Tack

Varmt tack till alla som visat mig och oss omsorg och kärlek sedan i fredags kväll då mamma fick somna in. Ett speciellt och varmt tack vill jag rikta till personalen på Jungmansgården avdelningen Fregatten. Ni var fantastiska under mammas sista dagar, både mot henne och mot oss som hade miljoner frågor. Tack för värme och kärlek!

Det är tungt nu, men vi fick ta ett så fint avsked av mamma i lördags. Hon såg så fridfull och nöjd ut där hon låg i sina fina kläder och smycken med en liten vit blomma i händerna. Hon såg ut precis som om hon tog en liten middagsvila och snart skulle slå upp ögonen, brista ut i sitt vanliga breda leende och säga ett glatt "Hej!" som så många gånger förr. Det var tydligt att hon till slut hade fått lämna sina bördor och blivit fri.

Livet varar inte för evigt här på jorden och det vet vi, men saknaden är svår. Samtidigt är tacksamheten stor. Vi fick ha mamma hos oss länge, och hennes omsorger (de flödade verkligen över) bär vi med oss. Jag är så tacksam för att Gud gav mig en mamma med så mycket kärlek. Nu ska hon få vila i frid i en himmel utan plågor.

Tack för rosorna vid vägen

Tack för törnet ibland dem 

Tack för resta himlastegen 

Tack för evigt tryggat hem 

Tack för kors och tack för plåga 

Tack för himmelsk salighet 

Tack för stridens klara låga 

Tack för allt i evighet! 

(Sv ps 261:4)

Att kasta skit är lättkränktas favoritsysselsättning

Ja, nu ska de där feministerna ställa upp för sina medsystrar. Dessutom är det feminismens fel att hederliga svenska män har slutat att hålla upp dörren för kvinnor. Ja, feminismen HAR nog gått för långt, eller inte gått alls... Suck.

Jag blir så obeskrivligt less på diskussionerna nu med anledning av Kalmar, Köln och Stockholm. Först, det är inte bara på dessa tre ställen som kvinnor har blivit och blir trakasserade av män. Det sker runt om i hela världen och det sker dagligen. Vi VET faktiskt det.

Men just nu sker det BARA på tre platser, och det allra viktigaste är att peka på att det är UTLÄNDSKA män som är förövare och INHEMSKA kvinnor som är offer. Eller vet vi verkligen det? Ärligt talat? Att det sedan är fullständigt självklart att förövare ska lagföras och att kvinnor ska kunna gå ut både dag, kväll och natt utan att bli hotade och trakasserade, det ska jag egentligen inte ens behöva säga i ett upplyst samhälle.

Men, varje gång vi behöver resonera om strukturella missförhållanden så uppstår nämligen två reaktioner som hindrar oss att se klart och lite längre. Den första är att slå fast att JAG inte har gjort nåt. Den andra är att kasta skit på någon annan, och då ska det vara på någon som inte tillhör samma grupp som jag. Gör hen det, så blundar man för det och lyfter fram en annan aspekt som skiljer oss åt. Det är nämligen viktigt att själv inte förknippas med något som uppfattas som felaktigt. Det är ju jobbigt.

Alltså, det går inte att diskutera könsmaktordningen i världen just nu (och det är förresten svårt hela tiden). Då känner alltför många män sig utpekade nämligen. För att undvika det så pekar man på etnicitet istället. Det måste nog vara där skon klämmer. Att förtryck, beskärande av frihet, hot och våld just riktat mot kvinnor utövas i alla samhällen hör liksom inte hit då.

Vad vi måste lära oss är att lyfta blicken och kunna se de strukturer och normer som påverkar oss, vårt handlande och hela samhällssystemet. Vi ser gärna oss själva som världens centrum, men det är faktiskt inte en fruktbar bild att vare sig konstruera eller förstå ett samhällsbygge utifrån. Det är ju bara JAG som ser MIG SJÄLV som centrum. Grannen ser ju SIG själv, och vi ska väl ändå samarbeta och respektera varandra? Men just nu är det viktigare att ha offerkoftan på sig än att göra något konstruktivt. För att tala klarspråk, kanske ovanligt tydligt: Det är på makroplanet omöjligt att se någon annan sanning än att män förtrycker kvinnor. Det är dock inte samma sak som att alla män förtrycker och att alla kvinnor är förtryckta. Är det svårt att förstå det? Måste man bli så kränkt av en sådant konstaterande bara för att man tillhör gruppen män att man måste hitta ett annat samband och en anledning att kasta skit på andra?

