tisdag, december 31, 2013

Gott Nytt 2014!

Nu är det nyårsafton och det nya året står och väntar bortom tolvslaget kommande natt. Eller, det gör det ju inte. Det skapas ju av oss medan vi lever det. Man ska nämligen inte tänka att tiden GÅR av sig själv. Då blir man så där passiv. Man ska istället tänka att tiden KOMMER till oss. Då kan man ju påverka vad den för med sig.

Men vad som händer kan vi ju hur som helst inte helt veta. Det händer ju massor som inte vi kan peta fram med våra små klåfingriga fingrar. Sådant ska vi försöka lära oss att hantera, liksom att vi ska försöka vända det vi KAN påverka åt det positiva hållet. Jag är helt klart övertygad om att det går. Om man inte tror det så kan man ju lika gärna gå och dra något gammalt över sig och glömma bort både sig själv och allt runtomkring en.

Alltså, GOTT NYTT ÅR alla som läser detta! Och akta er för nyårsfyrverkerierna. Jag förde själv fram idén om förbud för privatpersoner för ganska många år sedan. Då blev jag häcklad. "Vad löjligt" tyckte både höga och låga potentater då. Jag står fast vid min åsikt. Om man nu MÅSTE ha fyrverkeri (=en himla massa pengar som bokstavligt talat går upp i rök och dessutom förstör tillvaron för både människor och djur) så tycker jag att det ska ske under kontrollerade former och i en så stor omfattning under en kort tid att det är befogat att kalla det just "fyrverkeri" och inte "spridda glimtar av glitter i ett hav av krutrök och buller". Numera är jag inte ensam om den åsikten. Flera affärer vägrar att sälja eländet och fler och fler anser att det där är något vi kan avstå från. Vi har liksom sprängt bort nog med ögon, fingrar och hörseldelar på grund av oaktsamhet, fylleri och okunskap.

Som sagt, det GÅR att påverka men det kan ta några år. Fortsätt påverka! Jag tänker fortsätta med min envetna feministiska kärleks- och rättviseagenda. Den håller även 2014, och för att fira kommande framgångar och hälsa dem välkomna så håller jag mig till fyrverkeri av nedan illustrerad art. Tomtebloss funkar alldeles utmärkt :-)

GOTT SLUT 2013  
OCH GOTT NYTT 2014!

söndag, december 29, 2013

Ge år 2014 en chans!

Råd till ett nyfött barn angående i vilken ordning det bör skaffa sig sina övertygelser

Innan du blir kapitalist,
kommunist, monetarist
anarkist, marxist, fascist
terrorist, imperialist
socialist, syndikalist
eller rentav folkpartist
måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.
Alla -ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.
(Tage Danielsson)

Tage Danielsson,  gudabenådat begåvad, fångade även denna gång något väldigt viktigt. Freden är målet för ett mänskligt samhälle. Freden bygger i sin tur på kärlek mellan människor. "Redan de gamla grekerna" brukar man ju säga, och i det här fallet så säger jag nästan detsamma: Redan Jesus och Paulus visste hur viktig kärleken är. Det var just på kärleken mellan människorna som evangeliet skulle bli synligt. Paulus sjunger kärlekens lov i det första brevet till församlingen i Korint. Störst av allt är kärleken.


Låt oss då därför, inför ett nytt år, bestämma oss för att låta kärleken och freden ta plats hos oss istället för hatet och girigheten, självhävdelsen och egoismen, grälsjukan och förtrycket. Det är hög tid att vi börjar skapa det samhälle vi vill ha och inte bara skrika över det vi INTE vill ha. Den skapelseprocessen börjar inom oss och genom de handlingar vi utför.


Är Du med på att ge människan, livet, kärleken och freden en chans 2014? Varje förändring i det stora börjar med en tanke och en vilja hos en enskild. Är vi många så kan vi göra stor skillnad!

lördag, december 28, 2013

Värnlösa barns dag 2013: Manifestation för mångfald

Dagens manifestation på Larmtorget förlöpte utan störningar. Runt 500 personer slöt upp för att markera sin avsky inför rasism, främlingsfientlighet och intolerans. Det är en styrka att veta att det finns en folkvilja FÖR ett öppet och människovärdigt samhälle! Ett stort tack till arrangören Mike Waxman (bilden) som tog initiativ till evenemanget!

Foto: Pierre Edström
Tio talare deltog med korta appelltal och John Leo Carter stod för musikinslagen. Trots duggregnet och snålblåsten stod de flesta kvar under de nästan 90 minuterna som tillställningen varade. Skarpast markeringar gentemot rasismen kom från moderaten Karl Holst. Tack till alla som deltog!

