Antiklimax

Vilken antiklimax det blev! Här skulle finansiering och beslutsprocess debatteras, och så kunde man inte ställa något sådant under proposition. Hå hå ja ja....

Vad kan man lära sig av detta?
Jo, att man måste vara vaken när klubban går i nämnder och styrelser. Att man alltid måste fråga om något är oklart. Att man alltid har ett ansvar vid beslut som man deltar i. Att man alltid måste kolla om det finns nåt att läsa mellan raderna.

Innan det är för sent.

Men jag hoppas också att man lär sig att beslutsprocesser i demokratiskt valda organ måste vara tydliga och transparanta. DET är viktigt.

Demokratin kräver respekt!

Betänk vad som händer i Afrika just nu. Människor offrar livet i sin kamp mot förtryck och för medsyskonens rätt till åsiktsfrihet, yttrandefrihet och demokratiska val. Vi har sett demokratiseringsprocessen på andra håll i världen, i Östeuropa och i Sydamerika. Man har inte lyckats överallt fullt ut, men på många håll är man på väg. Ett folk som kräver sin rätt kan man i längden inte slå ner. Folkstyret vinner, men man får offra både blod, liv och bekvämlighet. Även vi i Sverige har fått kämpa med detta. Vår demokrati har vi inte fått gratis. Den har andra betalat, med sitt blod, för ganska länge sedan.

I en demokrati är det naturligt att alla inte tycker likadant, och även om flera av oss faktiskt vill åt samma håll så är vi inte alltid överens om hur vägen dit ska, kan eller bör se ut. Vi har ju numera möjligheten i Sverige att diskutera allt detta öppet och ljudligt. Rättigheten är skyddad i själva grundlagen. Vi borde vara mer tacksamma för att vi har kommit så långt, och inte ta till enkla knep för att få tyst på meningsmotståndare.

Som Vänsterpartist får man ofta en bokstav klistrad på sig. De flesta vet vilken bokstav det är. Jag är hjärtinnerligt trött på den diskussionen och på att vara tvungen att lägga tid på att förklara varför den bokstaven inte sitter där motståndaren hävdar att den sitter. Varför ska jag behöva lägga tid och energi på en retorisk felaktighet hos motståndaren? Varför lyssnar hon/han inte på vad jag säger istället? Förmodligen för att hon/han inte vill. Hon/han vill leka med den där halmdockan istället.

Det är missbruk av demokratins spelregler. Det är varken rättvist eller framåtsyftande. Det är bara respektlöst och fegt. I själva verket vågar man inte ta den andra diskussionen, den som handlar om rättvisa, jämställdhet, jämlikhet och allas lika värde. Det är lättare att kalla oss bokstavsbarn och leka med halmdockor än att försvara en rättvisa som flyr sin kos i takt med att välfärden krymper och kvartalskapitalismen tar över.

Det skrämmande är att fegis-tekniken sprider sig och att dockleken blir allt vanligare. Är inte vår demokrati mer värd än så? Ska vi inte hellre ta tillvara de möjligheter vi har att lyssna och prata med varandra? Är det inte på något sätt mer respektfullt gentemot demokratin? Jo, det tycker jag. Absolut.

Dagens bön och gårdagens sång

Herre, för var dag Du ger
visa mig så att jag ser
vägen Du vill jag ska gå
Låt din vilja ske
så att varje dag jag kan
bli ett redskap för din hand
Hjälpa andra, tjäna Dig
leva för Ditt rike på vår jord.

Herre, för var dag Du ger
får jag kraft att orka med
När det mörknar och blir svårt
vet jag ändå att
i min svaghet bär Du mig
All min trygghet finns hos Dig
Där kan ingenting som finns
skilja mig från kärleken Du ger.

Detta är en sångtext av Hans Dahlin som skrev sånger till Helsongborgskören GA Gospel på 70-80-talet. Vi framförde den i Västerportkyrkan igår. Faktum är att den är mer aktuell idag än igår.

Att kompromissa med sig själv

Janis Joplin hade nog sina problem, men hon levde i en hård värld och med svåra omständigheter. Hon exploaterades och fick sin mänskliga frihet beskuren, och samtidigt kom hon i åtnjutande av en tillvaro som de flesta av oss aldrig kommer ens i närheten av. Som människa tror jag inte, trots allt, att hon hade det optimalt. Missbruk följer ofta som en konsekvens när livet inte erbjuder det mest basala. Det finns fler exempel på det. Missbruk av droger (alkohol och narkotika) kanske är det första man tänker på, men man kan också missbruka relationer, människor och makt. Det är på samma sätt tecken på att något inte står rätt till.

Hur som helst, Janis Joplin sa, trots sin drogmissbruksproblematik, en hel del kloka saker, t ex
Kompromissa inte med dig själv. Du är allt du har.

Det är tänkvärt, rätt och riktigt, men inte alltid lätt. Sina innersta värderingar kan man ju inte tänka bort, åtminstone inte jag. Men vi människor är som sagt olika och vi har olika värderingar. För en del kanske det inte spelar nån roll alls, men det gör det för mig och tydligen också för Janis Joplin.

Kackel

Så här, tidigt på lördagen, gör jag följande reflektion:
Bittra föredettingar som saknar tiden i rampljuset är lite pinsamma, speciellt när de tar sig själva på stort allvar. Mitt råd är: Kackla gärna vidare, men det låter illa i de flestas öron. I föreningen för inbördes beundran kanske det ändå är gångbart.
Eller vad tror ni?

Välkommen hem!

