fredag, januari 30, 2015

"Brain och boys?"

Idag är det tvätt-, manglings-, stryknings- och läsdag... Och man har det inte roligare än man gör sig.
Och inte behöver man vara äldre än man känner sig heller, eller hur?

Varje dag är en gåva och en möjlighet att lära sig nya saker, att lära känna sig själv lite bättre, att förstå vad som händer och varför samt att utvecklas lite till på resan "att vara människa". Jag började läsa lite lätt igår och fastnade på det där med livet som en resa. Berättelsen var i korthet följande: En nunna tillbringade hela sin tid i ett rum och gick aldrig ut. En klok, nåja, man undrade varför hon stannade därinne hela tiden. Hon svarade att hon inte stannade utan att hon hela tiden var på resa. Ja, man ser saker från olika håll, också livet såväl sitt eget som andras.

Själv har jag de senaste dagarna till exempel lärt mig grundligt varför det var så komplett otänkbart att jag skulle kunna få en plats i samhällsbyggnadsnämnden hösten 2010. Ibland tar det tid innan polletten trillar ner och det går upp ett ljus, eller snarare, misstankar kan ju leva fram till dess att de blir antingen falsifierade eller verifierade. Alternativ två gäller i det här fallet.

"Brain betyder hjärnan i huvet, boys betyder pojkar" som Galenskaparna och After shave sjöng i ett helt annat sammanhang och med en helt annan innebörd. Ändå är det ett passande citat just idag :-)

God fredag önskas alla!

torsdag, januari 29, 2015

Snö och böcker

Det kom blötsnö en gång idag, efter en inledning på dagen som nästan kändes vårlik med gröna gräsmattor och lite solsken. Nederbörden började EXAKT när jag satte mig på cykeln för att hämta den försenade kurslitteraturen på Pressbyrån. Och så höll det på hela vägen dit och hela vägen hem. Nu tror jag att det håller på att sluta. Det skulle inte förvåna mig. Den här terminen börjar strålande med bokväntan i nästan två veckor. Å andra sidan, jag hinner nog. Men en sak vet jag: Det kommer att ta sin tid att läsa den här gången när all litteratur är på engelska. Man vänjer sig dock, så småningom. En liten morot har jag försett mig själv med: Jag får inte börja läsa någon av de skönlitterära/uppbyggliga/biografiska böckerna som jag fick i julklapp och födelsedagspresent förrän jag har börjat läsa kurslitteraturen på allvar. Ibland får man faktiskt nästan utsätta sig själv för utpressning! Inlämningsuppgifter har jag dock kunnat göra i form av transkriberingar och sånt, så helt off har jag inte varit sedan förra tentan.

Hur som helst, det är en rackans otur att bli genomblöt bara för att man måste ut på cykeln. Hade det varit en normalleverans med böcker så hade det ju gått att promenera och ha paraply, men nu var jag tvungen att använda cykeln för att få hem ett stort, tungt och vansinnigt opraktiskt paket med ett berg med stora böcker. Fast jag har det ju inte värst. Jag är inte ett dugg avundsjuk på omsorgsnämnden som idag har sitt första möte för mandatperioden och ska se till att uppfylla sina löften om uteblivna besparingar trots ramminskning och obalans i budgeten redan på förhand. Det är inte lätt att koka soppa på spik, speciellt inte när man ena dagen säger ja till besparingar och nästa dag säger nej för att man är rädd om det egna skinnet. Huvaligen! Och mest tråkigt är det ju för de äldre som får betala för en kommunbudget gjord med osthyvel.

Så jag har det skönt med mina nya böcker, Thomas av Aquino och det grekiska alfabetet. Det är i varje fall utvecklande och man kan känna att man duger något till som något annat än marionettdocka. Och se där, nu har det slutat snöa! Det visste jag väl ;-)

PS. Jag gillar snö. Jag vill ha snö. Jag tycker att det ska ligga ett snötäcke på marken i december-januari-februari-mars, men då ska det vara ett riktigt, inte ett sånt där som idag som mer är att likna vid ett våtvarmt omslag... Jag borde nog flytta. Till Luleå eller nåt, fast det vill inte äkta hälften... och honom värdesätter jag långt mer än lite snö på marken.

tisdag, januari 27, 2015

Dagens fynd

Jag hittade en liten själsfrände nere på gräsmattan. Han är iskall, envis och kämpar för att finnas mot alla odds. Regnet faller sakta i ett plusgradigt Kalmar och gräset är grönare än på länge, men han står där och ser uppkäftig ut.


Jag tror minsann vi behöver fler såna, såna som vågar ta striden mot de starka makterna och som inte bara lägger sig platt och blottar halsen. Heja snögubben!

måndag, januari 26, 2015

Vila i frid

Min bekantskapskrets har blivit mindre. Det handlar inte om någon nära vän eller närstående släkting eller så, men det handlar om en människa som valde att avsluta sitt liv och som jag hade lite sporadisk kontakt med. Vi bodde i samma lilla förort ett tag och visste vilka vi var, ungefär. Det är ju numera lätt att hålla kontakter av det ytliga slaget levande genom web och sociala medier, och det där med att "slänga käft med ganska yviga förtecken" har fått en ny arena. Plötsligt så finns han inte där längre, och jag kan inte frigöra mig från känslan av olust och sorg. Det spelar nämligen roll när människor mår dåligt oavsett vilken slags relation man har.

Och det spelar roll hur vi lever våra liv. Det spelar roll för oss själva, men också för andra. Vi befinner oss i ett sammanhang, och även om vi aldrig riktigt säkert kan veta vad som försiggår i sinnet hos en annan människa så kan vi ändå förstå och se en hel del, men hur hanterar vi den vetskapen och de aningarna? Struts- eller hyenataktik? Eller vågar vi visa att vi bryr oss?