Jag skulle också kunna sätta på mig offerkofta, men jag trivs inte alls i den. Jag skulle dock kunna välja den som ytterplagg varje dag om jag ville. Anledningarna är nämligen många. Jag

• är kvinna 
• har en funktionsnedsättning
• är blond
• har en kristen tro
• är feminist
• har fyllt 50
• har varit vänster större delen av mitt liv
• är vegetarian av medicinska skäl
• har nyligen blivit utsatt för brott
• brukar säga vad jag tycker
• håller på Kalmar AIK och Åtvidabergs FF i fotboll (båda degraderas förra säsongen)
• håller på Luleå i hockey
• tycker att Cristiano Ronaldo bör vinna herrarnas Guldboll varje år

En av dessa punkter brukar räcka för att man ska kunna känna sig kränkt åtminstone en gång om dagen. Jag har blivit utsatt för både det ena och andra från såväl feminister och "rättroende" såväl män som kvinnor genom åren, men någon offerkofta vägrar jag att ta på mig. Den skulle inte göra många lyckliga, och allra minst skulle jag själv må bättre. Jag blir inte kränkt så lätt. Det är lättare att kräva respekt och samtidigt respektera tillbaka (även om någon är LHC-supporter).

Så, låt oss för en gångs skull resonera någorlunda kvalificerat och intelligent. Låt inte vår egen lättkränkthet hindra oss från att arbeta för ett bättre samhälle där både kvinnor och män kan respekteras fullt ut. Låt inte vår egen reptilhjärnedrift att kasta skit på andra rasera möjligheten till ett samhälle med människor som lever tillsammans i fred. Låt oss lära oss att se att strukturer och normer på makronivån och inte bara se vår egen lilla mikrovärld.

Det viktiga är att vi människor får ett självständigt, självklart och okränkbart värde. Det är långt viktigare än att jag får låta min frustration gå ut över någon annan. Då slutar skiten nämligen aldrig vina genom luften.

Make love, not war!

Ja, sånt kan man också hitta i brevlådan... Igår låg det där, ett lite sladdrigt kuvert med handskriven adress på (en reaktion på en debattartikel som återges här på bloggen). OK, jag var inte på bästa humör i förväg. Jag hade spelat på två begravningar (det är för övrigt mycket meningsfulla uppgifter som jag värderar mycket högt!) och sedan åkt iväg till arbetsrummet för att reda ut min tidsrapportering för föregående månad. På det tredje försöket gick det. Tror jag. Jag brukar inte ha problem med administrativa system, men det här prövar mitt tålamod till bristningsgränsen. För er som är initierade: Inte en enda sur röd gubbe visade sig på hela formuläret och ÄNDÅ så förvägrades jag att signera! Va??? Men till slut, utan att jag vet varför, så fanns rutan där ändå. Ja ja, det hade säkert gått bättre om jag hade ätit mer än två minimala bananer sedan frukost. Jag vet ju det. Också.

Men så kommer man då hem till detta. Jag vet faktiskt inte vad den här anonyme avsändaren trodde att min reaktion skulle bli. Skulle jag darra av skräck? Skulle jag börja gråta? Skulle jag direkt ställa mig vid fönstret för att se om någon stod och spionerade på mig? Skulle jag börja gnälla om att det är så synd om mig för att man inte får tycka och uttrycka vad man vill i det här landet längre? Nej just det, jag är ju inte SD-sympatisör. Då hamnar man liksom inte där. Eller tror hen att jag ska bli tyst nu? Att ett illa skrivet meddelande på en lapp från ett billigt anteckningsblock skulle få mig att ge upp en demokratisk rättighet och dessutom rasera min vilja att förbättra det samhälle vi lever i? Nej du gubbe lille, så blir det inte, även om du slösade bort portot på mig och lät ditt ynkliga lilla gny gå mellan Kalmartrakten och Alvesta tur och retur innan du vågade framföra din åsikt.

Men visst är det tragiskt ändå. Som en av mina vänner konstaterade: Av handstilen att döma en man född på 30- eller 40-talet och inget att ligga vaken för. Så klart är det så, och dumhet har alltid funnits. Jag känner mig varken utvald eller särskilt utsatt. Jag tycker mest att det är tragiskt.

Och tänk vad det där frimärket, det kuvertet och den papperslappen hade kunnat betyda om det hade använts till att sprida kärlek mellan människor istället. Nu blev det bara en liten fredagsknorr, om än av det lite mindre trevliga slaget.

Make love, not war!