Jag har bara några reflektioner i övrigt:

  • Av sju talare från fullmäktiges partier var fem män. Hur långt har politiken kommit med sin egen mångfald och tolerans?
  • I Kalmar kommun bor det en bra bit över 60 000 människor. Var det mer meningsfullt och lockande för huvuddelen av oss att handla på mellandagsrean än att markera för ett öppet samhälle och för medmänsklighet? Ändå är jag glad över de 500 som kom!!
  • SDs mediatrick att meddela närvaro lyckades inte splittra engagemanget. Jag får nog lov att tillstå att jag hade haft det oerhört svårt att markera mot rasism tillsammans med företrädare för ett parti som i varje sammanhang här och nu passar på att manifestera sin egen rasistiska agenda. De dök dock inte upp. Det gav upphov till två saker: 1. Jag blev lättad. 2. Nu vet alla i Kalmar var de står. Det visste jag i förväg.
  • Låt oss göra denna manifestation till ett stående inslag varje 28 december på Värnlösa barns dag. Det finns få dagar som passar bättre, och än så länge har vi tyvärr ett behov av att mota bort rasismen från vårt samhälle. Jag önskar att vi framöver kan göra detta ännu mer utan partipolitik. Frågan är ju alltför viktig för att riskera att käbblas bort i den partipolitiska sandlådan.

Men just idag och just nu är jag tacksam för den manifestation som Mike Waxman på mycket kort tid arrangerade på ett oerhört förtjänstfullt sätt. Att gå genom stans gator tillsammans med 500 andra som vill samma sak värmer och ger hopp. Låt oss fortsätta på den vägen och hämta styrka hos varandra! Och låt oss aldrig tysta goda initiativ utan tillsammans utveckla dem till något ännu bättre! Det är tillsammans, med alla våra olikheter, som vi är starka!

fredag, december 27, 2013

Vemod i juletid

Ett visst vemod smyger sig in så här efter de allra mest intensiva juldagarna. Vi firar lilljulafton med alla barn och respektive, firar så gott som hela julafton tillsammans med mina föräldrar och sedan lyckas jag ju med konststycket att fylla år på juldagen (och då måste man baka tårta för någon färsk sådan går annars inte att uppbringa). Det brukar således vara fullt hus här i Djurängen i dagarna tre. Annandagen brukar vara den juldag då man brukar kunna koppla av med en julklapps- eller födelsedagsbok i läsfåtöljen och med en långpromenad. I år blev det lite annorlunda. Vi åkte hem till mina föräldrar på julafton eftersom mamma inte orkar med att åka iväg nånstans, så där åt vi lunch och fikade. Lite julklappsutdelning blev det också innan vi kom hem lagom till Karl-Bertil och fortsatte med ännu ett tomtebesök med julklappsutdelning innan klockan slog tolv (men det var precis att vi hann!). På annandags förmiddag körde vi sedan dotter Emmy med sambo Charlie till tåget då det väntade jobb redan på kvällen därborta i Skåneland. Eftermiddagen tillbringade vi något otippat i Kalmar sporthall där vi fick se Klubben ta sig till final i inomhusfotbollscupen. Bra jobbat! (Och tack goe liberalen för att du drog med mig dit istället för att jag skulle sitta hemma och deppa ner mig i det faktum att barnet har åkt från sitt julpyntade rum.) Sedan regnade promenaden hemåt in i ett våtvarmt omslag.... Till och med den mest inbitne snöhataren måste väl ända tillstå att det vore mysigare med snö och några minusgrader än regn och halvdussinet plusgrader när det är jul???

Och så när man vaknar idag så sjunger älskade maken "Nu är glada julen slut slut slut...." och det är naturligtvis inte sant. De tre vise männen har ju inte kommit fram till stallet än! Men visst är det lite vemodigt ändå. De där dagarna som man förbereder så väl med julklappar, städning, pyntande, bakning och matlagning går så himla snabbt. Svisch bara, så är det över, men värmen dröjer sig kvar. Lyckan över att ha nära och kära omkring sig och framförallt veta att de finns där är guld värt. Jag är så tacksam över det. Tack för alla julhälsningar, alla klappar och presenter, alla goa tankar och alla Grattishälsningar som jag fick på min födelsedag! Att jag sedan just den här månaden kan betala hyran med egna pengar kan jag naturligtvis också känna mig tillfreds med :-)

Överraskad och tillfreds är jag också över resultatet på senaste inlämningsuppgiften i teologi, ni vet den där som jag fick panik över. Den är fixad och klar, hurra! Nu önskar jag alla ett god fortsättning på jultiden och ett gott slut på 2013. Kanske hinner jag med att göra några fler inlägg innan nyårsklockan slår och vi går in i nådens år 2014!

fredag, december 20, 2013

Tack till alla som bidrog!

Här är dagens insändarsvar till Karin B i Barometern i sin helhet:

Vad roligt att vår julkonsert till förmån för rörelsehindrade barn och ungdomar blev uppskattad! Kören Vox Communis, där vi medverkar, har under de senaste åren varit med och arrangerat flera evenemang där intäkterna gått till olika välgörande ändamål. Just i det skenet ska man även se julkonserten i Kalmarsalen. Karin B tycker att det blev alltför mycket marknadsföring av artisternas senaste skivor. Man ska dock inte glömma att samtliga av dessa artister ställde upp utan betalning. Vare sig arvode eller reseersättning betalades ens till deltagaren från Göteborg. Ingen skugga ska därför falla över Lennart Palm som ledde kvällen på ett professionellt sätt. Att man som artist fick möjlighet att sälja några skivor ser vi inte som en orimlighet. Det var det minsta vi kunde göra. Vi i kören såg det som en förmån att få bygga en kväll med dessa proffs!

