fredag, december 30, 2016

Gott slut och gott nytt!

Storhelger innebär ledigt för många men inte för alla. Kyrkan har högsäsong! Samtidigt ska man se till att umgås med nära och kära, så bloggen har levt för sig själv ett tag. Jag tror inte den har lidit av lugnet ;-)

Jag vill ändå önska alla ett gott slut på 2016, ett år som för mig varit jobbigt på många sätt. Förlusten av mina älskade föräldrar har lagt en tung sorgesordin över det allra mesta. 15 januari förlorade vi mamma och den 23 mars följde pappa högst oväntat och grymt efter. Det har varit ett svårt år med många tankar och mycken oro inför framtiden också på jobbfronten.

Nu ser vi framåt. Vad har Gud i åtanke för oss under 2017? Vi ska inte känna oro. "Om Gud är för oss, vem kan vara emot oss?" (Rom. 8:31)

Alltså:

söndag, december 25, 2016

God fortsättning!

En fullspäckad och hektisk men trots allt rolig julafton har passerat. Vi har umgåtts, ätit, sjungit, firat mässa och bett julböner, spelat spel och träffat en tomte med misstänkt östgötsk dialekt. Bonusbarnbarnet somnade uttröttad i soffan utan ett uns gnäll, men har man träffat tomten och fått en massa julklappar så är man nog nöjd med dagen. Det är jag också. Julklapparna jag fick uppfyllde min önskelista med råge 🎅🏻 Jag saknar mamma och pappa men vilar i förvissningen att de firar evig jul utan julstress i en helt annan dimension än vår begränsade.

En god fortsättning på helgen önskar jag alla! Glöm inte: Jesus vår konung är född idag!

torsdag, december 22, 2016

TACK ALLA!

Julkonserten på Teatervallen söndagen den 4 december med Vox Communis och gäster Johan Gustafsson och Mia Salomonsson inbringade hela 12 640 kronor som direkt går till Barncancerfonden Östra.

Tack Johan och Mia för att ni förgyllde kvällen med vacker sång och musik. Vi vill tacka alla som kom och köpte biljetter och delade glädje, ord och ton med oss. Stort och varmt tack också till alla på Soppköket Porten som så entusiastiskt hjälpte till med allt praktiskt och såg till att allt inklusive fika fungerade prickfritt. Tack till Kalmar Kommun, dels Sporthallen som lånade ut gradänger, dels Aktivt Liv som sponsrade oss med lokal- och instrumenthyra och som därmed såg till att vårt bidrag till Barncancerfonden Östra kunde bli större.
Vi önskar alla en GOD JUL och glöm inte att sprida ljus och ta hand om varandra därute. Som vi sjöng tillsammans på Teatervallen: Där ljuset är, DÄR är det jul!

Vi ses igen under 2017 då Vox Communis kommer att fira sitt 10-årsjubileum med mer sång och musik!

Julhälsningar
Vox Communis
genom
Birgitta Axelsson Edström, stolt och glad körledare

söndag, december 18, 2016

Fjärde söndagen i advent

Fjärde söndagen i advent. Temat är Herrens moder. Jag har faktiskt lite svårt för helgonsöndagar. Jag kan tycka att de tippar över ibland. Det är inte helgon som ska dyrkas. Det är treenig Gud som ska stå i centrum. Jag kan inte riktigt med SvPs 480 heller. Den var första psalm under dagens högmässa, och det psalmvalet kan jag tänka mig är vanligt runt om i landet just denna dag. Vi sjunger "Sjung med henne Herres lov. Salig Maria" numera. När jag lärde mig den i trestämmig damkör så löd orden "Sjung vår Herres Moders lov: Salig Maria" och det var jag definitivt inte bekväm med. Jag antar att den raden sitter kvar och att det är därför min motvilja är så stark fortfarande.

