"Hur ser en hörselskadad ut?"

I tidningen Auris, organ för HRF, kunde man i senaste numret läsa följande insändare av signaturen Maria:

"Jag vill berätta något som hände mig för ett par veckor sedan. Jag är gravt hörselskadad och kan bara kommunicera via sms, chatt och mail. Att prata i telefon är för mig helt omöjligt, jag försöker men det blir en hel del missuppfattningar.

Jag ville boka en tid på sjukhuset själv. Vanligtvis brukar jag få hjälp med det, att någon ringer åt mig, men den här dagen ville jag klara mig själv och hade vägarna förbi sjukhuset efter jobbet. Jag gick till receptionen och förklarade som det var att jag är hörselskadad och inte kan tala i telefon och skulle vilja boka en tid här på plats. Hon sa otrevligt att jag fick gå hem och ringa henne. Ännu en gång förklarar jag att jag inte kan på grund av hörselskadan. Jag fick då till svar att det inte var hennes problem och "för det andra så ser du inte hörselskadad ut". Hon var så gräsligt otrevlig att det sänkte mitt självförtroende till botten. Jag belv så paff och bara stod där och tog emot hennes oacceptabla beteende. Jag sänkte mitt huvud och gick gråtande därifrån hela vägen hem.

Idag så här efteråt så är det så mycket som jag skulle vilja ha sagt, Till exempel: Hur ser en hörselskadad person ut?

Jag skulle vilja få till stånd en förändring och planerar att anmäla dem - inte bara för min skull. Jag behöver råd och stöd och vill ha en förändring och förståelse. Jag är hörselskadad och vill kunna klara mig själv ibland vilket jag försökte den dagen."

Tyvärr tror jag inte att Marias upplevelse är unik. Många med funktionsnedsättningar som inte är av det uppenbara och synbara slaget möts av samma nonchalans, kanske inte på grund av bekvämlighet eller otrevlighet i största allmänhet, utan för att det helt enkelt saknas kunskap. Vi måste nog börja lära oss att lyssna på varandra istället för att utgå från att det vi själva ser är hela sanningen. Varje människa bär på en historia, eller hur?

Hur svårt kan det då vara med lite flexibilitet, både hos myndigheter, institutioner och företag dit man vänder sig liksom hos oss medmänniskor? Eller är det helt enkelt så att vi är fostrade in i att tänka på oss själva först, och nästan enbart, medan vi struntar i andras behov?

Så kan det väl inte vara, i ett sk tillgängligt samhälle, i Herrens år 2012?

(V)i sjunger gärna!

Elsa och jag har skrivit en ny insändare på temat LOV/Kalmarmodellen. Vi sjunger som sagt gärna och (v)äl, med värme och med hjärta!

Rolf Wahlberg (M) sjunger LOVsång över Kalmarmodellen för hemtjänsten.  Det är inte så märkligt, det är ren borgerlig politik och en sådan bör Moderaterna stå för, även om den lanseras av Socialdemokraterna denna gång.

Wahlbergs LOVsång klingar dock falskt i stora stycken. Reformen leder inte till högre kvalitet och inte till ett enda nytt jobb. Tvärtom sänker den lönenivån och ger fler deltidstjänster med sämre kvalitet för brukaren som konsekvens. Det går nämligen inte att fixa schemaläggning i så små enheter som vi här talar om, och utrymmet att betala hyfsade löner är obefintligt när vinster dessutom ska betalas. Alliansen och S väljer nu att hellre satsa på andra organisationer än den de själva driver. Tilltro verkar saknas till den egna förmågan att skapa kvalitet i omsorgen. Vi kallar det att abdikera från sitt ansvar, och det är också en form av falskspel.

Wahlberg håller inte takten med verkligheten heller. Intresset bland brukarna, de äldre som behöver hemtjänsten, för att välja privata utförare är lågt. Det visar exempel från övriga landet. Vi anser att omsorgen ska inriktas på att ALLA som behöver hjälp ska få kvalificerad sådan det NÄR så krävs. Det är en grundläggande rättighet som inte ska vara beroende av en enskild gammal och sjuk människas förmåga att välja rätt alternativ.

Dessutom har Rolf Wahlberg valt att sjunga en helt annan melodi än pensionärsorganisationerna. De har vid ett flertal tillfällen klart och tydligt deklarerat att de sätter kvaliteten och brukarnas rättigheter framför privata företags rätt att göra vinst på välfärdsverksamhet. När nio miljarder svenska skattekronor försvinner ut till vinst inom privata företag inom skola, handikappomsorg, hälso- och sjukvård under ett år istället för att användas i välfärden är det lätt att förstå varför pensionärerna själva känner sig mer hemma med annan melodi, nämligen vår. Hade vi valt vår väg, till exempel att anställa folk istället för att göda privata konton, så hade vi kunnat anställa 22 000 fler undersköterskor i det här landet.

Vi sjunger gärna, både med den borgerliga alliansen och med Socialdemokraterna i omsorgsnämnden, men vi sjunger inte vad som helst. Sången ska ha rättvisa, värme, ansvar, solidaritet och välfärd som bärande tema. Vi kallar den Sång till friheten och den pekar på vår rätt till en trygg ålderdom.  Texten handlar om att vi vågar tro på vår egen personal och att vi satsar på den. Den beskriver att vi måste arbeta med kvalitet såväl på mat som på omsorg och vård, och att vi är övertygade om att brukarens behov bemöts bättre om man inte släpper in vinstjakten i omsorgen. Vi sjunger också om att vi är beredda att ta uppgiften på allvar. Refrängen handlar om att vi sätter omsorgen om varje enskild brukare främst, inte privata företags rätt att lyfta vinstpengar. Det är alltså brukarens frihet och trygghet vi vill uppgradera, inte företagens.