Vi vill därför i det här sammanhanget framföra ett stort tack till alla artisterna, med vår konferencier Lennart Palm i spetsen, som ställde upp helt ideellt för den goda sakens skull. Det stora engagemanget och generositeten var imponerande. Tack också till publiken som bidrog till den härliga stämningen och till det goda insamlingsresultatet!

Birgitta Axelsson Edström
Pierre Edström

Vox Communis

tisdag, december 17, 2013

Inför jul...

Idag har jag suttit i sammanträde en stor del av dagen. Det var styrelsen i Kalmarsunds gymnasieförbund som träffades för sista gången för det här året. På dagordningen stod bland annat beslut om bidrag till de fristående gymnasieskolorna som vi skickar elever till, inalles 28 stycken. De avverkades på löpande band ;-)

Sedan tog jag en tur på stan och fixade med lite julförberedelser. Lämnade paket, köpte nya och sprang i mataffärer eftersom man ju aldrig får tag i allt man ska ha på ett och samma ställe numera. Däremellan hann jag med att byta några ord med goda vänner som jag stötte på. Ett av samtalen gjorde ganska ont. Berättelser från människor som upplevt mobbning i arbetslivet talar speciellt till mitt hjärta för tillfället. Att känna den systematiska utfrysningen som sprider sig i allt vidare cirklar är vidrigt. Hur behandlar vi människor varandra egentligen? Ska det behöva gå så långt? Tack och lov så lär man kunna komma ut på andra sidan, starkare än någonsin. Jag hoppas det stämmer.

Hur som helst, när jag väl kom hem så väntade en hel del annat stök på att bli gjort, och nu är jag klar med det också. Kaffe med saffransbulle fick bli en välförtjänt belöning för dagens julstress (men det är inte slut än, för snart ska vi köpa gran!) :-) Mitt i allt så tänker jag dock på den här lilla julvisan av Zacharias Topelius (den är vackert tonsatt av Jean Sibelius):

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest, som gläder mest
den Konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.

Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring.
En kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord,
och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom!
Till hög, till låg, till rik,till arm
kom glad och hjärtevarm.


Det är vad jag vill inför jul. Jag älskar tomtar och änglar och blinkande ljus i alla möjliga färger, men det är DETTA som julen ska vara. Jag hoppas det kan bli så.... även om jag inte hinner städa allting, köpa allting och baka allting. Och kanske glömmer jag att ta upp en eller annan tomte från källaren också. Det hoppas jag i så fall kan få bli förlåtet....

måndag, december 16, 2013

En borgerlig högtidsdag

Nu har socialdemokraterna (nåja, ca 2/3 av dem i alla fall) gjort gemensam sak med de borgerliga partierna i fullmäktige och släppt in vinstintressena inom hemtjänsten i Kalmar kommun. Det är i sanning en borgerlig högtidsdag! Det kan dock vara på sin plats att tillrättalägga en del missuppfattningar som verkar florera om vad som händer när LOV (lagen om valfrihetssystem) börjar tillämpas.

För det första, det sker inga förändringar vad gäller biståndsbedömningen. Det handlar inte om att våra äldre kan välja vad han/hon ska få hjälp med i större utsträckning än idag. Valfriheten består enbart i att välja vilket företag/vilken huvudman som ska utföra tjänsterna, inte vilken person som ska släppas in i hemmet. Det kallar inte jag verklig valfrihet.

För det andra, kvaliteten höjs inte. När vinstintressena blir huvudsaken, vilket är givet när verksamhet drivs i aktiebolagsform, så hamnar kvalitetskraven i bakgrunden och inte tvärtom. För ett vinstdrivande bolag gäller det att dels ha så höga intäkter som möjligt, dels att hålla nere kostnaderna. Det gör att risken är stor att tjänsterna kommer att utföras av deltidsanställda med lägre utbildningsbakgrund. Vi har ofta matats med argumentet att konkurrens höjer kvaliteten. Man kan kolla PISA-resultaten för den svenska skolans experiment med så gott som obegränsad etableringsrätt för privatdrivna skolor som sätter sprätt på skattepengar. Där ser man resultat som heter duga, inte på att konkurrens höjer kvaliteten utan snarare på att resultatet blir tvärtom.

För det tredje, det skapas inga nya jobb. Det är samma tjänster som ska utföras, men med delvis annan personal beroende på hur våra äldre väljer utförare. Däremot ger det negativa konsekvenser för kommunens anställda då det kommer att bli allt svårare att pussla ihop höga tjänstgöringsgrader så att även anställda inom hemtjänsten (det är ju företrädesvis kvinnor) kan leva på sin lön. Men, det brukar ju inte bekymra borgerliga politiker som anser att kvinnor ska nöja sig med deltidsjobb.