Jag tror inte att jag hade kunnat göra något vare sig åt det ena eller andra hållet i det här fallet, men jag kan ändå inte förtränga den mycket sorgesamma känslan av en människa som jag på något vis ändå kände och som upplevde ett så oerhört lidande att han inte såg någon annan utväg än att lämna livet, och jag undrar förstås varför. Jag undrar eftersom jag är så övertygad om att det spelar roll hur vi lever våra liv, och jag är inte säker på att vi riktigt fattar betydelsen av det, men jag vill förstå. Varje liv är nämligen en gåva och är värt nåt. Mörkret kan skingras av ljus. Låt oss åtminstone försöka när vi kan.

Vila i frid.




söndag, januari 25, 2015

Rättvis bostadsförmedling, nej tack...


För ganska exakt ett år sedan lämnade jag in nedanstående motion till kommunfullmäktige i Kalmar (se blå text nedan). Jag satt då som ledamot i fullmäktige och representerade Vänsterpartiet. Motionen är skriven i samråd med riksdagsgruppen och faller således direkt in i Vänsterpartiets politik. Jag vet också, efter att ha fått en hel del material från Hyresgäströrelsen under min tid i fullmäktige, att detta är en åtgärd som man efterfrågar även därifrån. Bostadssökandet i Kalmar fungerar inte på ett rimligt sätt, och utan "kontakter" får man vackert låta bli att skaffa sig en hyresbostad i kommunen. 

Det verkar dock inte bekymra politiken i Kalmar. I morgon ska fullmäktige behandla motionen, lägligt nog efter det att jag har lämnat både det sammanhanget och Vänsterpartiet. Ingen stödjer den, åtminstone inte om man ska döma efter beredningen i kommunstyrelsen. Istället för att yrka bifall till motionen så väljer man fegvägen och besvarar den genom en skrivelse där tjänstemän konstaterar att det är bra som det är. En ynka protokollsanteckning från V-representanten i kommunstyrelsen som kort sagt säger "det här är kanske egentligen bra men inget vi behöver i Kalmar" finns i beslutsunderlaget. Det är pinsamt. Problemet är ju inte att motionens förslag inte behövs. Bekymren kring bristen på hyresbostäder och den fruktlösa väntan som så många lever i kan vi matas med dagligen om vi skulle vilja. Problemen är istället två: För det första att det är jag som har skrivit motionen och för det andra att den så tydligt har en koppling till Vänsterpartiet att en sådan åtgärd inte kan komma ifråga inom majoriteten S-C-V. Så fungerar det nämligen. Fråga mig, jag vet.

Men ok, det är så här man vill ha det. Snacka om befolkningstillväxt går ju bra, men inte om en ansvarsfull bostadsförsörjning som kan ge människor utan intäkter från egen villaförsäljning i fickan möjlighet att sätta bo i Kalmar. Det är antifeministisk och orättvis politik att säga nej till detta och jag är inte förvånad, men ärligt talat, jag är återigen väldigt väldigt besviken. Kalmar behöver lite ordning och reda för att kunna bli mer rättvist, men här låter man chansen gå helt förbi.


Utred och inrätta en bostadsförmedling värd namnet!


Kalmar lider av bostadsbrist. Ingen kan ha undgått detta faktum. Ska Kalmar öka sin attraktivitet, säkra tillväxt, locka nya invånare och få redan boende här att stanna kvar måste det vara möjligt att få tillgång till bostäder såväl snabbt som rättssäkert. Så är det inte i dag i bostadsbristens Sverige, och Kalmar följer mönstret. Otillräcklig nybyggnation, otydliga köregler och svårgenomträngliga system hindrar människor från att bosätta sig i Kalmar. Det är inte värdigt en kommun som vill utvecklas.

Bostaden är en social rättighet. Bostadspolitiken är därför en grundläggande del av den generella välfärdspolitiken. Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska utgå ifrån människors efterfrågan och behov, bidra till jämlika förhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling vara grund för verksamheten.

Visst måste nybyggnation av bostäder, speciellt hyresrätter med hänsyn till Kalmars status som universitetsstad, stimuleras. Investeringskostnaderna är i dagsläget alltför höga, och de statliga subventionerna lyser till stor del med sin frånvaro. Det behövs en annan majoritet i riksdagen för att modernisera och förmänskliga bostadspolitiken på detta område.

Ett annat problemområde är dock ett kommunalt ansvar, nämligen bostadsförmedlingen.  Man ska inte behöva vara beroende av kontakter för att få en bostad, oavsett om det råder brist eller inte. Förutom att det alltså måste finnas fler bostäder, och i synnerhet hyresrätter, så måste dessa fördelas på ett rättvist, tryggt och förutsägbart sätt. För detta ändamål är bostadsförmedlingar ett bra verktyg. I dag är det bara ett fåtal kommuner som har en kommunal bostadsförmedling. Förutom att bostadsförmedlingar kan fördela bostäder på ett rättvist sätt kan de vara ett betydelsefullt instrument för boendeplanering genom att statistik på önskade bostäder avseende läge och storlek blir tillgänglig. Dessutom kan vi genom bostadsförmedling värd namnet erbjuda inflyttande och andra bostadssökande ”en väg in” istället för krångliga och svårgenomträngliga strukturer när man ska ringa runt till mängder av hyresvärdar, företag och personer vilka man omöjligen kan ha kännedom om såvida man inte redan bor i kommunen.

