anläggningen? Jodå, den var igång. Sen tog det stopp. Enstaka ledamöter kunde trycka på knappen (det är allt som behöver göras, ett litet tryck på en liten liten knapp) men långt ifrån alla. Alltså, det här, kamrater, det är RIKTIGT pinsamt. Rutinerade, gamla och garvade politiker som i alla möjliga sammanhang pratar och pratar om tillgänglighet, funktionsnedsättningar och handikapperspektiv, VAD GÖR NI?

Ni utesluter mig, och kanske är vi fler (vad vet jag och vad vet egentligen ni?), från diskussionerna genom att inte leva som ni lär. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ifrån tidigare, kommunjuristen har sagt ifrån, kommunchefen har sagt ifrån, andra ledamöter har sagt ifrån och likväl skiter ni rent ut sagt i att ta det till er. Ja, kamrater av regnbågens alla färger, jag tycker att det är pinsamt och jag tycker inte att jag ska behöva skriva detta, men det behöver jag.

Till slut tog jag till orda och avslutade med ett tack till alla som använder mikrofon och en uppmaning till övriga att låna mina öron en stund. "Då kanske ni använder mikrofonen i fortsättningen!". Jag tänkte att det skulle ta skruv, men gjorde det det verkligen? Jodå, men inte hos alla. Diskussionen fortsatte på en del håll precis som förut, rakt ut i luften.

Inte nog med det. När jag nu kom tillbaka till mitt kontor efter lunchen med ett allergianfall från en sminkaffär fastkletat i halsen får jag ett mail från en god vän som är svårt funktionsnedsatt i rörelseapparaten efter vårdskador. Hon kan aldrig mer sitta på en stol utan behöver en soffa. Hon skulle delta vid ett evenemang och hade sedan flera veckor tillbaka meddelat att hennes deltagande var beroende av att det fanns en möjlighet för henne att lägga ut benen i en soffa. Inte sjutton fanns det en soffa där när hon kom, och ingen hade ens brytt sig om att tala om det. Hon fick stå en timme i väntan på sitt anförande och sedan fick hon vackert ta sig hemåt. Resten av dagen är hon liggande. Det är en skam.

Kalmar kommun lär vara bra på tillgänglighet. Här var det två exempel som visar motsatsen. Det handlar inte om att de som arbetar med dessa frågor inte gör vad de ska (för det gör de verkligen med den äran!), utan det handlar om att andra inte fattar eller inte vill förstå att det de själva gör spelar roll. Tillgänglighet handlar inte bara om teknik, det handlar om att bry sig om att använda tekniken och att lyssna på de behov som finns samt att ta dem på allvar. Tillgängligheten hör inte bara hemma i tillgänglighetsrådet eller i ett handikappolitiskt program, den hör hemma i vardagen.

Som sagt: "Walk a mile in my shoes" och bär sedan den erfarenheten med dig. Känn hur det är att vara tvungen att läsa folks läppar som vänder bort huvudet från dig. Känn hur det är att vara tvungen att stå på ett ben i en timme och sedan hålla en föreläsning ståendes på samma ben. Det verkar som om sådana drastiska åtgärder krävs för att somliga ska förstå.

Bröllop fredag

2011-09-03T13:01:00.004+02:00

Igår hade vi den stora förmånen att få dela glädjen när två goda vänner gifte sig i Kalmar Domkyrka. Grattis Lena och Ragnar och ett varmt Lycka till! Och tack för att ni valde att gifta er en fredag. Då har vi två dagar på oss att återhämta oss efter den härliga bröllopsfesten. Det behövs..... ;-)

Vem om inte vi?

2011-08-31T17:10:00.003+02:00

Vi lever i en hård värld. Man blir hela tiden påmind om det. Det är inte bara väpnade konflikter i Afrika och Asien, frihetskamper som måste föras för en hållbar utveckling för människor och samhällen, utan vi människor gör varandra illa även i den nära miljön. Det är tungt nu, och det känns inte som om det går åt rätt håll.