Jag fick en CD i julklapp av min plastson. Det var Sissels senaste. Samtidigt fick jag biljetter till hennes konsert i Kalmar av min käre make. Här är ett smakprov från skivan:
http://www.youtube.com/watch?v=Focb2QRor-s

Vilken röst hon har! Den har en klarhet som jag inte hittar någon annanstans, som en porlande klar och frisk norsk fjällbäck :-) Nu förgyller hon de gånger jag sitter i min lilla bil och tar mig fram på de ishala gatorna. Snacka om bonuseffekt!

Texten går inte av för hackor den heller. Dra gärna parallellen till berättelsen om den förlorade sonen. En översvallande kärlek, oberoende av gärningar och sinnesstämningar. Det känns så skönt att veta att vi är välkomna hem!

Ny mandatperiod, nya utmaningar

En ny mandatperiod har just inletts. För många förtroendevalda innebär det ändrade förhållanden. Just här i Kalmar känns det som om tidernas generationsskifte är på gång. Det är väldigt mycket nytt folk i nämnder, presidier och arbetsutskott. Nåja, en del sitter ju kvar som vanligt och som väntat, men på många håll är det många helt nya ansikten. Det är ju både plus och minus.

På plussidan finns förstås det där med friska nya ögon och nya perspektiv. Som ny kan man ställa de frågor som man inte ställer som erfaren inom området, trots att det kanske skulle ha behövts. Det finns också en hunger och förändringsvilja när man är ny och som man inte lika ofta hittar hos den som är gammal i gamet. Det är också positivt, och sådant behövs. Att elda lite under baken på gamla föreställningar och "så har vi alltid gjort"- och "så kan man inte göra"-attityder skadar ju inte. Själv tycker jag att sådant är roligt, och jag skulle inte vilja bita mig fast i gamla uppdrag som man har haft i åtta eller kanske ännu fler år. Jag satt i en nämnd i tolv år en gång i tiden. Det var för länge. Man lär sig av sina misstag.

Men på minussidan finns också behovet av kontinuitet, en kontinuitet som i de allra flesta fall är positiv och inte negativ. Det är inte lätt att som ny politiker inom ett område hamna i ett sammanhang där alla andra också är lika gröna, och där man inte har vare sig historia, erfarenhet eller kompetens. Man skaffar sig inte det hur snabbt som helst, men medan man gör det så rullar ju verksamheten ändå. Den måste ju göra det.

Här finns risken att politiken abdikerar. Det är INTE bra. Det verkar dessutom kontraproduktivt eftersom nyvalda i det läget kan börja tro att de inte spelar någon roll. Är det dessutom det allra första uppdrag man har så är den risken ännu större. Man behöver lite mentorskap, och det är ju svårt när alla är lika nya och de förra har lämnat skutan helt och hållet. Sen måste man ju ställa frågan: Vem är det som styr när de styrande inte gör det? Det är ju ungefär som på julaftons Kalle Anka-program där Musse och Kalle (och Långben också skrämmande nog) tror att Långben kör bilen med husvagnen nerför serpentinvägen när de alla tre sitter just i husvagnen och äter frukost i godan ro.

Visst ska vi värdera nya perspektiv och vi ska se till att ta för oss när vi hamnat i nya sammanhang, men vi får inte samtidigt hamna i fällan att förminska betydelsen av kunskap och kompetens. Jag ser just nu lite för mycket av den varan kastas på sophögen, och det händer dessutom alltför ofta. Ska politiken få styra, vilket ju är meningen med de demokratiska valen, så måste man få förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag som förtroendevald. Det betyder att vi självklart måste hantera betonghäckar och bromsklossar men UTAN att nedvärdera mångårig erfarenhet och förvärvad klokskap. Visst, det är svårt, men man ska väl ändå försöka att hantera verkligheten på ett klokt sätt och inte bara riva ner utan att ge förutsättningar att bygga upp?

Vad gör vi?

I lördags var vi på en utställning här i Kalmar. Det var på galleri Monica Strandberg och den handlade om vuxenmobbing. Läs mer om utställningen via länken http://www.gallerimonicastrandberg.se/

Det var en ganska omskakande upplevelse. Vuxenmobbing existerar på betydligt fler ställen än vad vi vill tro och i betydligt fler sammanhang än vi kan föreställa oss. Det kan handla om att information undanhålls, att man slutar att prata när någon kommer in i ett rum, att det intrigeras och prasslas bakom stängda dörrar och att människor därmed inte tillåts att utföra de uppgifter de är satta att utföra. Situationen blir ohållbar.

Utställningen tog egentligen inte ställning enbart till förmån för den som upplever situationen som offer. Den fick oss också att tänka till kring förövaren och det perspektiv som han/hon kan ha. Det är ju långt ifrån alltid som en som deltar i mobbingprocesser är riktigt medveten om vad som händer. Situationen kan te sig logisk, men är inte logisk. Problemet är att vi inte pratar om det. Vi vill inte se, och låter därför situationerna växa oss över huvudet. Personliga tragedier och ruinerade liv blir följden. Det är inte rimligt.

Vi måste våga ta itu med missförhållanden. Vi måste våga se varandra och vi måste våga säga ifrån när vi ser att människor drabbas av skitsnack och orättvisor. Visst, det kanske kostar på, men kostar det inte mer att sedan veta att man inte gjorde vad man kunde för att förhindra en tragedi? Svarar man inte ett bestämt "jo" på den frågan är man nog, som det uttrycks i Bröderna Lejonhjärta, bara "en liten lort".