I 3 § bostadsförsörjningslagen framgår att inrättandet av en bostadsförmedling och regionalt samarbete är frivilligt. Enligt lagstiftningen kan regeringen, om behov föreligger, ålägga en kommun att inrätta en bostadsförmedling lokalt eller regionalt. Man kan naturligtvis diskutera huruvida frivilligheten ska tas bort eller ej. Vänsterpartiet motionerar årligen i riksdagen i detta ärende. Det viktiga i det här sammanhanget och för den här motionen är dock att Kalmar kan gå före och inrätta en bostadsförmedling värd namnet. Detta kan ske antingen i egen regi eller genom samverkan i regionen. En sådan bostadsförmedling kan genom transparenta regler förmedla de flesta såväl allmännyttiga som privata lägenheter. 

Jag föreslår därför

att Kalmar kommun utreder förutsättningar och former för kommunal bostadsförmedling,

att Kalmar kommun därefter inrättar en sådan, antingen i egen lokal regi eller i lämplig samverkan med övriga tänkbara intressenter.

Kalmar den 22 januari 2014

Birgitta Axelsson Edström (V)

fredag, januari 23, 2015

Grubbel och elak revy

Det börjar bli en aning jobbigt nu. Att vakna mitt i natten varje natt och inte kunna somna om är sannerligen ingen trevlig vana. Det blir alldeles för mycket grubbel där i tystnaden och mörkret, grubbel som troligen inte leder i någon direkt fruktbar riktning. Just nu är det ju oron för försörjningen som står överst på agendan. Från och med den här månaden har jag inte ens det lilla arvodet från kommunen som inkomst på kontot. Det känns ju lite så där oroande om det läget kvarstår under en längre period. Å andra sidan kan man leva väldigt snålt när man är student på distans. Inte ens kaffekostnaden blir oöverstiglig när man brygger på egen hand och bröd hinner man baka själv, åtminstone ibland.

Naturligtvis hade jag kunnat agera annorlunda när jag slutade min anställning hos Vänsterpartiet Kalmar. Det är sådana tankar som kommer där i nattmörkret. Jag hade kunnat vänta in ännu en utmattningsdepression och blivit sjukskriven, men jag vågade faktiskt inte det. Det räckte med den jag hade ridit ut ett halvår tidigare. Hade jag väntat så hade jag ju riskerat att bli så sjuk att jag inte hade orkat resa mig igen, och den risken ville jag inte ta. Hälsan måste gå före plånboken, men med en tom plånbok så riskerar man ju hälsan ändå så småningom. Men jag är inte där än. Jag hoppas fortfarande på en lösning trots att en anställning på Vänsterpartiet inte givet är en direkt merit i sammanhanget. Jag hoppas att det kan finans en plats för mig nånstans där jag kan göra nytta, och inte enbart på ideell basis. Under den tid som har gått sedan jag lämnade min anställning som politisk sekreterare så har jag genomfört studier med mycket gott resultat, sista terminen på helfart trots mängder av andra uppdrag, så än finns det kraft kvar i hjärnan. Frågan är hur det hade varit med den saken om jag INTE hade slutat jobba under de förhållanden som rådde på min förra arbetsplats. Jag tror att jag vet svaret. Nej förresten, jag VET. Jag önskar faktiskt inte någon, inte ens min ovän om jag hade någon, att ha en sådan arbetsmiljö. Den bryter nämligen ner människor, oavsett vilka rättviseideologier eller arbetarvänliga värderingar man på papperet säger att man utgår från. Det är nämligen något helt annat som präglar verksamheten och attityderna till medarbetare. Fråga mig om det. Jag har LÅNG erfarenhet liksom en hel del att jämföra med, och jag vägrade att låta mig brytas ned och brytas av. Kanske var det just det sistnämnda som var det stora problemet. Jag vägrar att bli och vara ett offer. Kanske är det stolthet, men mer troligt är att det handlar om en stark självbevarelsedrift.

Jag kan inte leva i en lögn. Jag kan inte gå omkring och tycka att vi är på väg åt rätt håll och samtidigt fatta beslut som leder i en helt annan riktning. Jag kan inte se väljare i ögonen och säga att jag arbetar för deras sak när det i själva verket enbart handlar om att behålla en position i maktens närhet. Det finns de människor som klarar det, men jag hör inte till den skaran och vill inte tillhöra den heller. Men att sådana människor finns, det framstår väl ganska klart numera, och därmed står det nog lika klart hur detta faktum påverkar  medarbetares arbetsmiljö. Att den insikten har slagit rot har jag inte minst fått en hel del bevis för i kontakterna med folk på olika håll. Fasaden sprack ordentligt, och det är inte bara hus på Kvarnholmen som håller på att rasa. Sådant kan hända även på mer bildlig nivå, och det är långt svårare att bygga upp ett rasat förtroende än ett nytt hus.

Men nu ska jag leva i nuet och i framtiden, inte i gårdagen. Gårdagskvällen tillbringade vi förresten på Hanssons där vi avnjöt en god middag och sedan fick avnjuta En liten elak revy av och med Ingemar Bernthsson och Anders Brandel. Det var riktigt roligt, med lagom giftiga käftsmällar åt både höger och vänster, uppåt och nedåt och även riktat mot dem själva. Det var en uppfriskande kväll fylld med många gapskratt. Tack! Nästa års revy har chansen att bli ännu roligare. Året 2015 har ju inletts med en hel del magplask på politisk nivå, och jag är säker på att vi även kommer att få uppleva ännu mer. Brist på revystoff lär vi nog inte behöva uppleva i varje fall, inte med det här årets rivstart :-)

Men för min del blir det nu lite studier, oavsett vad som sker i övrigt. Påbyggnadskurserna Evangeliernas Jesus och Dogmatik står på agendan för vårterminen. Innehållet i dem lär i varje fall befinna sig väldigt långt bort från mobbning och utfrysning. Snarare kan det handla om försoningslära, förlåtelse och upprättelse. Det behöver jag lära mig mer om, liksom hur man gör när man följer Jesu uppmaning i Matteusevangeliet:
"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt." (Matt 11:28-30)

torsdag, januari 22, 2015

Reflektioner efter gårdagens Uppdrag Granskning

Plötsligt händer det, men inte ofta. Igår tittade jag på Uppdrag Granskning, mest för att det var en ledig kväll och jag inte ens hade stryktvätt att sysselsätta mig med (den producerades inte förrän i morse men är nu struken) plus att kurslitteraturen inte har behagat komma ännu. Igår handlade programmet om en i högsta grad aktiv antisemitism i Malmö.