Men helgonen kan vi naturligtvis lära oss en hel del av. De är enkla människor, som du och jag, som på något särskilt vis har funnit Guds kraft och låtit den verka tydligt genom livet. De har gått före och vi kan ha dem som förebilder. Det gäller ju att se det så. Gud har burit dem och kan därmed också bära oss. Jungfru Maria och hennes moster Elisabet, som evangeliet idag handlade om, har också något att säga oss, bland annat om att be bönen "ske din vilja och inte min" (Maria) och att inte tappa hoppet trots att det ser mörkt ut utan tro på löftet. Elisabets barnlöshet i hög ålder vändes ju till att hon fick föda Johannes Döparen. Något som jag fastnade för är vad som hände när Maria gästade Elisabet. Elisabet var ju så klart uppfylld av sin egen lycka över att vara gravid till slut efter ett löfte från Gud. Hon förstod att hon bar på ett speciellt barn, men när Maria kom så förstod hon direkt att barnet Maria skulle föda var ännu mer speciellt. Hon bejakade den insikten. Någon har sagt: "Varje gång en av mina vänner lyckas så dör något inom mig." Den inställningen stämmer inte alls in på Elisabet i dagens text, men, handen på hjärtat, visst kan den stämma in på många av oss då och då? Vår missunnsamhet är nog mänsklig men ack så trist. Självklart ska vi glädjas med varann när det går bra för någon av oss! Delad glädje är ju dubbel glädje!

Jag har fortsatt med lite förberedelser inför jul sedan jag kom hem efter kyrkan. Jag har diskat en del glas och uppläggningsfat i köket, rensat avloppet från mitt handfat samt gjort rent i ugnen. I övrigt tror jag att det i år blir en jul med "julefrid framför julefint" som goa dottern skrev i ett sms i helgen. Varför ska man slita ihjäl sig med  att putsa rören till radiatorerna med Häxans putsmedel, desinificera hela köket och jaga ihjäl varenda dammkorn? Sådant brukade min mamma syssla med dagarna före jul, och det var nog till stor del den hysterin som gjorde att jag föddes ett antal veckor för tidigt på juldagsmorgonen för länge sedan och förstörde storasyrrans julhelg när hon bara var fem och ett halvt år gammal. I det avseendet ska jag försöka skaka mig loss från mammas modell i år. I det avseendet har hon inte varit någon bekväm förebild även om jag under hela min uppväxt fick fira jul i ett skinande rent hus pyntat med tomtar och allt som hör svensk jul till. Hon kan ju inte längre kolla om dammet finns kvar här hos oss eller om kylskåpshyllorna är avtorkade. Jag tror att det blir jul ändå. Man ska ju orka fira den också, inte bara förbereda den, eller hur?

Snön lyser med sin frånvaro här i Kalmar. Det är tråkigt men naturligtvis bra för alla som ska röra sig i trafiken. När mörkret kommer tidigt på eftermiddagen så kan man låtsas en god stund av den vakna tiden att snön ligger vit på taken i varje fall. Det är också lättare att ta sig ut på promenader när det är barmark. Jag tänker unna mig en sådan om en stund. Det är gott att dricka kaffe sedan och nalla en saffransbulle ur frysen. Säg inget till Pierre bara! Han är i Östergötland och firar sin syster på 70-årsdagen medan jag är hemma och jobbar. En liten lussekatt kan jag väl få som tröst när jag är tvingad att vara gräsänka i ett helt dygn och därmed missar smörgåstårtan från Sandelius konditori i Åtvidaberg?


onsdag, december 14, 2016

Feed the world...

Jag tog en sväng på ett köpcentrum i staden under eftermiddagen. En del livsmedel behövde handlas och lite julklappar har jag kvar på listan att bocka av. När jag ändå var där så gick jag in på onödighetsprylaffären, ni vet en sån där affär som så gott som uteslutande säljer onödiga ting som man inte har en aning om att någon behöver och som de flesta av oss aldrig kommer att behöva heller. Jag gick inte in för att handla, utan mest för att ta en sväng bland festglasögon med tomteskägg, helgonglorior, diverse pappaskar, batteridrivna fjärrstyrda ormar och grytunderlägg av tuggat bröd.

Medan jag gick där så skvalade musiken som brukligt är i högtalarna. Det är julhandel nu vilket betyder julmusik hela tiden. Den här gången lät den så bekant. Det var Do they know it's Christmas med Band Aid, stödplattan som spelades in av engelska musiker 1984 till förmån för offren för svälten i Etiopien och som framfördes under Live Aid.