Vi har ansvar för varandra. Det ingår i det samhälleliga uppdrag som vi människor har och det kan vi inte fly undan. Vad gör vi för att leva upp till det ansvaret när det gäller vuxenmobbing? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Om en värkande högerarm och vikten av att pröva nya saker

Jag har ont i höger arm. Jag har ingen aning om vad det är, men en partikompis föreslog att jag skulle kolla om det möjligen kunde vara fenomenet musarm. Således provar jag nu att lägga musen på vänster sida på skrivbordet, men ack så handikappad man då blir och så lång tid allting tar. Men OK, jag provar. Det kanske hjälper. Då kan det vara värt det. Kanske kan jag sova lite bättre natten som kommer?

Egentligen borde man pröva betydligt oftare att göra saker på nya sätt. Jag är extremt högerhänt och kan visserligen skriva med vänster hand, men det blir spegelvända bokstäver vilket försvårar tolkningen, speciellt om andra än jag ska läsa texten. Jag tror dock att det går att öva upp sig. Det är precis likadant som på andra områden. Är man inte van vid att uttrycka sig på ett visst språk, så är det svårt i början, och lär man sig i skolan att bara använda skrift- och talspråk så blir man bestulen på en hel massa andra uttrycksmedel. Det är därför den estetiska verksamheten är så viktig, och den är viktigare för den som inte redan är specielintresserad än för den som redan går på kulturskolan eller deltar i idrottsverksamhet på fritiden. Och det är därför som den borgerliga regeringen tänker så fel när skolan ska göra sådan verksamhet valbar för dem som har specialintressen.

Vi behöver få utveckla hela vår förmåga. Då måste vi få pröva på och det är viktigast medan man är ung och ännu inte har drabbats av vanföreställningen att man inte kan nåt och dessutom tror att man inte har förmågan att lära sig. När man är liten är ju det mesta möjligt och nyfikenheten har man fortfarande kvar.

Alltså: Vi behöver MER estetisk-praktiska inslag i skolan, och vi måste lära oss att det är OK att pröva på och både lyckas och misslyckas. Det utvecklar personligheten. Att vi sen kan minimera musarmsproblemet är förstås en extra bonus :-)

Det är viktigt att vara behövd

Idag har jag varit i kyrkan och spelat orgel igen. Det känns bra. Sen låter det väl inte alltid som jag skulle vilja att det skulle låta, men nåja, det gick ganska bra. Fötterna hänger med hjälpligt på pedalen, men det finns en hel del att ta igen efter två års uppehåll. Man har dessutom införskaffat en digitalflygel, och den är jag ju inte riktigt vän med, det kan jag erkänna. Det kanske ger sig med tiden, men den låter konstigt i mina öron. Jag är ju van vid att känna klubbslagen och ha kontroll över mekaniken och akustiken, men det är nya tider nu. Man får väl ge den nya tekniken en chans. Ostämd lär den ju inte bli i alla fall.

En ny pastor välkomnades idag. Församlingen har haft tjänsten vakant ett bra tag, så det är välbehövligt. Jag önskar Mikael lycka till. Han har ett viktigt uppdrag, och han behövs. Det är en församling som bär sina speciella utmaningar, det ska man vara medveten om. Ibland blir det mer politik än teologi från talarstolen beroende på vem som står där, och det kräver ett visst mått av omdöme och fingertoppskänsla att hantera. Vi har alla ett ansvar, så visst ska det väl gå bra trots att vi aldrig kommer att bli eniga i alla frågor. Det är väl det som är tjusningen med såväl politiska partier, föreningar som församlingar. Man förenas i det viktigaste, man strävar mot samma mål, men det finns en bredd när det gäller åsikter och värderingar. På det sättet kan man hålla ihop trots att man inte är eniga i allt och det finns också utrymme för alla som vill vara med.
"Se hur dom älskar varandra,
Se hur dom bryr sig om,
Vitt förgrenade men förenade
och med enade hjärtan:
En är för alla , alla för en"
som vi sjöng för många år sedan. Det är det stora, nämligen kärleken, som förenar. Att vi sedan är människor, med allt vad det innebär i form av känslor, brister, skavanker och problem, gör ju att fullkomligheten kan kännas lite avlägsen minst sagt. Det är då gott att veta att fullkomligheten får nån annan stå för. Gud gör det nämligen bäst. Det ska man komma ihåg.

Nu ska jag spela på söndag igen, fast på kvällen och i en annan av stadens kyrkor. Där ska jag kompa två vänner som sjunger. Det blir lite repris på idag för jag kompade dem idag också. Det ska också bli skoj hoppas jag att se den kyrkan från insidan igen. Nu gäller det bara att jag har vett att säga ifrån så att jag inte springer in i väggen och tar på mig för mycket uppdrag. Å andra sidan är det ju roligt att vara efterfrågad. Det är skönt att veta att man kan göra någon nytta. Det behöver speciellt jag känna speciellt nu. :-)

Båtanknytning?

Vi ska ha en båtmässa i Kalmar i maj. Det är ett jätteroligt initiativ! Självklart ska vi som en kuststad värd nämnet, låt vara att skärgården i princip bara består av Öland, profilera oss på den marina sidan. Nu är tydligen prins Carl Philip inbjuden för att inviga eventet.

Tja, jag har väl lite svårt för den monarkistiska yran, det erkänner jag. Jag erkänner lätt att jag inte direkt vurmar för ett så omodernt system. Jag tycker väl att det finns personer med klarare anknytning till båtlivet. Båtdesignern Pelle Pettersson till exempel, med seglingsmedaljer från två OS och till och med ett världsmästerskap. Eller varför inte Fredrik Lööf och Anders Ekström som tävlar i starbåt och finnjolle med två bronsmedaljer i olympiska spel?

Men OK, det kanske ska vara kunglig glans. Då borde väl prins Daniel vara den givne. Det skulle vara en liten kompromiss ändå. Han är ju prins men ändå en man av folket och så kommer han från Ockelbo. Om inte det är båtanknutet, då vet inte jag vad som är det. ;-)

Rättvisa?