Det var en obehaglig insikt. Naturligtvis ska man kunna leva, bo, arbeta och vistas i Sverige utan att riskera att bli förföljd för sin tro. Vi har ju religionsfrihet enligt lag! Men så funkar det inte. Med kippa och davidsstjärna på sig blir man måltavla för både det ena och det andra. Reportaget pekade dock väldigt lite på vad det kan bero på och hur man kan motverka det. Självklart finns det en sammanblandning mellan staten Israel och judar i diasporan. Judar i Malmö får klä skott för vad staten Israel gör, vilket är fullständigt huvudlöst. För det första så visar väl detta på vikten av att hålla isär stat och religion. Religionen ska inte blandas in i statsbildningar på det sätt som skett i Israel. IS är ju ytterligare ett exempel på att det blir helgalet när man försöker. Det drabbar fel människor, plus att det orsakar en lång rad andra problem också. För det andra så finns det ett bildningsbehov här hemma. När man sätter likhetstecken mellan en stats agerande och folk som inte ens bor där BARA för att de tillhör samma religion som praktiseras i Israel (officiellt ortodox judendom) så visar det på bristande bildning. Det visar också på annat förstås, exempelvis en långt gången frustration som inte förmår ta sig andra uttryck än att slå på judar i största allmänhet. Det är fullständigt oacceptabelt vilken orsaken till detta än är. Det är nolltolerans som ska gäller, men där är vi absolut inte i dagsläget. Inte ens polisen fattar ju hur utbrett det är, och när inte polisen fattar trots att anmälningarna kommer in i mängder, hur ska man kunna begära att andra instanser ska fatta mer? Nej, det är tystnadens kultur som råder. "Om vi inte pratar om det så kanske det inte finns, eller åtminstone bara lite."

Det är en smärtsam insikt att vårt samhälle fungerar så och den bör stämma till eftertanke. Hur fungerar vi? Hur agerar vi, du och jag, när vi ser och hör uppenbara orättvisor drabba andra? Gör vi skillnad på person? Gör vi skillnad på ursprung? Gör vi skillnad på religion? Eller? Om inte du och jag ser till att agera rättfärdigt så kan vi knappast räkna med att andra ska göra det heller.

Sedan så kom då den lilla avslutande programsnutten när två politiker från Malmös ledning (majoritet och opposition) skulle få ge sin syn på problemen. Det var direkt smärtsamt att se. Det är ganska ointressant vilka partier de båda tillhörde, ty deras beteende skulle kunna uppvisas av vilka partier som helst och är tyvärr representativt för så många politiska samtal och debatter att det går tretton på dussinet, minst. Istället för att samfällt konstatera att det finns ett problem och att gemensamt försöka se effektiva vägar framåt så hamnade de direkt i varsin skyttegrav i den svenska partipolitikens sandlåda och ägnade sig åt att skjuta över skulden på varandra, fram och tillbaka. Det är inte konstigt att det existerar ett visst mått av politikerförakt när det är detta som visas upp, gång på gång. Att ha ett politiskt förtroendeuppdrag är ju att vara villig att jobba FÖR något bättre än det vi idag har genom att utöva statskonst på väljarnas uppdrag. Är man mer intresserad av att kasta skit på andra så finns andra sysselsättningar som är mycket lämpligare. Varför inte satsa på det istället då?

Nej, här har vi ett samhälleligt problem. Människor kan inte vara trygga i sin vardag. Det måste lösas, och sådana lösningar hittar man gemensamt. Det kan inte hänga på en mandatfördelning som gäller i fyra år. Jag tycker att det var bedrövligt att se Uppdrag Gransknings avslutning igår kväll. Minst sagt. Nästa gång ska man ta upp islamofobin. Jag kommer inte att kunna se det programmet när det sänds, men kanske lyckas jag få till en tid senare. Jag är nyfiken på vilka skillnader och likheter vi ser med gårdagens program, men jag hoppas i hjärtat att vi denna gång får se politiker som kan se skogen för träden. Det behövs, som motvikt och för framtiden. Problem ska lösas, inte växa sig ännu större på grund av partipolitisk härdsmälta och tunnelseende.

Om överflöd

Jag har letat som en galning efter sega gubbar i butikernas godishyllor, men icke sa Nicke. Det finns helt enkelt inga sådana. Det närmaste man kommer är skumtomtar och surskallar, och de har naturligtvis också sin plats såväl i näringskedjan som i verkligheten trots att de kanske inte borde ha det, men det är inte riktigt sådana jag ville ha. Och nej, jag äter inte sådant. Det vet ni nog vid det här laget. Jag skulle bara ha dem som illustration.