Omslaget till skivan då låten spelades in 2004, 20 år efteråt.
Först då köpte jag den.
Jag var tvungen att stanna till. Insikten slog mig rätt in i mellangärdet. Vad håller vi på med? Det överflöd som omgav mig där i affären, vilken nytta gör det? Gör mina inköp där att behövande som saknar mat för dagen och tak över huvudet får det ens en promille bättre? Kan vi hushålla bättre med våra resurser så att de räcker åt alla? Vi borde, för att citera Ingmar Olsson: Dela vårat bröd.

Jag gick ut ur affären. Just den här dagen blev inget mer inköpt. Den här tankeställaren följer nog med mig ett tag framöver. Det blev absurt att höra Feed the world eka i affären mitt bland alla rådjurshuvuden i plast att hänga på väggen. Sådana är mycket lättare att köpa än att dela med sig av livets nödtorft till den som inget har. Vilken värld har vi skapat oss egentligen? Vad är det att vara människa, om vi tänker efter?

Visst kan vi bygga om världen till något bättre, men vi måste börja någon gång och någonstans. Det är nog inte fel att börja göra det just vid jul och just här. Många av oss har ju allting vi rimligen behöver och ganska mycket mer än så. En tanke på det kan starta en revolution.

söndag, december 11, 2016

Stillhet och tystnad

Här är stillhet och tystnad... Så börjar texten på Koppången som jag idag valde att spela som postludium vid högmässan i Birgittakyrkan. Melodin av Per-Erik Moraeus något av det vackraste som har skrivits, och texten (av Py Bäckman) är inte illa den heller. Vi i Vox Communis sjöng den i söndags på vår julkonsert på Teatervallen med Mia Salomonsson som solist. Den berör.

Den här eftermiddagen, efter jobb i kyrkan och lite pyssel med julklappar och inköp av ny golvskrapa till duschen efter att den gamla helt sonika gick av igår, så råder det stillhet och tystnad här hemma. Det är skönt. Jag trivs med att ha folk omkring mig som igår då bonusbarnbarnet och bonusdottern var här medan vi bakade saffransbullar  och sedan på kvällen när vi tillsammans med goda vänner hade glögg- och mustprovning med tomtegröt. Det är vid dessa tillfällen man verkligen förstår hur många olika smaker det kan finnas på glögg och must! Det är riktigt spännande! Ta gärna efter idén: Bjud hem vänner som var och en tar med en väl maskerad flaska glögg, provsmaka i blindtest och jämför vad ni tycker. Resultatet blir överraskande! I vårt test fanns en överlägsen glöggvinnare, nämligen Malmköping Tomtemors starkvinsglögg. På mustsidan var det svårare, men vi var överens om att man INTE ska lagra must i romfat och att julmust som smakar som kemisalen luktade på högstadiet inte är någon höjdare ;)

Men som sagt, nu när mörkret har lagt sig så är det skönt med lite lugn och ett ensamt stearinljus på soffbordet. Nu när julen närmar sig så känns det extra tomt efter mamma och pappa. Jag har aldrig firat jul utan dem. Det kommer att bli konstigt, men det är ju livets gång. Släkten följa släktens gång. Jag får tända ljus på deras grav och tänka att de firar en ständig glädjehögtid numera utan att stressa med städning, matlagning, bakning och julklappsinköp, men det känns ensamt för mig. Jag hade gärna köpt ännu en andaktsbok med namnet Dagens Lösen till pappa som jag gjort så många gånger. Jag tänker på att jag inte får glömma att köpa en ask Fazers gröna marmeladkulor varje gång jag ser såna i mataffären innan jag säger till mig själv att mamma ju har ätit sin sista marmeladkula. Det kommer att bli en konstig julafton, inte bara för att det blir första gången jag ska tillaga lutfisk själv. Frågan är om den ens kommer att smaka jul. Det blir tomt.

Men jul blir det ju ändå, om inte Herren kommer tillbaka innan dess. Julen är annat än mat och julklappar. Det är glädjens högtid, en glädje som når långt över utöver det här jordiska livets tidsperspektiv. Det är Guds stora gåva till mänskligheten som vi firar och den chans till evigt liv som den gåvan innebär. Jag tittar på ljuset som brinner på bordet framför mig och tänker på Koppångens ord igen: Jag vet att dom som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här.