För det fjärde, det blir inte mindre byråkrati och administration i hemtjänsten. Det är inte nog med att Sverige skickar 9 miljarder om året i skattemedel till vinster, vi måste också bygga upp en kontrollapparat för tillsyn av andras verksamheter. Kalmar kommer att drabbas likadant. Våra gemensamma skattepengar som skulle gå till välfärd kommer att gå till skatteparadis och tillsyn, dvs till vinster, administration och byråkrati. Som vänsterpartist är det för mig självklart att inte lägga gemensamma skattepengar på byråkrati och krångel. Jag vill lägga dem direkt på omsorgen om våra äldre. På nåt sätt känns det oerhört mycket mer hederligt, eller vad säger ni?

Kort sagt, jag ser inga fördelar med LOV i hemtjänsten. Jag ser istället en lång rad försämringar som drabbar både våra äldre brukare och vår hårt arbetande personal. Valfriheten i Vänsterpartiets tappning är verklig, och den avser att man som hemtjänsttagare får välja vad man vill ha hjälp med, när insatsen ska ges och av vem. Den flexibiliteten kan vi erbjuda i kommunal regi och få demokratisk och öppen styrning på köpet. Socialdemokraterna och borgaralliansen väljer bort den möjligheten och släpper in en valfrihet som enbart gynnar vinstdrivande bolag. Jag beklagar denna kapitulation djupt, men tackar samtidigt Miljöpartiet för stödet under dagens fullmäktigemöte. Det räckte inte ända fram, men det var skönt att ni stod på samma sida mot det borgerliga pamperiet som numera visar sig både här och där!


fredag, december 13, 2013

Tankar en Luciadag

Luciamorgonen är över, i lite varmare temperatur än vanligt. Det positiva med det är att jag kunde köra med min egen lilla bil trots att jag inte hunnit byta till vinterskor på den än... Som brukligt är tillbringade jag den på Ingelstorpsgymnasiet i Smedby där jag brukar hjälpa eleverna med luciatåget. I år gick det bättre än någonsin! Över 35 elever deltog i tåget bakom den söta lucian Mikaela med det långa mörka håret. Det sjöngs en blandning av gamla och nya sånger samt en specialskriven Tänd ett ljus som just idag blev en kampsång för skolans överlevnad. På plats var bland annat personal från Hushållningssällskapet, skolans huvudman. Det är gott gry i lantbrukseleverna, det kan jag lova!


Annars tänker jag fortfarande på gårdagskvällens Debatt och på den av kommunistskräck förblindade Kjell Albin Abrahamson (Ja, ja, jag vet och förstår att han har mångårig och välgrundad erfarenhet av östeuropa före kommunismens fall, men jag undrar hur det är ställt med ambitionen att leva i nuet??). Hur i all världen kan man få ett samtal om moderaternas historia kring ANC och Mandela (dvs bristande stöd eller till och med mångårigt motarbetande) att bli en fråga om det svenska Vänsterpartiets historia och Stalins illdåd? Det är fullkomligt barockt. Nu hör ju inte jag till skaran som menar att det är fruktbart att leta syndabockar ens i det här sammanhanget, men A: man kan inte skriva om historien, B: anfall är inte bästa försvar utan bara fega försök att dölja det man inte vågar stå för. Det hela blev ju bara pinsamt. INGET parti har som vi i Vänsterpartiet varit öppna med vår historia. Den är välkänd. Vi är inte stolta över den, men genom att öppna för nya tankar så har vi lyckats, till stora delar i varje fall, att utveckla en modern vänsterpolitik byggd på solidaritet och stängt dörren till misslyckade försök med kommunistdiktatur. Att ständigt och jämt få de här anklagelserna riktade mot sig är tröttsamt, speciellt i ett läge där ANDRA partier antingen skriver om sin historia eller förnekar den. Suck.

Sedan så kom då det klassiska: "Varför ordnades inga galor till stöd för kommunismens offer när det anordnades sådana till stöd för ANC?" ställd till bland andra Dan Hylander (som var en av de drivande i arbetet på 80-talet) och Bengt Berg. Svaret är en given motfråga: "Ja, varför gjorde DU inte det?" Abrahamson försökte krypa undan genom att säga att han inte är musiker. Svagt. Den här diskussionen har jag tagit otaliga gånger. Ordnar man en insamling till ett barnhem i Cebu City så tycker någon att man ska satsa på djurskyddet istället. Gör man en körkväll till förmån för Världens Barn så tycker någon att svenska barn också har det svårt. Samlar man in pengar till barn med multipla funktionshinder så borde man tänka på svälten i Afrika. Sprider man information via flygblad om våld mot kvinnor så borde man också uppmärksamma unga män som lider. Vill man minska den utseendefixering som drabbar så många unga tjejer allvarligt så borde man istället titta på pojkars självmordsstatistik.