Beskt kaffe just idag

Har ni en aning om hur det känns att försöka öppna ett nytt kaffepaket när man har tennisarm? Jag lovar, det är ingen höjdare om man inte har en sax till hands. Då riskerar man å andra sidan att hälla ut en ansenlig mängd malet kaffe, en mängd som på bråkdelen av en sekund lyckas sprida sig i samtliga kökets undangömda vrår. Men kaffe måste man ju ha till frukosten, så det är bara att bita i det sura och onda äpplet.

Så tänkte jag i morse, ända fram till dess att det slog mig att jag är lycklig som överhuvudtaget har kaffe och en kaffebryggare, ett kylskåp, ett dukat frukostbord, ett kök och ett hem. Dörren in till mitt hem bestämmer jag också över, inom rimliga gränser förstås. Vi är ju fler som bor här, men vårt hem är i någon mening vår borg.

Det där med gränser, dörrar och murar är aktuellt idag. Just idag är jag inte stolt över att vara svensk. Det som sker vid vår södra gräns är inte civiliserat och inte präglat av den öppenhet, generositet, solidaritet, empati och kärlek som jag anser vore mänsklig i en situation när människor flyr för sina liv till det okända. Nu möts de av ID-krav istället för medmänsklighet.

Om vi inte anser oss ha möjlighet att vara mänskliga, vad är vi då?

Jag lyckades brygga kaffe i morse. Jag fick dricka det i lugn och ro vid mitt julpyntade matbord och med de fyra röda ljusen i adventsljusstaken tända. Mina tankar går till ett Sverige som slår sig för bröstet med anledning av gratis entré på statliga museer och som samtidigt stänger gränsen för människor som behöver hjälp här och nu. Kaffet var ovanligt beskt just idag. Tennisarmbågen värker, men den är inte mitt största problem.

Guds hus och Hans närvaro

I detaljer drunknar vi och förlorar perspektivet.
Låt oss inte gå förbi det väsentliga i livet.
Hjälp oss att bedöma riktigt vad vi, Gud, skall anse viktigt.
Ps 821:5 (Psalmer i 90-talet)
Text: Seppo Suokunnas, sv översättning: Catharina Östman

Den här psalmen sjöngs idag i kyrkan när jag spelade. Temat för söndagen efter nyår är Guds hus och evangelietexten handlar om hur Jesus rensade templet. Templet var ju en helig plats men hade nu blivit ett tillhåll för mångleri. Vad betyder det att en plats är helig? Kan Gud verkligen bo i ett hus byggt av människohand? Själv tänker jag hela tiden på orden från en annan sång jag sjöng för länge sedan: Gud bor överallt men vårt hjärta är den boning där han helst önskar vara.

Jag tror att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag tror att Gud finns där vi öppnar oss för honom. Vi människor kanske behöver en plats, ett hus eller ett speciellt tillfälle för att kunna vara redo. Gud är däremot redo hela tiden. Vi hakar upp oss på ytligheter och omständigheter, men Gud välkomnar oss utan gränser i tid och rum. Precis som i texten ovan bygger vi själva upp hinder som gör att vi inte ser skogen för träden, och vi behöver Guds hjälp för att ta oss ur den synvillan.

Vad är ett väsentliga? Är det vem som predikar? Är det om sången sker till orgel- eller pianoackompanjemang? Är det om oblaten är av vete eller är glutenfri? Jag har svårt att se det. Jag säger som ärkebiskopen: Gud är större.

Och det, ska ni veta, är jag HIMLA tacksam för! Då finns det ju hopp även för mig!

Stort hjärta och Ove

Vi har varit på bio. För första gången i historien har jag varit på bio på nyårsdagen. Vi såg "En man som heter Ove". Det var fantastiska rollprestationer rakt igenom, och filmen spelar verkligen, precis som boken, på många strängar. Det är skratt och det är tårar, det är irritation och det är pinsamheter. Det är livet som visar sig.

För det är helt enkelt så: Det är igenkännandet som är starkast. Man känner igen Ove. Ett antal sådana gubbar finns helt klart i närområdet, men det starkaste igenkännandet är ett helt annat. Man känner nämligen igen sig själv. Tjurskalligheten, envisheten, insnöandet, rutinerna... Allt det där känns nästan plågsamt nära och påtagligt. Och vet ni, jag tror att det är meningen. Jag tror inte att det är bara jag som känner så.

Ove dog av för stort hjärta. Jag vill nånstans hoppas att även det kan hitta sina paralleller hos biopubliken. Är det något vi behöver så är det stora hjärtan, kanske inte främst för att dö av utan för att kunna leva. Tillsammans.