Tänk om...

Ebba Busch Thor, nyvald partiledare för KD, har uttryckt en önskan om att det ska finnas möjlighet att tillämpa en samvetsklausul i vården. Är man barnmorska ska man inte behöva biträda vid aborter om ens eget samvete säger nej. Det är naturligtvis uppåt väggarna galet. Det är patientens val, och de barnmorskor som finns utbildade har valt sitt yrke fullt medvetna om att aborter sker i Sverige enligt ett regelverk som har ganska många år på nacken vid det här laget. Självklart måste man, om man har valt en yrkesbana och vill anse sig som anställningsbar i Sverige, utföra de arbetsuppgifter som åläggs och förväntas. Det är den gravida kvinnans val som ska styra, inte personalens. Är det svårt att förstå det här så behöver vi diskutera det mycket mer. Det där med att skifta perspektiv och att lära sig att fundera på olika sätt kan faktiskt vara nyttigt. Jag tror att vi kan komma vidare om vi verkligen försöker. Det är ju patientens situation som man ska ta hänsyn till, inte personalens samvete eller känslor.

Men, tänk om detta (alltså att Ebba BT inte har fattat det här riktigt än) skulle innebära att någon skulle hävda åsikten

• att alla nyblivna partiledare skulle nekas vård
• att alla kristdemokrater skulle nekas vård
• att alla gravida skulle nekas vård
• att alla under 30 skulle nekas vård
• att alla som bor i Uppsala skulle nekas vård
• att alla kvinnor skulle nekas vård

DÅ lovar jag att det skulle ta hus i helsicke. Nu har ju ingen gjort det, eller i vart fall inte speciellt högt. Det som har gjorts är att man har tagit ett helt annat attribut som man liksom samtliga ovan kan fästa vid Ebba BT, nämligen att hon är kristen, och så har man generaliserat utifrån detta enda. Vi klumpas ihop i samma båt, allihop som bekänner oss som kristna, oavsett vilka vi är, vilka åsikter vi har eller vilka erfarenheter vi bär med oss. Jag kan lova er, vi är många som inte känner oss hemma med KD-ledarens värderingar och uttalanden. Vi är många som bär upplevelser i bagaget som har gjort oss mer ödmjuka inför livets olika faser. Vi är många som känner oss grundlöst ihopbuntade med KDs ärkekonservativa högervridning, och vi är många som känner oss kränkta in i märgen. (Och visst ja, sådant fick man visst inte säga.Som kristen så ska man nämligen kunna ta vilken skit som helst från vem som helst, men det kan inte jag.)

Vi känner igen generaliseringstaktiken från historien. Sådan taktik brukar knytas till syndabocksfenomen, och det kan leda långt bort från demokratiska samhällsformer. Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna vinner mark i samhällen som präglas av just enkla generaliseringar som denna. Intoleransen inte bara flödar, den breder till och med ut sig. Det är bland annat ett tecken på att bildningsnivån är låg och skulle behöva höjas.

För så här är det nämligen: For every complex problem there is an answer that is clear, simple and wrong. Varför är det då så nödvändigt att välja just det svaret? Tänk om vi kunde välja ett som är rätt istället. Kan vi det? Kan du?

Ett litet mail till landstinget...

Jag skickade nyss detta mail till Landstinget (via Alf Jönsson, landstingsdirektör):

Mål för hälso- och sjukvården

2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. Lag (1997:142).

Krav på hälso- och sjukvården

2 a §Hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den ska särskilt
1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen,
5. tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.
Olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården ska, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Lag (2014:822).

(Utdrag ur Hälso- och sjukvårdslagen)

Så länge Landstinget i Kalmar län inte kan garantera att man lever upp till Hälso- och sjukvårdslagens mening om vård till alla utifrån den självklara principen ”alla människors lika värde” så kommer jag att utnyttja min självklara rätt till fritt val av vårdgivare. Därmed undanber jag mig behandling vid ortopedkliniken vid Länssjukhuset i Kalmar och kommer, om och när behov uppstår, istället att vända mig till motsvarande kliniker vid sjukhusen i Oskarshamn eller Västervik. Visst kommer det att försvåra tillgängligheten för min del, men jag kan inte se att den vård som kan erbjudas i Kalmar kan garantera mig vare sig god kvalitet, respekt för min integritet eller trygghet med den behandling som ges.

Det är totalt oacceptabelt att vårdpersonals privata åsikter ska kunna utesluta behandling av patientgrupper. Det är att åsidosätta patienters oantastliga rätt till relevant behandling. Den här gången rör det bekännande kristna som utesluts från ortopedkliniken i Kalmar. Vilken är nästa grupp som nekas vård? Människor med obotliga funktionsnedsättningar?

Jag har för det mesta känt mig trygg inom vården i Kalmar, oavsett vilka bekymmer jag eller mina närmaste har behövt hjälp med. Numera finns det anledning att ifrågasätta om en sådan trygghet är aningen för naiv. Det är en smärtsam och ganska oroande utveckling, men kanske finns det någon åtgärd som Landstinget som huvudman kan vidta för att vrida utvecklingen rätt?

Hälsningar

Birgitta Axelsson Edström

Kalmar
***
Uppdatering:
Jag fick svar direkt:

Hej Birgitta

Det är en självklarhet att vi följer hälso- och sjukvårdslagen och behandla alla lika. Och vi förutsätter att så också är fallet inom landstingets alla verksamheter. Den som inte gör det ska inte verka inom den offentliga hälso- och sjukvården.

Hälsningar 

Alf Jönsson

Naturligtvis inser jag att det inte finns något annat svar att avge från arbetsgivarens sida. Jag tror inte heller att vård kommer att vägras pga patienters religiösa övertygelser, men jag tycker att det är obehagligt att bli behandlad av en läkare som så uppenbart anser att jag har tomtar på loftet. En sådan inställning hos en av parterna i ett möte borgar inte för ett givande utbyte och inte för en förtroendefull relation heller. Alltså, så länge det finns alternativ att välja, så väljer jag dem.