Alltså, det är alltid lättare att kritisera andra än att göra något aktivt själv. Det borde man tänka på. Stora delar av världen skriker efter stöd och hjälp, och det finns alltid MER att göra, men att som initiativtagare ständigt och jämt få kritik för att man borde ha gjort något annat istället för det man gör är ett effektivt sätt att tysta initiativen överhuvudtaget. Är kritikern beredd att agera då istället? Nej, minsann, det har jag sällan, för att inte säga aldrig, sett några tecken på. Den som sitter på rumpan och tycker en massa sitter gärna kvar där. Det känns väl bekvämt antar jag. Initiativ kostar ju både tid och kraft. Det är bättre att slita lite mer på sittfläsket.

Ingen har hindrat galor till stöd för kommunismens offer, så min fråga är egentligen densamma tillbaka till Abrahamson själv: Varför ordnades inga sådana? Kanske saknades det både intresse, engagemang och vilja bland människor som du själv? Är det då verkligen någon annans problem än ert eget? Varför är det alltid "någon annan" som ska göra jobbet?

På Ingelstorp var det en del av eleverna som tog initiativ till luciafirande och som sedan genomförde det. De gjorde det på allra bästa sätt. Jag hörde inte EN ENDA bland publiken efteråt säga att de borde gjort annorlunda, att det var för lite eller för många traditionella sånger, att det saknades stjärngossar, att tomtarna var för många eller att lucialinenna var för vita. Där är man tacksam för engagemanget. Den attityden borde fler lära sig av. Sanningen är ju att vi inte har för många i vårt samhälle som tar ansvar och har initiativförmåga. Vi behöver fler, många fler.

torsdag, december 12, 2013

Apropå felfokusering

Debattartikel i dagens Barometern och Kalmar Läns Tidning:

Vad har hänt med vårt ansvar för samhället? Hur hanterar vi det politiska ansvaret när fokus förflyttas från problemlösning och framtidsbygge till syndabocksjakt? Två händelser stämmer till eftertanke, dels Nelson Mandelas bortgång, dels PISA-undersökningens resultat. Det är tydligt att vi har en del att lära.

Nelson Mandelas minne ska hedras på ett sätt som hedrar hans livsverk! Det är han värd. Få människor i vår tid har betytt mer för demokrati, jämlikhet och frihet från förtryck. På vilket sätt är det att agera i hans anda att använda hans död till att kasta skit på politiska motståndare? Mandela stod för ett rakryggat motstånd mot rasism men också för försoning. Det är inte respektfullt att ta varje chans att markera avstånd från politiska motståndare på grund av historiska fakta. Å andra sidan finns det ingen anledning att försöka försköna verkligheten heller. Min poäng är dock att just nu och just här, när Mandelas livsgärning ska ihågkommas för att vi och världen ska förstå hur frihet kan uppnås genom en obändig kamp mot orättvisor och en lika obändig tro på försoning, hör inte sådana tuppfäktningar hemma. Vi bygger nämligen en hållbar värld. Det måste vara prio ett.

Snart nog hamnar vi i den politiska sandlådan igen. Diskussionerna med anledning av PISA-undersökningens resultat har nämligen inte avstannat än. Frågan är vems felet är? Är det Jan Björklunds eller Ibrahim Baylans? Är det S eller FP som ska ställas vid skampålen? Finns det tillräckligt många ruttna ägg att kasta så här års? Jag deltar inte i den debatten. Jag önskar att vi istället kan fokusera på att lösa de problem som uppenbarligen finns och dessutom bygga vidare på de resurser vi har i form av välfungerande och engagerade lärare som vill och kan stödja elevernas utveckling. Det är där vi måste börja. Tänk om vi kunde lägga kraften där istället för på den fruktlösa och infantila syndabocksjakten. Då kanske vi skulle ha energi nog till att lösa problemen istället för att skapa nya.


Birgitta Axelsson Edström (V)

Ett allvarligt svek

Insändare i dagens Östran:

Vi kan med rätta kalla det ett allvarligt svek. Socialdemokraterna (med något undantag) gjorde i kommunstyrelsen gemensam sak med borgerligheten mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet och röstade igenom LOV (lagen om valfrihetssystem) i hemtjänsten i Kalmar. Det är ett obegripligt ställningstagande för ett parti som sägs dela ideologisk grund med oss och som vill utgöra ett regeringsalternativ.

Att borgerliga partier av ideologiska skäl vill privatisera gemensamt driven verksamhet är inte överraskande. De privatiserar till varje pris. Se bara på skolan. Det fria skolvalet, med mängder av privatdrivna skolor, missgynnar elevernas kunskapsutveckling. Allra mest drabbas de elever som presterar svagast. Nu ska vi i Kalmar rasera ytterligare ett område och följa i Caremaskandalernas fotspår. Det räcker inte med skolexperimentet. Vi betar istället av område efter område och hoppas på att ha tur. ”Det kanske går bättre den här gången” verkar vara hoppet som våra blå kamrater förlitar sig på efter otaliga exempel både här i Sverige och utomlands som visar på motsatsen.