Hur som helst, idag hittade jag dem ändå! I en av morgontidningarna ;) Visserligen är ju färgerna nu mycket blekare än förr. Det är väl nya tider på det området. Starka färgämnen är ju numera förbjudna, eller åtminstone ansedda som mindre lämpliga av olika skäl. Och i tvillingblaskan stod det en del annat intressant. Det sägs att det behövs nya perspektiv i politiken. Det är sant, men det som behövs är hyfs, vilja och mod. Det kan inte alla föra in. Vad som INTE behövs är feghet, mobbning och översitteri. Det finns ju redan. Överflöd av dåliga sidor är både onödigt och omoraliskt, liksom överflöd av sega gubbar.

onsdag, januari 21, 2015

TACK!

Ett stort och varmt tack till alla som kom ihåg att jag passerade 50-årsstrecket för ett tag sedan och på olika sätt gratulerade mig! Tack för alla goa tankar och allt som Ni förgyller min tillvaro med! Man blir ju alldeles tårögd... Lördagen den 10 januari med Öppet hus här i Djurängen blev en fantastisk dag som jag kommer att minnas länge. Tack till alla som kom, för alla blommor och presenter (alla verkligen valda med omsorg!) och för alla varma ord, såväl talade som sjungna :-)

Ett extra varmt tack till mina goaste Pierre, Emmy och Charlie som såg till att allt praktiskt flöt på så smidigt när så många härliga vänner kom på besök!

Jag fick en tavla av den närmaste släkten, en tavla målad av Jan Nordström. Det var dotter Emmy som hade lagt en liten kommentar från mig på minnet från Pierres 50-årsdag för ett par år sedan: "När jag fyller 50 så önskar jag mig en tavla av Jan." Inte trodde jag att den önskan hade fastnat i det där lilla teflonminnet, men det hade den minsann och jag blev så himla glad för den gåvan! Jan är en otrolig konstnär och människa och hans verk, både i bild- och ordform, berör mig nämligen riktigt på djupet. Jag är numera mycket stolt ägare till ett originalalster från utställningen "I en själ" 2008, en tavla med en gestalt där hjärtat och själen med röda och svarta färger verkligen spränger kroppens gränser. Det är så även jag kan känna mig ibland, och inte så sällan heller kan jag medge. Det hör mitt liv till.

När Emmy fick tavlan från konstnären så fick hon med sig lite till, bland annat en samling böcker från Jans produktion. Jag avslutar detta lilla tackbrev med ett utdrag från en av dem. Stort och varmt tack alla härliga vänner för att ni finns var och en och för att ni ser och visar omsorg om både mig och så många andra! Utan er vore världen så mycket fattigare.

Tillsammanshet

tillsammans är
du och jag och hon och han och dom och vi
starkare än

de


som vill ont

(ur Jan Nordströms "jag vilar i din hand" Kalmar 2007)


Back on the road again

Det har varit osannolikt hektiska dagar nu ett dag. Det märks inte minst på min bloggfrånvaro. Med långhelgsfirande inklusive jul, nyår och trettonhelg med kära besök av släkt och vänner och sedan 50-årsfirande plus nedplockning av julen dagarna efteråt så kan man nog förstå att det blir fullt i kalendern. Lägg därtill en tentamen och en inlämningsuppgift i religionspsykologi, en kurs som har blivit skamligt försummad pga helger och födelsedag, plus tömning av svärföräldrarnas villa i Åtvidaberg så kanske det framstår ganska klart att tiden blir en aning knapp... Men det har samtidigt varit en härlig tid på många sätt! Och tentan, tja, den hoppas jag att jag lyckades kravla mig igenom i alla fall. Sedan har jag ett annat litet tacksamhetsämne också: Det är skönt att inte vara den som förknippas med bortflugen ideologi och gammalkommunistiska arbetssätt tillika attityder.

Igår startade vi vårterminens sångövningar med Vox Communis. Det var som vanligt en härlig vitamininjektion. Jag säger det igen: Har du inte prövat körsång någon gång i livet förut så har du en härlig erfarenhet framför dig. Ta chansen till en högre livskvalitet! Dessutom finns det fortfarande platser, om än få, på vårens nybörjarkurs i Våga låta, onsdagar kl 1945-2115, start 28 januari. Kontakta studieförbundet Vuxenskolan :-)

Nu ska jag inte fortsätta i samma gamla dåliga hjulspår som med religionspsykologin utan se till att hålla takten med vårens kurser även om jag redan har missat två och en halv dag på grund av röjningen i Östergötland i måndags, diverse egna kontakter med sjukvården igår och vårdplanering för mamma idag. Nu är i alla fall grundnivån avklarad (hoppas jag, det hänger ju på tentan i fredags förstås) så det blir påbyggnadskurser som gäller. Det ska bli kul! Hoppas jag.... Men först lite lunch, och kanske lite kaffe... Och några andetag mellan varven och sidorna...

fredag, januari 16, 2015

Apropå att stå för sin politik


Insändare i Barometern den 16 januari 2015
Vänsterpartiet i Kalmar har just nu på eget grepp hamnat i försvarsställning.  Det är naturligtvis inget större fel på en politik som har rättvisa som yttersta mål. Ifall jag hade tyckt det hade jag nog inte satt så mycket på spel genom att jobba för den med så mycket energi och så starkt engagemang under 20 års tid. Problemet är inte politiken i sig. Problemet är att den inte kan genomföras under nuvarande omständigheter och att det tyvärr saknas insikt om den problembilden.

Politiken som Vänsterpartiet säger sig stå för kan nämligen inte omsättas i verkligheten så länge en borgerlig budget bestämmer ramarna. Det gäller såväl nationellt som lokalt, och när det gäller statsbudgeten så har det varit uppenbart under de gångna åtta åren. Vi har ännu inte sett någon förändring i rätt riktning. Det är ju fortfarande den borgerliga budgeten som gäller.