Man kan ju ställa sig frågan om det hade blivit samma utslag om det varit andra klubbar än klubbar från Kungliga Hufvudstaden inblandade:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/sverige/elitserien/aik/article8439093.ab
Jag tillåter mig att tvivla.....
Upp till kamp MOT läktarvåldet och FÖR det friska föreningsliv som betyder så oerhört mycket för vårt samhälle!

Det är dags nu!

Igår var det partiledardebatt i riksdagen, eller vad man nu ska kalla det. Det blev mer avtackning än debatt, och det är väl i och för sig naturligt när läget var som det var. Självklart ska man uppmärksamma avgående partiledare, men frågan är om just riksdagens partiledardebatt är det mest lämpliga tillfället. Nåja, det kommer ju fler debatter. Och fler partiledare. Så vi går vidare istället.

Jag håller istället på att fundera över vad som händer i skolvärlden. Till hösten startar den nya gymnasieskolan, den borgerliga skolpolitikens flaggskepp med FP-Jan Björklund vid rodret. Tja, det blir väl ungefär vad man förväntade sig. Skolan ser ut ungefär som när jag gick i gymnasiet i början av 80-talet. Det är 30 år sedan. Det är i stort sett samma linjesystem som då, kraven sänks på yrkesförberedande program även om de är treåriga och ambitionen att skilja agnarna från vetet redan vid 16 års ålder är densamma som då eller kanske ännu större. Ack så trist det är när utvecklingen tar stora kliv åt fel håll, nämligen bakåt.

Den svenska folkskolan infördes 1842, i ett tidevarv som till stora delar genomsyrades av upplysningen, det encyklopediska bildningsidealet och en begynnande industrialisering. Det fanns ett bestämt kunskapsstoff som skulle läras ut och medlet för detta var skolan. Dessa kunskaper skulle sedan användas i yrkeslivet och för att utveckla det svenska samhället. Vad vi nu ser inom gymnasieskolan är en återgång till denna syn. Har något förändrats sedan dess?

Ser samhället likadant ut? Kan man förutsäga framtiden? Vet vi NU vilka kunskaper och färdigheter ungdomarna behöver SEDAN? Svaren på frågorna är nej, nej och åter nej. Sanningen är att vi aldrig tidigare har haft så svårt att förutsäga framtiden. Vi har ett samhälle som till allra största delen är helt annorlunda mot förr, och vi har ett läge där skolan absolut inte har monopol på kunskaper och färdigheter. Detta blundar den borgerliga skolpolitiken för. Med vad man lyckas saluföra som vanligt sunt förnuft kör man den svenska skolan i botten. Med "det var bättre förr"-byggstenar ska man bygga en skola som är både omodern och utvecklingsfientlig redan vid sjösättningen. Hujedamej.

Vi har misslyckats. Skolan är värd ett bättre öde. Vi har inte lyckats formulera självklarheterna på ett sätt som har gjort dem begripliga. Vi har inte lyckats frigöra oss från "flumskolestämpeln" utan låter oss förknippas med kravlöshet och ansvarslöshet och bilden av en abdikerande lärarkår. Inget av detta stämmer! Vi har en skolpolitik som uppvärderar lärarkompetensen, som sätter eleverna i centrum och som vill ge reella möjligheter till varje elev och hennes/hans inneboende drivkraft att utvecklas och uttrycka sig i ett samhälle som står i ständig förändring. Gammal skåpmat och gamla verktyg räcker inte. Det är inget fel på hammare och spik, men man kan inte använda dem till att reparera datorns brandvägg. Det är just såna åtgärder som högerpolitiken tänker genomföra, och resultatet lär inte vänta på sig. Skolans legitimitetsproblem lär bli än större när den tar avstamp i ett samhälle som inte längre finns. Vi måste formulera alternativet på ett begripligt sätt, även om det är svårt. Det är dags att göra det nu. NU.

Stolpe in

Idag var det gnistrande minusgrader igen när man vaknade. Det känns gott! Och min pappa har kommit hem. Det känns ännu bättre! Och så fick jag den här länken från en god vän:
http://www.andiesisle.com/creation/magnificent.html

En del dagar är stolpe in. Det är de dagar då övertygelsen om att den Skapare man känner riktigt väl existerar i verkligheten är starkare än den är vissa andra sorters dagar :-)

Funderingar medan hemsidan ligger nere

Idag hade jag tänkt att lägga tiden på att fixa till vår hemsida. Det är ju många nyheter som ska in där efter ett valår, flera nya företrädare ska presentera sig och uppdragen har omfördelats. Tyvärr får jag inget gjort där just nu. Det går nämligen av okänd anledning inte att ta sig in på hemsidan. Då får jag göra nåt annat så länge. Det är ju inte så att det är brist på arbetsuppgifter, men alla är som sagt inte lika kul. Städning på partiexpeditionen är till exempel absolut lågprioriterat. Dessutom var det jag som städade de senaste gångerna, så det kan inte vara min tur igen. I ärlighetens namn är det inte så himla stimulerande att använda dammsugare från medeltiden på mattor som pulveriseras så fort man rör dem.... Jag förstår att folk drar sig för att göra nåt, men det gäller i högsta grad även mig, så det så. Med lite modernare apparatur och bättre förutsättningar skulle tröskeln inte vara lika hög.