En majoritet av ledamöterna i kommunstyrelsen, och sannolikt även i kommunfullmäktige, kapitulerar mot bättre vetande från sitt ansvar att utveckla den gemensamma verksamheten. Vi löser därmed inte problemen, vi kommer istället att skapa nya. Allt tyder nämligen på att privatiseringarna varken ger billigare eller bättre verksamhet. Istället blir det dyrare och sämre såväl för brukare som för anställda Det är inte bara oklokt, det är rentav dumt och dessutom totalt onödigt.

Det allra sämsta argumentet, visserligen i hård konkurrens bland de inlägg som prisar vinstjakten, är nämligen: "Det är bättre vi gör det frivilligt nu än blir tvingade att göra det senare." Där räcker inte ens skämskudden till. Det siktas väl på en rödgrön valseger om mindre än ett år? Ska inte en sådan medföra en stärkt välfärd? Har Socialdemokraterna släppt den tanken också? Är det då inte dags att dra sig tillbaka från den politiska arenan, eller kanske rentav slå sig ihop med Alliansen? Något ”alternativ” utgör man knappast längre.

Birgitta Axelsson Edström (V)

Lena Wennersten (V)

tisdag, december 10, 2013

Årets julkonsert!

Så var årets julkonsert över. Det blev en helkväll som vi fortfarande njuter av! Med härliga och superduktiga gästartister och Lennart Palm som proffsig konferencier och dessutom sångare så kunde det inte bli något annat, i och för sig ;-) Publiken, enligt tidningen Barometern 399 stycken plus oss i den stora kören då, såg till att Kalmarsalen blev välfylld. Tack till er!!! Tack alla som medverkade! Kalmarbygdens Lucia kom och inledde showen med vacker stämsång. Lennart Palm, Odd Hagel med band, Ida Adee med gitarrist, Malena Furehill och The Pling-Plong-show förgyllde kvällen!!! Se recension här. Ett riktigt varmt TACK vill jag också rikta till Aktiv Fritid och Jan-Ingemar som har skött en mycket stor del av det praktiska, jagat sponsorer (Tack till er också!) och sett till att konserten blev av. Tack också till Kalmarsalen och till Scenteknik som fixade ALLT, och det på kort varsel. Stor julkram till er alla!

Foto: Mariann Karlsson
Sedan är det ju den vackra och glittrande kören Vox Communis som jag vill lyfta extra mycket förstås, igår som vanligt mästerligt och följsamt kompad av Christer Svensson och Åke Eklund (som passade på att fylla år just igår! Grattis!). Per-Erik Bernspång medverkade på trumpet i Dagen är kommen och gav den en extra stämningsfull touch. Michelle Pettersson, annars studerande vid Högalids FHS, hoppade in och sjöng Koppången med klar stämma så vackert så att man rös, och maken Pierre gjorde motsvarande fast tvärtom när han plötsligt dök upp i renutstyrsel och blinkande röd näsa med en självkoreograferad sumbainspirerad renkrigsdans till stöd för en av julens allra mest bortglömda aktörer. Rolf Johansson gav Adams julsång det rätta anslaget och Jeanette Bernspång avslutade med gospeltoner i Go tell it on the mountain. Däremellan delade redan nämnda Pierre och Jeanette på verserna i Hallelujah med Malena Furehill, Tore Andreasson, Monika Lundgren och Lennart Palm. Hela kören, för kvällen vackrare än någonsin i en massa rött och glitter, gjorde sitt allra bästa. Jag är stolt! Tack till alla som är med och gör livet gladare för så många! Tack för den här terminen och ha en riktigt härlig julhelg. Vi ses igen på nyåret, lika fulla av sånglust som vanligt :-)

Och TACK för den här lilla tomteflickan som jag fick! Ni skrev: "Tack för att du finns för oss!" Jag säger detsamma: TACK FÖR ATT NI FINNS FÖR MIG!


Överskottet från kvällen (vi som medverkade gjorde det förstås gratis) kommer att gå till RBU i Kalmar (förbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar). Vi hoppas att det blir en stor slant som går vidare! Vår önskan är att pengarna kommer till nytta och ger fler barn och ungdomar möjlighet till en aktiv fritid!

Uppdatering: Kvällen gav 25 000 kr till RBU Kalmar plus de 5 000 kr som Rotary skänkte. VARMT TACK TILL ALLA SOM BIDROG!

söndag, december 08, 2013

Favorit i repris: Nu gäller det!

Ja, visst har ni sett den här postern förut??? Det stämmer. I morgon gäller det! Välkommen till Kalmarsalen! För en löjligt liten summa kan du få uppleva julstämning, revy, pop, show och en massa annat! Dessutom får du en skymt av Kalmarbygdens Lucia med följe!


Alltså, kom till Kalmarsalen och se genom dina biljettpengar till så att barn med flerfunktionsnedsättningar får en chans till en bättre fritid! Du kommer inte att ångra dig, jag lovar! Dessutom får du fika i pausen alldeles gratis!

Efter Mandela.....