Om rätt till vård och ortopediska besvär

Jag har inga problem med synsättet på samvetsklausuler i vården. Sådana är oförenliga med Hälso- och sjukvårdslagens mening. Den kvinna som behöver hjälp med en abort ska få exakt den hjälp hon behöver för att klara av sin situation på ett så säkert och tryggt sätt som bara är tänkbart. Att ge sådan vård är ju möjligt i Sverige. Respekten för varje patients självbestämmande och integritet går långt utöver vårdpersonals privata åsikter. Det är egentligen inget som ens är värt att diskutera, men det är klart, nu är ju frågan aktuell igen efter partiledarbytet i KD och ett par korkade uttalanden i anslutning till detta byte. Det är olyckligt, och det är att dra klockan tillbaka, tja, eller egentligen är det inte klockan. Det är almanackan som byts. Är det någon som har 45 år gamla almanackor kvar? Skicka dem till KDs partiledning. De lär känna sig hemma med sådana.

Men nu räcker ju inte stolligheterna med detta. I ett försök att göra sig rolig (kan man tro i varje fall) vill ortopedchefen i Kalmar utesluta kristna från vård på ortopeden. Det är ett uppblåst, oprofessionellt, omoget, omdömeslöst och respektlöst agerande. Det är så korkat att man inte tror att det är möjligt. Finns det inte NÅGOT som hindrar folk från att trycka på "publicera"-knappen på sociala media nuförtiden? Jag menar, allt är inte roligt. Det är istället rent plågsamt att se omdömeslöshet strippa offentligt.

Jag är bekännande kristen. Jag röstar absolut inte på KD, men vad i all världen har det här med min en gång överkörda fot att göra? Eller med min whiplashskadade nacke? Tack och lov fick jag behandling för länge sedan, av andra läkare som inte tyckte att min kristna tro påverkade mitt medicinska behov, men vad skulle hända idag? Ska man skriva på ett papper först, redan i väntrummet på ortopeden, där man garanterar att man inte är kristen innan man kvalificerar sig för en konsultation hos läkaren?

Ja, jag vet inte. Vad jag vet är ju två saker i varje fall:

• Jag kommer inte frivilligt att söka mig till ortopedkliniken i Kalmar. Det finns andra alternativ som jag numera är fri att välja.
• Den allmänna förbönen i kyrkorna i Kalmar län bör från och med nästa söndag utökas med frasen: "Och inled oss icke i ortopediska besvär."

Rädslan ska inte skyddas, den ska brytas

Replik till Svärdshammar SD (insändare i ÖS 25 april) publicerad i Östra Småland 27 april 2015

Jodå Mikael Svärdshammar (SD), nog har jag begripit vad du vill. Du vill skydda rätten att vara rädd för det du inte förstår. Du vill inte bara skydda den, du vill också försvara den eftersom den inte är ditt fel. Den här gången är det tydligen 1970-talets svenska skola som är boven bakom årtusendens mänskliga tillkortakommanden när det gäller att fungera tillsammans i fred, respekt och frihet. På den punkten kan jag ge dig rätt: Det är svårt att förstå det sambandet. Det finns ju nämligen inte.

Du saknar dock modet att tala klarspråk om vad du egentligen menar. Du och ditt parti har ju samma återkommande motiv bakom alla frågor, nämligen att spela på och förstärka människors rädsla. Det vanliga är att ni pekar ut vad och vem man ska vara rädd för. Du går här ett steg längre och vill normalisera rädslan, den rädsla som släcker nyfikenheten men istället göder mobbning, förtryck och hat.

Men jag tror på människan. Jag tror att hon både vill och kan känna kärlek och empati samt vill utvecklas, bara hon får tillgång till lämpliga verktyg som ger henne tro på den egna förmågan. Sverigedemokraternas politik, som i nio fall av tio handlar om att ta på sig offerkofta och skylla ifrån sig på andra och i det tionde fallet om att utesluta egna medlemmar som uttalar vad ni egentligen vill, är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett lämpligt redskap för att bygga ett hållbart samhälle med hållbara människor. Men, för en del som saknar en historisk referensram kanske det är både normalt och naturligt att släcka eldsvådor med bensin.

Birgitta Axelsson Edström, teol stud , Kalmar  

I rik rörelse

"Välkommen till Kustpilen som ska ta oss mot Rimforsa, Kisa, Vimmerby etc etc.... och slutligen Kalmar" har just ljudit i högtalarsystemet och här sitter jag med min bok och ska försöka läsa de återstående sidorna för att kunna besvara ett antal seminariefrågor skriftligen i morgon och kanske på söndag om jag inte är riktigt effektiv under morgondagen. Utanför ser jag det vackra nya Bjärka-Säby slott. Solen har gått i moln, de vita vitsippsmattorna är inte riktigt lika synliga som de var i solskenet i onsdags, men mitt sinne är ljusare. Lite positiv förändring är på väg! Jag blir glad för det lilla. Då har man mycket att glädjas åt.

Det blev tre härliga dagar i Östergötland med tre minst lika härliga teaterföreställningar. Länsteatrarna i landet gör ett värdefullt jobb i syfte att människor ska få möjlighet att utveckla sina förmågor gränslöst. Det ger ett rikare liv, och ett rikare samhälle, men inte sjutton blir någon rik på pengar av det. Frågan är dock: Hur många av oss idag kan ens tänka i termer av rikedom och INTE tänka på pengar, hus, fina bilar, dyra resor och märkeskläder? Jag säger bara en sak: Kolla ut genom tågfönstret. Lär dig se. DÄR blommar också rikedomen, i blommor, skogar, himmel, luft och vatten.

Dieseltåget tuffar vidare. Litteraturen om försoningen pockar på uppmärksamhet. I sjön som finns alldeles bredvid spåret simmar några änder. Vi är ständigt på väg, i intellektet, i hjärtat och i livet. Vi är välkomna på den resan, men slutmålet har vi ingen aning om. Kustpilen däremot avslutar turen om några timmar i Kalmar. Hoppas jag. Fast egentligen vet jag ju inte det heller.