Vi fortsätter att sjunga den även om vi är ensamma, för vi vet att den klingar rätt och i takt. Vi vet dessutom att det finns många utanför sammanträdesrummet som sjunger med oss och känner igen sig i den varma melodin. Kalmars äldre har rätt till hemtjänst med människan i centrum, inte vinstjakten.

Birgitta Axelsson Edström och Elsa Berg

Vänsterpartiets representanter i omsorgsnämnden

Nån gräns för dumheten....

Idag är det fullmäktigesammanträde. Av någon anledning, vet inte vilken, så har vi mötet förlagt till Kalmarsalens Glasveranda istället för till ordinarie lokal på Brofästet. Det innebär inga större problem i sig. Glasverandan är trevlig och ljus, och just nu dessutom dekorerad med stjärnor i fönstren modell större. Vi börjar närma oss advent. Det är skönt.

Mindre skönt är dock det faktum att det verkar som om höga vederbörande tror att funktionsnedsättningar försvinner bara man byter lokal. Här finns ingen hörselslinga påkopplad, och högtalaranläggningen låter som de där "telefonerna" man tillverkade i barndomen. Minns ni plåtburkarna med spänd gladpack på, sammanlänkade med en spänd tråd fastsatt med en bit tandpetare??? Det var kul då, när man var sju år. Nu är det inte lika kul.

Vore det första gången jag blev besviken på det här området vore det väl EN sak, men tyvärr är det inte så. Det har hänt åtskilliga gånger, och det är så himla pinsamt.

Skärpning Kalmar kommun! Det får lov att finnas NÅN gräns för dumheten! Vore det så enkelt att bli av med en hörselskada som man verkar tro, så vore det en ren lycka för oss som är drabbade. Tyvärr är det inte så.

Ninjaartikel idag: Stoppa våldet mot kvinnor!

I morgon är det FNs speciella internationella dag mot våld mot kvinnor. Det har fått oss Ninjafeminister att skriva en debattartikel som publicerades i dagens Barometern. Fortsätt kämpa för rättvisa, fred och frihet för alla, inte bara den 25 november utan ALLA dagar!

Hittills under 2000-talet har långt fler än tvåhundra kvinnor i Sverige dödats av en man de har eller har haft en relation med. Är det här något vi ska acceptera? Eller är det något som vi, som medsystrar och samhällsmedborgare i övrigt, ska protestera och agera emot?

Frågans svar borde vara ganska självklart. Vi kan aldrig acceptera att kvinnor mördas och utsätts för våld enbart av anledningen att de har blivit kära i ”fel” man. Men varför fortsätter det att hända? Varför minskar inte orättvisorna? Varför har vi ett samhälle som befäster männens makt över kvinnorna?

Jo, därför att det är den rådande normen. Normkritiken, ifrågasättandet av hur världen ser ut idag och varför, är inte välkommen i ett konservativt samhällssystem. Den stör nämligen vardagen och tvingar oss att se med nya ögon på oss själva och på våra värderingar. Det är utmanande att ställa sådana frågor. Det märker inte minst vi som kallar oss feminister.

Egentligen vet vi att vårt samhälle styrs av värderingar som är både omoderna och begränsande. Vi vet att det språk som används är nedvärderande gentemot kvinnor. Vi vet att kvinnor får mindre i lön än män för likvärdigt arbete. Vi vet att den farligaste miljön för en kvinna är hennes eget hem, förutsatt att det finns en man där. Om man enbart utgår från statistiken så skulle kvinnor vara ute så mycket som möjligt medan män skulle stanna hemma. Män blir nämligen utsatta för våld ute, medan kvinnor inte alls blir överfallna på en mörk väg på väg hem från krogen en sen kväll. För en kvinna är det i själva verket värre att komma hem än att vara borta. Vi vet också att det bara är vi tillsammans och gemensamt som kan göra något åt våldet, vem det än drabbar.

Men vad ska vi då göra? Vi kan vid varje tillfälle påpeka när unkna värderingar styr ett handlande. Vi kan stödja de kvinnor som utsätts för kränkningar, både direkt i vår närhet och genom att bidra till Kvinnojourernas arbete. Vi kan också verka den politiska vägen för att se till att samhället tar ett större ansvar för stöd till utsatta kvinnor. Det är helt orimligt att en frivillig verksamhet, vilande på ideellt arbete, ska ha ansvaret för att städa upp efter ett av våra allra största samhällsproblem. Våldet mot kvinnor ska motarbetas med de resurser som krävs.

Det här arbetet är både smärtsamt och arbetskrävande, det medges. Alternativet är ännu värre. Det betyder nämligen att vi accepterar att kvinnor lever under förtryck i sina egna hem, blir utsatta för våld och kränkningar medan vi helt enkelt bara ser på.

Kom igen systrar och bröder, visa världen att vi inte accepterar våldet och orättvisorna! Stå upp för alla kvinnors rätt att leva sina liv i fred och frihet! Våga utmana normen som säger att mannen har rätt och kvinnan ska foga sig! Det är inte ett samhälle som vi ska vara stolta över!