Det är ju inte nog med att vi människor har svårt att hålla sams. Just nu, och inte bara just nu utan det har gällt under en lång tid, möts jag av rapporter om den omänskliga behandlingen av våra sjuka medmänniskor. De bollas mellan Arbetsförmedling och Försäkringskassa och berövas både värdighet och livskvalitet. När ingen ersättning betalas ut får man söka sig till kyrkans välgörenhetsfonder och kommunens försörjningsstöd (fast inte ens där platsar man). Hur kan vi ha det så, i Sverige, förebildslandet på välfärdsområdet, år 2011???

Vi har ett samhällsklimat som säger "sköt dig själv och skit i andra". Vi har en regering som säger "den som inte klarar sig själv ska inte ligga andra till last" och den regeringen fick nytt förtroende förra året. Vi som ville ha förändring förmådde inte locka det väljarstöd som krävdes. Vi kämpade väl, men förlorade. Det gjorde ont, men det var ett år sedan. Nu måste vi hitta på något annat att göra tills det blir val nästa gång. Att sitta och slicka såren och tycka att livet är pest leder ju inte framåt. Människor har det svårt, och vi kan inte blunda för det.

Frågan är alltså hur vi ska reda ut läget under tre år till. En stor utmaning är att se till att inte vårt sätt att vara börjar påminna om samhällsklimatet. Vi måste visa på en annan väg, den som handlar om "tillsammans, gemensamt och kamratskap". När vi träffar människor som har det svårt pga regeringens politik, människor som inte kan hjälpa att de är sjuka och som inte får mat för dagen, ska vi ge dem flygblad eller mat? Ja, det kan vara värt att fundera på. Barn som inte får den hjälp de behöver i skolan för att det inte hjälper med mer matteföreläsningar när idén med matematiken inte går att förstå, ska vi ge dem ett partiklistermärke eller lyssna på vad de behöver och försöka hjälpa till?

Nej, låt oss ta oss en funderare. Vi sitter i stängda sammanträdesrum och utför politiskt viktigt arbete. Det ska vi fortsätta med, men vi kan också göra helt andra saker. Låt oss använda den kreativitet vi har för att hitta nya vägar och nya arbetssätt. Ett politiskt engagemang har man inte för att man vill ha makt, utan för att man vill göra gott och förändra det som inte fungerar bra. Och det är väldigt mycket som inte fungerar bra i Sverige under regeringen Reinfeldt. Då kan det passa bra att omsätta vår vänsterideologi i praktisk handling, åtminstone då och då. Om inte vi på vänsterkanten gör det, vem skulle då göra det?

Tack Eva-Britt! Lycka till Mikael!

2011-08-28T17:35:00.002+02:00

Idag har Eva-Britt Svensson meddelat att hon lämnar sitt uppdrag som EU-parlamentariker. Hon gör det med omedelbar verkan av hälsoskäl. Det är en förlust. Eva-Britt är en fantastisk människa med en alldeles speciell sorts energi. Jag beklagar avhoppet.

Ingen har någonsin i EU-parlamentet så tydligt som Eva-Britt fört kvinnors talan och uppmärksammat kvinnors orättvisa villkor i Europa. Det feministiska arbetet riskerar att tappa mycket fart, och det är bekymmersamt. Eva-Britt måste dock sätta sin hälsa främst och jag önskar henne god bättring! Vi har massor att arbeta med här på hemmaplan också, och här finns många uppdrag som väntar på en brinnande feminist med hjärtat klart till vänster :-)

Mikael Gustafsson tar över i EU-parlamentet. Lycka till Mikael! Jag vet att också du kommer att göra ett bra jobb i Europakolossen!

Öppenheten och (V)i vann!

2011-08-25T18:45:00.002+02:00

Idag hade vi sammanträde i Kalmarsunds Gymnasieförbund. Ett ärende som stod på dagordningen var omprövning av det olyckliga beslutet från i mars då förbundets styrelse bestämde, med reservation från Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter, att stänga sammanträden för allmänheten. Övriga partier ville ha slutna möten dit varken elever, lärare eller andra hade tillträde. Jag protesterade förstås, men till ingen nytta.