Kustpilen och lyckan

Att åka tåg genom Småland på väg mot Östergötland med Kustpilen präglas av känslor:

• Glädje: Det är Kustpilen som åker, inte en gammal rälsbuss eller en ersättningsbuss på landsväg.
• Förundran: Skådespelet utanför tågfönstret, ett skådespel som man hinner med att se i den mycket makliga farten, med vitsippsmattor och begynnande grönska känns lite som naturens eget "fuck-you"-finger mot egiosmen och kvartalskapitalismen som alltmer regerar i det mänskliga samhällsbygget.
• Lugn: Det är svårt att känna stress i en mjuk fåtölj i solskenet som letar sig in, trots att man har galet mycket att läsa och skriva. Risken för distraktioner förminskas dessutom av att internetuppkopplingen är synnerligen osäker.
• Nostalgi: Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har pendlat till jobb och kurser i Linköping den här vägen, men det är länge sedan nu. Allt har sin tid. Jag vill inte tillbaka till den tillvaron. Livet var lite för jobbigt och splittrat då, men visst fanns det lyckliga stunder även då liksom förväntan och tro på framtiden.
• Lycka: Jag är på väg till en tredagars länsteaterkonferens i Linköping./Norrköping. Mitt största bekymmer inför resan rörde huruvida tåget verkligen skulle gå eller inte (förutom att jag på bussen upptäckte att jag har glömt hårborsten hemma). På andra håll i världen flyr människor (barn och vuxna) från svält och förtryck på överlastade och ej sjövärdiga farkoster för en oerhört oviss resa över Medelhavet med destination en stängd hamn i Fort Europa. För många som är på flykt blir resultatet att man aldrig når något annat mål än livets slut, och det sker alltför tidigt. Jag borde därför skatta mig lycklig, men jag gör det alltför sällan.

Och tåget rullar vidare genom de småländska skogarna. Vi har det bra här i Sverige, så bra att vi till och med är ett land som folk kan tänka sig att fly TILL. Trots det myckna tågstrulet.

Kärt barn har många namn...

Insändare i Östra Småland 22 april 2015

Sverigedemokraten Svärdshammar försöker i östra Småland (insändare 21 april) beskriva den flödande vardagsrasismen med orden ”typiskt svenskt”. Det får mig att tänka på ordstävet ”Kärt barn har många namn”. Enligt Sverigedemokraterna verkar rasismen vara något vi måste skydda. Kanske ska vi till och med se den som en del av det svenska kulturarvet? Nu prövar man i sin iver nya vägar: Man kallar den helt enkelt för något annat. Rasism blir ”typiskt svenskt”. Jag undrar om rasismen i exempelvis Finland, Frankrike och Belgien också är ”typiskt svensk”? Och håller de nationella främlingsfientliga partierna med om det?

Sanningen är som vanligt att rädslan för det okända driver människan långt, alldeles för långt. Den som är osäker i sig själv ägnar sig ofta åt att förtrycka andra. Det är ett känt faktum. Vi som i olika miljöer har blivit utsatta för sådana mekanismer, det må vara för att vi inte smälter in i den vanliga normen, att vi har en eller annan funktionsnedsättning eller religiös övertygelse eller att vi har en bakgrund som av olika skäl inte passar in, vi vet av egen erfarenhet hur detta sammantaget kan leda till mobbning och utfrysning. Det är exakt detta som SD ägnar sig åt, främst gentemot människor med annan etnisk och kulturell bakgrund än svensk. Det är samma mänskliga och universella mekanismer som är i funktion, men bara för att de är mänskliga betyder det inte att de är vare sig moraliskt eller etiskt försvarbara. Inte är de typiskt svenska heller. Hade det stämt hade Sverige inte överlevt som nation. Rädsla bygger vare sig starka eller kloka länder.

Ja, kärt barn har många namn. Vi som inte är kära i rasismen utan arbetar för öppenhet, respekt och demokrati benämner den kort och gott rasism.  Det räcker. I dess spår följer mobbning och förtryck, och dess innersta motor är rädsla. Sverigedemokraterna kallar det ”typiskt svenskt”. OK, enligt Sverigedemokraternas nomenklatur är jag nog inte någon typisk svensk, och det vill jag, och många med mig, inte vara heller. Jag är människa, och redan det är svårt nog med de strider som ständigt måste utkämpas mot rädsla och annat oknytt.

Birgitta Axelsson Edström, teol stud, Kalmar 

Vera var officiell symbol för V under Gudrun Schymans tid som partiledare. Jag har lämnat partiet (och Gudrun också förstås) men det Vera stod för kan jag fortfarande sympatisera med. Det är hög tid att sätta stopp för dumheten! En liten kvinnlig figur med fötterna på jorden, med slangbella i näven och med målmedveten blick känns som den rätta för det uppdraget! 

Vi kan, men...

Ja, jag är vansinnigt illa berörd av det faktum att människor drunknar på flykt i Medelhavet. Att vi har skapat en värld där människor tvingas fly från omänskliga villkor under omänskliga former och sedan förlorar livet på grund av omänsklig politik och egoism är helt enkelt FÖR vidrigt. Och vet ni, det som gör mig mest upprörd är tystnaden. Tystnaden och likgiltigheten.

Jag kan inte simma runt i Medelhavet och rädda hundratals, tusentals drunknande. Ingen begär det heller av någon, men det man ändå kan begära är att man gör det man kan, där man är, för att göra världen en liten aning bättre. Vad kan du göra? Och vad kan jag göra?

Det är inte fel att sitta ute och dricka rosé och lukta på doften från utegrillen. Det är inte fel att synas i media eller att tjäna pengar, men när sådant blir viktigare än att göra världen bättre så har det gått snett nånstans.

I mänskligheten. I hjärtat. Och kanske i hjärnan också, så småningom. Dessutom så dör människor under tiden, utan att någon bryr sig, medan andra tjänar pengar på deras olycka. Det är omänskligt.

Och det tycker jag är så galet ledsamt... Men hoppet om en bättre värld kan jag inte släppa ändå, för det spelar roll hur vi lever våra liv. Vi kan göra skillnad! VI! KAN! Ingen annan. Så det är dags nu. Att göra det. Om vi vill.

Men vill vi?

En solig dag i kulturens tecken

Idag har det varit en härlig dag, hittills i varje fall. Med en cykeltur i både medvind och sol in till stan i morse för ett samtal på Regionförbundet om kultur började den bra. På vägen hem hade vinden mojnat och motvinden var helt uthärdlig. Regelbundna turer på cykel är något som väcker livsgnistan! Jag borde se till att göra det oftare. Det blir ju inte riktigt samma sak nu när jag inte har jobb att cykla till, men i ärlighetens namn så är det väldigt lite som hindrar mig från att cykla ändå. Det handlar mest om att ta sig i kragen, ta på hjälmen och susa iväg åtminstone en gång om dagen. Dessutom så känner man framåt kvällen att man har gjort någon nytta rent fysiskt. Det känns ju ännu bättre!