Birgitta Axelsson Edström, Christine Holmberg, Annelie Johansson, Susanne Johansson, Mariann Karlsson, Mathilda Karlsson, Ola Keyser, Pernilla Keyser, Lise Kroer, Ulf Szymanski och Tina Wennberg

Ninjafeminister i Kalmar län

Rysningar....

SD har utsett nya toppmän efter järnrörs- och fylleskandalen. Richard Jomshof ska från och med nu vara rättspolitisk talesperson. Jag hörde honom nyss på presskonferensen tala om vikten av att samhället markerar vid kriminalitet. Han sa gång på gång att samhället tydligt och klart måste tala om var gränserna går och inte låta människor begå grova kriminella handlingar. Då vill jag bara påminna om följande uttalande från honom klippt från Expo.se:

"Kort efter Breiviks terrordåd förra sommaren hamnade Jomshof i blåsväder efter att han angivit det mångkulturella samhället som en anledning till Breiviks terrordåd.

"Ett splittrat mångkulturellt samhälle fungerar inte utan ett samhälle måste bygga på gemenskap. Jag tror att det är en viktig förklaring. Grupper ställs mot grupper” sa Richard Jomshof till Blekinge Läns tidning."

Det är klart och tydligt att det finns brott som kan förklaras och till och med ursäktas. Breiviks terrordåd på Utöya verkar höra dit i SDs rättspolitiske talesmans föreställningsvärld. Jag ryser inombords denna gråkalla höstdag och ber om att han snart ska vara helt ensam om den föreställningen. Jag tror att han är relativt ensam redan idag. Eller???

Höstmys, en lyckad grej!

Vi lyckades fylla Folkets Park igår för att ha lite Höstmys tillsammans, sjunga, fika och samla in pengar till verksamhet för hemlösa barn i Cebu City, Filippinerna. Det blev en härlig kväll!!!

Tre körer, PRO-kören (som jag inte lyckades fånga på bild), Badrumskören (se ovan) och vi i Vox Communis (se nedan) sjöng och Kenneth "Flanören" Ottosson berättade om gamla tider i Parken. Fikat stod körsångarna för, liksom för möblering och dukning av lokalen. Vi tackar Aktiv Fritid (Kalmar kommuns fritidsförening) och Medborgarskolan för stödet! Personalen på Monokrom hjälpte oss med allt praktiskt och framför allt med en underbart välkomnande attityd. TACK! Det kändes riktigt gott att kunna använda gamla Folkets Park till en tillställning som verkligen bokstavligen och bildligen spred ljus och värme (ventilationen är inte vad den borde vara.... men det gjorde inget!). Det kan fortfarande svänga rejält om Parken!

Vi trodde inte våra ögon när vi såg hur mycket folk som kom. Vi hade dukat optimistiskt, men det räckte inte på långa vägar. Jag hade tagit i ordentligt och tryckt upp 250 allsångsblad. De räckte inte heller. Det blev "dela med dig"-feeling även när det gällde sångtexterna. Nya bord, utan dukar fick det bli för 50 meter duk tog slut redan innan klockan var 1845, ställdes fram, stolar fixades från hustes alla hörn men finns det hjärterum så finns det stjärterum som det heter. Vi kunde räkna in 300 personer minst. Det var jätteroligt att så många kom!

När kvällen var slut kunde vi räkna in över 9000 kronor som skickas direkt till Step-by-step-arbetet. TACK ALLA! Vad som händer i arbetet kan man följa på bloggen med adressen www.vagabonds.se. Ett speciellt tack vill jag rikta till mina körsångare i Vox Communis för att ni så tjänstvilligt jobbade både före och efter, för kaffe, saft, bullar och kakor av olika slag samt för en otroligt snabb städning! TACK! Jag är stolt över er!! TACK ÅKE och CHRISTER för att ni bidrar med svängande musik! Och TACK Lage Olsson som kom med idén och som har jobbat stenhårt med marknadsföring och allt förberedelsearbete!

Det är med värme i hjärtat som vi går vidare i novembermörkret. Vox Communis avslutande sång var gospelladdade Battlefield med min goe make Pierre som solist (se ovan). Där lyfte nästan taket kan jag lova!!! Budskapet kan enkelt ses som en uppmaning till oss att fortsätta kämpa på, även om det är mörkt, trist och ensamt ibland, precis som november kan vara för många. Snart kommer ljuset, i advent och i jul. Vi ses i Kalmarsalen 6 december då vi har julkonsert tillsammans med Biggan "Elvis" Olsson till förmån för Stadsmissionen!

Dags för HÖSTMYS!

Nu vill jag hälsa alla välkomna till morgondagens evenemang i Kalmar Folkets Park. Kl 19 kör vi igång med körsång, allsång, snack, fika och insamling till hemlösa barn i Cebu City, Filippinerna. Tre körer finns på plats, fikaborden är dukade och värmen flödar, allt at your service!

Ta med dig ditt bästa humör, den sångröst du är begåvad med, ett givmilt hjärta, fikabegäret och förgyll tillvaron för både dig själv och andra en mörk höstkväll i november!

Allas lika värde?

Vad betyder uttrycket ALLAS LIKA VÄRDE?