Så fick då självaste Madiba, Nelson Mandela, somna in efter ett långt liv, sörjd av många och beundrad av minst lika många. Jag sällar mig till skaran. Mandela stod för en obändig kamp mot orätten och för friheten, och det som var så speciellt med honom var nog ändå att han valde försoningens väg istället för våldets och hämndens. Det är stort. Efter nästan tre decennier i fängelse så valde han kampen för ett fritt och demokratiskt Sydafrika framför vedergällningen. Hans kloka ord om varför han valde så lyder:
“As I walked out the door toward the gate that would lead to my freedom, I knew if I didn't leave my bitterness and hatred behind, I'd still be in prison.”

DÄR har vi något att lära. Hur lätt är det inte att fastna i bitterhet? Ja visst, vi blir illa behandlade många gånger. Orättvisorna drabbar oss. Människor sviker och spelar rackarspel. Vi blir smädade och straffade för saker vi inte gjort eller för saker som är helt riktiga att göra, men makten tycker annorlunda. Det finns anledning att bli bitter, att söka hämnd och att låta våldet tala. Ändå är det större att låta bli. Det är alltid större att tänka långsiktigt än att låta reptilhjärnan styra. 

De senaste dagarna har jag tänkt till över det på allvar. Ta till exempel den vidriga rasismen som breder ut sig. Nazistdemonstrationer anordnas. Sverigedemokraterna får använda mediautrymme till att sprida sin illaluktande, främlingsfientliga och fega retorik. Draken DN ger annonsplats till brun litteratur. Ja, man behöver inte leta länge för att se att eländet rasismen breder ut sig, men hur ska vi stoppa utvecklingen?

Ja, en sak vet jag. Det går INTE att använda våld. Gör vi det är vi inte bättre än de rasister vi vill bekämpa. Rasismen ska motas bort med kärlek, solidaritet, mänsklighet, kunskap och en obrytbar vilja att kämpa för ett bättre samhälle. Det är så vi rår på den, och det är så vi kan vinna. Vi har trots allt en hel arsenal med demokratiska påtryckningsmedel och opinionsbildande redskap. Låt oss använda dem. Det finns samhällen i världen där våldet är det enda redskap som erbjuds. Där har man inget val. Vi har valet. Vi ska välja rätt och långsiktigt, inte snabbt, korkat och felaktigt.

På det viset lär vi oss av Nelson Mandela. På det viset kan vi hedra hans minne. Och jag måste bara lägga till en sak till: På det viset så kan vi vara förståndiga nog att inte använda hans död till att skuldbelägga andra partier för ställningstaganden som ligger långt tillbaka i tiden. Om vi i Vänsterpartiet inte vill vi kallade sovjetkommunister och diktaturkramare (för det är vi ju inte), varför ska vi då behandla andra på samma sätt? Kamrater, det är dags att tänka till. Vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade, eller hur? Historia har alla partier. Inget parti har en historia som är fri från fläckar, men den finns där likväl och ska hanteras som just historia. Det är INTE nutid. Det bör VI, om någon, ha lärt oss.

Nelson Mandela är död, men hans gärning lever vidare. Låt oss arbeta vidare i samma anda. Det har vår värld, våra medmänniskor och vår framtid förtjänat. "Freedom is coming, oh yes I know" men det hänger på att DU och JAG agerar och aldrig, aldrig ger upp.

Amandla!!

torsdag, december 05, 2013

Avslutning för Våga låta-kören!

Här är dom, nästan hela Våga låta-gänget som igår hade terminsavslutning genom att som enda kör (hittills) ställa sig på den öppna scenen mitt bland alla singer-songwriters på Rosenlundska källaren inför en entusiastisk publik.



Tack för en riktigt rolig termin! Och tack till Studieförbundet Vuxenskolan och den eviga inspiratören Ingela Carlson som gav mig möjligheten att få vara med! Vi ses till våren igen!

Musik ska byggas utav glädje, och det praktiserar vi, varenda övning!

onsdag, december 04, 2013

Vad är diakoni?

Just nu pågår en fest- och musikvecka i Kalmar Domkyrka. Läktarorgeln har invigts efter en genomgripande ombyggnad, och kyrkan tar tillfället tillvara genom att erbjuda aktiviteter dagligen. Igår var det diakonins dag. Då fick vi som är nyvalda i pastoratets kyrkoråd svara på frågor, och våra svar går nu att läsa på en liten vikvägg vid kyrkans ingång. Så här skrev jag:

Vad tänker du på när du hör ordet diakoni?
Det första jag tänker på är en sång som jag har sjungit i kör många gånger:
"Du skulle vara hans händer i världens svidande nöd
Hans svala och helande händer bland sjukdom och plågor och död
Du skulle vara fullkomligt förenad med honom i allt
Så kan vår jord bli förvandlad och så kan hans värld ta gestalt"
(Musik: Hans Dahlin, text: Ingegerd Ahlin)
De orden beskriver ganska bra vad diakonin kan vara, en uppgift i världen som just ”evangeliet genom händerna och hjärtat”. Därav följer att det är en självklar del av det kristna livet, precis som exempelvis undervisningen, förkunnelsen och lovsången. Diakonin är en kallelse för alla, och var och en kan bidra med sin del.