Samtalet på Regionförbundet om Byteatern, vårt länsteateruppdrag och framtiden utvecklade sig också till en positiv erfarenhet. Ni anar inte hur skönt det är att känna att det är ordning och reda i verksamheten och att det finns starkt förtroende mellan verksamhetsledning och styrelse! Det är så mycket som blir så mycket lättare då, Lika skönt är det att känna tilltro från huvudfinansiären Regionförbundet (i själva verket landstinget). Vi har vårt uppdrag, vi har en överenskommelse, det finns en kulturplan - och vi gör det bästa vi kan för att producera och agera i enlighet med de styrdokumenten.

De är nämligen viktiga. Länskulturinstitutionerna erhåller en stor andel av sin verksamhetsfinansiering från landstinget via Regionförbundet.Värdkommunerna står enligt praxis för lokalkostnaderna. När Kalmars högsta kommunalråd Johan Persson (S) med anledning av situationen på Konstmuseet definierar och räknar effektivitet som verksamhetspengar per betalande besökare så får vi alltså en märklig situation. Det är att blanda äpplen och päron, eller hellre och tydligare, att mäta densitet med tångamperemeter.

Det är viktigt att man vet vad ett länskulturuppdrag innebär om man ska kunna föra en seriös diskussion inom området. Ingen kan dock veta allt. För att vi ska få mer kvalificerade resonemang om länskulturinstitutionernas verksamhetsinnehåll och framtid i gemensamma samtal så måste vi beakta exakt vad vi enligt våra uppdrag ska göra, inte enbart se på en godtyckligt vald parameter som inte ens är nämnd i våra skrivna avtal. Det var ett sådant uppföljningssamtal vi hade idag med Regionförbundet. Vi kommunicerar gärna utfallet med Kalmar kommun så att vi pratar med varandra istället för om eller mot.

Vi bidrar gärna även i övrigt med information kring vår verksamhet. Ingen kan ju veta allt som jag skrev ovan, men gemensamt kan vi kanske fylla de luckor som förvirrar mest (och jag tror att övriga kulturaktörer också är med på tåget). Att Kalmar län, och därmed Kalmar kommun, har både ett levande och professionellt kulturliv är en gemensam strävan för oss alla inblandade. Vi ställer mer än gärna upp i arbetet för att räta ut de frågetecken som finns. Efter dagens samtal känns det som om vi kan komma ganska långt om vi börjar där.

Det känns nästan efter en dag som denna att jag kan göra någon nytta igen! Och som för att fira det så lyxade jag till det med dels en planeringsfika med två härliga körkolleger, dels ett äkta impulsköp. När man saknar inkomst blir det sistnämnda verkliga rariteter i tillvaron! Jag unnade mig ett par lila läsglasögon för den väldigt modesta inköpssumman av 30 kr. Jag behöver dem, och dessutom så matchade de dagens outfit. LITE lyx kan man väl ändå få unna sig även om man bara försöker göra lite nytta för samhällsutvecklingen genom kulturverksamhet? Dessutom går det säkert lättare att läsa både dogmatik och exegetik om man ser bokstäverna ;-)

Sjung med tre Kalmarkörer på en kväll!

Ja, det blir en kväll i maj...

Lage Olsson (Badrumskören), Harald Stenhag (Kalmar Manskör) och Birgitta Axelsson Edström (Vox Communis) bestämde sig för att fira våren och körsången tillsammans. Resultatet blir en öppen sångövning för alla som vill lyssna och sjunga med. Det hela går av stapeln

Tisdagen den 12 maj kl 18 i Vasakyrkan, Kungsgatan 23 

(fri entré)

-Vi kommer att bjuda på mycket, både vårsånger och helt annat och meningen är att vi alla som är där ska sjunga tillsammans också. Har du aldrig prövat på att sjunga i kör så är detta kvällen då det händer! lovar alla tre samstämmigt.

Mer information kan fås via:

Lage Olsson, tel: 0708-461721, e-mail: lagebolsson@hotmail.com

Harald Stenhag, tel: 0730-913359, e-mail: harald.stenhag@telia.com

Birgitta Axelsson Edström tel: 0766-267 366, e-mail: birgitta.axelsson.edstrom@gmail.com

Lite genusstatistik på morgonkvisten

Jag roade mig lite i morse genom att surfa runt lite i världen med hjälp av den rosa lilla Paddan jag har. Jag hade ingen spelning i kyrkan idag, och jag visste att dagen skulle ägnas åt att röja och dona här hemma men det var ingen brådska på morgonkvisten. Ni vet, det var en typiskt skön helgmorgon med maken snusande lugnt bredvid medan några solstrålar letade sig in genom det öppna sovrumsfönstret. Eftersom en del av eftermiddagen var inbokad till möte med styrelsen för F! så satte jag på mig genusglasögonen, och DET var en ögonöppnare.

Av Kalmar kommuns nio nämnder (alltså sådana som har något som liknar en förvaltning under sig och som INTE är bolag eller underställda någon annan styrelse/nämnd) plus KSAU så leds åtta stycken av män. Enbart två av dem leds av kvinnliga ordföranden, Södermöre kommundelsnämnd och Kultur- och fritidsnämnden. Ingen kan säga att dessa två nämnder är att betrakta som "tunga" eller "stora" vare sig till budgetstorlek eller strategiskt inflytande (att jämföra med exempelvis Barn- och ungdomsnämnden, Omsorgsnämnden eller Samhällsbyggnadsnämnden). På oppositionssidan ser det bättre ut, där är det fem kvinnor och fem män som innehar poster som förste vice ordförande. Den borgerliga oppositionen bestående av M, FP och KD har alltså en jämnare fördelning av toppuppdragen än majoriteten bestående av S, C och V om man tittar med genusglasögonen på näsan.

Jag letade vidare och tittade på de lokala partiföreningarnas styrelser. Samtliga (!) åtta partier som har plats i kommunfullmäktige har en man som lokalordförande. Kollar man sedan vidare på lokalstyrelsernas sammansättning (MP har dock inte noterat några uppgifter alls om styrelsen utöver ordföranden) så är det två partier som skiljer ut sig ordentligt när det gäller kvinnlig representation, räknat utifrån antagandet att informationen på respektive partis hemsida stämmer. Det utgår jag dock ifrån (och stämmer det inte så går det bra att höra av sig så ska jag naturligtvis se till att korrekta uppgifter anges även här). Hur som helst, KD har sex ledamöter i styrelsen, fem är män. V har sju ledamöter, sex av dem är män. Alltså: EN ensam kvinna från KD och EN ensam kvinna från V sitter i respektive lokala partis styrelse.