Det är nog ganska självklart, va? Det betyder ju att ingen är mer värd än någon annan. Det betyder också att det inte finns NÅT som kan göra att ett människovärde skrivs ned. Hudfärg, kön, sexuell läggning, bostadsort, modersmål, funktionsnedsättning, ålder, kultur, lönenivå, religion, utbildningsnivå.... - allt detta påverkar hur vi ser på oss själva och på andra, men det betyder INTE att människovärdet påverkas. Det är viktigt att komma ihåg. Olikheter berikar och ska inte förnekas, men de påverkar INTE värdet.

Annars blir slagorden lätt meningslösa och ihåliga. Om det kommer en dag då vi bestämmer oss för att behov hos människor med funktionsnedsättning inte är lika viktiga att tillgodose som behov hos företagsledare, då är vi ute på en farlig väg. Tycker vi att åsikter från en grupp, låt säga att det handlar om en grupp människor med en specifik religiös övertygelse, inte är värda att ta på allvar eftersom de "inte är som vi", då har vi hamnat ganska långt från det där med "allas lika värde". Och utgår vi ifrån att vi måste vara så lika som möjligt för att kunna arbeta tillsammans för en bättre värld, då har vi nog helt enkelt glömt bort vad "mångfald" är och istället blivit mer än lovligt enfaldiga.

Det är viktigt det där med hur vi agerar, inte bara vad vi säger. Sverigedemokraterna har uppenbara problem just nu, kanske mest beroende på att de aldrig har brytt sig om "allas lika värde" och aldrig byggt något parti på sådana värderingar. Det där är inte speciellt viktigt i deras politik, men det är viktigt för oss andra som bekänner oss till ideologier som vilar på demokratiska fundament. Jag är glad över att större delen av folket som bor i det här landet tycker precis som vi i den här frågan, men jag är samtidigt rädd för att vi är på väg åt fel håll i flera avseenden. Vi har nog en liten bit av "Djurfarmen" hos oss, tyvärr. "Alla djur är jämlika, men en del är mer jämlika än andra" slog ju grisen Napoleon fast i Orwells roman. Inte ska vi förledas att tro att det även är en devis som bör gälla också för oss människor i verkliga livet?

Jag jobbar på det.... Ärligt!

Jag såg ungefär 25 sekunder av gårdagens pratshow med Fredrik Lindström som gäst. På den tiden hann han reflektera över hur man kan se på livet i förhållande till hur man ser på en resa. På en resa så passar man oftast på att tillfredsställa så mycket nyfikenhet som möjligt när man ändå är iväg och har möjlighet att se och uppleva saker. Är man på Kreta så kollar man in Knossos eftersom det är möjligt och eftersom man vill passa på. Är man i Stockholm så väljer man att åka till de platser som intresserar en, och där kan man ju välja efter eget intresse och egen kassa förstås. Det är hur som helst mycket enklare att gå på Strindbergsmuseet när man är i Stockholm än när man är hemma, eller hur? Det är en ganska normal inställning, att vilja utnyttja tillfället.

Likadant borde vi kanske se på livet. Vi har ETT liv, och det gäller att lägga tiden och kraften på de saker som känns viktigast. Man kan liksom inte hämta hem tappad tid när livet är slut. Vi har en stund på jorden. Vad gör vi av den? Det är VÅRT val. Väljer vi att stressa från det ena stället till det andra, att förflytta oss så mycket som möjligt men inte uppleva något, så får vi ta det. Väljer vi att stanna upp ibland och reflektera, så kanske vi missar lite på ett sätt men vi får möjlighet att uppleva våra egna känslor mycket bättre. Vänjer vi oss vid att säga "Vi får se" hela tiden, så kommer vi inte att ta kommandot över vårt eget liv utan riskerar både att bli styrda av andra OCH att varken uppleva eller göra något alls. Det har liksom betydelse hur vi gör, men vad man än väljer så skadar det nog inte att skaffa sig tid i almanackan till att tänka sina egna tankar och känna sina egna känslor. Det är klok användning av den livskraft vi får för vår livstid.

Så kände i alla fall jag när jag lyssnade på Lindström igår medan jag for från den ena hörnan av lägenheten till den andra och rafsade i noter, papper och annat samtidigt som jag gjorde lite kvällsmat efter sångövningen i kyrkan. Lever jag som jag lär? Nej knappast i alla avseenden, men jag jobbar på det. Ärligt!

Bön och vaksamhet

Dagens gudstjänst i Vasakyrkan fokuserade väldigt mycket på bönen, och så här i slutet av kyrkoåret så handlar texterna mycket om vaksamhet och prövningar. Domsöndagen väntar ju nästa söndag innan vi börjar ett nytt kyrkoår med första söndagen i advent. Bön hör ihop med vaksamhet. Genom bönen kan vi få vägledning och ro att ta itu med de utmaningar vi har. Mänskligheten har en lång rad frågor att lösa, och det brådskar. Det handlar bland annat om hur vi behandlar varandra, hur vi hanterar vår jord och hur vi ska hitta var Guds mening finns mitt i allt elände som vi ser och som vi har försatt oss i.

Samtidigt är det en ljus framtid vi ser framför oss. "Guds son en gång i morgonglans ska åter komma hit" sjöng vi idag i den avslutande psalmen. Det är en härlig tanke! Men här och nu har vi ett ansvar. Hur ska vi hantera det?