Det stora ljuset kommer. Dess ljus övertrumfar allt. Vi får kraft att reda ut sorgen efter nära och kära. De har det bra hemma hos Gud. Vi som är kvar på jorden är älskade och vi är aldrig ensamma vi heller, inte ens när det är jul. Det är trösterika ord. Vi fladdrande lågor är omslutna av en kärlek som flödar över alla gränser och vars storhet vi nog aldrig i det här jordiska livet kommer att kunna greppa fullt ut.

torsdag, december 08, 2016

Sinnesrobönen

Ge mig sinnesro 
att acceptera det jag inte kan förändra, 
mod att förändra det jag kan, 
och förstånd att inse skillnaden. 

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total 
att den släcker min indignation över det 
som är fel, vrångt och orätt. 
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
 och vreden slocknar i mitt bröst.


Låt mig aldrig misströsta 
om möjligheten att nå en förändring 
bara för att det som är fel är lag och normalt, 
att det som är vrångt och orätt har historia. 
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet 
bara för att jag är i minoritet. 
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Reinhold Niebuhr 1926

Lov och pris på alla vis!

Idag kom Kyrkans Tidning i brevlådan. Det är alltid intressant läsning! Högt blandas med lågt, kyrkans självrannsakan i organisatoriska termer blandas med teologisk debatt och för ovanlighetens skull i dagens medieklimat så kan man se att även glada nyheter presenteras. Att kyrkan i vid bemärkelse är en miljö som präglas av mångfald blir tydligt. Tack och lov för det, säger jag.

En ständigt återkommande fråga är det pågående kyrkohandboksförslaget och processen som omger arbetet. Veckans tidning utgör inget undantag. Idag får vi läsa att det har skett ett skifte vad gäller den musikaliska expertisen. Frågetecknen kring handboken är många, och kanske är de berättigade. Vad vet jag? Musiken kanske är för dålig eller, som många säger: "Den håller inte"? Eller kanske är den för svår? För simpel? För tråkig? För modern? För gammaldags? Och språket kanske är undermåligt? Eller för torftigt? Eller för avancerat? Eller rätt och slätt alltför radikalt?

Jag har faktiskt ingen säker uppfattning. Förmodligen beror det på att jag är djupt okunnig. Jag vill bara att fler och fler ska kunna känna sig välkomna och hemma i kyrkan och kunna delta i gudstjänsterna som de medlemmar i Kristi kropp som vi alla är. Jag vet också att vi inte i kyrkan, eller någon annanstans för den delen där man ska enas om former av något slag, kommer att kunna nå fram till fullständig enighet om vad som är den perfekta liturgiska skepnaden. Ibland får man nöja sig med "good enough". En annan sak, som jag också vet efter mångårig erfarenhet, är att en ständig svart-vit diskussion i formfrågor stänger fler dörrar än den öppnar. Det finns vettigare och mer fruktbara frågor att lägga sin energi på, till exempel på hur vi ska kunna följa missionsbefallningen i slutet av Matteusevangeliet. I Kristi kyrka finns det nämligen plats för alla oavsett musikaliska preferenser. Vi kan lova Gud på det sätt som känns rätt, och inget säger att vi måste göra lika allihop hela tiden, eller hur? Det är i mångfalden Guds rikedom blir ännu mer synlig!


Halleluja!
Prisa Gud i hans helgedom,
prisa honom i hans höga himmel.
Prisa honom för hans mäktiga gärningar,
prisa honom för hans väldiga storhet.
Prisa honom med hornstötar,
prisa honom med harpa och lyra,
prisa honom med tamburin och dans,
prisa honom med strängaspel och flöjt,
prisa honom med klingande cymbaler,
prisa honom med jublande cymbaler.
Allt som lever och andas skall prisa Herren.
Halleluja!
(Ps 150)

Lova Herren, alla hans verk,
överallt i hans välde!
Lova Herren, min själ!
(Ps 103:22)

måndag, december 05, 2016

Dagen efter julkonserten före

Dagen efter julkonsert brukar man vara lite "off". Det blir som en baksmälla ungefär fast mycket roligare. Jag har bara haft en enda Baksmälla typ 1 en enda gång och där vill jag aldrig hamna igen, men den här sorten Baksmälla efter konsert har jag upplevt desto fler gånger. Jag tar gärna ett par sådana till :-)