Vi skulle i teorin kunna se en viss ljusning lokalt, men så är inte fallet. Här lägger Vänsterpartiet tillsammans med S och C i majoritet årliga besparingskrav på viktig välfärdsverksamhet vilket strider mot Vänsterpartiets egen politik. Den politiken förutsätter ju istället motsatsen: Rejäla och modiga omfördelningar. Sådana får vi dock leta förgäves efter i fullmäktiges budget.

Bertil Dahl menar alltså att omsorgsnämnden ska driva rättvisepolitik utan att han själv som kommunalråd gör det. Det är ganska magstarkt. Tiden är nu mogen för att Vänsterpartiet faktiskt tar sin egen politik på allvar även i stadshuset. Det var sannerligen länge sedan sist. 

Birgitta Axelsson Edström

Feminist med ett troget hjärta som klappar för rättvisa

***
Och apropå det Bertil Dahl skriver i sitt genmäle till Jonas Löhnn i Barometern om att Jonas inte vet allt om vad som har hänt inom partiet: Det är sannolikt helt sant. Det kanske är något som en och annan kan känna sig tacksam för.

onsdag, januari 14, 2015

I all hast...

Fullt upp med tentaläsning efter en underbar helg med goa härliga vänner som förgyllde mitt födelsedagsfirande och gav det en äkta guldkant! Jag lovar att skriva mer om det sedan, när jag har tid att göra en rättvis reflektion. En sak ska ni veta: Jag lever på er kärlek länge än! TACK!
Liten detalj ur en av mina presenter: Jan Nordströms underbara "Människorna med det seende hjärtat"
Och så kom då resultatet av den utredning som har hänvisats till i den något infekterade och populistiska debatten kring äldreomsorgen, den utredning som skulle leda till bättre förslag till att spara in 20 mkr inom omsorgsnämndens verksamhetsområde än de som förra nämnden arbetade fram till i december förra året. Resultatet är att man bör flytta ett par verksamhetschefer i organisationsschemat för att korta beslutsgångarna. Jag letar alltså fortfarande efter skarpa förslag som ger 20 mkr på helårsbasis. Det här blir ju mest bara löjligt. Nej, klarar man inte av att ta ansvar för fattade beslut och egna framarbetade förslag i kommunledningen så ska man fundera över sitt agerande.

Förresten, det är kul att läsa religionspsykologi (om jag nu hinner färdigt förstås.... Det är långt ifrån säkert.). Man får en hel del AHA-upplevelser och en och annan förklaring till irrationellt beteende på helt andra håll än inom religionens ram. Vad betyder det till exempel att signifikanta andra uppvisar ett beteende inom en formell roll som man själv har men som inte alls överensstämmer med ens egen uppfattning om rollinnehållet? Kanske förändras ens egen uppfattning gradvis? Och om det går emot ens egen inre övertygelse, är det då helt orimligt att tänka sig att frustrationen riktas utåt som ett skyddsbeteende för en själv? Jag skulle inte tro det.

Nu ska jag återgå till studierna. Närmast handlar det om personlighet och religion. Och så hoppas jag att någon annan ser till att rätta de uppenbara felaktigheterna i Östrans artikel om äldreomsorgen. Jag har redan lagt ansenlig tid på något jag inte längre behöver ta ansvar för. Det är nämligen 20 mkr som ska dras ner för att omsorgens budget ska vara i balans i slutet av 2015, INTE 11 mkr. Den siffran motsvarar enbart det nya sparbetinget. Man kan naturligtvis  inte förbise den redan existerande obalansen i nämndens verksamhet beroende på bland annat rätt till heltid-reformen och hög sjukfrånvaro. Det gäller att hålla rätt på siffrorna, annars blir det lätt fel i både resonemang och beslut, och aldrig glömma kärleken. Den är nämligen störst, alltid.


fredag, januari 09, 2015

En bild...

Ibland kan en bild säga mer än tusen ord...

onsdag, januari 07, 2015

En snöskoters födelse

Vardagen är tillbaka igen. Efter två kvällar med känslomässiga överdoser så känns det rätt lugnt faktiskt. Tre timmar med Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" i måndags kväll (visst har jag läst böckerna, men jag har inte förrän nu sett serien) satte djupa spår på många plan. En alldeles underbar produktion! Och så gårdagens julkonsert i Domkyrkan som verkligen berörde på djupet. Vackert och stämningsfullt och en värdig avslutning på det vi i dagligt tal brukar kalla julhelgen. Tack Janne och Karin för biljetterna och tack goe Pierre som delade upplevelsen! Och TACK till alla medverkande! Julens budskap följer oss ända fram till Kyndelsmäss, och vet ni, det tar inte slut där heller. Barnet behöver vi inte glömma sedan heller, det lilla barnet som är Guds stora gåva till oss.

Idag var det som sagt vardag. Den inleddes med en dröm om tvättbjörnar varav en hade blivit kär i mig och ville sitta i mitt knä hela tiden. Det var lite pinsamt, mitt bland folk som vi ju var och när jag inte kände den där lille nallen som tittade på mig med bedjande ögon... Och sedan efter ett väckarklocksuppvaknande (det första på mycket länge) så skulle jag och pärlan iväg till bilbesiktningen. DET är som att gå till tandläkaren, minst... Numera behöver man inte ens checka in där genom att gå till automaten i "ankomsthallen". Nu skickar man ett SMS lugnt (ja ja, lugnt och lugnt...) sittande i bilens goa värme. Det gjorde jag och fick svaret att jag var "placerad i kö" och skulle bli inropad när möjlighet fanns. Nej, tänkte jag, det där lät inte riktigt rätt. Och det var det inte heller. Jag hade slagit in fel registreringsnummer. Så går det när man nästan aldrig använder bilen. Jag gjorde ett nytt försök, och då blev det rätt. Nästan med en gång kom svaret att jag var välkommen till lucka nr 5. Där väntade skarprättaren, förlåt besiktningsmannen ;-) Jag sa som det var: "Jag slog fel nummer förut, men det fattade ni nog eller hur?" Och det är i sådana lägen man känner sig som dum blondin i kubik.