Ja, jag vet ett par saker som jag vill försöka med:

• Jag ska försöka välsigna de människor som retar gallfeber på mig istället för att gå och tänka bittra tankar om dem. Det mår förmodligen både de och jag bättre av, och jag tror att det för med sig bättre resultat. Att tro att man kan förändra en annan människa är fåfängt. Det enda som fungerar är att förändra sig själv. Då får jag väl be om det.
• Jag ska också be för fred i Israel-Palestinakonflikten. Vi ser ett oerhört lidande där, och folket i Gaza är fångade som råttor i en bur. Det är orätt och orättfärdigt. Vi ska självklart hjälpa på alla jordiska sätt vi kan, men den här konflikten kräver mer än så om det ska kunna bli en lösning någon gång i den här världens tid.
• En tredje sak är att jag ska försöka ta vara på min tid på ett bättre sätt, att inte springa från det ena till det andra utan fokusera på det som är viktigt och riktigt. ALLT är inte lika viktigt, och man ska också skilja på det som bråttom och det som är nödvändigt.... Det blir en utmaning, men i förhållande till konflikten i mellanöstern så bör det vara en hanterbar uppgift i varje fall. Men förböner behövs! Det där kommer jag inte att klara av egen kraft, det vet jag.

På bilden ser vi böneskeppet i Vasakyrkan. Det seglade med många böneämnen idag som ni ser. Med ett brinnande hopp kommer vi långt, speciellt när vi vet att det finns en Gud som lyssnar och som älskar oss allihop, trots allt.

Tillrättalägganden om LOV

Nu när socialdemokraterna gör gemensam sak med den borgerliga alliansen och släpper in vinstintressen inom hemtjänsten i Kalmar kommun kan det vara på sin plats att tillrättalägga en del missuppfattningar som verkar florera om vad som händer när LOV (lagen om valfrihetssystem) börjar tillämpas.

För det första, det sker inga förändringar vad gäller biståndsbedömningen. Det handlar inte om att våra äldre kan välja vad han/hon ska få hjälp med i större utsträckning än idag. Valfriheten består enbart i att välja vilket företag/vilken huvudman som ska utföra tjänsterna.

För det andra, kvaliteten höjs inte. När vinstintressena blir huvudsaken, vilket är givet när verksamhet drivs i aktiebolagsform, så hamnar kvalitetskraven i bakgrunden och inte tvärtom. För ett vinstdrivande bolag gäller det att dels ha så höga intäkter som möjligt, dels att hålla nere kostnaderna. Det gör att risken är stor att tjänsterna kommer att utföras av deltidsanställda med lägre utbildningsbakgrund.

För det tredje, det skapas inga nya jobb. Det är samma tjänster som ska utföras, men med delvis annan personal beroende på hur våra äldre väljer utförare. Däremot ger det negativa konsekvenser för kommunens anställda då det kommer att bli allt svårare att pussla ihop höga tjänstgöringsgrader så att även anställda inom hemtjänsten (det är ju företrädesvis kvinnor) kan leva på sin lön.

För det fjärde, det blir inte mindre byråkrati och administration i hemtjänsten. Det är inte nog med att Sverige skickar 9 miljarder om året i skattemedel till vinster, vi måste också bygga upp en kontrollapparat för tillsyn av andras verksamheter. Kalmar kommer att drabbas likadant. Våra gemensamma skattepengar som skulle gå till välfärd kommer att gå till skatteparadis och tillsyn, dvs till vinster, administration och byråkrati.

Kort sagt, vi ser inga fördelar med LOV i hemtjänsten. Vi ser istället en lång rad försämringar som drabbar både våra äldre brukare och vår hårt arbetande personal. Valfriheten i Vänsterpartiets tappning är verklig, och den avser att man som hemtjänsttagare får välja vad man vill ha hjälp med, när insatsen ska ges och av vem. Den flexibiliteten kan vi erbjuda i kommunal regi och få demokratisk och öppen styrning på köpet. Socialdemokraterna och borgaralliansen väljer bort den möjligheten och släpper in en valfrihet som enbart gynnar vinstdrivande bolag. Vi beklagar detta djupt.

Birgitta Axelsson Edström och Elsa Berg, Vänsterpartiets representanter i Omsorgsnämnden
(insändare i dagens Östran)

Ett rasistiskt korthus byggt på negationer

Idag har Jimmie Åkesson (SD) meddelat att Erik Almqvist, ekonomisk-politisk talesperson och ledamot av partistyrelsens verkställande utskott, avgår från sina förtroendeuppdrag i partiet. Orsaken är, enligt Åkesson, att Almqvist genom sina grovt rasistiska uttalanden har skadat partiet.

Själv verkar Almqvist inte hålla med. Jodå, han förstår visserligen att han har skadat partiet, men inte med rasistiska uttalanden. Han kan nämligen bara gå med på att de kränkande uttryck han har använt om människor med annan bakgrund än svensk, är elaka och dumma, inte rasistiska. Uppenbarligen vet inte Almqvist vad rasism är. Dessutom är det inte Almqvists fel att han använde uttrycken. Det var ett utslag av ilska, en ilska som var föranledd av att många tyckte att han som sverigedemokrat hade fel i en lång rad frågor. Den ilskan blev till angrepp på nysvenskar. Skulle denna offer- och martyrkofta vara en ursäkt?

Nej, Erik Almqvist vet nog inte vad rasism är, eller så är han helt enkelt så blåögd att han inte förstår att det parti han har valt att tillhöra bygger på rasism och kvinnofientlighet. Jimmie Åkesson säger att han ska städa ur partiet på just dessa punkter. Utrensningen lär bara ha börjat tänker jag då, för där finns mer att ta.