Man måste inte ha jämn fördelning i alla lägen, men jag minns ändå från min tid i V att det står i partistadgarna att alla valda organ ska ha minst 50% kvinnor ordföranden oräknad. Man kan komma undan diskussionen som ALLTID uppstår om att kompetens och lämplighet är viktigare än kön när sådana regler debatteras genom att istället anta principen att valda organ (styrelser etc) ska ha en sammansättning som återspeglar partiets medlemskår. En sådan princip eftersträvas i Feministiskt initiativ, för övrigt inte bara när det gäller kön utan även andra variabler. Jag tycker att det är högst rimligt om en styrelse ska kunna företräda ett parti. Jag tror inte att 5/6 av KDs medlemmar är män eller att enbart 1/7 av medlemmarna i V är kvinnor. I så fall har det hänt väldigt mycket märkligt på bara något år... (och tänk om jag hade jobbat kvar i en organisation som väljer en styrelse med den sammansättningen! Vojne vojne... Det finns nog värre saker än att harva runt på studiebidrag...)

Men, jag drar inga andra slutsatser eller presenterar några andra reflektioner utöver det mycket väl synliga förhållandet att det där snacket om att jämställdheten har gått för långt inte verkar stämma i Kalmars politiska värld heller. För övrigt är det kanske mest effektivt att låta siffrorna tala för sig själva. Undrar hur lång tid de kommer att säga samma sak bara, för det går sannerligen inte för fort för de feministiska förändringsvindarna.

Minnen är inte alltid glada...

Idag kommer en del minnen fram ur dvalan... Jag tänker på Borgholm för knappt ett år sedan. Jag valtalade inför EU-valet en solstrålande lördag i maj mitt på torget. Ja ja, mest intresse den dagen rönte nog veteranbilarna som hade utställning och cruising samma lördag, men ändå. Som placerad högt på EU-valsedeln för Vänsterpartiet så hade jag en del uppdrag den våren, dock inga alls i Kalmar. Som längst fick jag åka till Oxelösund dagen före valet. Det var en fin dag, och ett fint möte med goa människor, både gamla och nya kamrater, i en ännu varmare sol där på Centrumtorget. Borgholm blev tyvärr, i motsats, ganska smärtsamt.

Trevliga vänsterpartister från Borgholmsföreningen hade ställt upp ett bokbord med högtalare och allt, och det var ett kärt återseende med gamla styrelsekamrater och även min högstadielärare i teckning (som ämnet bild hette på den tiden när jag gick i grundskolan). Härligt! Men, det var ju en jobbig tid på många sätt. I partiet visste naturligtvis många varför jag hade lämnat både anställning och interna styrelseuppdrag ungefär ett år tidigare. Det var traumatiskt att veta om den långvariga utfrysningsprocessen, och inte minst tydlig blev den ju förra våren när länet hade en kandidat högt upp på listan som totalt ignorerades av den egna partiföreningen och delar av partidistriktet (tja, det blir ju så när samma människor häckar på många stolar). Jag kom att prata en del med en gammal partifunktionär som vigde så gott som hela sitt yrkesliv åt partiet. Han hade blivit utsatt för samma sak som jag, dock ett antal år tidigare och han i sin tur kunde avgå med pension till slut, men det var en lång och smärtsam process för hans del också. Han sa inte så mycket den där lördagen i maj på Borgholms torg utöver att hälsa glatt och hjärtligt, men han sa en sak som jag minns särskilt: "Jaså, det blev inte bättre när jag slutade heller då?".

Nej, det blev det inte. Det hugger fortfarande i magen på mig när jag tänker på de orden, och jag vet att jag lockades med i processen den gången. När mobben samlar sig, skitpratet blir vardagsmat och auktoriteter tar ställning så är det lätt att hänga med. Jag förstod inte vad som hände förrän det var för sent, men jag fick min påföljd så småningom. Det var inte jag som drabbades nästa gång, det hanns med att putta ut ett par oönskade personer till innan det blev min tur, men jag fick känna på det kanske hårdare än någon annan. Jag förlorade hela min inkomst, och det är ju helt enkelt på följande vis: De människor som i åratal jobbar på att frysa ut en kan man inte gå till och be om hjälp att ordna en anständig avveckling. Det går bara inte. Man har ju en viss stolthet, om än inga pengar. Så jag sade ju upp mig själv, utan skyddsnät. Min tillsvidareanställning i grannkommunen som jag hade innan jag började med politik på heltid hade jag ju förlorat på grund av min tjänstledighet. Jag satsade allt på politiken, och förlorade. Tyvärr förlorade jag även min tilltro till många sk kamrater. Det kanske är mest smärtsamt trots allt, men andra har jag fortfarande kvar som ärliga vänner och det känns bra.

Men hur som helst, jag ångrar djupt att jag inte vågade se hur processen gick till när min gamle partikamrat och distriktsfunktionär blev utsatt före mig. Å andra sidan, hade jag gjort det så hade jag ju rykt all världens väg jag också, och det hade hänt långt innan jag sa upp mig själv. En sjuk organisation fungerar tyvärr så, hur högtflygande ord om solidaritet, empati, de svagas rätt och de starkastes ansvar och skyldigheter man än använder. Den som skiljer ut sig från mängden, är ärlig och hängiven och vill ha en anständig ordning i organisationen sparkas ut. Det går inte att vara kristen, feminist, socialist och gift med en folkpartist och samtidigt vara med i Vänsterpartiet. Det vet jag. Exemplet med kamraten i Borgholm visar att det inte ens går att vara socialist. Bara det är ett oöverstigligt hinder i ett parti som har utvecklats till en fåmannadiktatur. Men det går utmärkt att sko sig själv och låta det gemensamma år efter år betala ens uppehälle utan krav på motprestation.