Sedan fortsatte vi i Vänsterpartiet att agera. Efter att ha sänt en skrivelse till Kalmars kommunstyrelse diskuterades frågan där. Samtliga partier var på vår linje. Skrivelsen skickades till gymnasieförbundet med en rekommendation: Ompröva beslutet!

Och idag var det dags. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hoppas på. Jo, det visste jag ju. Jag hoppades att beslutet skulle ändras, men jag var inte säker på att jag vågade tro det. Men så blev det alltså! I full enighet bestämdes att styrelsemötena återigen skulle öppnas upp för allmänheten. Nu kan således vem som helst, inklusive de grupper som berörs allra mest av våra beslut, dvs elever, personal och föräldrar, vara med och lyssna.

Den offentliga skolan har ett signum som ingen annan har, nämligen den demokratiska och öppna styrningen. Det signumet förlorade vi i mars, men det har vi nu återtagit. Tack styrelsekamrater! Idag såg jag en hållning som var befriande fri från prestige. Det går att tänka om och ändra sig.

Nu kan vi börja jobba för att vår gymnasieskola, med minskade resurser, krympande elevkullar och med en okänd framtid runt hörnet, ska fungera på allra bästa sätt för eleverna. Den resan saknar minsann inte utmaningar. Det är skönt att vi kan lägga kraften där istället för att reta oss på att den demokrati vi säger att vi jobbar för inte får ge avtryck i våra egna arbetssätt.

Viktiga framtidsfrågor

2011-08-20T15:21:00.000+02:00

Vänsterpartiet står inför stora utmaningar. Det handlar inte bara om byte av partiledare. Om framtidens Vänsterparti ska bli en starkare kraft i svensk politik måste vi fortsätta föra kampen för ett hållbart samhälle, för demokrati, öppenhet, jämlikhet och jämställdhet på nya arenor och mot tyngre motståndare än vi kanske har varit vana vid. Vi måste också förhålla oss till det faktum att vi inte längre kan agera som om vi har ett stort socialdemokratiskt parti strax till höger om oss med närmare 50% av väljaropinionen med sig. Storleksrelationerna i den svenska partipolitiska fållan har nämligen ändrat sig. Vi måste därför bygga en stark vänster tillsammans. Där ska Vänsterpartiet vara ett tydligt och självständigt alternativ, men också ett parti med vilja till samarbete för att nå resultat.

Vi har kommit en bit in på 2010-talet. Behovet av rättvisa är tydligt. Ett jämlikt samhälle som håller ihop ger större frihet för människor. En politik som ger större skillnader mellan människors möjligheter att utveckla sina liv kommer ofrånkomligt att leda till stora samhällsproblem. Orättvisorna ökar. Vi ser utvecklingen i andra länder, men också här i Sverige. Med de starka högervindarna ser vi nedrustning av välfärden, marknadsanpassning med utslagning som självklar effekt och ett allmänt hårdare klimat i samhället som i sin tur bildar grogrund för icke-demokratiska rörelser. Vi i Vänsterpartiet tänker gå i främsta ledet för att visa på ett alternativ. Svaret på våld och förtryck är inte mindre demokrati och slutenhet utan istället öppenhet och mer demokrati.

Vårt antirasistiska arbete utgår från övertygelsen om allas lika värde. Det är självklart. Samtidigt måste vi på allvar se att många människor uppfattar att politiken är ett spel över deras huvuden. Människor som känner maktlöshet mår inte väl, och det är inte förvånande att frustrationen riktas mot grupper i vårt samhälle som man uppfattar som främmande i någon bemärkelse. Vi kommer dock aldrig att acceptera främlingsfientlighet och rasism. Sådant ska bekämpas, inte med slagord utan med verksamma medel. En politik mot ökade orättvisor och klasskillnader är i sig antirasistisk, och när människor faktiskt kan påverka vad som sker i samhället kommer vi ännu längre i vår strävan att bygga upp ett samhälle som öppnar för alla oavsett ursprung. Vi ska bekämpa orättvisor, inte med fler orättvisor utan med öppenhet och rättvisa.