Men allvarligt, om man tar bort grunden som ett hus står på, vad händer då med huset? Kanske är det början på detta vi ser. Ett parti som till så stor del bygger på negativa åsikter kan inte överleva när uppgiften för politiken är att bygga upp och inte rasera. Politiken ska nämligen bygga ett samhälle, och då behövs konstruktiva och varma lösningar, solidaritet, kärlek och medmänsklighet. Ett samhälle byggt på negationer, rädsla och hat klarar sig inte, och inte ett parti heller. Ett parti ska brinna FÖR människan och FÖR kärleken.

Så gå med kvasten, Åkesson! Lägg ner ditt eget parti. Det kommer ändå att falla ihop som det rasistiska och populistiska korthus det är. Erik Almqvist är nämligen inte den enda av dina kompisar som har samma ideologiska grund som du själv.

Vilket samhälle bygger vi?

Vänsterpartiet har ett mål med sin politik, nämligen att bygga ett samhälle fritt från förtryck men med frihet för alla att leva goda liv. Det kanske låter utopiskt, men så är det i alla fall. Det är vad man i dagligt tal kallar ideologisk övertygelse. Vi bärs av en berättelse om det goda livet i det goda samhället, och dit strävar vi med vår politik och med de beslut vi är med om att fatta.

Nu kan det vara långt mellan vision och praktik, det medges. Det kan vara svårt att se sambandet mellan ett bygglov och ett jämlikt Kalmar. Det är inte heller helt okomplicerat att inse kopplingen mellan välfärd utan vinstjakt och god äldreomsorg för alla som behöver, men den finns där om man tänker efter.  Det är kanske något lättare att förstå varför vi i Vänsterpartiet säger JA till en mänsklig och generös flyktingpolitik och NEJ till att samarbeta med en borgerlig allians som hellre sänker skatten för redan rika än att dela resurserna rättvist. Det hela bygger nämligen på att vi människor är lika mycket värda, och bör behandlas därefter. Värdet på våra bankkonton, madrasser och aktieportföljer ska inte påverka hur stort värde vi tillmäts som människor. Och där skiljer vi oss åt.

Här i Kalmar råder det en ganska stor politisk förvirring just nu. Frågan om vem som styr, och i så fall genom vilken koalition och ibland över vilket parti, är klart berättigad. De grundläggande skillnaderna mellan höger och vänster, mellan de konservativa idéerna och de socialistiska värderingarna, tenderar att osynliggöras i någon form av utspädd samförståndsgryta med plats för alla (med några undantag) och smak av ingen. Det ger oss problem, för om det inte syns vilka skillnader som finns mellan våra olika målbilder så kommer intresset för att delta i den politiska debatten och rösta i kommande val att minska. Dit vill vi inte. Kalmar kommun har dessutom antagit som en av många målsättningar att ”öka valdeltagandet”. Ett lågt valdeltagande gynnar nämligen demokratins motsats, det vill säga de partier som delar upp människor i önskvärda och icke-önskvärda. En sådan utveckling vill vi inte uppleva, men vi är på väg dit med stora kliv i och med de politiska magplask som dagligen serveras från den kalmaritiska ankdammen.

En tydlig politik, en öppen debatt och ett respektfullt klimat gynnar både Kalmar som kommun och demokratin som samhällsskick. Samhällsbygge i en modern och upplyst tid kräver att alternativ redovisas. Våra invånare förtjänar att få veta vari våra skillnader består. Vi i Vänsterpartiet står fast vid vår linje: Ett rättvist och gott Kalmar med välfärd efter behov. Frågan är hur de andra alternativen ser ut. Jag har nämligen svårt att se dem.

Kristallnatten 2012

I fredags var det årsdagen till minne av kristallnatten. Det är en dag vi minns vad som kan hända när vi inte låter kärleken, medmänskligheten och öppenheten regera över ondska och hat. Det är en dag då vi speciellt tänker på hur vi ska vara och arbeta för att det inte ska hända igen, för att vi inte ska peka ut speciella grupper av människor som orsak till våra egna tillkortakommanden. Det är en dag då vi fokuserar de stora och viktiga frågorna, de frågor som handlar om hur vi behandlar varandra i ett mänskligt samhälle. Det handlar om värderingar och ideologi, men också om ansvaret för framtiden och för en hälsosam och hållbar tillväxt. Det är stort, allvarligt och viktigt, men också ganska komplicerat och kanske en aning jobbigt. Det är en dag för självrannsakan och självkritik.

Detta år samlades vi i en lite mindre skara än vanligt. Kanske var det vädret som hindrade en del från att vara med. Kanske var en annan form av tillväxtfrågor fokus i en helt annan konstellation med tanke på vilka partier som inte var representerade på Larmtorget..... Det var småruggigt, mörkt och regnet kom med jämna mellanrum. Ändå gick det tvärpolitiska fackeltåget genom stan och med tal av representanter från Röda Korsets ungdomsförbund, Grön ungdom, LUF, KDU och arrangerande Ung Vänster och musik med trubaduren Rick Titrö avslutade vi manifestationen FÖR mångfald, tolerans och öppenhet och MOT rasism och främlingsfientlighet.

"Får jag lov?"

Ja, nu är det skarpt läge. Socialdemokraterna ska införa LOV i hemtjänsten i Kalmar kommun. Privatiseringen och vinstjakten ska in och välfärden ska ut. Läs mer här.