"Jo, vi fattade det" var svaret. "Vet du vad det var för fordon du anmälde?" Och det hade jag ju ingen aning om. "En snöskoter. Vi tittade ut och undrade vem som hade kört hit en snöskoter på barmark." Jag skrattade förstås, men försökte rädda situationen med att säga att det kanske hade varit uppfriskande med en skoter för omväxlings skull här i Kalmar och att snö minsann skulle göra tillvaron betydligt ljusare. Besiktningsmannen höll med och berättade att hans barn knappt hade fått uppleva snö och undrade när pappa skulle lösa det. Ja, det är sorgligt. Pappor kan inte göra allting de heller.

Hmmmm... Mycket har Pärlan fått heta. Hjälmen och nu senast hittade goe maken på den mycket talande beskrivningen "Den där vite bilen är så kort att om man har hemorrojder så måste man ta dem på släp efter." Från och med idag är den en snöskoter också, i alla fall nästan. Besiktningen gick bra, inte en enda anmärkning men det bör det ju inte vara heller när bilen har stått i garaget huvuddelen av sitt liv och jag så sällan har tankat den att jag fortfarande inte vet på vilken sida tanklocket sitter utan måste kolla varje gång. Däremot så är tydligen rostskyddet i behov av påfyllnad om jag ska behålla bilen ett tag till. Det får jag se till att fixa. 1700 mil sedan 20 maj 2008 är för få mil för att jag ska tröttna än på ett tag.

Men vadå snöskoter?? Ja, när testet var klart och jag skulle köra ut ur besiktningshallen så snöade det, rejält till och med. Och det håller på ännu! Både besiktningsbarnen och jag är glada! Och det är säkert Pärlan också, efter sin osannolika metamorfos.


måndag, januari 05, 2015

Reaktion till Barometern igår söndag



Detta är det brev jag skickade till Barometern igår söndagen den 4 januari 2015 som en reaktion på lördagens artikel där jag inte fick möjlighet att yttra mig. Idag publicerades en artikel av tidningen efter en kort intervju igår kväll. Det tackar jag för!

Artikeln i lördagens tidning där Bertil Dahl (V) försöker lägga över sitt eget ansvar för kommunens ekonomi och verksamhet på mig som avgången ledamot i omsorgsnämnden måste naturligtvis följas upp. Under lördagen hade jag kontakt med många undrande medborgare som ställer sig frågan om hur det är möjligt att sådant skrivs i seriösa media. Jag har svarat att den fria pressen gör som den vill, men att jag ju helst ser att jag får en chans att bemöta i sakfrågan.

Bertil Dahls agerande etiketteras med ord som skamligt, sliskigt, fegt och ohederligt från såväl höger som vänster. Vad man än anser i den värderingsfrågan så är en sak klar: Ansvaret för kommunens ekonomi vilar hos kommunledningens majoritet. Dahls försök att svära sig fri från det ansvaret bör ifrågasättas grundligt.

Sedan Vänsterpartiet gjorde upp med Socialdemokraterna och Centerpartiet så finns det inte längre några möjligheter att bedriva vare sig rättviseinriktad eller feministisk politik i majoritetsställning i Kalmar kommun. För dessa tre partier och deras främsta företrädare är det numera helt andra målsättningar som gäller. Det är således omöjligt för mig att under sådana förhållanden delta i kommunpolitiken under Vänsterpartiets flagg. Att smita undan ansvar ligger så att säga inte för mig. Däremot vägrar jag att stå med Svarte Petter i ett spel där jag inte deltar.

Bertil Dahl har rätt i en sak: Jag är inte längre vänsterpartist, men den politik som genomförs i omsorgsnämnden liksom i kommunens andra nämnder och styrelser är per definition vänsterpartistisk, dock i Kalmartappning, eftersom den lyder under kommunfullmäktiges budget. Denna ”Kalmarvänsterpolitik” har föga gemensamt med den strävan efter rättvisa och jämställdhet som har varit min drivkraft under 20 års tid som förtroendevald på olika nivåer. Det är därför jag nu hittar nya vägar inom Feministiskt initiativ. Där finns både viljan och energin. Bertil Dahl och Kalmarvänstern har ju tappat bådadera och har tyvärr inte heller hedern i behåll.

söndag, januari 04, 2015

Svarte Petter

Barometerns reporter ringde mig i fredags eftermiddag. Jag hade telefonen på ljudlöst läge då vi var barnvakter åt det lilla bonusbarnbarnet som för allra första gången skulle tillbringa ett par timmar utan sina föräldrar. Ja, det tog all uppmärksamhet vi hade, det erkänner jag gärna. När de hade gått och Cornelis med ett nöjt leende på läpparna följde med sina stolta föräldrar i hissen ner såg jag att jag hade ett missat samtal. Ett intalat meddelande på mobilsvaret bad mig ringa upp ett mobilnummer för att tala om träffpunkterna. Jag ringde, men numret var felaktigt. Jag ringde två gånger till. Numret gick fortfarande inte att komma fram på. Då ringde jag tidningens fasta telefon utan att få svar. Via röstbrevlådan meddelade jag att jag har lämnat mitt uppdrag i omsorgsnämnden och att frågorna nu hänvisas till det nya presidiet och till den nya nämnden. Sedan åkte vi och handlade samt uppvaktade grannen på hans födelsedag.