Apropå maskiner: I morse när vi åkte in till stan så hamnade vi i en liten rad med bilar som hade turen att ha en vägmaskin framför sig (vilken sorts marskin det nu var, det var i varje fall en lång arm där fram). Jösses, vad bråttom alla fick! Visst, det kanske var en och annan som skulle till tåget, men troligen långt ifrån alla. Hur som helst, den ena vansinnesomkörningen efter den andra kunde man bevittna från sin plats i kön. Jag antar att det svors en hel del i bilkupéerna över maskinen som hade mage att befinna sig på fel väg vid fel tidpunkt. Det roliga är att det inte alls är samma sak när man, speciellt män alltså, får möjlighet att provköra stora mäktiga maskiner själva. Då är det helt annat ljud i skällan. Vad är det med män och deras förhållande till stora maskiner egentligen???

Tja, det är ju en fråga man kan reflektera över när man har tid. Nu ska jag återgå till hemsidan och till bokslutet. Förhoppningsvis funkar det bättre nu. Annars får jag väl kapa en vägmaskin och köra ut och reta några bilister, för dammsugaren lockar inte alls ;-)

Stolpe in!

Ibland kan livet vara stolpe in! När jag behövde det som allra mest sprang jag på en av de människor som jag brukar bli glad av, och det blev jag idag också. Tänk vad en liten pratstund på en slaskig parkeringsplats kan betyda för självkänslan!

Vi är ju många som har åkt på smällar av livet. En del smällar blir man liggande ett tag av, andra kan man skaka av sig ganska fort och snabbt spela vidare medan vissa smällar tar lite längre tid att bearbeta. Jag är som sagt inte ensam om det, fast det är lätt ändå att känna sig ensam när man sitter mitt uppe i eländet. Att i ett läge, när man håller på att arbeta sig tillbaks, springa på en människa som har varit riktigt mörbultad men jobbat sig upp igen är en källa till inspiration. Det GÅR att gå vidare! Och man är inte ensam!

Tack du medmänniska för pratstunden idag! Jag blir så glad när jag ser dig. Jag önskar att jag hade varit tydligare med att tala om det, men eftersom vi känner varandra så pass bra så är det min förhoppning att det framgick ändå :-)

Förändringens vindar blåser

Julen är slut. Idag lämnade vi vår vackra julgran till en av de sopbilar som har samlat in granar som ska användas som biobränsle i det nya kraftvärmeverket. Det var inte utan en viss känsla av vemod som man i milda vårvindar gick på de töiga snorhala gatorna med granen på släp. Julen är speciell, och nu är den sorgligt över på riktigt, men julens budskap kan vi leva i under hela året. Det är ju gott i alla fall!

Även på andra områden blåser förändringsvindar. Krav ställs på partiledarbyte. Socialdemokraterna byter, Miljöpartiet byter och jag tror att vi kommer att få se ännu fler byten inom en inte alltför lång framtid. Problemet är att ett partiledarbyte alltid sätter fokus på person och politiken kommer under den processen i andra hand. Det är en anledning till att jag anser att den här diskussionen är feltajmad. Vi måste ju ha NÅN form av politisk opposition under första halvåret 2011. Det förtjänar väl alla de människor som lider av regeringsalliansens välfärdsfientliga politik? Det finns ju alternativ, och vi har ansvaret att visa på sådana. Varför ska vi slarva bort den möjligheten?

En annan anledning är att jag tror att man gör det alldeles för lätt för sig om man tror att en förändring kommer till stånd bara för att man byter partiledare. Visst är partiledaren viktig, men han/hon kan inte i ett trovärdigt och seriöst parti betyda allt. Politikens innehåll och medlemmarna spelar oerhört viktiga roller. Vi som är ett parti som vill betona politik mer än person ska nog se till att hålla balansen här. Vi har gjort en rad dåliga val, och det man först och främst ska göra i det läget är att självkritiskt reflektera över sina egna aktiviteter och ställningstaganden. Partiet består av oss medlemmar, och var och en av oss har ett speciellt ansvar. Vad har JAG gjort? Vad har jag INTE gjort? Hur har JAG levt upp till det förtroende jag har fått genom de förtroendeposter jag har innehaft? Hur har JAG förankrat mina ställningstaganden hos våra väljare? Kunde JAG ha gjort på något annat sätt? Finns det något JAG kunde gjort för att profilera Vänsterpartiet på ett tydligare sätt? Frågorna är hur många som helst, och ingen av oss kommer undan dem. Den enda vi kan förändra är nämligen oss själva. Det är där förändringen börjar. Att sitta och vänta på att Messias ska komma i form av en ny partiledare är fåfängt. Visst kan vi byta partiledare, men ska det hända nåt positivt så måste man vara beredd på att och vilja förändra sig själv först och främst.


Jag för min del har slängt ut den vackra granen, packat ner belysning, glitter och kulor i regnbågens alla färger i källaren och för att markera att något nytt är på gång så står istället en liten fontän i vardagsrummet. Där porlar ro- och livgivande vatten medan två människor sitter och håller om varandra alldeles framför. Den är i sig en berättelse om det samhälle jag vill vara med och bygga, ett samhälle i ständig förändring men där kärlek, värme, solidaritet, omtanke och trygghet finns i centrum. Hur ska vi se till att förverkliga det samhället på andra ställen än i fontänen i mitt vardagsrum? Det är en viktigare fråga än frågan om partiledarbyte, om det nu är verklig förändring vi vill ha.

"Bilderna alla talar om"

Jag bläddrade på Aftonbladets hemsida. I själva verket är det så att jag just nu sitter och gör upp en förteckning med samtliga våra förtroendevalda och samlar in telefonnummer och adresser, och då blir man lätt lite snurrig i bollen. Ibland måste man liksom göra nåt annat, annars blir det ännu mer fel. Alltså surfade jag in på Aftonbladets hemsida.

Där stod det i stora svarta bokstäver:
Bilderna alla talar om!