Vi har också en utmaning i parlamenten: När Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen och i många kommun- och landstingsfullmäktige måste Vänsterpartiet förhindra att andra partier övertar deras människosyn och dagordning. Ett litet rasistiskt parti i riksdagen är illa, men att andra partier steg för steg övertar deras politik skulle vara betydligt värre.

Miljön är viktig. En fungerande klimatpolitik ska inte handla om att predika ett rent leverne som ger ett gott samvete utan om att se de omställningar som krävs som en gemensam angelägenhet. Vi har en långsiktig och hållbar industripolitik där samhället kan investera och där nya arbetstillfällen kan växa fram. Detta kommer att gynna landsbygden med fler arbetstillfällen. Och vi ska inte jaga och skuldbelägga bilister. Istället ska vi bygga cykelvägar och se till att bussar och tåg går som de ska. Det är självklart i ett välfärdssamhälle.

Feminismen har pressats tillbaka i samhället. I slutet av nittiotalet var feminism i ropet. Nu krävs en ny offensiv. Kvinnor får ta ett allt större ansvar för att lappa ihop de hål som borgerligheten river upp i välfärdsnätet. När barnomsorg och äldreomsorg försämras blir det kvinnorna som får gå in oavlönat. Det medför att kvinnor trycks tillbaka och hindras att delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därför är satsningar på barnomsorg och äldreomsorg viktiga delar i en feministisk politik som inte bara är fina ord utan ger direkta avtryck i människors liv. Väldigt mycket mer måste dock göras. Vi i Vänsterpartiet ska med oss själva visa att jämställdhet i praktiken är både möjlig och önskvärd.

Vänsterpartiet är redo att ta ett större ansvar för det nödvändiga systemskiftet från vänster. Jag är viss om att våra kongressval i januari kommer att vara ett väsentligt bidrag i bygget av en starkare vänster i Sverige. Samtidigt är Vänsterpartiet inte bara Lars Ohly, hans företrädare och hans efterträdare. Vänsterpartiet är vi, lyssnande kvinnor och män som deltar i det politiska arbetet, tillsammans.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Ersättare i partistyrelsen
Vänsterpartiet

Grattis! Sen räcker det...

2011-08-18T14:01:00.002+02:00

Nu befinner sig media-Sverige i småbarnsyra. Tronföljden lär vara säkrad. Det ska nämligen bli tillökning i den kungliga familjen. Grattis till de blivande föräldrarna!

Jag tycker att det räcker så. Lämna dem nu i fred. Vi får inte glömma att varje litet barn är ett kungabarn. Varje nyfött barn är ett under, oavsett härkomst. Varje litet barn är skapat helt unikt och har rätt att forma sitt eget liv utifrån egna önskemål och möjligheter.

Stämmer det med verkligheten? Om inte så är det dags att vi ser till att det blir så. Utrota barnfattigdomen och se till att barn slutar fara illa. Det är viktigare än att gräva ner näsan i spekulationer om en blivande tronarvinge, hur hon/han kommer att se ut, var och hur hon/han blev avlad och vilka namn hon/han ska bära.

Men grattis alla blivande och nyblivna föräldrar. Jag hoppas att allt går bra!

En levande och utvecklande stad

2011-08-17T09:27:00.004+02:00

Under tre dagar i augusti sjuder Kalmars centrum av liv. Det är Stadsfest och musik och andra kulturformer avlöser vartannat. Stora legender som Eric Bibb spelar blues på Sveaplan och på Larmtorget hittar vi Arvingarna som bjuder upp till dans. Akrobater underhåller på gatorna. På premiärkvällen samlades 15 000 människor på Stortorget för att lyssna på en kavalkad av ungdomsartister med Eric Saade som främsta dragplåster. Här finns inga inträden som ska betalas. Det sker i slutet av sommaren för att Kalmarborna ska få bli bjudna på något festligt efter de mest hektiska semesterperioderna. Jag, och många med mig, njuter.