Nåväl, idag håller samma parti länsorganisationens årskonferens just i Borgholm. Det är i sig ett brott mot stadgarna (och dem har jag fortfarande kvar i minnet). Årskonferensen ska hållas före mars månads utgång. Orsaken bakom stadgebrottet är  förmodligen oordning i organisationen. Jag har ju varit med så länge att jag känner igen det där, och sådant var mer regel än undantag under mina dryga tjugo år i partiet i Kalmar län. Jag är glad att jag inte är med i Borgholm idag, men jag är ledsen över att jag inte var klokare och mer empatisk tidigare.

Men, det är framtiden man kan påverka och det är den jag ser fram emot. Jag ber min kamrat IS i Borgholm om förlåtelse (jag såg inte klart när det hände, men jag borde i ärlighetens namn ha gjort det) men jag hoppas att vi båda har en ljusnande framtid framför oss. Jag tycker faktiskt att vi är värda det! Jag har ju bytt parti och citerar gärna min nuvarande partiledare, som ju har ett förflutet i samma parti som jag om än på betydligt högre nivå även där: "Men vi har utvecklats! Det är ju trevligt!" Och nu är det en ny vår på gång med spirande blommor av alla de slag både ute och inne!

Välkommen!

"Tillsammans. Alltid."

Idag har vi haft årsmöte i Byteatern Kalmar Länsteater. Innan den formella delen genomfördes hade vi två andra programpunkter. Det ena var ett litet smakprov av den kommande föreställningen Nöjesparken som riktas sig till äldreboenden. Vi fick oss till livs ett lite galet nummer med bondkomiska inslag och musik samt en hel del information kring föreställningens upplägg och målgrupp. Det ska bli spännande att följa och vara med på resan! Läs mer om föreställningen här. Den kommer inte bara att spelas på boenden utan ges också i "vanligt" format. Visst blir man lite nyfiken?

Den andra informella programpunkten var utdelningen av Byteaterns eldsjälspris till konstnären Jan Nordström. Motiveringen löd:

Med ett sällsamt seende öga, en ovanligt inkännande själ och en uthållig och enveten vilja att verka för det goda personifierar Jan begreppet eldsjäl i ordets allra bästa mening:

En medmänniska som oförtröttligt sprider värme, kärlek och glädje med en förmåga att se det svaga i den starke och det starka i den svage, inte bara med sin konstutövning utan också med hela sin person.

Byteatern Kalmar Länsteater tackar för allt som Du har berikat oss med och önskar varmt lycka till i fortsättningen!

Det är en ära att som ordförande få dela ut priset till en så välförtjänt pristagare. mer om Jan och hans arbete kan du läsa här. Varmt grattis!

Att jag sedan fick förtroendet att fortsätta leda styrelsens arbete under ytterligare ett år tackar jag ödmjukt för, och jag tackar också både förening, styrelse och teaterns personal med ledning för allt gott under det gångna verksamhetsåret. Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar vidare, både konstnärligt och administrativt. Mycket arbete återstår, inte minst med kommande flytt och etablering av ett nytt kulturcentrum i Kalmar.

TILLSAMMANS är ordet. Alltid.

Möjlighet att växa som människa

Debattartikel i Barometern 11 april 2015
Vi lever i en händelserik tid. Det är inte bara våren och med den alla naturens växter och djur som är på gång att spira, även många människor börjar andas lite lättare och kan känna att livsandarna vaknar på nytt. Jag tillhör den lilla skara människor som trivs med vinter, kyla och mörker, men jag har förståelse för att det finns andra som känner annorlunda. Det är liksom lite av själva grejen: Vi ska lära oss att bejaka olikheter och förstå att olika saker får olika människor att ”gå igång”. Det är så vi utvecklas. Jag gillar fortfarande inte värmen, men jag kan förstå hur de tänker, det stora flertalet som gör det, och den kunskapen gör även mitt liv rikare.

Den händelserika tid vi nu lever i medför tyvärr inte bara att positiva krafter växer. Vi får nästan dagligen se exempel på hur det vi har brukat kalla konstnärlig frihet, yttrandefrihet och humor har blivit reducerat till något helt annat, nämligen till rätten att kränka, till rätten att förnedra och inte minst till den numera självklara rätten att hävda och leva ut sin egen frihet på bekostnad av andras. Vi ser det i samhällets olika sektorer och även i underhållningsvärlden, och vi saknar många gånger verktygen för att på ett kvalificerat sätt kunna diskutera och resonera vad vi erfar. Är det verkligen så här vi vill ha det? Är det vad vi menar med den frihet vi värnar?

Jag tror inte det, och det är därför vi behöver mötas mer, lyssna mer, uppleva varandra mer och därigenom utvecklas. Det är dags att vi uppgraderar människan och hennes inneboende potential. Vad betyder det att vara människa och leva tillsammans i det samhälle vi själva har skapat? Och hur vill vi leva där? Hur kan var och en utvecklas, lära av andra men ändå behålla sin egen individuella särart?

Det är därför ett öppet kulturcentrum, med mötesplatser och möjligheter till upplevelser av vitt skilda slag, är så livsviktigt för ett levande och växande samhälle. Kalmar kommun har möjligheten att visa vägen för det öppna samtalet i det öppna mötet genom att äntligen ge människor, och då menar jag människor i stor och bred mening oavsett sådant som ålder, kön, ursprung och annat som vi vanligen delar upp människor efter, förutsättningar att träffas och starta processer med öppna slut. Det är ju nämligen det som är det fina med människan: Hon är utvecklingsbar, inte bara styrbar. Vi vet inte gränsen för hennes förmåga, och vi ska därför inte sätta upp någon gräns överhuvudtaget. Det är i det öppna mötet som verklig utveckling sker. Det är sådan utveckling som har ett bestående värde, till skillnad från den som bara uppnår i förväg uppsatta resultatnivåer. Och jag tror också att vi den vägen kan kvalificera såväl yttrandefriheten och den konstnärliga friheten i sig som diskussionen kring dem.