Jag började tänka. Vilka bilder talar JAG om? Inga, vad jag vet. Vilka bilder BORDE jag tala om? Förmodligen de bilder som man möts av dagligen, de bilder som visar på hur människor glöms bort av välfärdssamhället Sverige, de som inte får jobb, de som utnyttjas i Fas3, de som utförsäkras och de barn som växer upp i familjer där fattigdomen breder ut sig pga den nu härskande mentaliteten som går ut på att var och en ska sköta sig själv, och om inte det går så ska man skämmas. Jag BORDE också tänka mer på de människor som i fattiga och katastrofdrabbade länder lider nöd pga den rika världens hänsynslösa kapitalistiska exploatering och utsugning av såväl människor som råvaror och miljö. Fler tankar borde jag också skänka de människor som lever under förtryck och saknar demokratiska och andra mänskliga rättigheter. Detta BORDE jag tänka på, MER än jag gör idag, det vet jag. Jag ska försöka bättra mig.

Man Aftonbladets rubrik handlade om nåt helt annat, nämligen om bilder på prinsessan Madeleine och en yngling. DET har jag inte en tanke på, inte ens nu när jag vet att det finns bilder på dessa två. Så dumt av mig. Jag ber naturligtvis om ursäkt för att jag inte bryr mig om denna en av livets allra största väsentligheter utan på något vis anser att prinsessans privatliv inte rör mig i ryggen utan bör vara hennes egen sak att bry sig om.

Bara några småsaker

Helt apropå bara:

• Allting har sin tid, även partiers diskussioner kring nutida och framtida ledarskap. Jag tror inte den tiden är inne, för att vara både försiktig men också tydlig här och nu.
• Även en blind höna kan hitta ett korn. En och annan nätkommentar från den borgerliga sidan kan faktiskt vara både fyndig och på pricken.
• Vissa ställningstaganden får ifrågasättas, andra inte. Det är visserligen ingen nyhet, men det kan ändå behöva sägas. Det är skönt att man tillhör ett demokratiskt parti med högt i taket och långt till dörren.
• Politik är inte att leta syndabockar utan att bygga ett fungerande samhälle. Om alla kunde sätta utvecklingen framför syndabocksletandet och felsökningen skulle den politiska debatten kännas lite friskare och framförallt roligare.
• Med julen försvinner en stor del av nötterna från affärerna, ett fenomen som förpestar inköpsrundorna för oss allergiker. De sega gubbarna finns dock kvar. De är tyvärr inte säsongsberoende ;-)

Den Långa Sömnen

De som känner mig vet att Py Bäckman är en av mina absoluta favoriter. På ett alldeles speciellt sätt talar hennes texter direkt till hjärtat, åtminstone till mitt men jag tror att vi är många som känner på samma sätt. Det är en oerhört värdefull gåva hon har fått och som hon förvaltar väl.

Jag tror att jag har publicerat den här texten förut, men det skadar inte att göra det igen. Den är från albumet "Sista föreställningen", en julklapp från tidigt 80-tal som jag lyssnar på än :-) Det är länge sedan, men texterna är minst lika aktuella nu.

Den Långa Sömnen

Var du vilsen
var du rädd
var du förbjuden?
Blev du tystad
och förkrympt
till ingenting?
När du vågade
i ögonblick av styrka
blev du då hånad
och betraktad som ett ting?
Ett föraktfullt grin
drar ut
den snörpta munnen
Klyver ansiktet
som riktats åt ditt håll
Du ser blicken
och din lust
är som försvunnen
när Du ser aktören
stelna i sin roll
Men
Du vet att sömnen
hör till ditt förflutna
Du har inte tid
att låta åren gå
Aldrig
sälla dig till skaran
av förskjutna
eller dom
som tvingades tassa runt på tå

Vaken igen
[och du ska leva nu]

Du är vaken nu
och ställer dig
på vågen
Se
du väger mycket
tyngre än du tror
Det du sått
det kan du skörda
nu med råge
Du blir yngre
fast du växer
och blir stor
Och när livets kyss
har brutit våra bojor
ska vi aldrig mer
förneka oss
och lämna bort våra liv

Vaken igen
[och du ska leva nu]

[Text & Musik: Py Bäckman]

Passiviserande skolpolitik, suck!

Ja, man är ju tyvärr inte förvånad
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article8399910.ab

Jan Björklund säger alltså nej till att ge eleverna möjlighet att överklaga betygen. Det är obegripligt men logiskt. I Jan Björklunds värld är nämligen eleverna skolans värsta fiender. De ska vara där, göra som lärarna säger, inhämta den kunskap som läraren definierar som "rätt" kunskap och därutöver inte engagera sig. Elevdemokrati är ett begrepp som måste anses vara ett fult ord i Folkpartiets skolpolitik, eller ska jag hellre säga Jan Björklunds skolpolitik? För inte är den väl vare sig särskilt liberal eller folkpartistisk?

Skolan är till för eleverna, det är min klara ståndpunkt och utifrån den ska skolans uppdrag formuleras och utföras. Risken att elever skulle bli orättvist behandlade av den svenska lärarkåren ska inte överdrivas. Vi har, i synnerhet i de offentligt drivna skolorna, väl utbildade lärare som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt och med elevernas bästa för ögonen. Det finns dock en risk att det blir fel ibland, och då måste det finnas möjlighet att korrigera det. Även solen har som bekant sina fläckar. Det nu liggande förslaget kanske inte är perfekt det heller, men det är ett steg åt rätt håll. Elevernas rättssäkerhet måste stärkas, inte försvagas. Det är ju deras liv och framtid det handlar om.