Vid just denna tid går Folkpartiets Inger Hilmansson ut och kritiserar satsningar på evenemang. Hon anser att Destination Kalmar ska bära sina egna kostnader och inte ta del av kommunala bidrag. Vi höjde i juni anslaget till Destination Kalmar med tre miljoner för 2012. Där har hon rätt. Vi gjorde det för att vi vill att Kalmar ska leva ännu mer, för att vi ska kunna erbjuda goda möjligheter för idrottsevenemang och kulturevenemang. Inger Hilmansson verkar inte alls förstå sambandet. Hon verkar tro att de intäkter som en kommande Iron Man eller ett kommande damfotbolls-EM på något sätt direkt skulle hamna i en skattkista på Destination Kalmars kontor. Sanningen är ju att de intäkter som genereras går omvägen via det privata näringslivet i form av bland annat hotell och restauranger, och sedan hamnar en del av detta i kommunens låda för skatteintäkter. Effekten blir dock större på vägen: Vi får en levande och växande stad med gott om evenemang och arbetstillfällen och med framtidsanda och tro på utveckling.

Nej, Inger Hilmansson missunnar de 15 000 människor, många barn och ungdomar, som fick se och höra Eric Saade sjunga och dansa på Stortorgets scen det nöjet. Det är i sig inte förvånande. Det liknar den strategi som Folkpartiet, med några få undantag, har haft i kommunfullmäktige så länge jag har lyssnat på dem. Det är inte ”Kalmar full fart framåt” som gäller, utan snarare ”Kalmar full fart bakåt” eller ”På stället marsch”. Ett myllrande folkliv och besök av artister som sjunger ”I will be popular” passar följaktligen inte in i Folkpartiets planer för Kalmar. Vi i Vänsterpartiet har en annan vision. Vi vill ha en stad som lever och utvecklas.

Prisutdelningar med Vox Communis

2011-08-15T13:25:00.004+02:00

I lördags fick vi i Vox Communis (världens bästa körgäng för övrigt!) vara med och presentera Kalmar kommuns pristagare i jämställdhet och kultur. Vi gjorde det med ett par trestämmiga sånger som vi hade skrivit nya texter till. Det första priset handlade om jämställdhet och det tilldelades klass Sp08EF på Stagneliusskolan för deras projekt om genus. Vid prisutdelningen representerades klassen av fyra unga kvinnor som fick ta emot en ljusstake av konstnären Anneli Ersbacken, ett diplom samt en blombukett. Dessutom får de en summa pengar att disponera. Till dem sjöng vi en variant av en kampsång mot apartheid från Sydafrika, "Kampen den går vidare...". Ja, kampen för jämställdhet går sannerligen vidare. Tack för att ni ungdomar kämpar på!

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Alla ska ha samma rätt
Killar och tjejer…

Jämställdheten kräver jobb
Det får dom ett pris för…

Unga från gymnasiet
Visar oss vägen…

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Årets kulturpris (också en ljusstake av Anneli Ersbacken, blommor och en summa pengar) tilldelades konstnären Oscar Guermouche, boende i Kalmar. Hans meriter är många och spännande. Bland hans aktuella utställningar kan nämnas "Mine's bigger than yours" (separatutställning på Kalmar konstmuseum, december 2010-mars 2011) och "Lust & Last" (grupputställning på Nationalmuseum, Stockholm, mars-augusti 2011). Han var också en av de Konstfackelever som orsakade en aning rabalder under vårutställningen 2009. Oscars bidrag hette "Vi vill åka till Moskva". Hur som helst, vi illustrerade priset så här:

Konsten rasar… (Längtan till landet)

Konsten hjälper oss att spränga gränser
För oss själva och vår fantasi
Med kulturen växer vi och lär oss
Om oss själva och om samtiden

/:Vi behöver förebilder som får oss
Se med nya ögon på vem vi är
Utmanande konster, sådant som retar
Och som får en del att ropa FY!:/

Ja, i Kalmar finns det såna mänskor
Och vi tänker just idag på en
Som ska få ett pris i sina händer
Och en summa svenska kronor med

/: Fast han rör sig mycket i stora världen
Ser vi honom här i Kalmar ibland
I vårt konstmuseum har han fått hänga
Liksom ofta uti fjärran land:/