Senare på kvällen gick jag in på Barometerns hemsida och fick då se artikeln där kommunalrådet Bertil Dahl smiter undan sitt eget ansvar och kastar all skuld och skam på mig för besparingsåtgärder som han själv har tvingat fram. Inte en stavelse i reporterns meddelande andades att det var DETTA som frågan gällde. Hade jag vetat det hade jag så klart reagerat. Sådana fega påhopp bör ju inte stå oemotsagda.

Bertil Dahl har naturligtvis fel. Beslutet är varken fattat i panik eller ”fem i tolv”. Processen kring kommunens budget har varit igång hela hösten, dock var det som vanligt väldigt tyst fram till valdagen då enligt både tradition och taktik inga orosmoment ska släppas ut. Man visste dock förstås hur läget var redan tidigt under året: Kommunens ekonomi är oerhört ansträngd. Den lika ogeniala som okreativa lösningen på problemet blev osthyveln. Denna användes TROTS att alla var mycket väl medvetna om hur omsorgsnämndens ekonomi såg ut. Den gick redan på knäna, beroende på åratal av ramminskningar i storleken 5-10 miljoner varje år, uppstart av nya vård- och omsorgsboenden och dubbla kostnader i samband med detta, höga sjukskrivningstal och en ofinansierad men välkänd reform som går under namnet Rätt till heltid. Under hösten har denna information gått till kommunledningen. Ingen i stadshuset med ögon och öron i behåll, och ingen annan heller, kan ha missat det.

När det gäller träffpunkternas verksamhet så har den varit i farozonen under hela mandatperioden. Jag har personligen jobbat för att rädda den varje år, och det är också välkänt. Minnet sviker mig när det gäller tidpunkten, kanske var det hösten 2013 eller hösten 2012, man jag minns mycket väl när jag under sittande möte i omsorgsnämnden begärde ajournering i syfte att undandra träffpunkterna från besparingskrav. Andra år har förslaget lyfts bort innan det hamnat på nämndens bord. Nu, när vi under alla mandatperiodens år har sparat in åtskilliga miljoner, stod inför uppgiften att dra ner 20 miljoner kronor ytterligare så var det omöjligt att hitta andra vägar. Man kan, som bekant, inte handla när plånboken är tom och man kan inte stoppa huvudet i sanden och tro att det ordnar sig. Jo, men KAN, men det är en korkad strategi. Uppgiften blir än värre senare.

Jag är djupt ledsen över träffpunkterna, men vi saknade alternativ. De har en viktig funktion, trots att själva verksamheten i sig inte på något sätt är lagreglerad utan frivillig. Jag om någon förstår vikten av sådan verksamhet. Ingen hoppas mer än jag att situationen kan lösa sig på ett annat sätt! Jag är lika ledsen över Fixar-Marie och över den ansenliga neddragningen på personalbemanningen på våra vård- och omsorgsboenden. Jag tror inte på möjligheten att färre ska göra mer. Det kommer att kosta mångfalt mer längre fram. Personal som redan idag upplever att de inte hinner med att fylla behov kommer att må ännu sämre. Våra äldre riskerar att förlora i trygghet och kvalitet. Jag skulle också önska att vi inte skulle behöva lägga ut Stensbergs vård- och omsorgsboende på entreprenad, men vi nådde vägs ände. TROTS att kommunledningen var informerad om varje detalj i god tid om hur läget såg ut så drog man undan benen på omsorgsnämndens verksamhet måndagen den 15 december. Vi var tvungna att lägga en budget som var baserad på det beslutet i kommunfullmäktige. De spelreglerna gäller. Det var inget trevligt beslut. Det var smärtsamt. Jag är inte stolt över det, men med ett förtroendeuppdrag följer ansvar för ekonomin. Tyvärr verkar det inte gälla för kommunledningens sk vänsterfalang.

I kommunfullmäktige sitter tre vänsterpartister. De röstade för osthyvelsprincipen. De röstade för en nedläggning av träffpunkterna, för en indragning av tjänsten Fixar-Marie, för en privatisering av Stensberg och för en neddragning av personal inom äldreomsorgen. Sedan kräver samma grupp att nämnderna INTE ska följa deras beslut. Det är både magstarkt och ohederligt men en logisk följd av inställningen att taburetten och närheten till makten är viktigare än möjligheten att genomföra och driva politik. Någon vänsterpolitik är det ju nämligen inte tal om, om man nu inte menar att den vanliga kritiken från högersidan har rätt: "Vänstern gillar att sätta sprätt på pengar som inte finns eller som är någon annans."

Bertil Dahl gillar nog inte att sitta med Svarte Petter och försöker nu med alla medel bli av med det förhatliga spelkortet. Jag spelar inte längre med i samma spelparti, där har han rätt. För mig är kommunens välfärd i högsta grad på allvar och dess konsekvenser är verkliga. Den verkligheten når tyvärr inte upp till Stadshusets andra våning. Det gör dock att Svarte Petter stannar i Bertil Dahls hand, trots såväl ohederliga som sliskiga och skamliga försök från hans sida att spela det ifrån sig. Den dagen du tar strävan efter rättvisa och jämställdhet på allvar och agerar därefter har du en chans att bli av med kortet. Fram till dess lär du sitta där du sitter, med taskiga kort på hand men i en mjuk kommunalrådsposition i knät på socialdemokraten Johan Persson och centerpartisten Anders Andersson. Så länge den situationen råder blir det ingen vänsterpolitik och ingen feministisk politik i Kalmar kommun, och vet ni, det är INTE mitt fel och inte Svarte Petters heller.