Igår fyllde vi i Vox Communis med vänner Teatervallen med människor som fick två timmars musikalisk och fysisk spis i form av sång och julfika. Vi som medverkade hade jättetrevligt! Vi vill härmed (i slumpmässig ordning) rikta ett stort TACK till alla som på olika sätt hjälpte till så att den här konserten kunde genomföras:

  • Jörgen Astner på Kalmar Teater som ordnade så att allt funkade med lokalen
  • David Lönneborg som skötte tekniken
  • Alla på Soppköket Porten med kocken Mattias Renhorn i spetsen som gjorde ALLT för att konserten skulle funka med fika och mat och fantastiskt bemötande
  • Johan Gustavsson från Öland som medverkade som inbjuden trubadur och sjöng så att intet öga var torrt
  • Mia Salomonsson från Alvesta som med sin vackra sopranstämma medverkade som solist
  • Rolf Johansson som inte bara stöttade upp oss med sin starka basstämma i kören utan också sjöng solopartiet på Adams julsång med den äran
  • Körens egen julkonsertgrupp som så smidigt har kreerat och planerat allt inför dagen från början och dessutom haft hand om biljettförsäljningen
  • Dotter Emmy som tillverkade konsertaffischen
  • Våra "egna" jätteduktiga solister Helena Juneberg i Go tell it on the mountain och Pierre Edström (eller var det renen själv?) i Rudolf med röda mulen
  • Christer Svensson och Åke Eklund utan vars säkra och alltid glada stöd på piano och bas vi inte skulle kunna ta en ton
  • Sven-Göthe Lidheim som körde de gradänger fram och tillbaka som vi tacksamt fick låna från Kalmar Sportcenter och som vi med gemensamma starka krafter lyckades bära in och ut ur Teatervallens vackra konsertlokal
  • Lena Kulmala som presenterade Barncancerfonden Östras aktiviteter
  • Hela publiken som kom och med sina biljettköp såg till att Barncancerfonden Östra kommer att få ett rejält tillskott till sin viktiga verksamhet

Jag hoppas att jag inte har glömt någon. I så fall får ni höra av er! Jag vill förstås sända ett mycket stort TACK till hela den otroligt positiva och glada kören Vox Communis för att ni finns och kommer till våra övningar och sjunger med hjärtans lust. Tack också för all hjälp med praktiska saker runt om våra arrangemang. Vi skapar glädje och hopp tillsammans! Finns det egentligen något bättre att lägga sin tid och sin kraft på?

När man medverkar på en konsert så blir man inte speciellt bra på att ta fotografier under tiden, så jag kan inte med bilder visa hur varmt och glatt vi hade det igår, men jag kan här till höger visa vilken underbar julklapp jag fick av kören, nämligen det här blomsterhavet i julklappspaket. Det står nu här hemma och lyser upp vårt vardagsrum! Tomtemor som står bakom fick jag vid en tidigare julkonsert :-)

Kören Vox Communis har funnits i snart 10 år (våren 2017). Det är en förmån att få arbeta med det här stora glada gänget! Under våren kommer vi att dyka upp i nya sammanhang, kanske med en jubileumskonsert som blickar tillbaka på våra år men samtidigt ser framåt. Välkomna! Håll ögon och öron öppna så ses vi igen! Till dess så återupprepar jag vår hälsning från igår:

WE WISH YOU A MERRY CHRISTMAS 
AND A HAPPY NEW YEAR!

lördag, december 03, 2016

Sången om dvärgarna

Göteborg fyllde 300 år 1923. Staden satsade på att bygga upp nöjesfält och utställningshallar. På ett ställe hade man byggt upp ett land för lilleputtar där de levande dvärgarna  hade hus och jobbade i smedjan. Kent Andersson, gudabenådad både som skådespelare och poet, har inspirerad av denna händelse skrivit Sången om dvärgarna. Den skickar en pil rätt in i hjärtat, speciellt idag när vi manifesterat för LSS och rätten till assistans. Läs och låt orden sjunka in.