Den utvecklingen unnar vi alla som finns i Kalmar län och i Kalmar kommun. Vi är beredda att dra vårt strå till stacken för att förverkliga den här miljön i ett kulturkvarter vid Tullslätten, alltså ”en kreativ välkomnande mötesplats mitt i Kalmar” som kommunen själv uttrycker det i visionen för kulturcentrum. Vi vet att vi lever på lånad tid ute i hamnområdet. Snart står grävskoporna och byggkranarna framför Byteaterns gamla oljefabrik. Vi välkomnar naturligtvis en utveckling av den akademiska utbildningsmiljön i Kalmar, men vi ser också behovet av en kulturell utvecklingsmiljö för en kreativ, levande, och hållbar samhällsutveckling. Rikedom är inte bara materiell, den är även, och i mycket högre grad, immateriell. Att våga tro på sig själv, att våga ta in nya perspektiv och nya upplevelser och att inse att det inte finns några gränser utom den egna fantasin är rikedom av ett mer bestående slag. Vi vill vara med och bidra till en sådan. Är ni med oss?

Birgitta Axelsson Edström
Ordförande Byteatern Kalmar Länsteater

Härskarteknik när argumenten tryter

Insändare i Östra Småland 10 april 2015 (replik till B Dahl (V) 9 april)

Att fritt få diskutera vad som sker med våra gemensamma angelägenheter är en självklarhet i ett demokratiskt samhälle. När vi i F! ifrågasätter resultaten av decenniers jämställdhetsarbete och konstaterar att det inte ännu har fått tillräckligt avtryck i kommunens styrdokument med stort S, nämligen budgeten, så gör vi det utifrån en analys. Det har gjorts massor, vilket vi också med glädje konstaterat, men var är de politiska prioriteringarna? Exempelvis kan man undra varför de delade turerna i omsorgen blir fler istället för färre och varför (kvinnliga) förskollärare anställs på deltid och (manliga) tekniker på heltid? Vi misstänker vad svaret skulle bli.

Det gemensamma, alltså bland annat kommunen, är ingen personlig privat verksamhet. Allt som händer där måste få debatteras. Det handlar ju om förvaltning av allas tillgångar och uppdraget är att klokt och öppet hushålla med dem. Vi kritiserar alltså ingen person. Vi kritiserar resultat och strukturer, men kanske är det ibland svårt att förstå skillnaden när man ser sig som ett med verksamheten. Det där med att hålla isär sak och person har aldrig varit en väl utvecklad kompetens i politiska kretsar, och i Kalmar går utvecklingen inom området tyvärr åt fel håll.

Det är sällan behovet av förnyelse i Kalmarpolitiken framstår tydligare än vid läsningen av Dahls (V) insändarreplik. De härskartekniker som där används av jämställdhetsansvarigt kommunalråd hör inte hemma i demokratiska sammanhang, men brukas tyvärr ofta när de seriösa argumenten tryter. Det fria samtalet måste tvärtom utvecklas och nya perspektiv måste ta plats. Det är så vi bygger ett både hållbart och jämställt samhälle, inte genom förlöjligande, undanhållande av information eller påförande av skuld och skam.

Birgitta Axelsson Edström och Annika Roskvist Stahre

Feministiskt initiativ Kalmar län

"Det räcker"

En fantastiskt skön påskhelg går mot sitt slut. Denna gång tillbringade jag ingen tid alls i kyrkan. Det blev helt enkelt inte så. Onsdagens mässa i Domkyrkan då avgående biskopen var på besök fick bli både stilla veckans och påskens stund innanför kyrkväggarna för min del. Skärtorsdagskvällen gick istället i gemenskapens tecken med påskknytis här hemma med goda vänner och lika god mat. På Långfredagen var vi tillsammans med föräldrarna och passade på att fira Emmy som passerade 26 häromveckan och från Påskafton till idag har vi njutit av avkoppling på Ronneby brunn. Känner man sig lite trasig i själen och om man behöver ny kraft borta från all vardagsstress är Brunnsparken tidig vår eller tidig höst det ultimata stället för reparation.

Påskdagens förmiddag veks till skogspromenad till  Trollsjön. Varje gång jag kommer dit så blir jag nästan andlös. Inte för att det är jobbigt att gå dit alltså, utan för att det är så vackert. Man förväntar sig nästan att få se Tuvstarr sitta vid strandkanten och få höra Näcken spela Vårvindar friska med ljuvliga molltoner. Det var soligt i lördags, men visst blåste vårvindarna ganska kalla. Vi satt vid grillplatsen alldeles intill sjön och såg hur vattnet rörde sig, som av en osynlig hand. Den blå himlen speglade sig i vattenytan. Änderna cirklade runt. Glittret i vattnet fick mig att tänka. När man får friskt syre i hjärnan så kan den nämligen fungera, precis som hjärtat fungerar som bäst när det får kärlek.

Ibland var vattenytan stilla och blank, när solen värmde ansiktet. Det fyller ju både kropp och själ med ro och förundran, men det som händer när vinden blåser upp är än mer spännande: Det är nämligen då det börjar glittra. Det glittrade som tusentals små stjärnbloss! Det var en ganska kall vind. Man behövde stänga jackan lite mer, men det hindrade inte från att upptäcka det som blev uppenbart: Det är när det blåser och när man känner att livet kan vara både kallt och hårt som man kan upptäcka det där lilla extra: Det är då man kan se skönheten, under ett par sekunder av glittrande vatten. Just i den stunden finns det inget som är viktigare än att se glittret. Just i den stunden får man energi. Och just i den stunden så tror jag att jag hörde den Uppståndne tala till mig.

Jag är nämligen övertygad om att jag mötte Honom där, på Påskdagens förmiddag. Han är uppstånden och är inte bunden till hus eller ritualer. Han finns med oss, varje sekund, och jag är viss om, trots att det kan kännas både hårt, kallt och svårt ibland, så håller Hans löfte till mig. Han lämnar mig aldrig. Han har inte tagit mig ändå hit för att lämna mig ensam.

Och där, i den kalla vinden, var det exakt den vissheten jag fick: Kärleken glittrar även för mig. Energin finns där.

Det ordnar sig, mitt barn. Jag dog, men jag lever igen, och jag gör det för dig. Också. Var inte rädd. Jag går bredvid dig. Inga hinder är för stora för mig. Du är min.

Och det räcker.

Modellkommun förpliktigar!

Insändare i Östra Småland 4 april 2015:

Vi gratulerar Kalmar kommun som får möjlighet att tjäna som föredöme för andra kommuner när det gäller jämställdhetsarbete! Det handlar om långt, hårt och genomtänkt strategiskt arbete av kompetenta och brinnande tjänstemän i syfte att råda bot på de orättvisor som präglar vårt samhälle, och det finns minsann massor att åtgärda! Det är roligt att eldsjälarna i Kalmar får ett erkännande, eldsjälar som många gånger får kämpa i motvind.