Där var det alltså lite mer spännande att vara med och dela ut, för nästan ingen, och allra minst konstnären själv, visste vem som skulle få priset. Vi valde att framföra Längtan till landet och Vårvindar friska med nya texter, dels för att många fortfarande önskar att det vore vår (men inte jag ....), dels för att vi ville visa att just kulturen kan användas till att utveckla fantasin och spränga gränser mellan tid och rum. Hur som helst, Oscar satt intet ont anande nedanför scenen tillsammans med familjen och hade inte en aning om att hans namn skulle sjungas ut från scenen. Men han märkte det till slut när vi ganska högljutt sjöng följande:

Konstvindar friska… (Vårvindar friska)

Konstnären finns väl
Konstnären finns väl
där i publiken bredvid sin fru
Kanske han anar
Varthän det banar
Att det är honom vi menar nu

/:Kom upp på scenen: Oscar Guermouche
Du har gett Kalmars konstliv en skjuts
Intelligens och utmaning
ut i världen du gör succé:/

Grattis till pristagarna! Lycka till i fortsättningen!

För bra för att vara sant?

2011-08-12T16:30:00.003+02:00

Kanske är det en slump, men att Folkpartiet i Kalmar kommun lyckas pricka in tidpunkten med den här insändaren så till 100% är nästan för bra för att vara sant:
http://www.barometern.se/reagera/ett-gott-rykte-ar-den-basta-marknadsforingen(2896558).gm

Det var 15 000 människor igår på plats på Stadsfestens inledande dag, ett evenemang som vi inte hade haft utan arbete från Destination Kalmar. Idag fortsätter festen med mängder av aktiviteter, men Folkpartiet tycker inte att det är nåt som är bra. Tydligen.

Folkpartiet verkar tycka att folket har fel, eller hur?

Ungdomarna visar oss vägen!

2011-08-11T16:05:00.006+02:00

Det här är en insändartext som en partikamrat och jag skrev i slutet av juli efter terrordåden i Norge. Idag blev den publicerad i Östran :-)

Måndagen den 25 juli var vi många som cyklade in till Larmtorget i Kalmar för att delta i en manifestation för att hedra de ungdomar som så ofattbart blivit mördade på ett politiskt läger på Utöya. På vägen mot torget så slogs vi plötsligt av en skrämmande tanke. Hur klokt är det att samla alla ungdomsförbund på ett och samma ställe? Tänk om någon helt plötsligt får för sig att meja ner dem, en efter en? Denna tanke hade ju inte ens funnits bara några dagar tidigare.

Nåväl, vi tog oss till torget, hittade några kamrater och stod tillsammans och lyssnade. Den ena fina unga engagerade människan talade efter den andra i samma anda: Vi kan inte låta oss tystas. Svaret på denna människas hat är mer demokrati, mer öppenhet och mer kärlek. Våra ungdomar sa: Nu är vi inte gröna, röda eller blåa utan i dag är vi människor. Och som människor stod vi där, torkandes bort våra tårar bakom mörka solglasögon.

Det var så blandade känslor den där dagen. En stor sorg, en ofattbar maktlöshet inför det som hade hänt och sedan denna stolthet som växte i bröstet över dessa fina ungdomar. Det sägs så mycket negativt om den uppväxande generationen. Man talar om deras individualism och om deras oförmåga att känna solidaritet. Dagen på Larmtorget visade motsatsen. Det var ungdomarna som visade rätt väg. Vissa vuxna däremot kan inte ens, trots facit i hand, erkänna att de snabbt gjorde en fördomsfull felbedömning. Det var inte någon muslimsk terroristorganisation som låg bakom. Hotet kommer istället från dem som inte kan acceptera att alla är lika värda oavsett ursprung, kön, religion, sexuell läggning och politisk tillhörighet. Det hade ungdomarna på torget den måndagen redan fattat.

Våld föder våld, även och kanske speciellt det våld som sprids ut från etablerade makteliter. Kärlek, däremot, föder kärlek, speciellt om den kommer från en 14-åring som står darrande på Larmtorget i Kalmar och pratar om demokrati, solidaritet och öppenhet. Det är dags att vi alla visar att dessa ord betyder något i praktisk handling och i det verkliga livet.

Susanne Johansson
Birgitta Axelsson Edström
Vänsterpartiet Kalmar