Kom och skratta åt Lilleputt
Le åt hans krumma små ben
När han dansar för dig
med små små skutt
och lockar dig in i entrén

Vi går in i Lilleputtlandet
i Lilleputtlandet där dvärgarna bor
Där står hela det fullvuxna bandet
i helgdagskläder och glor

På en liten liten smedja
där en liten liten smed
hamrar på en liten kedja
på ett litet litet städ
På den lilla ässjan brinner
elden som gör smeden varm
och den lilla svetten rinner
längs han lilla lilla arm

Åt den munterhet som råder
bockar dvärgen lite trött
Dvärgar tackar för applåder
och den uppskattning dom mött
Men isar det inte längst inne
i märgen
kväver du inte ett fasans skri
när du ser människor
skratta åt dvärgen
som bara är lite mindre än vi?

I plommonstop kubbar
cylinderhattar
står man och pekar på dvärgen
och skrattar
Tills dvärgen blir ledsen
och fäller en tår
som bara är lite mindre än vår

Vad gråter en dvärg åt?
Detsamma som du
Det vimlar av dvärgar
i världen nu
Förkrympta förhånade
olyckligt lottade
står dom försmådda för små
och bespottade

Och tittar med sorg
på det lilla dom fått
i sina små liv
och dom gråter så smått

Åt det lilla lilla fatet
med sitt lilla lilla bröd
åt det lilla lilla hatet
med sin stilla lilla glöd
åt den lilla lilla vreden
med sin lilla lilla brand
åt den lilla stilla vreden
i hans knutna lilla hand
åt den lilla lilla krampen
i hans lilla lilla bröst
åt den stilla lilla kampen
med sin illa lilla röst

Men lossnar det inte
små flagor av färgen
på huset vi målat
med demokrati
när du ser människor
sparka på dvärgen
som bara är lite mindre än vi?

Vad slåss en dvärg för?
Detsamma som du
Det vimlar av dvärgar
i världen nu
Förkrymta av maktspråk
och lagarnas text
förbannar han dom som har
hämmat hans växt

Då knyter han näven
och reser sig opp
med stigande vrede
och växande kropp
O ni som växer er höga
som bergen där himlen
är klarblå och sikten fri
Fruktar ni inte den framtid
då dvärgen växer sig
hundrafalt högre än ni?

torsdag, december 01, 2016

Bereda vägen?

Vi lever i adventstiden. Vi har hälsat Jesus med orden "Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!" och vi har uppmanat varandra att bereda väg för Herren. Men vad betyder det?

Jag tänker direkt på Ylva Eggehorns ord i Millenniepsalmen (Sv Ps 717) som vi sjöng på den lilla mässan i Domkyrkan i måndags. Den börjar:
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu.
Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler upp mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Världens frälsare föddes i ett stall, fick sova i en krubba bland djuren efter förlossningen och drevs i landsflykt under sina första veckor. Hans ursprung var omtvistat då hans mor blev gravid innan äktenskap hade ingåtts. Han föddes som jude och var därigenom medlem av ett folk som genom historien har förföljts och bespottats. När han dog gjorde han det som en brottsling, offentligt avrättad efter ett domstolsförfarande som liknar en parodi och där ingen ville ta ansvaret. När han skulle hälsas som kung vid intåget i Jerusalem red han på ett åsneföl. Scenariet måste varit långt bortom all ära och glans.

Hur bereder vi vägen för denna kung? Vet vi hur vi ska göra? Och var kan vi se honom när han kommer?

Jo, längre ner. Hela tiden. Inte bland våra fina ord och högtstående ideal, våra vackra arrangemang och vår teologiska korrekthet. Vi hittar honom i den lidande, den fattiga, den ifrågasatta och den utstötta. Det är där Gud blir verklig och synlig, i det ömkliga och oansenliga.

Där finns vår kung, i en främlings gestalt och i en skepnad som är långt utöver mänsklig struktur och segertaktik. Som vi sjunger i Sv Ps 103: "Han segrar när han lider. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!"

Låt oss bereda vägen! Blir vi kallade för naiva, mesiga och lättlurade dårar må det vara hänt, ty "Guds dårskap är visare än människorna, och Guds svaghet starkare än människorna." (1 Kor. 1:25). Guds storhet är av ett annat slag än människans och utklassar den med miljoner hästlängder. Det är ett ord att lita på.