Hur kommer ni i er nomineringsgrupp/parti att arbeta med diakoni?
Vi i Vänstern i Svenska kyrkan har betonat kyrkans sociala arbete i våra målformuleringar och ska förstås låta dem styra våra ställningstaganden och vårt arbete även fortsättningsvis. Det betyder att vi vill att kyrkan, dvs vi alla tillsammans, aktivt tar ställning i samhällsdebatten, mot orättvisor – både nära och långt bort. Det betyder att vi ska finnas där med våra händer och vårt hjärta när människor i olika svåra situationer, det kan vara flyktingar som behöver en fristad eller andra som behöver stöd av skilda slag. Genom praktiskt arbete kan vi minska de sociala, ekonomiska och kulturella klyftorna som finns och som stänger dörren för så många till ett värdigt och delaktigt liv i vårt samhälle. I praktisk handling kan vi visa att alla har samma värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning. Det är att sprida evangelium till alla!

tisdag, december 03, 2013

Ett svek av det allvarliga slaget

Ja, det ÄR ett svek av det allvarliga slaget. Socialdemokraterna (med något undantag) gjorde idag gemensam sak i kommunstyrelsen mot oss i Vänsterpartiet och Miljöpartiet och röstade igenom LOV (lagen om valfrihetssystem) i hemtjänsten i Kalmar kommun. Det är ett obegripligt ställningstagande för ett parti som sägs dela ideologisk grund med oss.

Att de borgerliga partierna av ideologiska skäl vill privatisera gemensamt driven verksamhet är ingen nyhet. De privatiserar till varje pris. Se bara på skolan. Sedan FP-majoren fick ta kommandot över den svenska skolpolitiken dalar elevresultaten i internationell jämförelse, och allra mest drabbar det de elever som presterar svagast. Dagens PISA-rapport visar debaclet i all sin tveksamma glans, men inte skrämmer det eller stämmer till eftertanke. Nu ska vi rasera ytterligare ett område och följa i Caremaskandalernas fotspår. Vi ska släppa ut hemtjänsten och våra behövande äldre till de vinstjagande vargarna. Det räcker inte med skolexperimentet. Vi betar av område efter område. Kanske är det Factorys gamla dänga "Efter plugget" från 70-talet som utgör kampsång för allt detta som sker mot bättre vetande: "Du, det fixar sig alltid. Du, det löser sig nog. Du, ta en dag i taget. Du, ja, just du kan ha tur." För TUR, det kan sannerligen behövas. Allt tyder på att privatiseringarna varken ger billigare eller bättre verksamhet. Resultaten blir istället dyrare och sämre.

När Folkpartiet idag vid kommunstyrelsens möte varnade för hur det ser ut i hemtjänsten NU och för att vi inte skulle vara så negativa inför framtiden så citerade jag en känd präst från förra stiftsfullmäktige: "Det var inte bättre förr, men det är värre nu." Jag är nämligen allvarligt oroad över att det är precis där vi kommer att landa när en majoritet av ledamöterna i KS kapitulerar från sitt ansvar att lösa problemen i den gemensamma verksamheten. Vi löser inte problemen, vi kommer istället att skapa nya. Det är inte bara oklokt, det är rentav dumt och dessutom onödigt.

Det allra sämsta argumentet, visserligen i hård konkurrens bland de inlägg som prisade vinstjakten idag, är nämligen: "Det är bättre vi gör det frivilligt nu än blir tvingade att göra det senare." Där räcker liksom inte ens skämskudden till. Tänk om man skulle resonera så även på andra områden. Det enda vi vet med säkerhet är att vi kommer att dö allihop. Då kanske det är lika bra att göra slut på sig själv nu, eller hur? Det är nog bättre än att vänta tills man blir tvingad att dö. Eller?

söndag, december 01, 2013

Gott Nytt Kyrkoår!


Det här är en dikt som vi har läst varje söndag i advent sedan 1993. Dotter Emmy fick boken (Alla Barns Jul av Schildt (urval text)/Hennius (illustrationer), Alla Barns Bokklubb, Nordisk Bok KB, Malmö 1991) den 18 december 1992 när hon var tre år, och från och med året efter har den tjänstgjort i vårt hem, både som diktbok och som receptbok för syltkakor (en given ingrediens på fikabordet här varje jul).

I början läste jag, men när Emmy sedan lärde sig läsa så blev det hennes uppgift. En strof första söndagen i advent, två den andra och så vidare. Nu när hon har flyttat hemifrån sedan länge så läser make Pierre. Jag sitter beredd med ljuständaren, för en sådan ansvarsfylld uppgift som att tända ljusen vågar jag inte anförtro åt någon annan ;-)


Jag vill önska alla läsare ett riktigt gott nytt kyrkoår! Gör klart för välkomstceremoni: Kungen är på väg, och i själva verket är Han redan här!