Blir det dessutom verklighet med det huvudlösa förslaget att skriva in skolk i betygen så tar Jan Björklund ett steg till i riktning att göra skolan elevfientlig istället för utvecklingsbefrämjande. En elev som i tonåren kan ha trassliga perioder av orsaker som ligger långt utanför elevens egen kontroll och i och med sitt betyg får "Trassel-pelle-stämpeln" i pannan för resten av livet. Snacka om att dela in våra ungdomar i A- och B-lag!

Jag hoppas för våra elevers skull och för Sveriges framtid som välmående nation att Jan Björklund lyssnar på de tunga remissinstanserna och överraskar mig åtminstone lite grann. I en enda fråga kan väl eleverna få utöva inflytande över sin egen utbildning och dess resultat, eller är det för mycket begärt? Hur kommer Sverige att se ut om vi fostrar fram initiativlösa ungdomar som inte får lära sig att ta ansvar för sina liv? Hur kommer det att bli om våra elever vänjer sig vid att andra bestämmer över dem? Vad betyder det för vår demokrati och för vår samhällsutveckling? Jag vågar knappt tänka tanken, så farlig är den.

Gnäll inte längre, gör nåt!

Ibland får man faktiskt besinna sig lite grann och välja väg med förnuftet. Annars kan det bli fullständigt fel.

Visst, vi gjorde ett skitval. Vi fick inte en ny rödgrön regering. Vi gick tillbaka som parti. Efter valet tappade vi vårt trepartisamarbete och självförtroendet fick sig en rejäl törn liksom självbilden. Det kan man tillåta sig. Det är OK att tjura efter valet, men nu måste man rycka upp sig. Det enda vi kan förändra är framtiden och oss själva. Andra kan vi knappast göra nåt åt, utan var och en sköter sig själv och fattar sina egna beslut. Det gäller såväl enskilda som andra partier och organisationer.

Vi har en borgerlig alliansregering som fortsätter att följa sin uppgjorda strategi att göra Sverige mer orättvist och mer kallt och där människor i allt högre grad hamnar utanför välfärdsbygget. Med nya skattelättnader för dem som redan har resurser kommer det att bli mindre resurser att fördela till dem som inte kommer i åtnjutande av privilegiet att ha ett vanligt jobb. Detta är inga nyheter. Vi har sett detta i åtminstone fyra års tid. Och tyvärr tyvärr tyvärr har svenska folket sagt att det är precis så man vill ha det i fyra år till. Man vill ha Fredrik Reinfeldt som statsminister. Majoritetens vilja gäller. Det är det som kallas demokrati.

Vi behöver inte tycka att det som sker är rätt. Det gör inte jag, men jag måste acceptera att vi har en folkvald regering som har fått förtroendet att genomföra den både huvud- och hjärtlösa patriarkala politiken och jag måste acceptera att regeringens olika företrädare kommer att framföra politiska argument för sina idiotåtgärder. Men, det finns en stor del av spelplanen som är fri från spelare, nämligen oppositionens del. Där finns HUR MYCKET SOM HELST ATT GÖRA!

Så igång med er, ni som inte är tillfreds med regeringens politik, ut och agitera! Skriv inlägg, lägg förslag i nämnder, styrelser och parlament på olika nivåer, anordna manifestationer och se till att ni hörs! Bilda opinion! Här finns ett utrymme som vi ska fylla! Lämna inte WO i den matchen och sitt inte och sura för att ni inte tycker att andra gör sitt jobb. Gör det jobb du kan göra! Sverige och vår befolkning behöver dig! Och snart är det val igen. Då har vi chansen att ta över!

Gör det lilla du kan...

Gör det lilla du kan och se icke därpå
att så ringa, så litet det är
Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå
dit din Mästare sänder dig här?
Är det uppdrag du fått än så ringa i sig
var då nöjd att Han gav det åt dig
(Lina Sandell-Berg 1885)

Ibland kan man behöva påminnas om det här, åtminstone jag. Det var en av psalmerna vi sjöng i kyrkan i söndags. Den finns inte i Svenska psalmboken men däremot i gamla EFS-sångboken Sionstoner. Jag minns den mycket väl från Betlehemskapellet på 70-talet innan vi byggde vår nya kyrka, men orden talar nog mer till mig nu.

"Ingen kan göra allt, men alla kan göra något" är lite närbesläktat. Det är minst lika viktigt att tänka på. :-)

"Jag blir så glad när jag ser dig"

Idag har jag spelat i Vasakyrkan för första gången på två år. Jag har inte ens varit där under den tiden utan har gjort helt andra saker på helgerna (mest jobb) och när jag har gått i kyrkan har det varit i andra kyrkor. På något sätt kände jag att jag fått nog av Vasa ett tag. Det blev för mycket, speciellt med tanke på all helg- och kvällstid som har gått åt under åtta år till bara jobb. Att ha en aktiv fritid med något annat blev ohållbart i längden. Tjugofyra timmar om dygnet räcker inte till allt.

Nu har jag delvis andra arbetsuppgifter och ser att det möjligen kan skapas ledig tid, åtminstone på helgerna. Därför tackade jag ja till att spela idag. Lite ringrostig är man ju efter två år utan att ha satt rumpan på orgelpallen, men det gick bra. Det var till och med roligt.

Fast det var inte själva spelandet som var roligast. Det allra roligaste var att träffa alla gamla vänner. När en av församlingsmedlemmarna kom inhalkande med sin rollator (bara det var en bedrift med dagens väglag!) och fick syn på mig utbrast hon direkt "Jag blir så glad när jag ser dig". Det kändes, i hjärtat. Vid det efterföljande kyrkfikat upprepade hon "Jag blir så glad när jag ser dig" än en gång, och det var inte bara hon, det var fler som uttryckte samma sak. Jag blev varm i hjärtat. Jag blev glad av att se dem också!