Alltså, vi saknar en hel del även i Kalmar. Vad vi saknar allra mest är steget från planer och värderingsarbete till budgetbeslut. När den politiska majoriteten säger att det krävs mer resurser om man exempelvis ska kunna satsa på att ge heltidstjänster till kvinnodominerade sektorer (läs: äldreomsorgen) och i nästa andetag säger att det inte finns något resursproblem inom just äldreomsorgen så är det något i det resonemanget som klingar väldigt illa. Vi skulle kunna kalla det bristande vilja. Vi skulle också kunna säga att man talar med kluven tunga. Vad vi definitivt kan säga är att en budget som sparar enbart med hjälp av osthyvelsprincipen inte är en budget som ger ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Istället permanentas orättvisorna. Män försörjer sig på heltidstjänster, kvinnor hänvisas till att lägga schemapussel med varandra för att komma upp till en tjänstgöringsgrad på 80% och ska efter delade turer och allt hårdare belastning också stå för det obetalda arbetet hemmavid. Strukturer som dessa är svåra att förändra. Försök att problematisera och diskutera bemöts ofta med: ”Ingen ska lägga sig i hur vi har det därhemma”, så även i Kalmar.

Vi hoppas på förändring framöver, men för verklig förändring krävs vilja och mod, inte bara bland tjänstemän utan också bland de förtroendevalda som ska syssla med praktisk och konkret budgetpolitik. Att vara en modellkommun för Sveriges kommuner och landsting förpliktigar. Det måste synas i praktiken att man verkligen har fattat att ”jämställdhet har med kön att göra”. Den som ska lära sig något gör som bekant som läraren gör, inte som läraren säger.

Birgitta Axelsson Edström, Annika Roskvist Stahre

Feministiskt initiativ, Kalmar län

Anti-feministisk och cynisk politik

Insändare publicerad i Östra Småland 2 april 2015 (Replik på Liselotte Ross 31 mars 2015)

Nu börjar det bli en aning pinsamt. Liselotte Ross (V) var själv med om att i kommunfullmäktige fatta beslut om stora besparingar på äldreomsorgens budgetram i december. Dessutom passerade förslaget kommunstyrelsen tidigare under hösten där hon har en plats som ersättare. Under samma höst arbetades hela förslaget fram av den majoritet i vilken hon själv deltar. Det vill hon alltså inte kännas vid.

Detta budgetbeslut är den enda orsaken bakom de mycket smärtsamma åtgärder som nämnden var tvungen att fatta beslut om i december förra året. Uppdraget för en kommunal nämnd är nämligen att bedriva verksamhet inom de ekonomiska ramar som kommunfullmäktige har beslutat. Det enda omsorgsnämnden kan dra in på är just äldreomsorg, men Vänsterpartiet hade alla möjligheter att omfördela budgetmedel i fullmäktige och se till att besparingarna slog annorlunda. Antingen har inte Ross fattat detta, eller så är det alltför smärtsamt att inse att Vänsterpartiet sågar av benen på den välfärd man säger sig vilja värna. Är det verkligen en nyhet att budgetbeslut påverkar verksamhetens omfattning?

Äldreomsorgen behöver mer resurser, inte mindre. Enligt Ross och hennes majoritetskolleger i omsorgsnämnden har man dock fortfarande för mycket pengar att röra sig med. Jag tror att den uppfattningen, en uppfattning jag skulle kalla både anti-feministisk och cynisk, befinner sig långt från den verklighet som man tror sig styra.

Birgitta Axelsson Edström
Nära anhörig
***
Uppdatering: Vänsterpartiet har på nationell nivå förhandlat med regeringen om en satsning på ytterligare resurser till äldreomsorgen, och lyckats. Det är mycket glädjande. Ännu mer glädjande hade det varit om samma prioritering hade gjorts av Vänsterpartiet Kalmar. Då hade vi sluppit kännbara och smärtsamma åtgärder med anledning av hårda kommunala besparingskrav.

Varför politiker utan politik?

Vänsterpartiet lyckades på nationell nivå att få igenom satsningar på äldreomsorgen trots att man inte sitter med i regeringen. Den nyheten nådde oss igår. Det betyder en hel del miljoner ut till kommunernas kassor, och det är resurser som verkligen behövs. Jag är glad för detta! Det är ett tillskott som inte bara uppenbart kommer de äldre till del, det är också en tydlig feministisk stämpel på pengarna. Äldreomsorgens verksamhet bärs av huvudsakligen kvinnor som jobbar långt mer än de skulle behöva och med orimliga arbetsvillkor. De nya resurserna kan lindra läget i Kalmar också, även om det tidigare har aviserats att det redan läggs för mycket pengar på äldreomsorgen här och att det finns ännu mer utrymme att spara för att man ska bli "bäst i klassen", dvs lägga minst resurser på gamla och sjuka människor. Det är en ganska horribel situation. Tänk att man som omsorgspolitiker köper det tänkesättet! Vore det inte mer naturligt, för att inte säga högst rimligt, att man som omsorgspolitiker skulle sätta verksamhetens kvalitet och de äldres behov främst och kämpa för det? Det tycker ju jag, men med den inställningen är man inte välkommen i Kalmars beslutande församlingar. Hur som helst, bra jobbat av Vänsterpartiet riks!

Det är också lätt att konstatera att det råder en ganska stor skillnad mellan riksnivå och lokalnivå. Det Vänsterpartiet lokalt i Kalmar inte har prioriterat har verkligen prioriterats på nationell nivå. Ändå sitter man ju i regeringsställning i Kalmar med ett inflytande som ju borde vara långt större. Kanske är det där skon klämmer förresten. Det kan vara farligt att ställa krav. Då kan man ju nämligen bli av med både taburetter och inkomster, men, å andra sidan, om man inte driver sin politik, vad har man då i politiken att göra? Om man nu ska vara ärlig alltså, och det är jag.

***

Uppdatering:

De tillkommande pengarna för 2015 täcker inte på långa vägar upp för de besparingar som V tillsammans med kollegerna S och C beslutade om i Kalmars kommunfullmäktige i december 2014. Det blir således ingen satsning i Kalmar. Vad vi får se är en mindre besparing än beslutat. Rätt ska vara rätt.