Gillar du att dansa? Ja, det gör jag, men jag dansar inte med vem som helst. Jag dansar inte med den som vill tjäna pengar på mina mänskliga behov eller som sätter kvaliteten för min eller din mammas hemtjänst på spel för att maximera sin egen vinst. Jag dansar inte heller med den som sliter ut sin personal och håller nere personalkostnaderna genom deltidstjänster och delade turer samt genom att anställa folk med otillräcklig utbildning. Jag tänker inte dansa med den som belägger sina anställda med munkavle och hindrar dem från att påtala brister i omvårdnaden. Och jag har ingen som helst lust att ta en svängom med den som hellre lägger pengar på att trycka glättiga reklambroschyrer om sin egen förträfflighet än sätter den äldres behov i centrum och ser till att på bästa sätt tillfredsställa dem.

Just nu har jag i och för sig ingen lust att dansa alls, men det har sina andra naturliga förklaringar. Socialdemokraternas borgerliga politik inom omsorgsområdet gör mig illamående dessutom. VARFÖR ska man slå sönder en struktur som håller på att byggas upp och fungera bättre än förr? VARFÖR ska man åter slänga in kvinnor i deltidsträsket? VARFÖR ska man göra business på de allra svagaste grupperna i samhället?

Jag begriper det inte. Jag förstår inte hur de kan gömma sig bakom PRO heller och säga att det finns stöd därifrån. Det finns det ju inte. Det enda jag förstår är ett gigantiskt taskigt självförtroende när det gäller att formulera och genomföra en politik som utgör ett alternativ till det borgerliga vinstkramandet. Och i den positionen tänker jag inte ställa mig.

Nej, käre läsare, du får inte dansa när du behöver hemtjänst framöver. Det blir kapitalet som dansar med dig. Det blir kapitalet som kramar vinsten ur dig under tiden, och själv får du hålla tillgodo med att det snurrar. Jag beklagar det. Jag hade hellre sett en sällskapsdans där vi kunde ha tagit ansvar för varandra. DEN vill jag dansa.

Valtider...

Igår hörde jag en ganska intressant reflektion över det amerikanska presidentvalet. En dam hade deklarerat att trots att hon visste att Barack Obamas politik skulle gynna henne och hennes situation så skulle hon rösta på Mitt Romney. Anledningen var att han har Gud med sig, och då var det rätt val. Damen ifråga blev ganska bryskt avfärdad som mindre vetande då hon tänkte rösta mot sin egen plånbok.

Nu tror ju inte jag att Gud är mer med Romney än med Obama. Han finns överallt "men vårt hjärta är den boning där han helst önskar vara" som vi sjöng förr. Så liten att han får plats i en amerikansk valkampanj är han i varje fall inte. Där tas utrymmet upp av smuts- och pajkastning samt inte minst dollarsedlar. Men damens resonemang pekar på något viktigt, nämligen att hon röstade med något annat i åtanke än den egna plånboken.

Det saknar jag till stor del i den politiska debatten. Här i Sverige lägger vi upp våra valstrategier mer och mer efter konceptet "Rösta på oss så får du det bättre", och nånstans där ligger ett problem. Att rösta i ett allmänt val handlar ju egentligen inte om att hitta det alternativ som ger MIG ett bättre liv, utan om att rösta på den politik som ger de bästa redskapen till ett samhällsbygge som blir så bra som möjligt för så många som möjligt. Det handlar alltså om ett ideologiskt och solidariskt val, inte ett ekonomiskt och egoistiskt. Och DET hade damen i USA faktiskt fattat, om än på sitt vis.

Jag hoppas att Obama vinner i natt. Hans politik sätter rättvisa och jämlikhet högre upp på agendan än Romneys gör. Just sådana värden uppfattar jag att Gud, som är kärleken, tycker är viktiga. Hen gillar nog förresten Romney också, och Obama, och även damen som skulle rösta på Romney. Det är liksom det som ligger i orden kärlek och solidaritet.

I det svenska valet 2014 hoppas jag på stora framgångar för mitt parti Vänsterpartiet, på ett regeringsskifte och på en ny regeringspolitik som sätter människan framför plånboken och solidariteten framför egoismen. Jag hoppas att vi fram till dess kan lyfta just de ideologiska frågorna så att valet kan bli medvetet och upplyst i flera dimensioner. Leve klokskapen och kärleken!

"Här sitter vi"

En gång när jag gick i trean skulle min mamma hämta mig i skolan, antingen för ett sjukhus- eller tandläkarbesök. När hon kom in i kapprummet möttes hon av två av mina klasskompisar, två pojkar som satt ensamma utanför klassrummet medan vi andra hade lektion.
-Ja, sa den ene med sitt sedvanliga kritvita krylliga burr till hår på ända, här sitter vi.

De hade bråkat på rasten (det var i ärlighetens namn inte helt ovanligt) och fick inte komma in. Nu satt de på varsin stol som två små bröder förenade i olycka och dinglade med de korta benen som inte nådde ner till golvet. Mamma glömmer det aldrig, men försökte hålla masken för att inte förringa deras tragiska belägenhet.

Och idag kan jag känna precis som mina två klasskamrater. Här ligger jag. Jag har inte bråkat, åtminstone inte fysiskt. Jag har inte kommit för sent efter rasten heller. Men, jag har ont ryggen och kan inte annat än vara stilla. Så, här ligger jag. Suck.