Jag inser hur sällan man vistas i miljöer där man får höra de orden, och jag inser att man behöver dem, inte bara som en fras utan att förstå att de uttrycker en ärlig åsikt. Sådana miljöer bör man söka upp, och också se till att skapa omkring sig. Det är utvecklande att få känna sig omtyckt och behövd, medan motsatsen är nedbrytande. Jag är mycket väl medveten om det. Var och en har ett ansvar för att skapa en positiv miljö för sig själv och andra, men det måste bygga på ärlig vilja, inte på måsten och tvång.

Blir du glad av att träffa dina medmänniskor? Tala då om det för dem. Blir du inte glad av det? Försök då hitta andra att umgås med som du blir glad av. Då kan man kompensera för en del som är mindre roliga, och med tiden kan man lära sig att uppskatta även dem. De är ju Guds skapelser de också, och de är lika älskade som du även om du inte orkar känna det så just för tillfället. Svårare än så behöver det inte vara.

Trettondagen

Idag är det Trettondag jul. Det är den dagen då vi kommer ihåg det ögonblick då vetenskapsmännen från Österlandet hittade fram till stallet i Betlehem där knappt två veckor gamla Jesus fanns. Det är den här dagen då man sjunger den underbara "Betlehems stjärna" med text av Viktor Rydberg om stjärnan som visade vägen:

Gånga från lamm och hem
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem
ljuva och friska:
"stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem".
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
strålande stjärna

Vi sjunger oftast de inledande fraserna, men här är de sista, vers 3 och 4 i Svenska psalmbokens nr 134. Stjärnan visade människorna hem, inte bort, trots att de var på väg långt bort från sitt jordiska hem. Begreppet "hem" kan alltså vara olika saker. Även om man är långt hemifrån kan man vara hemma, ungefär på samma sätt som man kan vara ensam trots att man är bland många, fast tvärtom förstås. Det förstnämnda är positivt, det andra för det mesta negativt. Det intressanta just med trettondagen är att det är allra första gången som icke-judar hyllade Jesus. Det är alltså inte så konstigt att just trettondagens gudstjänster är förknippade med mission. Åtminstone är jag van vid det från EFS. Guds gåva är ämnad till alla och därför ska vi arbeta för att den också når fram till alla.

Vilken stjärna leder oss? Ser vi den? Känner vi den? Jag sitter och tittar ut över landskapet där snön yr och det blåser ordentligt. Inte ser jag någon stjärna här i allt det vita, men jag hoppas att jag känner den ändå, och jag litar på att den visar vägen, såväl i stort som smått. Snart börjar vardagen med det vanliga slitet och adventsstjärnorna och juleljusen plockas bort från hem och fönster. Det blir mörkare, åtminstone ett tag, men jag hoppas att den viktigaste stjärnan finns närvarande hos mig ändå. Viktiga uppgifter väntar nämligen, och jag behöver stjärneljuset för mörkret lurar, både här och där.

Vinst i sikte

Ett nytt år med nya möjligheter har just idag inletts. Vi i Vänsterpartiet har all anledning att ta tag i möjligheterna. Visserligen är vi i opposition i riksdagen, vi ingår inte i regeringen och vi har en högerregering som arbetar för att forma ett samhälle som förstorar skillnaderna mellan människor istället för tvärtom. Visst innebär detta svårigheter, men samtidigt är det vi som kan påvisa ett helt annat alternativ. Såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet går i alliansens ledband och på område efter område visar de att de helt enkelt inte vill vara en del av en aktiv opposition.

Vi är alltså det enda vänsteralternativet. Det ger oss möjlighet att synas och inte bara reagera utan också agera. Det rödgröna samarbetet från valrörelsen är ett minne blott. Nu råder nya tider och vi behöver inte bry oss om samarbetspartier som inte vågar föra fram sina egna åsikter och förslag utan har som strategi att enbart reagera på initiativ från högern. Vi skäms inte för vår politik, vi står för den. Vi svänger inte i viktiga frågor som svenskt militärt misslyckande i Afghanistan, kvinnors självklara rättigheter, rätten till välfärd efter behov utan hänsyn till egen plånbok och barns och ungdomars rätt till utbildning som har barns och ungas kunskapsutveckling och framtida möjligheter i fokus istället för vinstintressen. Det är dessa självklarheter som vi ska propagera för. Det är ju så vår politik ser ut, kapitalet i människans tjänst istället för tvärtom.

Jag ser därför ljust på framtiden såväl lokalt som nationellt även om vi har fyra hårda år framför oss. Det är nu dags att vi tar vårt ansvar och utnyttjar vår ställning som det enda vänsteroppositionspartiet på riksplanet. Lokalt råder delvis andra förhållanden. Jag tänker hur som helst inte kompromissa med mitt eget politiska samvete, och jag hoppas att det är fler som har samma ambitioner. Vårt uppdrag som förtroendevalda i ett politiskt parti är nämligen att göra skillnad och vrida samhället åt vänster, skapa mer rättvisa, och motverka korruption och förtryck. När politiska skiljaktigheter och ideologiska konflikter uppstår ska vi stå upp för våra ställningstaganden och i ett sunt debattklimat utnyttja varje chans att föra fram våra åsikter. Jag hoppas att vi i fortsättningen kan hantera olika åsikter på ett respektfullt sätt och inte förfalla till att benämna dem politiskt käbbel.

Ja, nu kamrater är det upp till oss. Ska vi byta regering 2014? Ska vi skapa ett rättvisare Kalmar? 2011 är året då vi på allvar inleder arbetet. Kavla upp ärmarna, vässa pennorna och bered er på strid. Den här gången ska vi vinna, med en tydlig, skarp och orädd Vänster!