Allhelgonatid, himlatid

Allhelgonahelg..... Det är då vi enligt kyrkoåret minns de själar som har lämnat den här världen samt tänker på den tillvaro som väntar oss efter döden. Man kan naturligtvis tänka på de här frågorna när som helst, men jag kan se en viss vits med att tänka sådana ljusa tankar nu när det är som mörkast. November är en månad som många skyr som pesten, men just den här helgen fylls tillvaron av ljus. Även gudstjänsten i Vasakyrkan idag fylldes av ljus. Vi hade barndop och som inledning på dopakten spelade jag Py Bäckmans Stad i ljus. Det var förmodligen första och enda gången den fick agera preludium till Lina Sandells välkända "Tryggare kan ingen vara", men det stämde så himla bra just idag. Det var framtiden som syntes både i lille Benjamin och i dagens texter, och himlen som framtida hemland var temat för predikan och för flera psalmer (bland annat den som jag och gudstjänstledningen trodde innehöll fem verser medan projektorn bara visade tre.... men det är kanske sånt man får ta i dessa tider då psalmböcker är omoderna och stenålders och man ska lita på teknikens under...).

Ibland längtar man till himlen mer än annars. Just i allhelgonatider tror jag att många känner så, även om vi naturligtvis inte vet hur det kommer att se ut där. Det enda vi vet säkert är att det kommer att bli bra! Jag minns när vi diskuterade den här frågan för riktigt länge sen en lördagkväll när kyrkans ungdomar var samlade hemma hos min allra bästa kompis. En riktigt fri och härlig människa hade sin sanning klar: Eftersom han gillade blått så är hans himmel helt blå! Och den som gillar glass kommer att få så mycket glass som man kan önska! Och den som gillar musik kommer att få sjunga och spela hela evigheten lång!

Ja, kanske hade han rätt? Han har ännu inte hunnit dit, så han vet inte :-) Vi vet ju helt enkelt inte hur det blir, men det blir bra. Det vet vi, för där kommer vi att kunna släppa alla problem. De existerar inte längre. MEN, det fråntar oss inte ansvaret att försöka lösa världsproblemen här och nu. Vi är inte i himlen än någon av oss!

Nej, det vet vi nog sjutton. Här breder orättvisorna ut sig, skitpratet flödar, människor sugs ut på både energi, tillgångar och frihet, maktambitionerna går fram som stridsvagnar och kör över idealismen, det tas från de fattiga och ges till de rika och skövlingen av det fantastiska naturen Gud har skapat accelererar. Vi är ganska långt från det himmelska tillståndet, oavsett om vi tittar på hur vi människor beter oss mot varann eller om vi utgår från hur vår civilisation i stort behandlar vår enda jord. Det finns massor att göra!

Kyrkan och den kristna tron är inte ett folkens opium. Kyrkan har historiskt varit ett redskap i den konservativa kapitalismens hand, men den kristna övertygelsen kan aldrig ses som ett alibi för att INTE försöka vända världen rätt och den kan heller aldrig från ett utomstående perspektiv ses som ett tecken på bristande vilja hos den troende att påverka världen här och nu. Tror man det är man nog i själva verket ganska osäker på sin egen ställning. Då kan ju vad som helst upplevas som ett hot. Kanske kan det behövas lite självrannsakan: Är det den egna avunden som är problemet för den som idiotförklarar en medmänniska som har en religiös övertygelse och känner visshet om livets mening? Varför inte ta itu med den istället för att ha den mycket moraliskt och etiskt tveksamma ambitionen att ta övertygelsen ifrån en medmänniska som behöver den? Kanske kan det vara så att det finns plats för alla i den himmel som väntar. Hur fel är det då att tro på den redan här och nu SAMTIDIGT som man kämpar för en bättre jordisk värld?

Inte fel alls, tycker jag. Och det är heller inte fel att ställa frågor och vilja veta mer om det vi inte har sett men ändå tror. Men idiotförklaringarna, dem kan man lämna hemma. Att projicera sina egna tvivel på andra är nämligen inte någon bra väg om man vill skapa en bättre värld. Det är bättre att vi i respekt för varandra jobbar tillsammans. Himlen, i den mån vi vill tänka på den, kommer att vänta på oss när vi har jobbat färdigt.

Och då när allt förändrats
När tiden inte längre finns, 
då ser jag oss tillsammans 
och då är resans slut det enda som vi minns.
Stad i ljus i ett land utan namn, 
ger mig liv när allting föds på nytt.
(Py Bäckman)

Ja, jag längtar dit, men än ska vi bygga världen med ljus, generositet, kärlek, solidaritet och rättvisa HÄR och NU. Det är helt enkelt vårt uppdrag, här och nu i allhelgonatider 2012, liksom i morgon och nästa år om inte himlen hämtar oss hem förr än vi anar!

November är här!

Vackra november är här, med lite solstrålar som tvingar sig igenom ett lätt molntäcke! Och kvällarna börjar tidigt, med mörker  och med vinden vinande runt knuten..... Då är det hög tid att komma ifatt sig själv, göra som björnen och krypa in i idet åtminstone en liten del av dygnets alla timmar.

Jag önskar er alla en riktigt skön novembermånad med dessa tre glada pumpafigurer som tack vare dotter Emmys fantasi och flinka fingrar pryder vårt bostadsområde just nu!